- Tillsammans med fotografen Peter Claesson följde jag hösten 2004 nedläggningen av Sveriges sista fullständiga textilfabrik, Kungsfors i Skene. Fabriken skulle läggas ner och flyttas till Estland. Anna-Liisa, Tuula, Kaisa, Virpi, Conny och de andra ingick plötsligt i statistiken över de 50 000 industrijobb som på tio år flyttats ut från Sverige. Vi fick vara med bakom kulissen de sista månaderna till den höstfredag då vävmaskinernas skyttlar stannade för gott.
- Därefter följde vi en spinnmaskins resa till Narva i Estland. Slutligen gjorde vi en uppföljning ett halvår senare.
”Det verkade ju gå bra för fabriken…
VIRPI KOIVUMAA RÅKADE bli den som avslutade en svensk industriepok. Klockan var tio över elva fredagen den 15 oktober 2004 när Nordens sista bomullsspinneri stängde. Det var som om tusentals textilarbetare genom hundra år stod och såg på när hon tryckte på knappen till vävstolen. Sultzermaskinen tystnade omedelbart, mitt i ett slag.
De sista vävmaskinerna hade varit igång sedan sju på morgonen. Slamret var för en ovan olidligt högt, trots att halva vävsalen redan var tömd på maskiner. Virpi kände att det var ett historiskt ögonblick.
– Jo, men jag vågade inte tänka så mycket på det för då skulle jag bara börjat gråta. Jag tryckte bara på knappen, tog min väska och gick därifrån.
Sedan cyklade hon direkt hem och satte sig i köket, möblerat med stolar och bord som hon köpt från fabriken för 150 kronor.
Från dödsboet, sa Virpi. Hon tog ett glas vin i väntan på den avslutande gemensamma lunchen i matsalen. Virpi höll gråten borta.
Det gjorde de flesta den här konstiga dagen på Kungsforsfabriken. Stämningen var till och med en smula glättig men i grunden fanns en varm outtalad omtanke om varandra. De åtta månaderna hade fått beskedet att bottna. En vår av chock och ilska, en tom sommar och plötsligt var det 15 oktober. Nu återstod bara de sista timmarna.
105-ÅRIGA KUNGSFORS i Skene var den sista textilfabriken med hela produktionskedjan, från bomullsbalar, kardning, spinning, varpning, vävning till det färdiga tyget. De flesta av dem som slutade hade jobbat länge på Kungsfors, där arbetsstyrkan skurits ner sedan början på 1990-talet. Anställningstiden var i medeltal 27 år.
– Lasse Pöntönen är nyss inskolad. Han har varit här i åtta, sa Conny Johansson när han plockade ur skåp nummer 136 i omklädningsrummet. Själv har jag varit på Kungsfors i 30 år och 4 månader. Jag slutade skolan på fredan och började här på måndan. Och brorsan kom hit och skulle fråga om jobb en eftermiddag. Han fick stanna till klockan elva på kvällen. Morsan undrade vart han tagit vägen.
Conny började hugga bomullsbalar och slutade som serviceman med en lön på 14500, utbetalt 8500 kronor. Klockan var 11.15 när han stoppade ner de slitna skorna med stålhätta i plastpåsen och drog på sig Stålmannentröjan.
– Jaha, adjö med den, sa han och stängde skåpsdörren för sista gången. I dag är det inget trevligt, men om två år minns man nog bara det roliga. Det är arbetskompisarna man kommer att sakna.
RADMILA MAKSIMOVI‘C blev intervjuad av Västnytt framför sin spinnmaskin. Anna-Liisa Kinnunen pratade med Radio Sjuhärad. Det var ingen vanlig dag.
