NÄR JAG SKREV krönikor på GP:s nyhetsredaktion kom desken och frågade “Vilken vinkel har du?” och jag svarade ofta: “Det vet jag inte. Jag har inte börjat skriva än”.
Jag har den egenheten att jag vill skriva mig fram till en ståndpunkt. Det gladde mig när jag läste i en intervju med DN:s krönikör Lena Andersson att hon gör likadant. Vi är säkert fler.
Jag skriver ingressen sist därför att jag är en Dykare.
Den amerikanske skrivcoachen Don Fry delar in mänskligheten, eller åtminstone den delen som ägnar sig åt skrivande, i “Planners and Plungers”.
Alltså, ungefär Planerare och Dykare. De förra tänker igenom vad de ska göra och sedan gör det. De senare gör saker och tänker igenom senare.
Planerare skapar en plan och följer den. Dykare upptäcker vad de vill under arbetets gång.
Alltså, en skrivande Planerare gör först en disposition medan en Dykare kastar sig rakt in i skrivandet direkt och fixar till det i efterhand.
Man kan inte avslöja dem genom att läsa deras texter, det måste ställas frågor om deras arbetsmetoder. De kan båda skriva med samma hastighet och samma kvalitet.
Men skrivarvärlden behärskas av Planerarna, menar Fry, alltifrån svensklärarna till deskredaktörerna. Dock behöver inte Dykarna känna sig nedtryckta. Det är okej att vara en skrivande Dykare (en tredjedel av alla journalister är det påstår Fry, jag tror att vi är betydligt fler).
Planerarna verkar så ordentliga och avundsvärda (läs: vattenkammade fjäskisar). Men glädjande nog har de också sina baksidor. De är rigida, de följer även usla dispositioner. De får problem när flytet i texten pekar åt ett annat håll än den dispositionen föreskriver.
Dykaren låter intuitionen styra. Dock kan vi vara långsamma eftersom vi gärna skriver en lång förstaversion och stryker ner efteråt. För att öka tempot föreslår Don Fry följande skrivordning: skriv, korta, disponera om och revidera.
Men, som hos många Dykare, finns det även en liten Planerare inom mig. Jag gör ofta en plan över vilken ordning textens olika delar ska komma. Sedan börjar jag skriva, inte nödvändigtvis från början och planen spricker förr eller senare men jag fortsätter och till slut har jag de delar jag anser vara nödvändiga, arrangerar dem i rätt ordning och kanske skriver övergångar mellan några av dem. Sedan skriver jag ingressen.
En god blandning av planerande och intuition är kanske det bästa.
Och du, är du en Planerare eller en Dykare?
Category Archives: Skrivprocessen
Rick Bragg och den kreativa klockan
RICK BRAGG KALLAR SIG själv en “misery writer”. Han har skrivit mycket om våld och annat elände. Ofta skriver han under deadlinehot. Men alltid med berättande element i texten.
Han är uppvuxen i Alabama där han varma kvällar på sydstatsverandan vid foten av Appalacherna hörde historier från livet och lärde sig berätta dem.
Att använda berättande element i nyhetsrapporteringen, menar Rick Bragg, är att ge händelsen mera liv. Ett dödsfall kan vara en siffra i statistiken eller en tung tragedi. Det kan också vara skillnaden på om läsaren är kvar på sidan eller bläddrar vidare.
Berättelsen meddelar inte bara vad som skett, den visar också. Den gör texten mer kraftfull och skapar dessutom en rytm.
Han letar efter detaljer som kan ge historien färg och försöker undgå det självskrivna, det som alla tänker på först.
Han har ingen särskild arbetsmetod när det gäller att skriva på kort tid: “Panik som alla andra”. Men han försöker utnyttja tiden, när han sitter i en bilkö eller väntar på någon, till att tänka på vad han fått tag på och försöka hitta ett berättande flöde. Sedan vid datorn kopplas automatväxeln in, man hinner inte tänka på tjusiga formuleringar, bara raka beskrivningar.
Rick Bragg rapporterade från Oklahoma-bombningen i april 1995 där 168 människor dog. När domen skulle komma två år senare inledde han sin text i New York Times så här:
“Oklahoma City 2 juni 1997:
Efter explosionen lärde sig folk att skriva med vänster hand, att knyta bara en sko. De lärde sig att leva med metall– och glasbitar djupt inne i deras kroppar, att le med ansikten som gav dem lust att gråta, att gråta med emaljögon. De lärde sig, i hem där barn hade lekt, att stå ut med tystnaden. De lärde sig att sova på piller, att sova ensamma.“
I den danska boken “Virkelighedens fortaellere” får Bragg frågan om han skrev den inledningen på förhand.
