EN JOURNALISTISK genre som vuxit de senaste åren är porträt­tet. Idag finns det i mor­gon­tid­ningar, kväll­stid­ningar, veck­o­press och mag­a­sin.
Över­allt långa porträtt av, i de allra flesta fall, redan kända per­soner. Det är mer säl­lan man får läsa något intres­sant om en per­son man aldrig hört talas om förut (däre­mot en hel del oin­tres­sant om per­soner man aldrig hört talas om förut, dessa som tid­nin­gen tror är kända, pop-up-kändisar som råkat vara med i något reality-sammanhang på tv som bara en bråkdel av befolknin­gen sett men som tid­ningsredak­törer tror är “kändisar” efter­som de inte tycks ha upp­täckt att antalet tv-kanaler sedan många år är fler än en, som det var i min ung­dom då per­soner blev verk­liga kändisar bara av att ha varit med på ett hörn i Hylands hörna, de flesta av dessa pop-up-kändisar är också glömda inom tre månader — trots porträt­ten).
Många porträtt man läser är täm­li­gen oin­tres­santa oavsett kändis­skap. Det beror ofta på att man inte får veta något nytt om per­so­nen. Eller den kände för­fattaren eller artis­ten som just fått sin nya bok/cd total­så­gad av kri­tik­erna, så nämns inte detta med ett ord i den oblig­a­toriska inter­vjun. Det ska vara trevligt.
Förr hette det inter­vju, nu säger man porträtt och det är inte alla som insett att därmed har rib­ban omedel­bart höjts. Ett porträtt förvän­tas gå dju­pare och ge läsaren en större närhet­skänsla till per­so­nen ifråga.
Verk­liga kändisar är som roll­fig­urer i en film eller roman. Men hur är de i verk­ligheten? Om det nu är det som är det intres­santa, för det mesta brukar det vara mer spän­nande att höra deras tankar om sitt jobb (eller det ovän­tade fritids-intresset) än att de älskar spin­ning­pas­set på gymet.
Ett sätt att skriva mer spän­nande porträtt tror jag är att göra en bredare research och tala med per­soner som stött på inter­vjuof­fret i ett tidi­gare liv. Men det är inte alla redak­törer som tillåter den tiden för reportern. Jo, det är fritt fram men de vill inte betala för det.
Nu blir det de oblig­a­toriska tre närstående som ska lovsjunga den inter­vjuade. Det är lika tråkigt som de där doku­men­tär­porträt­ten (oftast amerikan­ska) i tv som enbart består av inklippta hyll­ningar av kolleger/släktingar. Bor­ing var ordet.
Man kan lära av skön­lit­ter­a­turen. Stephen King skriver i sin bok On writ­ing om sina onda roman­fig­urer. Han försöker få dessa så van­liga som möjligt. Då blir de verk­liga och inte klichéer och vi iden­ti­fierar vi oss med dem och först då blir per­so­nen verk­ligt skräm­mande.
Åter till den gamla san­nin­gen: Beskriv hur män­niskor är genom att berätta vad de gör. Tala inte själv om hur de är, låt läsaren förstå. King: “If I have to tell you, I lose”.
Kort sagt, det hand­lar om att försöka komma förbi den endi­men­sionella kändisen och i stäl­let göra per­so­nen levande. Vem är det som döl­jer sig bakom papp­fig­uren?
Lättare sagt än gjort. Men om man lyckas kan det bli skräm­mande bra.