Så nära begravning man kan komma, sa någon. Nu var det allvar. Nu skulle det ske. Och här har man gått och slitit. Axlar, rygg och höfter, maskinerna repareras men inte vi … det verkade ju gå bra för fabriken. Inte hade man räknat med det här. Vi fick beskedet att ”det ska gå flera år till”. Tre veckor senare var det stopp … halv två var vi kallade till möte. Det var en chock. Allt ska flyttas till Estland! Till Krenholmfabriken i Narva. Det kom många tankar. Förra varslet tänkte man att nästa gång är det vår tur. Men man kunde ju inte tro att det skulle gå så snabbt … vad händer nu? Vem vill ha en gammal utsliten textilarbetare? Vad kan man göra åt åldern? Skönhetsoperation? Här kanske man är bland de yngsta men där ute är man gammal … nej, det är för lätt att flytta fabriker i Sverige. Det är som en trend. Allt måste österut! Fast konkurrensen är skithård förstås, kanske gick det inte att göra på annat sätt … de säger att Krenholm håller samma kvalitet som vi. Kanske just nu när de kör med våran tråd. Men sedan? Man tvivlar … det man kommer att sakna är gemenskapen. Vi blir skingrade … det är det värsta.
Det fanns förståelse för arbetsgivarens beslut den här dagen, men det fanns också en bitterhet, en lagrad ilska: – Jag önskar att det går dåligt för Borås Wäfveri, inte för arbetarna i Narva, men för företaget.
MARKNADSCHEFEN Lasse Eriksson hade kommit från huvudkontoret i Borås för att vara med på den gemensamma lunchen. Han är ganska ny i företaget och hamnade mitt i nedläggningstraumat. Tuffa besked att lämna men han har hela tiden försökt att vara synlig. Lasse Eriksson hade förberett ett kort tal till de anställda under lunchen.
– Det blir inte många ord. De har nog med sina egna tankar. Här har de ställt upp fantastiskt och även jobbat med produktutveckling trots nedläggningsbeslutet. Det är mer än man kan begära. En otrolig arbetsmoral. Det inger respekt.
Klockan ett stängde de dörren till matsalen. Massmedierna lämnades utanför. Fläskfilé serverades. Under tiden gick vi omkring i den tysta fabriken. På alla almanackor var den 15 oktober markerat med dödskors och andra kommentarer: ”Slut forever! The end. Amen. Finito! Loppu!”
I ena änden av fabriken låg det fortfarande bomullsbalar från den amerikanska södern, köpta på bomullsbörsen i New York. Hårt packade, smutsiga i de tussiga ytterkanterna. Kardnings-, spinn– och vävmaskinerna stod stilla. De senare, av märket Sultzer, har gått dygnet runt i 30 år. Bomullsdammet sitter i tak och väggar. Det dröjer inte många dagar förrän en maskin som stått still blir helt övertäckt, som om den stått ute i tungt snöfall. När det var full produktion vävde 192 maskiner 250.000 meter i veckan. En väverska skötte 25 maskiner. Skytteln av stål, en projektil på 20 gram, smällde som pistolskott upp till 400 gånger per minut.
Nu var tystnaden bedövande. Inte ens ventilationen susade. Tyg till bärselar, arbetskläder och rullgardiner satt fortfarande kvar i maskinerna. Ett par hypermoderna rotationsmaskiner stod i ena hörnet. I dem satt ett speciellt tyg, det begravningsentreprenörer använder till svepning.
VI VAR TILLBAKA till stämpelklockorna och rökburen. På anslagstavlan fanns internbladet ”Borås Wäfveri Nyheter sept 04” med information om tre olika mässor som företaget framgångsrikt deltagit i. Där stod en textad kommentar: ”Vem vill veta?”
Så var lunchen över. Många gick direkt ut och så skingrades de före detta textilarbetarna. Virpi kom ut från omklädningsrummet med en påse i handen. Hon hade tagit med sig näsdukar till lunchen för säkerhets skull.
