Teck­n­ing: Ulf Sveningson

Härom dagen begravdes för­fattaren Lennart Hells­ing som blev 96 år gam­mal. I sam­band med att Hells­ing och tecknaren Fibben Hald skulle vara jury i GP:s sat­sning “Bar­net, ordet och bilden” träf­fade jag och Ulf Sven­ing­son dem. Tex­ten jag skrev var rik­tad direkt till bar­nen.
Här är en något förko­r­tad version.

JAG SKA BERÄTTA FÖR er om en far­bror som heter Lennart. Han skriver böcker. För barn, säger de vuxna men det är inte sant. Lennart Hells­ing skriver böcker för alla män­niskor. Krakel Spek­takel och Banan­bo­ken och alla de andra är gen­uina män­niskoböcker.
Två sidor har varenda sil­ver­slant.
En bok har sina sidor, det är sant
har goda sidor och har min­dre goda
- med män­nisko­rna är det likadant.
Lennart har sil­ver­glän­sande hår på större delen av huvudet, som han brukar ha en stor svart hatt på. Hans ögon är lite kine­siska, näsan stadig och munnen ser ut som den spelade trum­pet — eller blåste i sil­ver­horn ibland.
Han talar tyst och sakta. Han smakar lik­som på orden innan han släp­per ut dem i det fria mel­lan mus­taschen och det lilla läpp­skägget.
När man läser hans böcker förstår man att han skriver som han talar. Orden är grundligt provs­makade innan de trycks.
Det ter sig där­för naturligt att han gärna skriver om ätande och drickande, om rot­fruk­ter och grön­saker, om lem­mar, munnar, näsor och magar. Skrim­mel och skralta — pep­pra och salta.
Han har en humor som är len och varm. Den bub­blar långt nere i magen. Tup­par och kalkoner/ champinjoner/ostron och mel­oner. Det var gott.

NÄR LENNAR HELLSING var liten hade han inte lika många barn­böcker som du har. Där­för ville han skriva för barn när han bestämde sig för att bli för­fattare.
Han trä­nade sig först genom att skriva dock­teater­pjäser och göra skoltid­ningar med elaka verser om lärarna. Men snart insåg Lennart att om han någon­sin skulle bli en rik­tig för­fattare måste han veta något om män­nisko­rna. Först då kunde ha något intres­sant att berätta. Han bestämde sig för att pröva alla yrken som fanns.
Han utbil­dade sig till ingen­jör, job­bade i fab­rik, var skogshug­gare, stod i bokhan­del och arbe­tade på kon­tor. Vid det laget hade han förstått att det inte var möjligt att pröva alla yrken som fanns. Dessu­tom hade det gått bra att skriva en bok ändå.
Den gick han upp med till ett bok­för­lag som aldrig tidi­gare hade givit ut en barn­bok. Men Lennart sa att det var vik­tigt att satsa på den nya gen­er­a­tio­nen, som barn kallades lite högtidligt ibland. För det hade just varit krig och nu var bar­nen vik­ti­gare än någon­sin.
“Kom igen i mor­gon”, sa för­laget och sedan kom “Kat­ten blåser i sil­ver­horn”. Det var 1945.
Solen sjönk så rund och röd
som ett Nor­rlands lin­gonbröd
och på himlen hängde månen
som en giffel.

SEDAN DESS HAR han skrivit böcker i 47 år. Det har blivit tret­tio­fyr­tio sty­cken eller kanske fyr­tiofem­tio. Lennart är för­resten 73 år. Men han bor antagli­gen i Annor­lunda stad för, där är alla gub­bar unga.
Hans böcker heter så lustigt. En heter Summa sum­marum. En annan Den krång­liga kråkan. Och Kanal­jen i Ser­al­jen, Sju fikon eller sand i san­dalerna, Daniel Dopp­sko, Boken om Bagar Bengts­son, Banan­bok, Den under­bara pumpan, Gås med krås, Kung Kul och en bok heter bara Vitt.
Hans fig­urer är många. Krakel Spek­takel till exem­pel, som bor i ett torn­hus i Näp­pelunda, hvu­ud­stad i Alle­mans­land. I ett annat hus bor Kusin Vit­a­min och vid tor­get bor Opsis Kalop­sis.
Lennarts senaste bok heter “Att handla är nöd­vändigt”. Den hand­lar om att handla. Om hur man med lite fan­tasi kan få en van­lig livsmedel­saf­fär att för­vandla sig.
Den boken har han gjort till­sam­mans med sin kom­pis Fibben Hald. Jo, han heter Fibben. Det är näs­tan så att man kan tro att det är Lennart som hit­tat på det.
När Lennart och Fibben gör böcker till­sam­mans brukar de upp­söka de platser som boken hand­lar om. Där­för var de och hand­lade på Åhléns i Stock­holm när de gjorde den nya boken.
Vår kund­vagn glider tyst förbi ett smör­berg och ett mejeri med röd– och grön– och blåmjölk i. Bland fil och yoghurt van­drar vi.

SÅ HÄR SÄGE Lennart om dig som är barn:
- Bar­nen är poeter av sig själva. De har en sann poet­isk ådra.
Och Fibben berät­tade om när han första gån­gen fick beröm för något han ritat. Det var ett päron som han skulle sätta in i en ram. Han satte den på tvären och alla tyckte det var så fint och påhit­tigt.
Att sätta saker och ting på tvären är också Lennart Hells­ings spe­cialitet. För det är så, att den som ser hela världen på tvären ser så mycket mer än andra.
Den för­må­gan brukar de flesta barn ha, även om många tap­par den när de blir vuxna. Men hos några enstaka finns den kvar länge. Till och med hos far­bröder som är 73.
Fast det är dessvärre  mycket ovan­ligt.
Kringel krån­gel kråkas
roligt att få råkas. 

GP 12 april 1992