DET FINA MED ATT ha en sådan här blogg är att man kan skriva precis vad som faller en in. Och man slipper försöka intressera (läs: övertala) någon annan människa att det man ska skriva är så intressant att det bör publiceras. Man bara skriver och trycker på sänd. Publish and don´t give a damn.
Nu satt jag på verandan och läste en kopia av ett par boksidor ur en Hemingway-bok (sid 16 och 17). Jag har sparat dem därför att de handlar om hur han arbetade. Till exempel att han slutade för dagen när han visste vad som skulle hända härnäst. Och om han körde fast: “…brukade jag sätta mig framför brasan och pressa saften ur apelsinskalen över ytterkanten av elden och iaktta det blå fräs som uppstod. Jag kunde ställa mig och titta ut över hustaken och tänka: Var inte orolig. Du har alltid skrivit förr och du kommer att skriva nu också. Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening.“
Så gick han till Luxembourgpalatset och tittade på konst. Han skriver: “Jag lärde mig något om Cézannes måleri som gjorde att de enkla sanna meningar jag skrev var långt ifrån tillräckliga för att ge novellerna de dimensioner som jag för-”.
Där tog det slut. Jag vände på papperet men där fanns bara en massa konstiga anteckningar jag gjort med röd penna. En jobbresearch antagligen men jag kunde inte begripa vad det handlade om. Det stod telefonnummer och en massa namn, Fantomen, Bengt Nordfors, Lena Svantesson, Lill-Babs och det stod Gulfkriget och “svårare nu”.
Sedan såg jag något som egentligen fick mig att skriva dessa rader. Det stod: “My Fair Lady Jarl Kulle Ulla Sallert 766ggr 1959–1961″.
Och då kom jag att tänka på alla gånger man skulle skriva om de årligen återkommande evenemangen: Lisebergs öppnande, Lisebergs stängande, hummerpremiären, älgjakten med kungen på Hunneberg, De gamlas resor, Fältstafetten, Vallgravsmetet på Kristi Himmelfärdsdag, Luciakröningen, Nobelfesten, Chalmerscortégen, julskyltning, påskbrasor och fan och hans moster.
En del lyckades man klara sig undan. Cortégen till exempel har jag bara sett en gång av misstag. För det mesta var det fritt fram för egna idéer eftersom redaktionssekreteraren aldrig klarade av att hitta en ny vinkel ännu en gång. Så egentligen borde man tänkt: vilken utmaning! Ingenting är aldrig riktigt detsamma, nu kan jag göra det på mitt sätt. Bättre än någon annan gjort före mig (risken var förstås att man då skulle åka på det nästa år och alla andra år man fortfarande var anställd på tidningen).
Man borde tänkt på Jarl Kulle och Ulla Sallert. De körde samma repliker i två år, 766 gånger. “Den spanska räven rev en annan räv”, 766 gånger. “Jag tror hon kan det!”, 766 gånger.
Vallgravsmetet var bara två gånger på två år. Det finns alltid nya vinklar på allting. Se där, en verkligt sann mening.
Och om det inte dök upp någon idé kunde man ställt sig och tittat ut över trädkronorna på Åkareplatsen och tänkt: Var inte orolig.