GRÄVGRUPPER I ALL ära men vilken nyhetsredaktion blir först med en storygrupp? Vilken dagstidning blir först med att inse kraften i den berättande journalistiken, även i det dagliga nyhetsarbetet?
Många har sedan länge insett att en tidning behöver någonting mer än den torra, lidelsefria rösten i nyhetsartiklar — en text som alla utbildade journalister kan skriva med ryggraden. Den andra rösten får ofta den växande skaran av krönikör stå för.
Men den rösten borde också få plats i nyhetstexterna. Det är en röst som kommer närmare läsarna (som inte talar till varandra i den tonen nyhetstexten förmedlar). Hur en nyhetstext ska skrivas är förbunden med ett snävt regelverk men utrymmet medger ändå något mer. Det finns plats för en röst som är både auktoritativ och medkännande.
Det handlar om att ge utrymme för en, två, tre eller flera dokumenterat välskrivande reportrar som kan ge historierna bakom rubrikerna, bakom siffrorna, bakom besluten.
Nyhetstexter ger bara ytan. Analyser? Ja, de ger djup men där finns för det mesta inga människor. Krönikor? Ja, de ger känslor och andra perspektiv men de som skriver dem är ofta inte med när det händer. Allt för många krönikörer sitter på kammaren och skriver när de borde vara ute tillsammans med nyhetsreportrarna.
Att skriva berättande reportage är förstås inget nytt, genren är lika gammal som tidningarna. Okej då, ännu äldre: hällristningarna, bibeln, runstenarna.
Och det har alltid funnits reportrar som har en förmåga att se historier som andra inte ser. De som prata med främlingar, läser anslagstavlor, äter lunch ensamma (för att kunna tjuvlyssna), ser konflikter innan de hunnit inträffa, fångar uppslag i sin egen vardag, hellre pratar med personer i närheten av viktiga människor än de viktiga människorna själva, inser att bakom varje beslut finns en förhistoria, frågar sig vem som gör smutsjobben ingen vill ha, lämnar ut sitt telefonnummer.
Det nya skulle kunna vara att öppet deklarera att nu ska vi satsa på den här typen av journalistik. Vi skapar en grupp som får till uppgift att ge läsarna, just det: läsning.
Jag är medveten om att det finns ett stort hinder för berättande nyhetsjournalistik: redaktionsledningar som inte har förståelsen för berättandets stora dynamik och dess påverkan på tidningens läsare. De har troligtvis inte ens ett hum om vad berättande journalistik är för något eftersom de mest sysslar med ekonomi, upplagor och webbstatistik.
Men hallå! Om jag avslöjar att ni faktiskt kan koppla ihop alla dessa ämnen med berättande journalistik så borde ni förstå.
Läsare kallas så därför att de läser och de vill ha läsning och med läsning menar jag fördjupande blodfyllda verklighetsskildringar om människor som läsarna själva kan identifiera sig med. Historier där andra än de vanliga maktmänniskorna kommer till tals.
Och om tidningen satsar på detta material kommer upplagan att höjas och ekonomin att bli bättre. Detta kan jag givetvis inte bevisa men, tro mig, ni har inte råd att chansa genom att avstå.
Och tänk vilka fantastiska möjligheter det finns för berättande reportage på webben! Förutom texten: bildspel, grafik, musik…
Filmaren Stefan Jarl har en ledstjärna för sitt arbete: “I första hand ge röst åt dem som ingen har, att skildra verkligheten utan skygglappar, krossa vanföreställningar och fördomar, förhindra myter och desinformation, och medverka till förändring.“
Honom skulle jag vilja ha som redaktionschef.
Fortsättning följer. Läs även: här.
Tag Archives: reportage
När reportaget blev skönlitteratur
Förenade fakta och fiction.
OM MAN SKRIVER om reportaget som genre kommer man inte förbi Truman Capote.
Capote slog igenom ordentligt med kortromanen Frukost på Tiffanys 1958. Den blev en bestseller och en framgångsrik film med Audrey Hepburn i huvudrollen. Capote var nu en välkänd figur i New Yorks societet, intelligent och hejdlöst giftig.
Han skrev ofta i New Yorker. Ett av hans mest kända bidrag fanns att läsa den 9 november 1957. Det är en lång intervju med Marlon Brando som han träffade på en filminspelning i Japan och lurade att lämna ut sig själv, trots att Brando blivit varnad för Capote. Hur gick det till? Capote började med att öppet berätta om sig själv, så kände pratkvarnen Brando att han var tvungen att bjuda tillbaka.
