JAG HAR JUST BÖRJAT läsa Elmore Leonard och repliken längst ner på första sidan, det är en grov gissning men jag tror att den på något vis sammanfattar hela hans författarskap.
Elmore Leonard (1925 – 2013) skrev skamlösa urbana noirdeckare med mycket bitande humor i. Han kallades ”Dickens of Detroit”. Den staden lämnade han aldrig. Han satt i ett källarkontor som mer liknade en cell och skrev mellan 10 och 18 utan lunchpaus.
Jag har inte läst honom tidigare däremot hans tio skrivråd (vilken amerikansk författare har inte förmedlat sina tio skrivråd?). Elmore Leonards är bland de mest citerade.
För Leonard är det viktigaste att inget får avbryta rytmen i berättelsen. Hans målsättning är att förbli osynlig, att inte störa läsaren med självklarheter. Joseph Conrad sa någonting om att ord kan komma i vägen för vad du vill ha sagt.
Det är mycket dialog. Leonard skrev i scener och alltid med utgångspunkt från en särskild person i romanen – den vars position bäst gav liv åt scenen.
HÄR ÄR LITE kortat Elmore Leonards tio skrivråd:
Börja aldrig med vädret. Om det endast är för att skapa atmosfär och inte en persons reaktion på vädret, ska du inte hålla på för länge. Läsaren blir benägen att bläddra framåt för att leta efter människor.
Undvik prologer. De kan vara irriterande, särskilt en prolog som kommer efter en introduktion som följer ett förord. Men detta förekommer mest inom nonfiction. En prolog i en roman är bakgrund som du kan peta in var du vill.
Använd inget annat verb än ”sa” i dialoger. Repliker i dialoger tillhör personerna i romanen, verbet är författaren som sticker in sin näsa. Men ”sa” är mycket mindre störande än klagade, flämtade, varnade, ljög.
Använd aldrig ett adverb för att modifiera verbet ”sa”. … förmanade han allvarligt. Att använda ett adverb på det här sättet (eller nästan på alla sätt) är en dödssynd. Författaren exponerar sig grovt och använder ett ord som distraherar och som kan avbryta ordväxlingens rytm. Jag låter en rollfigur i en av mina böcker berätta hur hon brukade skriva historiska kärleksskildringar: ”fulla av våldtäkter och adverb”.
Håll dina utropstecken i styr. Du är inte tillåten att använda fler än två, tre per 600.000 tecken. Om du har talang för att leka med utropstecken som Tom Wolfe gör, så kan du kasta in en handfull då och då.
Använd aldrig orden ”plötsligt” eller ”helvetet bröt ut”. Den här regeln kräver inte någon förklaring. Jag har noterat att författare som använder ”plötsligt” har en tendens att utöva mindre kontroll när det gäller att använda utropstecken.
Var sparsam med att använda dialekter. Så fort du börjar stava ord i dialoger fonetiskt och laddar sidorna med citattecken, har du ingen möjlighet att stoppa. Det handlar i stället om att försöka fånga doften av olika röster.
Undvik detaljerade beskrivning av romanfigurer. I Ernest Hemingways novell Berg som vita elefanter, hur ser ”Amerikanen och flickan som var med honom” ut? ”Hon hade tagit av sin hatt och lagt den på bordet.” Det är den enda referensen till en fysisk beskrivning i hela boken och ändå ser vi paret och känner dem genom deras sätt att tala – utan ett enda adverb i sikte.
Undvik detaljerad beskrivning av platser och saker. Om du inte är Margaret Atwood och kan måla scener med språk. Men även om du är bra på det, vill du inte ha beskrivningar som medför att flytet i storyn stannar.
Försök att utelämna de delar som läsare tenderar att hoppa över. Detta är en regel som jag kom att tänka på 1983. Tänk på vad du hoppar över när du läser en roman: långa stycken av prosa som du ser består av alldeles för många ord. Vad författaren gör är att gå in i rollfigurens huvud och du får veta vad personen tänker och att du inte bryr dig. Jag slår vad om att du inte hoppar över dialog.
Det finns en elfte regel, den allra viktigaste, den som summerar ihop alla tio: om det låter som litteratur, skriv om.
DEN DÄR REPLIKEN längst ner på första sidan finns i Freaky Deaky. Polisen Chris Mankowski får uppdraget att desarmera en bomb hemma hos en den ökände gangstern Booker.
Denne hade legat i sin jacuzzi när telefonen ringde. Säkert femton signaler hade gått fram innan han lyfte på luren. Det är hans kvinna som vill berätta något men först måste han sätta sig ner. Hon insisterar på att han måste sitta ner när han ska få höra vad hon har att säga. Till sist sjunker Booker motvilligt ner i sin gröna favoritfåtölj. Och kvinnan säger: ”I´m suppose to tell you that when you get up, honey, what´s left of your ass is gonna go clear through the ceiling.”
