MAN FÅR LÄRA sig att det är vik­tigt med detal­jer. Man skall inte skriva ”ett träd” utan vilket slags träd det är. En väldig lind, till exem­pel. Det hand­lar om att ta med sig läsaren, att ge läsaren egna bilder
En gång var jag i Ljungskile. Det var höst och fot­boll­slaget hade just gått upp i allsven­skan. Det fanns en liten restau­rang vid sta­tio­nen som hade gamla skivom­slag på väg­garna och i taket hängde en elbas. Jag satt i bilen nere vid kall­bad­huset och skrev. Ett mycket lokalt snöoväder drev rakt mot mig över kilen, vilket kanske fick min när­varokänsla att öka. Jag hade kom­mit till beskrivnin­gen av restau­rangen och elbasen i taket när det slog mig att jag inte skrivit upp vilket märke det var. Var det en Fender, en Gib­son, en Gretch, en Rick­en­backer? Det blev oer­hört vik­tigt att få veta denna detalj. Jag ringde num­mer­byrån. Ingen sva­rade på restau­rangen. Jag åkte till­baka men det var stängt och man kunde inte se in.
Okej, många läsare skulle inte veta skill­naden. Okej, endast det fåtal som frekven­ter­ade restau­rangen skulle veta om jag chansade och skrev fel. De allra flesta läsarna skulle inte bry sig. Men ändå. Skulle man börja svaja med detal­jerna, var slu­tar det då? Minns Alf Hen­rik­sons vis­dom­sord:
Tänk på att du skriver för tusenden som vet min­dre och hun­draden som vet mer.
Jag skrev elbas. Och hela tex­ten kän­des meningslös.

DET FINNS ett annat sätt att använda detal­jer. Ett mer utveck­lat sätt. Vi går nu upp en svårighets­grad. Det är näm­li­gen så att detal­jer inte är till för sin egen skull. Tex­ten blir inte bät­tre ju fler detal­jer som finns med. Det kan till och med bli tröt­tande med för mycken detaljrike­dom. Rena meningslösheter tillför säl­lan något.
Ett amerikan­skt uttryck säger vad det hand­lar om: ”Telling details”. De skall berätta något. Karak­täris­tiska detal­jer som säger något om hel­heten. Detal­jerna skall säga något om plat­sen, per­so­nen, ögonblicket.
Min tidi­gare kol­lega Mar­gareta William-Olsson skrev ett reportage om en kvinna som blev trans­planterad med sex nya organ.
Hon träf­far henne på sjukhuset en dryg månad efter oper­a­tio­nen och skriver i första sty­cket: ”Foten som sticker fram under fil­ten har nymålade röda naglar.”
M W-O upp­märk­sam­mar detal­jen som blir en sym­bol för livet. Reportaget slu­tar för övrig med att kvin­nan planerar en hus­vagnsse­mes­ter till som­maren: ”…säger hon, och vif­tar med de röd­målade tånaglarna.”
Detta är att använda detal­jer som sym­boler. De kan föra berät­telsen framåt, de kan säga något större. Det lilla förk­larar det stora.
För att kunna använda detal­jer måste man vara upp­märk­sam och anteckna mycket. Det mesta används inte, men ibland hit­tar man det där vik­tiga guld­ko­r­net som lyfter berättelsen.