MAN KAN LÄRA SIG mycket av sina egna misslyckade intervjuer. En gång intervjuade jag en politiker som jag visste var av den sorten som aldrig svarade rakt på frågor utan omedelbart körde in på sitt eget spår och mångordigt talade om sin egen agenda.
Trots denna vetskap kände jag redan efter några minuter att intervjun gick käpprätt åt fel väg. Jag hade tappat greppet.
Jag minns att jag mitt under ett av icke-svaren lite panikartat tänkte: “Jag skiter i de politiska frågorna jag gör en person-intervju i stället”.
Ställde några frågor om fritidsintressen innan jag samlade mig och fortsatte med de planerade frågorna. Kanske var de inte tillräckligt konkreta, kanske var jag trots allt dåligt påläst.
Nå, det blev en intervju ändå och ingen katastrof heller. Men känslan av misslyckande satt kvar.
Ni undrar kanske vem politikern var? Svar: Cecilia Widegren (m), regionstyrelsens ordförande i Västra Götaland 1999, numera riksdagsledamot.
ETT MISSLYCKANDE av annat slag var när jag träffade en kulturchef. Intervjun blev säkert väldigt lyckad och läsvärd, men jag skämdes. Hemma hos den intervjuade lade jag märke till ett diplom som satt på väggen och såg då att efternamnet stavades med ett s. Nöjd med denna smarta spaning frågade jag aldrig om förnamnet. Det var ett smeknamn som jag hört och som givetvis var fel. Snarlikt men fel.
Vem hon var? Vet inte. Jag har sorgfälligt förträngt namnet.
Lärdom: förutsätt aldrig stavning av namn. Det kan vara Per, Pehr, Pär eller personen kanske faktiskt heter Pelle.
EN ANNAN GÅNG satt jag med dåvarande Dramaten-chefen Lars Löfgren på hans tjänsterum vid Nybroplan. Jag hade grundligt läst tidigare intervjuer med honom.
Plötsligt mitt under samtalet slog det mig: “Vad håller jag på med?” Vad jag höll på med var att få honom att återberätta de trevliga anekdoterna och de slagkraftiga citaten (till exempel “Håll rumpan styv när det svänger”) jag tidigare läst så att jag också kunde använda dem.
Jag hade hamnat i “Malou-syndromet”: ville att han skulle bekräfta det jag redan visste.
Tänkte efteråt att jag kanske gjort för mycket research som tog död på nyfikenheten.
Ändå, en god fakta-research gör mig till en bättre lyssnare och ger möjlighet till fokusering. Anekdoterna får komma om de vill. Och chansen att de är nya är trots allt större om man glömmer de gamla.