Medietrender 2013 IV: Ledarsidans förvandling

HÄR FORTSÄTTER exem­plen på medi­etren­der 2013 som Nie­man Jour­nal­ism Lab  bett ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA fun­dera på.

Ledar­si­dan förän­dras
Tid­ningar kom­mer att skriva färre ledare. De inser i stäl­let att de kan stå i fron­ten när det gäller att engagera läsarna, mod­er­era forum, hålla event och ini­tiera rund­abor­dssam­tal. Därmed und­viker de fall­gropen att alienera en stor del av sina läsare genom att tala om för dem vad de ska tycka. (Mark Katches, ledare för Cen­ter for Inves­tiga­tive Reporting)

Känslans återkomst
Zizi Papacharissi som är pro­fes­sor i kom­mu­nika­tion vid uni­ver­sitetet i Chicago skriver: “Jag gillar inte att spå i framti­den. Jag vill hellre bli över­raskad. Det här skulle jag vilja bli över­raskad av 2013: Återkom­sten av känslan i nyhet­srap­por­terin­gen.
Inte sen­ti­men­tala nyheter utan nyheter på ett bät­tre sätt genom känsla som dri­ver på, styr, informerar och mång­faldigar nyhet­sprocesser och värderingar.
Jour­nal­is­ter har alltid käm­pat med känsla, genom att anti­n­gen försöka kon­trollera sina egna känslor mot västvärldens jour­nal­is­tiska objek­tivitets­dogm eller att hitta menings­fulla vägar att inte­gr­era känsla generellt i sto­ryn.
Det är där­för som bal­ansen mel­lan känsla och nyheter är så delikat. De mest skick­liga repor­trarna lyckas skapa den per­fekta bal­ansen mel­lan känsla och infor­ma­tion, färg och nyheter, det emo­tionella och intellek­tuella.
Kon­trasten är nyhet­s­tex­ter med över­driven känsla och den desin­for­ma­tion som den över­driften sprider.

Mobilen vinnaren
Läs också vad redak­tören för växande plat­tfor­mar på New York Times, Fiona Spruill, skriver om mobilens fram­marsch. Av trafiken på New York Times nätup­plagor kom i novem­ber 37 pro­cent från mobil­tele­foner. 2011 var det 28 % och 2010 20%.
Läs hennes intres­santa inlägg här.

 

Medietrender 2013 III: Twitter-megafonen

HÄR FORTSÄTTER exem­plen på medi­etren­der 2013 som Nie­man Jour­nal­ism Lab  bett ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA fun­dera på. Jake Levine är gen­eral man­ager på Digg.

Twit­ter — en mega­fon
“Twit­ter bör­jade som en plats för sam­tal, en plat­tform för med­de­landen. Det hade karak­tären av ett många-till-många nätverk. Vem som helst kunde pub­licera, vem som helst kunde följa någon annan. Man upp­täckte män­niskor att följa, inte innehåll att kon­sumera”, skriver Jake Levine.
I dag fram­står Twit­ter mer som ett broad­castmedium än ett socialt nätverk, menar han. Stora grup­per av använ­dare (kon­sumenter egentli­gen) föl­jer en liten grupp av stora varumärken. Några av dem är män­niskor och några är före­tag. Mycket prat, väldigt lite lyssnande.
Levine frå­gar: Var­för är det i Twit­ters intresse att fokusera deras använ­dare runt en rel­a­tivt liten grupp av mega-publicister? “Ett realtids­matande av nyhet­slänkar från före­tag och kändisar som vi redan kän­ner till i stäl­let för en meddelande-plattform där man föl­jer vän­ner, några andra som man inte kän­ner, några kändisar och några varumärken, där man bestäm­mer lunch­ställe och twit­trar dagens favoritlänkar, där det ibland är ett rum för chat­tande och ibland nat­tens nyheter.“
De stora före­ta­gen vet inte hur man deltar i små grup­pers sam­tal, däre­mot vet de hur man når en stor grupp pas­siva mediekon­sumenter. Om Twit­ter mer lik­nar en broadcast-produkt har varumärken lättare att anpassa Twitter-annonser till sina kam­pan­jer (och bud­getar).
I brist på en bät­tre term kan man kalla detta en “broadcast-ification” av de största plat­tfor­marna på sociala medier, menar Levine. Detta hän­der i de flesta sociala medier: LinkedIn, Face­book. Dessa när­mar sig mer tra­di­tionella broadcast-medier där­för att det är i denna miljö som stora varumärken vet hur man kom­mu­nicerar.
Så Levines prog­nos.  “2013 kom­mer med två saker: mera annon­sin­täk­ter för de stora sociala medierna och ett mas­sivt tillfälle för upp­kom­lin­gar som Bran­sch, Red­dit, Digg samt ett och annat före­tag som ännu ej exis­terar att skapa utrym­men där små grup­per kan engagera i högk­val­i­ta­tiva samtal.”

