Musiken i reportaget

JAG SÅG EN Beatles-dokumentär i hel­gen. Den hand­lade om deras första år. En stund in i fil­men lade jag märke till en sak: det fanns ingen Beat­lesmusik! Ofta tonade det in musik, men den var anonym och lite allmänt 60-talsaktig.
Inte ens när någon berät­tade om hur drab­bande det var att första gån­gen höra Please Please Me, fanns låten med. Film­makarna hade helt enkelt inte fått rät­tigheter att spela någon Beat­lesmusik (antagli­gen den gnidne Paul McCart­neys förtjänst). Och när man väl som tittare upp­täckt det sjönk lik­som doku­men­tären ihop. Skill­nad då på den efter­föl­jande fil­men om George Har­ris­son som var full av hans musik.
Ett lik­nande dilemma kan man råka ut för som reporter. Huvud­käl­lan vill inte ställa upp. Som reporter vill man komma så när kär­nan i his­to­rien som möjligt. Jag vill inte tala med en pres­sans­varig, jag vill tala med vd:n själv. Man vill nå den som är när­mast nyheten, hän­delsen.
Det kan hända att man tvin­gas lägga ner helt och hål­let. Men ibland måste man skriva ändå. Då finns bara en möj­lighet: att jobba hår­dare. Ringa fler, åka ut, slänga nätet över ett större område. Job­bar man med reportage finns möj­ligheten att ändå kunna rekon­struera en hän­delse på ett till­fredsstäl­lande sätt. Risken är att man tap­par de där vik­tiga detal­jerna.
En gång blev jag intresserad av ett miss­ly­ckat rån mot en bank i Gull­spång. En arg gubbe inne i banken höll på att över­manna rånarna, därefter star­tade inte fly­k­t­bilen. De kom undan men greps alla tre inom ett dygn.
Ingen av rånarna ville ställa upp, inte heller bankper­son­alen. Jag kanske borde lagt ner, men var så upp­tänd av sto­ryn att jag fort­satte.
Detta hand­lade om ett brott och det fanns en förun­der­sökn­ing. Den ger ofta en gan­ska detal­jerad bild av vad som hänt. Läser man en brottsutred­ning har man automa­tiskt många ingån­gar, vare sig man ska skriva en nyhet­s­text, reportage eller en kom­menterande krönika. Det finns inga gen­vä­gar. Läs alla sex­hun­dra sidorna!
Jag lutade mig mot den och en resa i rånar­nas fot­spår. Och det blev ett reportage som kunde pub­liceras. Jag tycker nog att det fanns lite musik i det också.
Nu är jag extremt dålig på att över­tala folk. Backar kanske allt för tidigt. Job­bar man på tv eller radio får man mer trän­ing på att över­tala helt enkelt där­för att man är tvin­gad.
Vad gör ni när ni inte får folk att ställa upp?

 

Skrivandet som ingenjörskonst

Grun­den läggs i skrivbygget.

