RICK BRAGG KALLAR SIG själv en “misery writer”. Han har skrivit mycket om våld och annat elände. Ofta skriver han under deadlinehot. Men alltid med berättande element i texten.
Han är uppvuxen i Alabama där han varma kvällar på sydstatsverandan vid foten av Appalacherna hörde historier från livet och lärde sig berätta dem.
Att använda berättande element i nyhetsrapporteringen, menar Rick Bragg, är att ge händelsen mera liv. Ett dödsfall kan vara en siffra i statistiken eller en tung tragedi. Det kan också vara skillnaden på om läsaren är kvar på sidan eller bläddrar vidare.
Berättelsen meddelar inte bara vad som skett, den visar också. Den gör texten mer kraftfull och skapar dessutom en rytm.
Han letar efter detaljer som kan ge historien färg och försöker undgå det självskrivna, det som alla tänker på först.
Han har ingen särskild arbetsmetod när det gäller att skriva på kort tid: “Panik som alla andra”. Men han försöker utnyttja tiden, när han sitter i en bilkö eller väntar på någon, till att tänka på vad han fått tag på och försöka hitta ett berättande flöde. Sedan vid datorn kopplas automatväxeln in, man hinner inte tänka på tjusiga formuleringar, bara raka beskrivningar.
Rick Bragg rapporterade från Oklahoma-bombningen i april 1995 där 168 människor dog. När domen skulle komma två år senare inledde han sin text i New York Times så här:
“Oklahoma City 2 juni 1997:
Efter explosionen lärde sig folk att skriva med vänster hand, att knyta bara en sko. De lärde sig att leva med metall– och glasbitar djupt inne i deras kroppar, att le med ansikten som gav dem lust att gråta, att gråta med emaljögon. De lärde sig, i hem där barn hade lekt, att stå ut med tystnaden. De lärde sig att sova på piller, att sova ensamma.“
I den danska boken “Virkelighedens fortaellere” får Bragg frågan om han skrev den inledningen på förhand.
Nej, svarar Bragg. Han satt framför den tomma skärmen i evigheter och till slut började han läsa i den stora tidningshögen han hade bredvid sig på hotellrummet. Ur dessa texter plockade han små bitar av den smärta som Oklahomabombaren Timothy McVeigh hade åsamkat människor. Och det blev hans inledning.
– Det är nog den bästa och mest gripande inledning jag har skrivit i hela min karriär, säger Bragg. Den är inte svulstig eller melodramatisk. Jag plockade bara en planta från var och en av historierna i krukan och satte ihop dem på nytt.
Han hade funderat i flera dagar på hur han skulle få till en bra inledning utan att hitta någonting. Det slutade med att han skrev texten på mindre än två timmar.
Se där vad en klockas tysta tickande kan göra för att skapa en bra text.