MAN FÅR LÄRA sig att det är viktigt med detaljer. Man skall inte skriva ”ett träd” utan vilket slags träd det är. En väldig lind, till exempel. Det handlar om att ta med sig läsaren, att ge läsaren egna bilder
En gång var jag i Ljungskile. Det var höst och fotbollslaget hade just gått upp i allsvenskan. Det fanns en liten restaurang vid stationen som hade gamla skivomslag på väggarna och i taket hängde en elbas. Jag satt i bilen nere vid kallbadhuset och skrev. Ett mycket lokalt snöoväder drev rakt mot mig över kilen, vilket kanske fick min närvarokänsla att öka. Jag hade kommit till beskrivningen av restaurangen och elbasen i taket när det slog mig att jag inte skrivit upp vilket märke det var. Var det en Fender, en Gibson, en Gretch, en Rickenbacker? Det blev oerhört viktigt att få veta denna detalj. Jag ringde nummerbyrån. Ingen svarade på restaurangen. Jag åkte tillbaka men det var stängt och man kunde inte se in.
Okej, många läsare skulle inte veta skillnaden. Okej, endast det fåtal som frekventerade restaurangen skulle veta om jag chansade och skrev fel. De allra flesta läsarna skulle inte bry sig. Men ändå. Skulle man börja svaja med detaljerna, var slutar det då? Minns Alf Henriksons visdomsord:
Tänk på att du skriver för tusenden som vet mindre och hundraden som vet mer.
Jag skrev elbas. Och hela texten kändes meningslös.
DET FINNS ett annat sätt att använda detaljer. Ett mer utvecklat sätt. Vi går nu upp en svårighetsgrad. Det är nämligen så att detaljer inte är till för sin egen skull. Texten blir inte bättre ju fler detaljer som finns med. Det kan till och med bli tröttande med för mycken detaljrikedom. Rena meningslösheter tillför sällan något.
Ett amerikanskt uttryck säger vad det handlar om: ”Telling details”. De skall berätta något. Karaktäristiska detaljer som säger något om helheten. Detaljerna skall säga något om platsen, personen, ögonblicket.
Min tidigare kollega Margareta William-Olsson skrev ett reportage om en kvinna som blev transplanterad med sex nya organ.
Hon träffar henne på sjukhuset en dryg månad efter operationen och skriver i första stycket: ”Foten som sticker fram under filten har nymålade röda naglar.”
M W-O uppmärksammar detaljen som blir en symbol för livet. Reportaget slutar för övrig med att kvinnan planerar en husvagnssemester till sommaren: ”…säger hon, och viftar med de rödmålade tånaglarna.”
Detta är att använda detaljer som symboler. De kan föra berättelsen framåt, de kan säga något större. Det lilla förklarar det stora.
För att kunna använda detaljer måste man vara uppmärksam och anteckna mycket. Det mesta används inte, men ibland hittar man det där viktiga guldkornet som lyfter berättelsen.