Nej, svarar Bragg. Han satt framför den tomma skärmen i evigheter och till slut började han läsa i den stora tidningshögen han hade bredvid sig på hotellrummet. Ur dessa texter plockade han små bitar av den smärta som Oklahomabombaren Timothy McVeigh hade åsamkat människor. Och det blev hans inledning.
– Det är nog den bästa och mest gripande inledning jag har skrivit i hela min karriär, säger Bragg. Den är inte svulstig eller melodramatisk. Jag plockade bara en planta från var och en av historierna i krukan och satte ihop dem på nytt.
Han hade funderat i flera dagar på hur han skulle få till en bra inledning utan att hitta någonting. Det slutade med att han skrev texten på mindre än två timmar.
Se där vad en klockas tysta tickande kan göra för att skapa en bra text.
Reporterns fyra knivar
Fyra verktyg, inte fler.
ÄR DU DEN VASSASTE kniven i redaktionslådan? Inte? I så fall bör du först titta efter hur många knivar du har i din egen låda.
Tänk på ditt eget kök. Hur många knivar har du där? Åtta? Tio? Tolv?
Du kanske har köpt ett helt set, i stället för att välja ut några få bra. I köket behöver man fyra knivar, varken mer eller mindre. En god kock klarar sig med fyra bra knivar.
Vilka då? Jo, de som finns på bilden. Fr.v: kockkniv, filékniv, brödkniv och skalkniv.
Jag tycker att man kan dra många liknelser mellan en kock och en reporter. Det finns gourmetreportrar och det finns reportrar som lagar god husmanskost. Somliga texter steks direkt i nyhetspannan, andra hamnar i långkoket. Somliga gör blodpuddingen från grunden, andra använder halvfabrikat.
Det finns restaurangägare som, när de ska anställa en ny kock, tittar på hur denne hanterar sina knivar. Om kocken inte respekterar sina viktigaste redskap kan man heller inte räkna med att det finns någon respekt för den färdiga produkten.
En vass skribent använder inte tolv knivar. Skrivarjobbet måste renodlas. Och man måste plocka fram rätt kniv vid rätt tillfälle.
Kockkniven lägger grunden för det fortsatta arbetet. Det är den viktiga researchkniven. Den används till att preppa materialet som ska användas när texten ska lagas senare.
Filékniven tar med sitt långa smala blad ut det bästa ur råvaran. Det är fokuskniven som bestämmer mängder och gör huvudingrediensen till ledstjärnan.
Brödkniven delar upp brödtexten i lagom stora bitar. Den lägger dispositionen och kan även skära dramaturgiska snitt.
Skalkniven gör detaljarbetet med precision. Den används till språkkänslan, stilen och finliret. Den skalar bort det onödiga.
Renodla dessa verktyg och inse att de är allt du behöver. Lär dig att hantera dem precis som en skicklig kock. De ska kännas som din kärestas kind i din hand.
Och vårda dem väl. Handdiska, inte i maskinen. Och se för all del till att de inte ligger i den där lådan. Förvara dem separat. Ha dem framme för de är dina bästa vänner i köket.
Jo, ett verktyg till behöver du förstås: ett bra brynjärn så att dina knivar alltid håller skärpan. En skicklig kock använder
aldrig slöa knivar. Aldrig någonsin. Inte en vass reporter heller.
Tre tunga skrivcitat
JAG HAR TRE favoritcitat när det gäller skrivande. De hänger ihop med de tunga delarna i skrivprocessen: research, sovring och skrivande.
I: “Man är inte bättre än sitt källmaterial” (Peter Englund)
Han talar som historisk forskare men det kan gälla även för en kortare artikel. Om man inte har tagit reda på saker är det betydligt svårare att skriva bra. Han man gjort en grundlig research skriver artikeln sig själv, brukar man säga. Lite lättare blir det i alla fall. Den som ställt de rätta frågorna har också med sig bra citat hem.
II: “Prosa är arkitektur, inte heminredning” (Ernest Hemingway)
När jag ska börja skriva tittar jag i mina anteckningar och frågar mig själv: Vad har jag?
Jag identifierar de stora delarna, byggstenarna som ska bli min text.