Fler medieprog­noser följer.

Medietrender 2013 II: Färre fulannonser

HÄR FORTSÄTTER exem­plen på medi­etren­der 2013 som Nie­man Jour­nal­ism Lab  bett ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA fun­dera på.

Inga fler mot­b­ju­dande annonser
“Sätt er in i läsar­nas per­spek­tiv!” Det är ingen spå­dom utan en nöd­vändighet menar Mindy McAdams, pro­fes­sor vid uni­ver­sitetet i Florida. Hon ser det som den stora utmanin­gen 2013 och anser att det är vik­ti­gare än en affärsmod­ell, för om ingen vill ha det du ska sälja blir det prob­lem.
“Det är inte läsarna som besöker tid­nin­gens webb­sida varje mor­gon som vi behöver oroas oss för de kom­mer i vilket fall som helst. Inte heller dem som föl­jer jour­nal­is­ter på Face­book och Twit­ter. Nyhet­sknarkarna letar upp nyheterna även en nyhets­fat­tig dag”, skriver McAdams och fort­sät­ter:
“Om man pratar med folk som inte har någon anknyt­ning till jour­nal­ist­bran­schen, säger de flesta att de får sina nyheter på nätet. Vi vet att Google och de social medierna för män­niskor till nyhetssajter. De föl­jer alla länkar som ser intres­santa ut eller utlo­var nöjes­läs­ning. De kan till exem­pel leta infor­ma­tion om något de hörde på elva-nyheterna. Och sedan? Tänk dig in i läsarens per­spek­tiv!“
När de kom­mer till en tra­di­tionell webb­sida för nyheter vad finns det för annat innehåll till­gäng­ligt? Lockas de in i några andra intres­santa sto­ries? Van­ligtvis inte. Innehål­let de sökte kom­mer att vara omgivet av mot­b­ju­dande annonser och lis­tor på slump­mäs­siga “senaste nytt”-rubriker.
Om en sida med en redak­tionell text var en plats som inte erb­jöd 300 nya nav­i­ga­tionsval och 25 fula annonser utan istäl­let erb­jöd flera till­ta­lande dör­rar till ett varierande utbud  av högk­val­i­ta­tivt innehåll, vad skulle bli resul­tatet?
Föl­jande tror Mindy McAdams: “Om det istäl­let för den ohyg­g­liga lokala mäk­laran­non­sen fanns en under­bar bild som om man klick­ade på den tog oss till ett fan­tastiskt fotore­portage? Och om detta i sin tur var en puff för ett län­gre reportage med ännu fler fan­tastiska bilder som du kunde ladda ner, i val­fria for­mat, för en dol­lar? Sätt dig in i läsarens perspektiv!”

Flera medieprog­noser följer.

Medietrender 2013: Mer gräv

VAD KOMMER ATT hända med jour­nal­is­tiken under 2013? Det frå­gade Nie­man Jour­nal­ism Lab, knutet till Har­vard i Boston, ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA.
Mobilens fram­marsch, nöd­vändigheten av att organ­is­era om nyhet­sredak­tion­erna, Twit­ters osunda för­van­dling och många andra medi­etren­der kom­mer på denna sida de när­maste dagarna.
Här är några nyårstankar att börja med.