Efter en rad framgångsrika romaner hade Capote tröttnat på att skriva skönlitteratur. Han började intressera sig för en mer verklighetsbaserad text.
Uppslaget kom måndagen den 16 november 1959 när han hittade en enspaltig notis på sidan 39 i New York Times med rubriken ”Välbärgad lantbrukare och tre familjemedlemmar mördade”. Ortsangivelsen var Holcomb, Kansas, där Herbert Clutter, hans fru samt två av deras fyra barn hade blivit brutalt mördade i sitt hem.
Detta var vad Capote letade efter. Här kunde han inte utgå från sig själv. Han ville åka till Kansas genast. Inte för att reda ut brottet utan för att skildra hur en sådan ohygglig händelse påverkade ett litet isolerat samhälle som Holcomb. Capote tog med sig sin barndomsvän Nelle Harper Lee. Han berättade senare att han aldrig skulle ha stannat om han då hade insett vad framtiden bar i sitt sköte: ”Jag skulle ha kört vidare. Som en fladdermus ut ur helvetet.”
De kom till en by i skräck. Dörrarna var låsta, ljusen tända hela natten, vapnen framme. Folk trodde att det var en ondskefull psykopat som varit i farten. Den märkliga uppenbarelsen Truman Capote väckte misstanke och löje. Själv hade han omåttligt svårt att umgås med dessa människor. Det var Nelle som räddade projektet. Hon kunde ta de trubbiga Kansasborna.
Capote antecknade aldrig under intervjuer. Det till synes planlösa samtalet var hans metod, det gjorde att folk trodde att det var just det, ett planlöst samtal och inte en intervju. Varje kväll gick de till sina rum på Warren Hotel och skrev ner vad de hört under dagen. Sedan jämförde de sina anteckningar vid middagsboret.
Capote blev till slut bekant med spaningsledaren Alvin Dewey. Capote var i princip klar med sitt projekt och skulle åka tillbaka till New York när mördarna plötsligt greps. Dick Hickock och Perry Smith erkände direkt. Motivet var rån och de hade dessutom bestämt sig för att döda alla vittnen - med kallt blod.
I ett slag hade allt ändrats och Capote var bara halvvägs. Nu var han tvungen att kartlägga de gripnas liv.
Capote närmade sig de båda under långa samtal. I Bennett Millers kritikerrosade film Capote antyds en kärleksrelation mellan Perry och Capote men hans biograf, Gerald Clarke, skriver att relationen var mer komplicerad än så: ”var och en såg på den andre och upptäckte, eller trodde sig upptäcka, den människa han kunde ha blivit”. Perry skyllde brottet på sin olyckliga uppväxt, men fick till svar att Capotes var ännu värre.
Nu började problemen för Truman Capote. Han kunde inte skriva klart romanen innan historien hade ett slut. De dödsdömda Perry och Dick fick ständiga uppskov. Han skrev under flera år på en krönika över ett ohyggligt brott, som en grekisk tragedi, och visste att han hade en bestseller. Projektet höll på att krossa honom fullständigt.
Till slut var det dags för ”slipsfesten” som Perry skrev. Den 14 april 1965 hängdes båda. Truman Capote var med. Och i september kunde han äntligen publicera In cold blood som en följetong i fyra delar i New Yorker. Boken kom i januari 1966, på svenska Med kallt blod, och blev en succé. Den filmades året därpå av Richard Brooks.
Men vad var det för en bok? Var det en roman eller var det ett reportage?
En kort bakgrund: novellen var tidigt genren som blev en skrivskola för författare som Twain, London, Fitzgerald, Hemingway, Steinbeck. Efter andra världskriget vände publiken novellen ryggen och ville i stället ha nonfiction och journalistik.
Men journalistik var inte en lika god skola som novellen. Nonfiction belönade research på bekostnad av skrivteknik och dramatisk skicklighet.
Capote accepterade publikens växande intresse för nonfiction men protesterade mot genrens torra stil. Han ansåg att journalistik kunde var lika fördjupande som skönlitteratur men olyckligtvis skrevs den förra av folk som inte hade talang nog för att vaska fram det guld som fanns i genren. Skönlitterära författare såg ner på journalistiken och journalister hade inte lärt sig skriva god skönlitteratur. Därför hade aldrig syntesen gjorts.