LÄSTE EN ESSÄ av den amerikanske för­fattaren och jour­nal­is­ten Adam Hochschild. Han skrev om John McPhee, Pulitzer-vinnare och högt ansedd reportageskribent (båda pub­licerar sig bland annat i New Yorker).
Det hand­lade om hur man byg­ger en text. Hochschild frå­gade en gång en stu­dent som läste till civilin­gen­jör vad skill­naden var mel­lan en arkitekt och en ingen­jör.
Han fick svaret: ”En arkitekt är en per­son som planerar hur huset ska se ut från utsi­dan. En ingen­jör är en per­son som ser till att det inte faller sam­man.“
Hochschild menar att när vi skriver läg­ger vi för stor vikt vid arkitek­turen och för lite vid själva bygget.
Vi fokuserar på husets utsida: sprud­lande prosa, bilder, metaforer, miljöbeskrivningar… när vi borde mer se till struk­tur, bud­skap, förmed­lan­det av infor­ma­tion på ett sådant sätt att läsaren fort­sät­ter läsa.
En text kan ha ett väldigt flyt från det ena sty­cket till det andra, men om inte den inre ingen­jörskon­sten finns där kan den ändå uppl­evas som oin­tres­sant.
Detta är särskilt vik­tigt när man, som McPhee ofta gör, skriver om okända per­soner som måste pre­sen­teras för läsaren. Detta sät­ter rib­ban högre.
En nyckel till McPhees för­måga att få läsaren engagerad lig­ger i hans ingen­jörskonst, en mästare på att bygga lit­terära skyskra­por.
Andra skriben­ter kan ha mer glit­trande prosa eller bät­tre metaforer, men ingen har byggt upp en mer intres­sant kon­struk­tion.
När jag läser andra, även erkänt skick­liga skriben­ter får jag känslan att själva struk­turen är en efter­hand­skon­struk­tion, skriver Hochschild. Det är en lång rad med livliga scener, där den som verkar passa som inled­ning finns i inled­nin­gen och den som verkar sum­mera det hela finns i slutet.
Men när Hochschild läser McPhee får han känslan av att detta är en skribent som noga tänkt igenom his­to­riens struk­tur redan innan han skrivit ett ord.
Hochschild ger ett exem­pel, ett porträtt som McPhee skrev om Thomas Hov­ing som var chef för New York’s Met­ro­pol­i­tan Museum of Art.
En nor­mal reporter kanske hade följt Hov­ing en tid och vävt sam­man det mate­ri­alet med bak­grun­der om hans barn­dom och kom­mentarer från per­soner som kän­ner honom.
Men McPhee gör det annor­lunda. Han sam­lar ett dussin scener från Hov­ings liv: han svarar på mail, pratar med sin fru, letar konst. Och från det för­flutna: prob­lem i skolan, jobb i en klädaf­fär och upp­täck­ten att detta inte var något för honom.
Näs­tan allt byg­ger på väl observerad eller återkon­struerad dia­log mel­lan Hov­ing och andra männsikor.
Och sedan arrangerar McPhee dessa scener, inte i kro­nol­o­gisk ord­ning.
McPhee vari­erar sina kon­struk­tioner för varje ämne. Som i boken Lev­els of the Game, som är byggd kring en enda ten­nis­match mel­lan Arthur Ashe och Clark Graeb­ner i US Open på 60-talet.
Den bör­jar med öpp­n­ingsser­ven och slu­tar med match­bollen. Men mel­lan dem väver McPhee in porträtt av två spelare som skil­jer sig radikalt i spel­stil, bak­grund, poli­tiska åsik­ter, ras och förhål­lande till livet.
Mäster­sty­cket, enligt Hochschild är biografin om David Brower, Encoun­ters with the Arch­druid som först pub­licer­ades i New Yorker, som många av McPhees tex­ter.
Brower var en mil­i­tant, kom­pro­miss­lös försvarare av den amerikan­ska vild­marken. Han slogs hela sitt liv mot alle­handa exploatörer.
McPhee byg­ger sin bok på tre långa batal­jer mel­lan Brower och per­soner som hatar allt han står för, till exem­pel geolo­gen Charles Park som hela sitt liv exploat­erat gru­vfyn­digheter varhelst de dykt upp.
En van­lig reporter hade antagli­gen först inter­vjuat Brower och sedan Parker. Men vad gör McPhee? Han tar med dem på en gemen­sam veck­olång camp­ing i ett vild­mark­som­råde i staten Wash­ing­ton.
Området är känt för sitt strikta naturskydd, dock är det tillåtet att göra anspråk på gru­vfyn­digheter.
Parker ger sig genast av med sin geologhacka medan Brower njuter av den vackra naturen. Så kom­mer argu­menteran­det igång och de båda eld­själarna förser sam­tidigt McPhee med ”writer´s gold”: dia­log.
Struk­tur är inte ett mön­ster, en färdig mall. Det är något som växer fram ur mate­ri­alet, säger McPhee. Men Hochschild är inte så säker: ”Han måste ha en blåprintskarta i huvudet för att kunna avgöra vilket sorts mate­r­ial som behöver sam­las in.”
Hochschilds essä John McPhee and the arch­druid i Nie­man Sto­ry­board var särskilt trevlig att läsa efter­som denna blogg också föror­dar ingen­jörskonst i skri­van­det – men också arkitek­tur: Grun­den– Bärande väg­gar – Byg­g­ste­nar och Heminredning.

