Staden som inte blev stor

JAG VÄXTE UPP i Arvika på 1950-talet. Det var en tid med obe­grän­sad framtid­stro. Allt­ing skulle bli större, mod­ernare, bät­tre och enklare.
Det var rymd­dräk­ter­nas, de amerikan­ska bilar­nas och burkjuicens tid. Tele­vi­sion­sap­pa­ra­terna ersatte de stora radi­ogram­mo­fon­möblerna. Cig­a­ret­trökn­ing var, om inte direkt häl­sosamt så åtmin­stone avkop­p­lande. Det luk­tade eter hos skol­sköter­skan och avgaser på Kyrko­gatan.
En mjölkaf­fär som sålde grädde i mått fanns fort­farande kvar på Hantverks­gatan, pre­cis så länge att jag fick tillfälle att min­nas den. Jag minns till och med num­mer­lap­parna i brun papp som hängde på väggen. På Owes livs i hör­net Storgatan-Hamngatan köpte man mjölk i enliters glas­flaskor. När de bruna flasko­rna kom tyckte man att det var väldigt mod­ernt. Men tetra­packen vän­tade runt hör­net.
Varje vår var det översvämn­ing i stadsparken, fast ingen pratade om väx­thus­ef­fek­ten.
Många av den tidens ljud är nu borta: bilar­nas snöked­jor vin­ter­tid, skram­let från drick­a­bi­larna, sjun­gande tele­fontrå­dar längs grusiga landsvä­gar, klack­järn mot sten­trot­toarer, skriv­mask­in­sknat­ter på kon­toren och kaf­fekokarpip.
När jag då tänkte på framti­den tog jag för givet att Arvika skulle befinna sig i en ständig tillväxt och vara en miljon­stad när jag blev vuxen. En halvmiljon­stad åtmin­stone. Höga hus skulle omge hela Kyrkviken och över Väs­tra sund kunde man se den stora och väl­trafik­er­ade häng­bron. Den lik­nade Golden Gate.
Alla skulle ha gott om pen­gar och äga flotta futur­is­tiska bilar och det räckte med att äta ett piller så var man mätt resten av dagen. Månen skulle vara befolkad. Kanske inte med så många men åtmin­stone lika många som bodde i Möt­terud.
Det var en tid av ha-begär. Man ville ha nya saker. Det gick att köpa sig lycka, tillfäl­lig förstås men om och om igen köpte man lyckan.
Min bäste vän Anders hade en brandgul Bam­binocykel med hand­broms. Med den körde han ner i Kattviken på ankdammssi­dan och höll på att drunkna. Men jag visade stor sin­nes­när­varo och lyck­ades efter visst käm­pande rädda cykeln.
En mörk skugga föll över mig. Det var den väldige Hästen som, antagli­gen med stor möda, rest sig från park­bänken. Han drog upp den genomvåte Anders.
Jag bodde fort­farande kvar i Arvika när jag insåg att framti­den inte alls skulle se sådan ut som jag hade tänkt mig den. Antagli­gen hade jag läst för många Teknikens värld och stått för länge i höst­mörkret och spanat efter ljuset från en Sput­nik.
Framti­den blev något annat. Ingen snabb befolkn­ing­sex­pan­sion; köt­tbullar och fat­tiga rid­dare tilla­gades fort­farande; bensi­nen kostade nu ofat­tbara en krona litern.
Och jag kom in på mask­in­teknisk linje på gym­nasiet just i samma ögonblick som jag insåg att alla inte behövde bli ingen­jörer. Räk­ne­stickan var begrän­sad. Den kunde inte mäta upp ett liv med bok­stäver.
När jag idag står och spanar ut över Kyrkviken ser den unge­fär ut som när jag var barn. Inga höghus längs strän­derna och ingen Golden Gate-bro över sun­det. Kanske något fler vil­lor åt Dot­te­vikshål­let, annars mest skog nu som då.
På ytan är Arvika sig gan­ska lik. Bilarna kör runt, vat­tnet i Kyrkviken rör sig fram och till­baka, tågen kom­mer och går, jösse­häringarna hänger i trapet­sen och ser världen upp och ner. Tiden står still som den alltid gjort. Hästen är borta. Men skug­gan är kvar.
Varken stan eller jag blev stor.