Capote: ”Journalistiken rör sig alltid på ett horisontalt plan, den berättar en historia, medan skönlitteraturen… rör sig vertikalt och för läsaren djupare och djupare in i karaktär och händelser”.
Vad skulle hända, frågade han, om en sann historia berättades i romanens form? Han beskrev det som att han var instängd i faktas taggtråd, men inom begränsningen fanns större frihet än någon tidigare kunnat inse: återskapa långa samtal, ordna händelserna till en dramatisk effekt och till och med se in i andras tankar. Capote hade övat sig i filmmanus, visste vilka scener som var viktiga, vilka detaljer han skulle ägna omsorg åt. Han förenade tekniker från filmkonst, novell, roman och reportage. I Med kallt blod blandade han nonfictions auktoritet med fiktionens dramatiska kraft.
Truman Capote var den förste som klarade detta. Han skapade en ny litterär genre: faktaromanen. Hävdade han själv åtminstone. Det fanns dock andra före honom men han banade väg för andra att skriva i samma anda. En modern svensk efterföljare är Gellert Tamas Lasermannen.
Det har dock inte saknats kritiker till Capotes metod, bland annat det faktum att hans historia bygger på endast två levande vittnen, mördarna själva. Redaktören på New Yorker, William Shawn, ångrade att han släppte igenom In cold blood. Han ifrågasatte bland annat skildringen av den mördade familjens liv. Hur kunde Capote veta vad de sa och tänkte vid en bestämd tidpunkt? Han hade ju inte kunnat tala med dem.
Truman Capote hävdade att Med kallt blod var sann ner till varje komma. Han kunde peka på en källa till varje replik. Den har också blivit hårdgranskad men det enda man funnit är ett felaktigt namn på en häst.
Skriv inte, berätta!
EN AV MINA TANKAR kring det dagliga reporterarbetet är att genren nyhetsartikel kan förädlas genom genren reportaget. Det går att höja kvalitén och läsvärdet på nyhetstexter om man lånar vissa grepp från reportaget.
Eller löpa linan ut och i stället för en rapporterande artikel skriva en berättande text. Det sägs ofta att man på webben har snabba, korta nyheter och att läsaren i papperstidningen ska få sammanhang, bakgrund, grafik och analyser. Lägg till: och berättande journalistik.
Förr i tiden kunde följande repliker växlas på en tidningsredaktion:
– Hur långt ska jag skriva?
– Skriv så långt du vill, det här är läsning.
Detta långt före någon hört talas om berättande journalistik. Vissa nyheter ansågs helt enkelt så spännande och angelägna att läsarna skulle sluka dem.
Somliga reportrar har kunskapen, erfarenheten och skickligheten att skriva med närvaro och dramaturgi även vid tidspress.
För att nå dit finns det vissa verktyg man kan lägga till i sin yrkesarsenal. De ska inte läggas i någon verktygslåda, möjligen kan man ta fram en hammare för de ska bankas in i bakhuvudet. Där ska de finnas ständigt närvarande vid varje jobb.
Här är något att tänka på.
- Identifiera vilka nyhetshistorier som ”är läsning”. Fråga inte bara ”Vad är nyheten?” utan också ”Vad är storyn?”
- Fullt spjäll i anteckningsblocket. Kasta nätet brett. Fånga in så mycket som möjligt. Skriv, spela in, fotografera. Notera vad du ser, hur det låter, vad det luktar eller doftar. Gör detta till en vana, autopiloten ska gå på varje gång du är på plats.
- Att göra research för reportage betyder att man måste vara uppmärksam på berättande element: scener, dialog, detaljer, miljöer. Inte bara personers ålder utan också vilka kläder de har, hur de rör sig, hur de pratar. Lämna redaktionen så ofta som möjligt, det är där ute som historierna finns.
- Var inte där alla andra är, sök dig mot periferin. När hela drevet står samlat på mordplatsen, titta dig omkring. Mannen där borta på balkongen kanske har något att berätta.
När den dräpte lille pojken Bobby skulle begravas, var massmedierna utestängda men vi fick komma in i kyrkan alldeles innan. De flesta stod i kyrksalen, jag sökte mig till de inre regionerna och hittade en liten samlingssal med kristna barnböcker. Jag visste att Bobby varit där och fick mitt slut. - Hitta det specifika och låt det styra frågorna. Konkreta frågor engagerar källorna, följ sedan upp med vad de tycker eller känner.
