MUSPEKAREN RÖR SIG oroligt över skärmen. Klickar på en mapp. Nej, inte här. Klickar på en annan mapp som det står “Bloggtexter” på. Nej, inte här heller.
Kanske har jag inte skrivit om det ändå. Jag letar efter ämnet sceninledningar, har bestämt för mig att jag berört ämnet i någon bloggtext tidigare.
Det jag vill säga är att det inte alltid är så lyckat att börja ett reportage med en scen. Det har gått slentrian med denna form av inledning. Många inser inte vilka krav som ställs på scenen för att den ska försvara sin plats.
Det kan ofta vara bra med en suggestiv scen, läsaren kastas in i ämnet och fångas. Men en scen eller anekdot i början av en text skapar förväntningar. Den kan bli förbryllande om den inte är betydelsebärande för storyn.
Inledningen på den här texten till exempel är inte särskilt lyckad eftersom det helt enkelt inte är intressant för läsaren att få reda på att jag inte vet om jag skrivit om ämnet förut. Det hör liksom inte till ämnet.
Vanliga fel är en miljöbeskrivning som bara är en miljöbeskrivning. Den kan vara hur levande som helst men har ingenting att göra med själva storyn. Eller att den kände skådespelaren kommer för sent och beställer ett glas mineralvatten. Om nu inte personen fått sparken från en filminspelning på grund av alkoholproblem. I annat fall är jag inte intresserad av vad intervjuoffer beställer när de träffar reportern.
Scenen måste peka framåt och måste vara relevant för det som ska komma. Efter scenen bör det komma något som på engelska heter “nut-graph”, alltså att man:
1) talar om för läsaren vad detta handlar om.
2) förklarar nyckelfakta läsaren behöver förstå.
3) talar om varför texten är viktig.
Jag är förtjust i scener som sätter lite myror i huvudet på läsaren, men förvirringen får inte pågå för länge. Snabbt in med en “nut-graph”.
Till sist, något många glömmer: det kan vara effektfullt att avsluta texten med en scen också. En upplösning där allt förklaras.