– Okej, nu går vi hem, sa hon och om hennes finlandssvenska lät sjungande var det vemodiga toner. Vet inte vad jag ska göra. Jag är 54 år och ensamstående, min man dog för elva år sedan. Jag har inget körkort, bara min cykel och ingen utbildning. Nu börjar det nya livet, jo …
Då kom den, gråten hon väntat på. Virpi gick snabbt ut genom dörren utan att se sig om.
EN AV DEM SOM såg mest bedrövad ut var platschefen, Lars Eriksson. Han hade jobbat på Kungsfors i 25 år och varit chef i två. Han fick reda på stängningsbeslutet en kort tid innan det blev offentligt och han var med när arbetarna informerades efter kvällsskiftet. Det blev alldeles tyst, minns han.
– Det kändes som om jag svek. Jag hade ju varit med och gett en annan bild förut, att fabriken gått bra. Det var den sämsta dagen på jobbet man haft. Han får vara kvar men flyttar till huvudkontoret i Borås.
BORÅS WÄFVERI är ett av många företag som flyttar produktion ur landet. Det beräknas att 50.000 jobb försvunnit ur Sverige de senaste tio åren. Utflyttningen till låglöneländer sker i en allt snabbare takt. Nu flyttar även mindre och medelstora företag.
Borås Wäfveri kan sägas ha varit en överlevare från den stora tekokrisen på 60-talet. Men de senaste tre åren har förlusterna varit stora. 1995 köpte Borås Wäfveri den stora textilfabriken Krenholm i Narva i Estland. I januari 2004 bestämde företaget att flytta produktionen i Kungsforsfabriken till Estland och i oktober även Rydafabriken i Borås med 120 anställda. Därmed har Borås Wäfveri knappt någon tillverkning kvar i Sverige.
Tuffa år, prispress, dyrare råmaterial och en del egna missbedömningar sägs vara orsaken till flytten. Dessutom har Krenholmfabriken plats för en stor produktionsökning. När beslutet var ett faktum ställde facket på Kungsfors ett krav att alla varslade skulle få gå en omställningskurs med konsultföretaget Aventus. De flesta som förlorade sina arbeten på Kungsfors har aldrig sökt ett jobb.
PÅ LILLA Klädpressaregatan i Göteborg ligger Aventus huvudkontor. Platschefen Catharina Häger har varit med från starten 1998. Aventus jobbar mest med LO-facken och har kontor på flera platser i landet. Kärnan i verksamheten är att ragga nya jobb till den varslade personalen i nära samarbete med F-kassan och arbetsförmedlingen. Catharina Häger berättar hur det går till när de blir engagerade.
– Vi slår bokstavligen läger på orten. Vi har med oss allt: gardiner, kaffebryggare, ljus, växter, tavlor, kursmaterial och vad som behövs för att skapa ett trevligt rum. Vi vill komma in så tidigt som möjligt. Det är viktigt att vända de negativa känslorna och skapa trygghet. – Första gången blir det kaffe och mackor. Absolut ingen overhead! Några känner att detta är en nystart, andra förtränger det. Efter första varslet lever alla på hoppet. När beskedet kommer blir det ofta en väldig chock.
– Jag brukar säga att detta är det jobbigaste jobb ni någonsin gjort, men vi måste lösa det tillsammans. De har varit experter på något som försvinner, det är inte svårt att tänka sig hur de mår. Det stora antalet som sägs upp vet inte varför och det beror inte på att de är dumma. Men vi är inte där för att diskutera global ekonomi. Det går inte att sitta och vara bitter, sådant lyser igenom när de söker jobb. Det kan bli konflikter, ibland måste man vara obehaglig.
På Catharina Hägers hylla i kontorsrummet, med utsikt över gamla sjöbefälsskolans torn, finns en provkarta på de företag hon arbetat med den senaste tiden: en ättiksflaska från Perstorp, en glaskanna från Sandvik/Orrefors, en plastmugg från Polimoon i Söderköping och en trådrulle från Borås Wäfveri.