- Beskriv personer. I de flesta nyhetstexter är människor mest ett namn, en titel och en ålder. Men en person kan skissas upp med några enkla penseldrag.
Försök att fånga fysiska detaljer om alla du intervjuar, summera det övergripande intrycket: nervös, auktoritär, reserverad — och försök att hitta något i beteendet som kan illustrera detta. Skriv inte att mannen var nervös, skriv att han plockade sig på näsan hela tiden eller att kaffekoppen skallrade mot fatet.
Så här skriver Kristian Wedel i GP: ”Servitrisen var mörk och söt, med något charmerande kvicksilverlikt i rörelserna. Hon försökte sig på tyska, hon gav sig ut på långa smala spångar av tyska bisatser.” - Gör samma med scener. Identifiera en scens kännetecknen: tid, plats, händelser och dialog.
- Skriv inte, berätta! Glöm nyhetsartikelns omvända pyramid med det viktigaste först följt av en fallande skala med allt mer ointressanta uppgifter. Tänk: Start – Mitt – Slut. Som att gå ut med hunden. Sätt kopplet på läsaren i början, dra iväg på en tur och se till att det under färden då och då dyker upp intressanta luktspår, avsluta med en godisbelöning.
Eller som den amerikanske mästaren i narrative writing, Chip Scanlan säger: “Skriv ett slut som dröjer kvar i läsarens huvud, likt ljudvågorna från en gong-gong.”
Försök att få med dessa element i ditt dagliga arbete för ett mer berättande skrivsätt. Öva upp skickligheten, inte minst i researcharbetet men också i sättet att skriva och strukturera en text.
Skriver man för morgondagens tidning, nära deadline kanske det inte finns möjlighet att skriva en fulländad berättelse, men ju bättre berättarvanor du har i bakhuvudet desto större chans har du att skriva en story som fängslar läsaren — och får denne att komma ihåg dig!
Reportaget i korthet
PLÖTSLIGT KOMMER här några sammanfattande punkter om att skriva reportage:
- Reportagets karaktär är inte det konstnärliga språket. Det är analysen, närvaron, observationerna. Reportage är en arbetsmetod.
- Till de vanliga byggstenarna skriftliga och muntliga källor tillkommer en tredje: reportern själv.
- Reportaget har en annan andning än artikeln.
- Överraska gärna i inledningen, men ge aldrig falska löften.
- Se upp med mitten där många gått på grund.
- Detaljernas betydelse. Verbens kraft.
- Skriv inte — berätta!
- Skriv enkelt om det svåra. Komplicera det banala.
- Ett reportage kan inte bara baseras på fakta. Ge av dig själv!
- Bli inte för detaljrik: “Genom att hålla inne med vissa saker lägger författaren tysta möjligheter till sin berättelse”.
- Tänk filmiskt, i scener.
Hitta:
- En utsiktspunkt, ett perspektiv. Fördjupa. Våga!
- Historiens in– och utgångar
- Dynamisk symbol-ledmotiv. Karaktäristiska detaljer som säger något om helheten.
- Det ovanliga. Inte ICA, pizzerian eller F-kassan, utan butiken som säljer sällskapsdjur.
- Spåret. Gör en disposition. En karta, en rutt. Dela in avsnitt vad ska vara med i första, andra osv
Wallraff före Wallraff
EN NYUTGÅVA av den tidigt (1914) wallraffande journalisten Ester Blenda Nordströms reportagebok “Piga bland pigor” (Bakhåll) anmäls av Fredrik Sjöberg i SvD idag. Hon tog jobb på en bondgård i Sörmland och beskrev statarnas vardag i en tio delar lång artikelserie i SvD: “En månad som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland”.
Sjöberg skriver: “Det fina med detta i grunden politiskt radikala reportage är att författaren är en komplex människa som ser inte bara slavdriveri och dumhet, utan också kamratskapen och annat som trots allt gör livet på landet värt att leva. I en berömd passage från den där logdansen just, landar hon i en önskan om att vännerna från Stockholms mondäna tangopalats om så bara en enda gång finge uppleva detta. Att få vara en del av detta folk.“
Den som vill läsa mer om Ester Blenda kan införskaffa Margareta Ståls avhandling “Signaturen Bansai. Pennskaft och reporter i det tidiga 1900-talet” (Institutionen för journalistik och masskommunikation. Göteborgs universitet. 2002.) som beskriver ett viktigt skede i svensk journalistik, där det moderna reportaget utvecklades — inte minst av kvinnliga reportrar.