Astrid borde fått höra
EGENTLIGEN VAR DET inte ett dugg sorgligt. Hon fick leva länge och avskedet i Storkyrkan blev så där varmt och Astrid Lindgrenskt som man kunde väntat. Och vi har ju hennes böcker.
Varför skulle inte världens bästa Astrid få sova? Vi såg henne i de sista dokumentärfilmerna på tv där hon satt på en parkbänk i vit kavaj och den svarta baskern på sniskan och såg så trött ut. Ögonlocken ville bara ner, ner , ner. Men fåglarna sjöng bland löven och i går sken solen över hela Stockholm.
Redan på förmiddagen var det kö till Storkyrkans port och i högtalarna utanför kunde man höra pastor Lennart Koskinen repetera sitt hälsningsanförande: ”Glöm för all del inte att sätta på era mobiltelefoner när ni lämnar kyrkan!” TV-folket drog kablar och blomsterbuden sprang i skytteltrafik med kransar som damer i mörk kavaj lade tillrätta och lade tillrätta igen för att till sist lägga dem på ett annat ställe.
I andra änden av kortegevägen vid Adolf Fredriks kyrka kom de anhöriga ut efter en särskild avskedsceremoni och en stund senare anlände den svarta katafalken dragen av två hästar. En pojke kikade in genom staketspjälorna och utbrast: ”Jäla grym vagn!
Och den vita hästen! En genialisk idé.
När kortegen nådde Storkyrkan kom vagnen med Astrids vita kista med god fart uppför Slottsbacken, en bra bit efter sprang flickan med den vita hästen och en dam i röd hatt råkade hamna mitt i vägen och fick kasta sig åt sidan i sista stund.
Vi stod sedan som packade sillar i snålblåsten bakom de blå-vita plastbanden. En flicka pladdrade i mobiltelefonen och försökte febrilt lokalisera sin kompis: ”Men ser du inte en stor klocka på tornet, dåra?”. En dam intill blev irriterad och bad henne gå någon annanstans och pladdra.
Bredvid oss stod två japanska ungdomar i pälskrage och varma mössor. De var från Tokyo och hette Aya och Fumi. De hade ingen aning om varför de stod där. ”Va? Astri…? Kan du skriva upp namnet?” Nej, de hade aldrig hört talas om henne. Hon kanske inte är så världsberömd som vi tror.
På en skylt innanför dörren på Storkyrkan stod det: ”I denna lokal får vistas högst 1 250 personer samtidigt”. När begravningsgudstjänsten började verkade det som om ingen läst föreskrifterna.
Och när Björn Isfälts musik till Bröderna Lejonhjärta inledde gudstjänsten rörde sig S:t Göran och draken en smula. Åtminstone kändes det så.
EGENTLIGEN VAR DET inte ett dugg sorgligt. Om det inte hade varit för Inger Nilsson. Hennes tal var helt enkelt det mest gripande.
Av alla filmbarnen är det hon som blivit mest förknippad med sin figur. Hon berättade att Astrid en gång när Inger var tonåring hade bett om ursäkt för att alla kallade Inger för Pippi.
”Men du ska aldrig be om ursäkt för att du gjort mitt liv så fantastiskt”, sade Inger Nilsson och talade om Astrids förmåga att beskriva förhållandet mellan vuxna och barn på ett okonstlat sätt.
Hon lovade att nästa gång någon frågar henne om hon är lika rik som Pippi skall hon svara: ”Det är jag, för jag fick lära känna dig, Astrid! Och det är det rikaste av allt.”
När sedan klass 5A i Adolf Fredriks musikskola sjöng Lilla Idas sommarvisa som om man hörde den för första gången, tyckte man att Astrid också borde fått höra.
Kanske var detta den sista stora icke-kungliga begravningen: Gustav Fröding, August Strindberg, Selma Lagerlöf, Dag Hammarskjöld, Olof Palme. Det är en handfull de senaste hundra åren. Kommer en författare någonsin att hedras på detta sätt av ett helt folk? Kanske är Astrid Lindgren den sista författaren som kunnat spela en så stor samhällelig roll.
Margareta Strömstedt tog tillfället i akt att låta Astrid än en gång nypa statsministern i örat och utkräva ett löfte om att han skall ta ett större ansvar för barnen som har det svårt.
EGENTLIGEN VAR DET inte ett dugg sorgligt. Svärsonen Carl Olof Nymans redogörelse för hur Astrids barnbarn mindes henne orsakade stor munterhet runt den vita kistan. Och Tommy Körberg krumbuktade sig lustig som den fattige bonddrängen.
När Selma Lagerlöfs 100-åriga födelsedag firades 1958 sades det att hon kommer att läsas så länge det svenska språket talas. Man skulle kunna travestera det genom att säga att Astrid Lindgren kommer att läsas så länge det finns barn i världen.
Astrid Anna Emilia Lindgren är borta för evigt. Men hennes böcker… hennes böcker…
Så kom ögonblicket då de anhöriga lyfte den med röda rosor dekorerade kistan och bar den sakta ut mellan de välfyllda bänkraderna. Den sista jordafärden går till Vimmerby. Vart annars?
Det blev väldigt tomt i Storkyrkan. Kungligheter som kommit i limousiner och vanligt folk som köat i timtal lämnade helgedomen. Endast de hundra ljusen flämtade.
Och S:t Göran dödade draken ännu en gång.
GP 9 mars 2002