DE SENASTE DAGARN har radion varit full av berättelser från den sjunkna Estonia, tjugo år efteråt. Vi har hört dramatiska berättelser, svåra att slita sig från. Intervjuerna har genomgående varit bra genomförda, främst på grund av att reportern litat till berättelsen och inte avbrutit i onödan (ett gott tecken på en fängslande radiointervju är att man blir sittande i bilen, trots att man är framme).
De visar på kraften i den raka berättelser och att nyheter och berättande inte står i motsättning till varandra. Berättande journalistik hör hemma i nyhetsarbetet. Visst, tidningarna har också haft bra berättelser från Estonia.
Det får mig osökt att komma med en liten repetition i berättande journalistik:
Om man väljer att skriva ett berättande reportage bör man undvika historier som enbart beskriver till exempel en olycka. En bra story behöver element av något val. Om man beskriver en olycka bör man kunna beskriva beslut som ledde fram till den. Storyn ska vara om människor, om deras beslut och dess konsekvenser (som mannen på Estonia som tvingades överge sina föräldrar och rädda sig själv).
En berättelse är som en rörlig film. Den behöver ha ett rikt inslag av detaljer så att läsaren inte bara får höra historien utan även uppleva den.
För det mesta börjar historien från början och följer en serie händelser kronologiskt. Det finns två vanliga sätt att förstöra en bra story:
1) Att berätta historien, händelse för händelse utan beskrivande detaljer och dialog.
2) Att försöka berätta historien med allt för målande detaljer och citera allt som sägs.
Båda dessa metoder saknar struktur. En bra berättelse ska vara mer suggestiv än uttömmande. Läsarens fantasi behöver lite plats. Att ge för mycket detaljer tar över läsarens fantasi men orsakar också en temposänkning av storyn.
Tempo är en viktig ingrediens i berättande reportage. Mer detaljer och kortare meningar saktar ner. Längre meningar och mindre detaljer ökar tempot.
HUR SKA MAN VETA när man ska ha mer detaljer eller lämna dem ute? Det hjälper att tänka sig historien bestående av episoder, mindre scener som hålls ihop för att skapa den längre historien.
Om man delar upp sin story i några få avsnitt, behöver man suggestiva detaljer inom avsnitten men skynda snabbare i övergångarna mellan dem. Någon har liknat episoderna vid pärlor på en tråd: håll pärlorna glänsande, håll tråden spänd. Läsaren vistas i episoderna men behöver bli orienterad och den uppgiften har övergångarna.
Om man vill rucka på kronologin är den enklaste metoden att börja i mitten och använda sig av tillbakablickar för att fylla i vad som hänt innan.
Den metoden är bra för att hålla kvar läsarens intresse. Det kan även bli en stark start, att kasta in läsaren i händelserna.
Alltså hitta en serie händelser som hakar i varandra och bygger upp berättelsen. Den som även hittar ett klimax i en scen med dramatik eller stora känslor som faller ut i en avklingande avslutning har nått längre än många förmår.