Grä­van­dets återkomst
David Skok som leder den Kanaden­siska nyhet­sportalen Glob­al­news skriver: “Det  är min ödmjuka åsikt att 2013 kom­mer att bli ihågkom­met som året då grä­vande jour­nal­is­tik och insik­ts­full kom­menterande jour­nal­is­tik kom till­baka.“
Skok menar att nyhet­sor­gan­i­sa­tioner som dragit in på dju­plo­dande jour­nal­is­tik läm­nar ett utrymme för dem som i stäl­let vill etablera sig som en kraft att räkna med.
Sedan New York Times i mars 2011 införde sin betalvägg på webben har över 300 tid­ningar i USA följt efter.
Vad dessa tid­ningar insett är att det inte går att ta betalt för innehåll som finns gratis på andra håll. För att få betalmod­ellerna att fungera måste prenu­mer­an­ter­nas krav till­fredsstäl­las: att ge per­spek­tiv, tolkningar, kon­text och analys.
Under 2013 när pen­garna från alla dessa betalväg­gar ström­mar in kom­mer tid­ningarna att upp­täcka att de inte har något annat val än att pro­duc­era högk­val­i­ta­tiv förd­ju­pande jour­nal­is­tik som skil­jer sig från mängden.

Förän­dringspulsen ökar
Matt Haughey som ska­pade Metafil­ter, en av de första com­mu­ni­ty­blog­garna, skriver att webben varit main­stream i fem­ton år nu och under de första fem åren såg vi tra­di­tionella medier som tid­ningar och tv-bolag duka under i sön­der­fal­let av inter­net när nya aktörer kom in på banan.
Vad som sker nu, menar Haughey, är att dessa nya aktörer själva håller på att duka under. Blog­gan­det som bör­jade för cirka tio år sedan tas nu över av sociala medier. Men även de stora gigan­terna har prob­lem. Face­book slåss med sina förnyelseprob­lem och sin aktiekurs. Twit­ter smäller in annonser över­allt och hop­pas att det ska ordna sig.
Mobil-plattformen kom­mer att växa. Mycket pen­gar ström­mar just nu till mobi­lap­parna.
Haughey avs­lu­tar: “Jag tit­tar i min kristal­lkula och ser inte så många vinnare eller förnyelse­tren­der som jag vill satsa pen­gar på. Vad jag ser är en massa redan exis­terande bolag som kom­mer att min­ska ännu mer när förän­dringspulsen ökar och den ena förn­yaren efter den andra konkur­rera ut sina medtävlare och under en kort period finnas i strålka­s­tarljuset innan de själva ham­nar på skräphögen.”

Fem medi­etren­der
Ras­mus Kleis Nielsen, pro­fes­sor i kom­mu­nika­tion vid Roskilde uni­ver­sitet, skriver om fem medi­etren­der som kom­mer att fort­sätta att skärpa nyheterna under 2013.
* Fort­satt kost­nad­s­jakt i tid­nings­bran­schen beroende på den dig­i­tala förän­drin­gen och den glob­ala ekonomiska krisen.
* Ännu mer min­skade anslag till nyheter inom kom­mer­siell tv när de matchar tit­tar­nas och annon­sör­ernas önskemål.
* Ökad poli­tisk press på pub­lic service-medier. I USA från kon­ser­v­a­tiva som är emot statlig inbland­ning i mediemark­naden. I Väs­teu­ropa från den pri­vata sek­torns medielob­by­is­ter som pekar på orättvis konkur­rens.
* Fler upp­stickare med jour­nal­is­tiskt innehåll, även icke-kommersiella, lanser­ade under buller och bång som slåss för att få det att gå ihop och dra pub­lik.
* Håll ett öga på Frankrikes och Tysk­lands försök att ändra vil­lko­ren för nyheter på webben och Googels försök att bekämpa detta.

Fler medieprog­noser följer.

 

Bodil Malmstens bok om sitt skrivande

Bodil Malm­stens nya bok om skri­van­det recenseras här.