Nästa fråga är i vilken ordning de ska komma. Vad är början? Vad är slutet? Nu är jag arkitekt, senare ska jag även jobba som heminredare med själva stilen och det där finliret med orden. Men grunden måste läggas först. Man börjar inte ett husbygge med att möblera.
Det går även att uttrycka det så här: Information, inte stil bygger en text.
Presentasken är vacker, men varför är den tom? Dålig research kan inte räddas av god stilistik. God research däremot kan fördärvas av dålig stilistik.
Det tredje citatet hänger ihop med den där heminredningen.
III: “Varje mening ska födas ur den föregående” (Olof Lagercrantz)
Han hade det där flytet som man själv skulle vilja ha. Ibland infinner det sig, ofta när man inte tänker så mycket utan bara skriver. Det gäller att ha flyt i meningarna och driv i styckena, dvs att de slutar med något som pekar framåt.
Ibland händer det att något man tänkt komma in på längre fram i texten plötsligt faller sig naturligt att haka på där man just är. Då brukar jag låta heminredaren inom mig styra över arkitekten och ändra i dispositionen.
Träning och läsning finslipar känslan för heminredningen.
Idén med de här citaten är att man inte behöver vara någon Hemingway eller Lagercrantz för att skriva bra. Det handlar om att vara en smula nyfiken på själva hantverket. Att använda sin verktygslåda och kanske lägga till ett verktyg då och då.
Reporterns krokiga väg
SKRIVPROCESSEN ÄR en bra grund när man ska tala om reporterns arbete. Steg för steg kan man analysera svårigheter och ge goda råd på vägen från axet till den goda limpan man ska servera läsaren.
Alltså: Idé / Reserach / Sovra / Skriva / Textredigera.
Först en genomtänkt idé, sedan skaffa ett gott källmaterial ur vilket mana plockar russinen som används vid skrivandet och sist gå igenom texten och se dess brister och göra den ännu bättre.
Så enkelt och bra. Men som alla vet stämmer denna process aldrig med verkligheten. Det är dessvärre betydligt mer komplicerat att vara reporter.
Idéer kan vara mer eller mindre genomtänkta och ofta är det någon annans idé man ska försöka uppbåda entusiasm inför (en viktig reportertalang är att hantera alla vilda idéer som kommer från chefer på olika nivåer, alltså ha förmågan att hålla många stollar i luften).
Och när man sätter igång sin research upptäcker man att det inte var som man tänkt. Verkligheten såg lite annorlunda ut. För det mesta var den inte lika intressant som man tänkt, i sällsynta fall var den mer intressant. Åtgärd: Tillbaka ett steg och revidera idén.
Nu sorterar man i materialet och försöker hitta en bra vinkel och ett bra upplägg. Då visar sig också luckorna. Åtgärd: Tillbaka ett steg och komplettera researchen.
Äntligen kan man börja skriva. Den plan man tänkt hålla sig till brukar som regel spricka, men texten kan faktiskt bli bättre av det. Låt flytet bestämma. Men här kan också luckor dyka upp och tvivel, sa hon verkligen en miljard, ska det inte vara en miljon? Åtgärd: Tillbaka två steg och ring ett nytt samtal.
Den oerfarne reportern tror nu att texten är klar men den behöver gås igenom en sista gång för kritisk läsning. Då händer det som väldigt ofta brukar hända under en skrivprocess, åtminstone om det handlar om nyheter, det kommer ny information, något har hänt som förändrar bilden. Åtgärd: Tillbaka! Till vilket stadium avgörs av om bilden förändrats mer eller mindre.
Så håller det på dagarna i ända. Det som på papperet ser väldigt rent och snyggt ut är i själva verket ett riktigt skitjobb, fast ofta ett väldigt intressant skitjobb.
En bra reporter är den som hela tiden har förmåga att ompröva sitt arbete och ständigt är beredd att ta ut en ny kurs. Och aldrig, aldrig hålla kvar vid en vinkel om idén inte visade sig vara så bra som man först trott.
Det senare kan vara tufft när desken redan på idéstadiet går igång och planerar bild, grafik, rensar två sidor och bokar plats på ettan och webb. När löpet redan är tryckt kan det vara svårt för en reporter att säga: “Grejen sprack!“
Därför är det viktigt att även de deskansvariga är beredda att ständigt ompröva. Och inse att skrivprocessen ibland är en ganska krokig och guppig väg att färdas på.
Den gamla värmländska visdomen gäller i hög grad för en nyhetsredaktion: “Håll rumpan styv när det svänger!”