 

Lunch med Bert Karlsson

HITTADE ETT KLIPP från en liten reportageklas­siker. Det är Mat­tias Göranssons porträtt av Bert Karls­son, pub­licerat i Dagens Nyheter 10 okto­ber 1999. Inled­nin­gen är värd att läsa igen.
För det första är det ett bra exem­pel på det som kallas In medias res, vi kas­tas rakt in i han­dlin­gen (gam­mal beprö­vad teknik som använ­des redan i Ili­aden). Det öpp­nar reportaget med drama­tisk action och det etablerar huvud­per­so­nen direkt från bör­jan.
För det andra är det ett bra exem­pel på hur man beskriver en per­son utifrån vad denne gör och hur per­so­nen talar. Görans­son beskriver inte med egna ord vilken slags per­son Bert Karls­son är, denne gör det så bra på egen hand.
En tredje sak är detal­jerna som ger bilder. Spät­tan och den kokta pota­tisen och han “håller kvar” servitören med blicken. “Vif­tar” med kvit­tot. Och senare ord som “fli­nande” och “hug­ger av”.
Vad jag fun­derar på är om Görans­son hade band­spelare eller om han anteck­nar som en blixt — eller om han har ett särskilt gott minne.
Läs och njut!

BERT KARLSSON tar emot tall­riken med spätta och kokt potatis, och håller kvar servitören med en upp­for­drande blick. Bert vif­tar med kvit­tot.
–  Ni kör med kvit­ton här?
Den vitk­lädde servitören – det är trots allt Skara stad­shotell, svamp­målade väg­gar och gar­diner från Tri­cia Guild – mum­lar något ohör­bart och ser lite förvir­rad ut.
– Äh, jag  bara sko­jade, säger Bert.Tack ska du ha.
Han stop­par fli­nande i sig några tug­gor, och får syn på en kvinna som tar för sig av sal­lads­byf­fén på andra sidan rum­met. Han ropar tvärs över lokalen. Hon rea­gerar inte.
–Så du är för märkvärdig för att prata med mig? gor­mar Bert. Passa dig, så jag inte slu­tar handla i dina affärer.
Kvin­nan tit­tar upp:
– För det första är jag inte märkvärdig. För det andra hand­lar du inte hos mig ändå. Det är du för snål för.
Bert Karls­son myser. Drot­tnin­gen av Kloster­gatan, som ägarin­nan till flera butiker i Skara cen­trum kallas, sät­ter sig i ett annat rum.
Bert äter ytterli­gare en bit av fisken, och fäster sen blicken på två män vid ett bord tio meter från sitt eget. De båda bär arbet­suni­form med nam­net på den största livsmedelshallen i Skara tryckt på bröstet.
– Jag var på HP:s nya låg­pris­bu­tik i går, hoj­tar Bert. De där chok­lad­pin­narna ni tar 21 spänn för, vet ni vad de kostar där?
– Nej, svarar den av män­nen som uppen­barli­gen är livsmedelshal­lens chef.
–14:90, säger Bert. Och såna där grisöron som hun­darna brukar gnaga på kostar tre spänn. Ni tar åtta nio kro­nor om inte jag minns fel.
Mathand­laren mut­trar något om ser­vicenivå och per­son­altä­thet. Bert lyssnar utan att visa allt för mycket intresse. I stäl­let säger han, något tystare.
– Per­son­alen, den har de sku­rit ner. Och gjort med­vurst av. Det blir bät­tre håll­barhet så.
Snart är lunchen över. Dags att åka till­baka till Mar­i­ann Gram­mo­fon, en bil­färd på någon kilo­me­ter bara, trots att Bert Karlssons livsverk lig­ger i utkan­ten av stan. Skara är litet.
Men på väg ut ur mat­salen hej­das Bert av ännu ett infall. Han drar med mig till ett bord där en ensam kostymk­lädd man sit­ter och äter.
– Här har du han som räk­nar mest fel i stan, säger Bert med hög röst. Det är kom­munens eko­nomichef. Det är hans fel att vi beta­lar så mycket skatt. Det lustiga är att han inte bor här själv län­gre, i stäl­let har han fly­t­tat till grannkom­munen där skat­ten är lägre.
Man­nen gör sitt bästa för att de oberörd ut, men en dar­rande vän­ster­hand avs­lö­jar honom. Han påbör­jar en lång utläg­gn­ing om resurs­fördel­ningssys­temet mel­lan de sven­ska kom­munerna och den statliga utjämn­ingspoli­tiken. Bert Karls­son hug­ger av mitt i en mening:
– Jasså, så det gör inget om jag fly­t­tar till grannkom­munen med mina skat­temiljoner då? Det ska jag komma ihåg.
Bert traskar ut i solskenet utan att ta farväl.