DET ÄR PRECIS vad jag säger, skrivjob­bet är likadant för alla men ingen gör som någon annan. Det finns vis­serli­gen en del prak­tiska råd att lära ut, men i grun­den är allt skri­vande mycket per­son­ligt.
Där­för tycker jag att Bodil Malm­sten har rätt ingång i sin nya bok om skri­vande ”Så gör jag” (Mod­ernista), näm­li­gen: Välj själv! Det är en klipp­bok att plocka ur. Och något för Malmstens-fansen att gotta sig åt nu när hon bjuder in till sitt allra heli­gaste, skriv­plat­sen.
Hon kallar den själv för en lärobok i en lära som inte kan läras ut. Och de tvärsäkra svaren får man leta efter. ”Det finns inga regler bara undan­tag.”
Det hin­drar inte att man kan finna gan­ska mycket mel­lan dessa pär­mar som är mat­nyt­tigt, om man väl­jer själv.
En vik­tig sak som Bodil Malm­sten tar upp när det gäller allt skri­vande är att inte vara för kri­tisk när man bör­jar skriva. ”Jag släp­per in tvivlet för tidigt i tex­ten – gör inte det.”
Det går inte att få något flyt i skri­van­det om man sam­tidigt ska vara sin egen kri­tiker. Det under­med­vetna får inte en chans om tvivlet kom­mer in. Skriv på, se dig inte om.
Självkri­tiken ska vara på off under första delen i skrivprocessen, skriver Malm­sten. Tvivlet och kri­tiken ska alltså komma sist, när man är inne i tex­tredi­ger­ings­fasen.
”Jag tvivlar, ändrar, ändrar till­baka, tvekar där jag borde vara tvek­lös. Det är fel, ändå gör jag det för att så gör jag.”
I Bodil Malm­stens skrivprocess finns den ofrånkom­liga ”hel­vetes­pe­ri­o­den”. Det är när den ödes­di­gra frå­gan dyker upp: Vad håller jag på med? Hon har kom­mit en bra bit på väg och spårat ur. Hon skriver om och om. Lös­nin­gen är att gå till en tidi­gare ver­sion (som hon givetvis har sparat). Eller ta en ska­pande paus och göra något helt annat; skrivprocessen i huvudet fort­sät­ter ändå.
Sedan hand­lar det om det van­liga, att ha tid för skri­vande, uthål­lighet, att helt enkelt få det gjort.
Dessu­tom, skriver Bodil Malm­sten, måste man ha något att komma med. Det räcker inte med att bara skriva. Vilket får mig att tänka på vad Robert McKee skriver i sin utmärkta ”Story” (återkom­mer till den), näm­li­gen att det som kom­mer först är en talang för berät­tande, den lit­terära talan­gen är också väsentlig men kom­mer som tvåa.
Bodil Malm­sten har en lite pratig stil, som om hon kom på det hon skrev just i skrivö­gonblicket (vilket naturligtvis inte är fal­let, det är en mycket med­veten stil – det är en del av hennes skriv-dna).
I bästa fall upp­når hon en behaglig sam­tal­ston med läsaren, i säm­sta upp­står en slags irriterande velighet och här frestas man ibland att utbrista: säg vad du tycker män­niska!
Hela tiden är hon garderande, jag tror att det mest hand­lar om att man inte får säga att man är bra på att skriva. Antagli­gen en läg­gn­ings­fråga också, något som jag mycket väl kän­ner igen mig själv i.
Men jag sak­nar lite mer av konkreta exem­pel. Hon kunde tagit en sida och visat hur tex­ten växer fram. Man behöver inte vara rädd att använda sig själv som exem­pel, det pas­sar utmärkt vid skri­vande för man vet exakt vad som hänt. Det vet man inte när man skriver om andras tex­ter.
Bodil Malm­sten skriver om sina för­färliga vån­dor med den allra första menin­gen i hennes mest omty­ckta bok “Priset på vat­ten i Fin­istère”. Den som hon aldrig fick till (menin­gen alltså). Men hon cit­erar den inte. Här skulle det vara intres­sant att få ta del av ett antal ver­sioner. (Jag återkom­mer till just denna mening på måndag i en skriv-blogg nära dig.)
Till sist några punk­ter med Malm­sten­ska skrivråd:

  • Det som står kvar ska vara ett genomtänkt val.
  • Stil måste komma inifrån.
  • Av det bra lär vi oss att det är möjligt. Se inte det dåliga.
  • Sträva efter det enkla.
  • Dra­maturgi i framåtrörelsen viktig.

”Så gör jag” är alltså ingen ren­od­lad lärobok i skri­vande, den är mer än så, den hand­lar om skri­vande, läs­ning, bild­ning och semi­kolon. Lite om livet också.
För bästa behåll­ning bör man inte enbart vara intresserad av skri­vande i största allmän­het, utan också av Bodil Malm­sten.
Och det är det ju gan­ska många som är.