DEN INTELLEKTUELLA verk­samheten på Nord­stad­stor­get i Göte­borg är inte särskilt livlig. Men när SS Man­hem hyr in sig mel­lan Åhléns och Fem­man kan 50 per­soner stå i tyst begrun­dan över ett pågående schack­parti.
Brädet är fem meter i diam­e­ter och pjäserna nära en meter höga. Vem som helst får spela, ibland med en mikro­fon­försedd kom­men­ta­tor som extra åskå­dare.
Jonny spelar utan kom­men­ta­tor. Han har utmanat en äldre gråhårig man i halvlång rock som står med armarna i kors, belåten efter ett lyckat drag. Jonny lig­ger illa till redan efter fem drag. Det är inte svårt att se var­för. Han har uppen­bara svårigheter att för­fly­tta sig mel­lan pjäserna utan att riva ner dem. Pessenödig är han också.
Hans polare Stickan står vid sidan om och betrak­tar par­tiet med en slö blick. Han har utsvängda blå terylen­byxor på sig och en grön jacka med bensin­märken och olje­plat­tforms­dekaler. I han­den håller han en sys­tem­påse i ett kram­pak­tigt grepp. Då och då viskar han goda råd till Jonny som nu tvin­gas fly­tta runt kun­gen. Majestätet åker i backen varje gång. Det är bara en tids­fråga innan par­tiet är avs­lu­tat.
Men Jonny fun­derar och fun­derar. Han tar sig om hakan. En illa rul­lad cig­a­rett hänger i mungi­pan. En man i främ­sta åskå­darledet ruskar på huvudet och suckar å Jon­nys väg­nar.
Kun­gen måste fly igen från den här­jande springaren. Han blir av med en bonde till. Den gråhårige man­nen på Åhlénssi­dan ser allt mer belåten ut.

STICKAN BÖRJAR BLI otålig. Hans goda råd blir allt opål­itli­gare. Schack­ru­torna fly­ter ihop. Sor­let på Nord­stad­stor­get blir till ett öronbedö­vande brus i Stick­ans huvud. Det snur­rar och benen får svårt att hålla emot.
– Jonny för fan! Kom nuförhel­vete!
Men Jonny säger vänta lite med en avvär­jande gest och tän­der den slock­nade fim­pen ännu en gång. Han pekar med han­den utåt brädet och räk­nar rutor. Hem­skt många rutor.
Plöt­sligt hän­der något: Jonny tar ett steg ut på are­nan. Han står med ena foten på d7 och den andra på e8 och tänker en stund till. Sedan lyfter han med viss möda sin svarta dam och bär henne i ett stadigt tag runt mid­jan tvärs över brädet och ställer varligt ner henne på h2. Vit är schack. Den gråhårige blek­nar.
Det är ingen des­perat attack. Jonny täcker upp med torn och löpare. Det råder ingen tvekan om att par­tiet har svängt. Svart har grep­pet. Åskå­darna tit­tar förun­drade på Jonny som nu står med hän­derna ned­stuckna i jeansens bak­fickor och vän­tar. Någon tar honom i armen.
– Kom­nuför­fan Jonny!
Angrep­pet på vit avs­lu­tas med ett drama­tiskt damof­fer på g2. Men svart behåller ini­tia­tivet.
Ögonblicket efter skör­dar det pågående schack­par­tiet sitt andra värde­fulla offer. En sys­tem­påse slår emot Nord­stad­stor­gets obarmhär­tigt hårda golv och det dova, oly­cks­bå­dande ljudet av en krossad flaska får åskå­darna att vända sig om.
Det är Stickan. Han lig­ger bred­vid en pöl med Skåne akvavit. Han orkade inte vänta.
Jonny kon­stat­erar kallt att åtmin­stone den andra flaskan höll. Stickan hjälps upp på benen. Han lutar sig mot blom­ster­af­färens vägg och svär.
– Jävla Jonny.

PARTIET GÅR emeller­tid vidare. Vits kung har fått hjälp av sin retirerande springare. Jonny ser fort­farande sam­man­biten ut. Hans andra torn står kvar på utgångsru­tan a8. Nyck­eln till en slut­lig seger måste nu vara att aktivera tor­net. Ser han inte det?
Jonny fly­t­tar sina pjäser med osviklig stil: en sista fun­der­are med han­den på hakan, sedan några steg ut på brädet, så hukar han sig en aning, fam­lar med han­den till höger, fort­farande med blicken långt fram, han står en ruta från pjäsen han skall fly­tta, alltid ett steg för långt ifrån, med ett oslag­bart bal­ansnum­mer, där man flera gånger är över­ty­gad om att han skall gå över­styr, lyckas han till sist fånga in pjäsen med den utsträckta vän­ster­han­den hela tiden tit­tande framåt.
Vit vär­jer sig framgångsrikt i den vilda batal­jen nere i det högra hör­net. Flera pjäser offras. Jonny håller på att tappa grep­pet. Men då ser han tor­net på a8.
Med endast sex pjäser i strid­bart skick utmanövr­erar Jonny sin hel­nyk­tre mot­stån­dare. Den gråhårige slår ut med armarna och ger upp.
– Jag lyssnade på det där jävla rådet att gå ut med kun­gen, säger han urskul­dande och tilläg­ger: — Är du här i mor­gon, så kan vi ta ett parti till?
– Jag måste pissa för fan, säger Jonny och ser sig oroligt omkring. Stickan är försvun­nen.
Par­tiet har tagit näs­tan en timme. Många har kom­mit och gått, stan­nat till några minuter. Några äldre her­rar har stått vid bräd­kan­ten hela tiden och följt detta märk­liga parti med den otrolige schack­spelaren Jonny.
Nu skingras folk­sam­lin­gen sakta. Kvar på brädet lig­ger en fallen vit kung.
Stickan sit­ter vid ett bord i närheten och sover med huvudet lutat mot ett schack­bräde.
– Stickan för fan!
Men ingen kan väcka honom. Jonny tar plas­t­påsen. En flaska höll åtmin­stone.
Jonny, seg­raren, går. Stickan är schack matt.

 GP och Städer och ställen (1994)