Mat­tias Görans­son DN 10 okt 1999

Herman Bang — en föregångare

Her­man Bang (1857–1912)

HANS GENRE VAR New jour­nal­ism hun­dra år innan uttrycket fanns. För­fattaren Her­man Bang är en av de första mäs­tarna i den dan­ska reportage­tra­di­tio­nen.
Egentli­gen ville han bli skåde­spelare men brist på pen­gar tvin­gade honom att gå runt bland dagstid­ningarna i Köpen­hamn.
Den 2 novem­ber 1879 fick han anställ­ning på den dyra och förnäma Nation­alti­dende som ägdes av Chr. Fer­slew, den enda tid­ningskung som fun­nits i Dan­mark. Fer­slew byg­gde en kon­cern med tid­ningar, pap­pers­fab­rik, cel­lu­losafab­rik, tryck­eri, han­del med kon­tor­sar­tik­lar, plan­tage och hönseri(!).
I fem år var Her­man Bang hans mest dynamiske medar­betare men också den mest besvärlige, ego­cen­triske och skan­dalom­su­sade.
Ett av hans klas­siska reportage var det han skrev nat­ten till den 4 okto­ber 1884, när slot­tet Chris­tians­borg brann. Han befann sig bok­stavli­gen mitt i bran­den. Sotig och med gnistreg­net utan­för fön­stret satte han sig och skrev i ett rasande tempo. Den som söker när­varo i en text bör läsa ”Bran­den”.
Bang hade inte några större tankar om sitt eget skri­vande: ”Ja, stilen där har vi skan­dalen. Jag lär mig aldrig skriva. Jag skriver som en åttaåring. Impres­sion­is­tisk är pre­cis ordet. Jag anstränger mig vilt för att få intrycken, varje enkelt intryck klart och karak­tärs­fullt och så tänker jag aldrig på hel­heten. Och stilen far i tusen bitar och är så osam­man­hän­gande och så hård som en sten­bro. Gräs­ligt att tänka på!”
Hans tex­ter, även roman­erna, byg­gde på scener som växlade snabbt likt en film. Han gav ögonblicks­bilder med fotografisk skärpa och noter­ade inte bara vad män­niskor sa utan också vad de inte sa. Mimik, rörelser och hän­der kunde för­råda per­so­n­ens inre.
Bang skrev i en nyska­pande impres­sion­is­tisk stil och sam­lade på lös­rivna sam­tal, små hän­delser och scener, rörelser och åtbörder. Han hade ett enormt minne.
Her­man Bang hade ett stort socialt engage­mang. Han skrev från fat­tighus, horhus och bor­gar­boningar: ”Jour­nal­is­tiken ställde mig ansikte mot ansikte med livets realiteter. Jag såg livs­förhål­lan­dena i deras mång­fald och jag lärde känna svär­men av män­niskor.”
Många gånger ute i olika miljöer hade han använd­ning för sin skåde­spelar­ta­lang.
Den framväxande kap­i­tal­is­mens påverkan på män­niskor, inte minst kvin­norna, var ett tema i hans skri­vande.
Och han var inte en reporter som satt inne på redak­tio­nen. Han menade att om man ville beskriva världen måste man känna samhäl­let ”…lika väl som en botaniker kän­ner plan­torna och jord­må­nen, för att förvärva denna kun­skap måste för­fattaren ut och fär­das i trängseln.”
Och: ”Den som ska skriva måste bo under samma tak som läsarna. De ställer ett krav: lev med mig. ” Det han berät­tade hade han sett.
Han tog upp kon­tro­ver­siella sociala prob­lem, kri­tisk mot den bestående ord­nin­gen. Bang menade att san­nin­gen är opoli­tisk. Real­is­men är en lit­terär metod, inte en ten­dens.
I sin sociala jour­nal­is­tik sik­tar han inte mot den poli­tiska hjär­nan, utan det medl­i­dande hjär­tat, har det sagts om honom.
Till slut hade han inte så mycket krafter kvar till samhäll­skam­pen, all kraft gick åt till den inre kam­pen. Her­man Bang blev för­fattare, men fort­satte in i det sista att även skriva för tid­ningar: ”Han förstod att tala mer till nerverna än till intellek­tet.”
En sam­ling med Her­man Bangs reportage gavs ut 1983 på Gylden­dals för­lag, ”Reportager”, redi­g­erad av Claes Kastholm Hansen.