– Vi blev tidigt inkopplade på Kungsforsfabriken i Skene. Fack och företag skötte det jätteproffsigt. Från facket var de bestämda och raka, de visste vad de ville ha.
– Det är otroligt viktigt med insikt, till exempel att man får lägre lön när man går över från treskift till dagtid. Ett krav vi har är att de ska kunna hantera en dator. De flesta har inte suttit framför en dator tidigare. Catharina Häger berättar om en ”yrkesskada” hon fått:
– När jag kör in i ett nytt samhälle kollar jag alltid om det finns mycket småföretag, Nilssons hiss och Petterssons snickeri är bra. Det ger större chans till nya jobb. En gång när jag skulle till en plastfabrik i Söderköping såg jag bara jordbruksbygd. De hälsade mig med: ”Är det inte vackert här?” Jo, det var vackert men det var inte bra för mitt jobb. Jag vill ha industriområden och inte sköna landskap.
PÅ VÄGGEN VID stämpelklockan satt en lista med alla anställda. I 38 av de 59 namnen kunde man spåra ett utländskt ursprung. Påfallande många hette Kinnunen. De är släkt allihop, plus några till.
Måndagen efter stängningen träffade vi de tre systrarna Anna-Liisa Kinnunen och Tuula och Kaisa Turpeinen. De hade varit på arbetsförmedlingen i Kinna för registrering och information. En fjärde syster hade också arbetat på Kungsforsfabriken men slitit ut sig och är sedan en tid sjukskriven.
– Helgen har varit jobbig, sa Anna-Liisa. Det har varit skit. Mycket svårare än jag trott. Det är så overkligt, man har inte fattat att det är sant. Sedan vi fick beskedet om stängning har man levt på hoppet, att någon ny ägare skulle dyka upp.
– Jag hade med mig kameran sista dagen men ingen filmrulle! sa Tuula. Ja, ja.
– Vi kunde fått lite champagne! utbrast Anna-Liisa och de skrattade tillsammans som de alltid gjort.
– Humorn har vi fått efter pappa, sa Kaisa.
DERAS MOR OCH far nämns med stor värme. De berättade hur de kom till Skene 1970 från den lilla byn Pelkosenniemi i norra Finland, tolv mil nordöst om Rovaniemi. En grannfru hade flyttat till Skene och tipsade om jobb. Anna-Liisa och Tuula jobbade med sin far i skogen för att få pengar till flytten.
De hade inte ens resväskor utan packade i kartonger och plastkassar. Inga möbler, inget porslin bara det nödvändiga. Av Kungsforsfabriken fick de hyra en möblerad trea i ett nybyggt bostadsområde på Hedbovägen.
Familjen Turpeinen bestod av mor, far, fyra döttrar (varav en med fästman), två söner och tre barnbarn. Tolv stycken i trerummaren. Anna-Liisa, 21 år, hade två små barn och Tuula, 20, ett. Tuula minns det som i går.
– Vi kom till Skene den 14 februari 1970. Vi började i spinneriet tre dagar senare. I lägenheten fanns det rinnande vatten och toalett inomhus! Efter ett tag fick vi ytterligare ett rum. Vi jobbade tvåskift. Mor och far passade barnen medan vi jobbade. Kaisa började i fabriken 1975, direkt efter skolan. Svenska fick vi lära oss genom att titta på tv.
– Det var svårt, fortsatte Tuula. Mor var 49 och far 53. De flyttade för vår skull eftersom det inte fanns någon framtid där vi bodde. De hade nog tänkt flytta tillbaka så småningom men så blev det inte.
Nu ligger båda begravda i Skene. Tuula åker tillbaka till föräldrahemmet i Finland varje sommar. De båda bröderna har flyttat tillbaka. Systrarna har rotat sig i Skene och de flesta av barnen bor i närheten, men ingen av dem ville börja på textilfabriken.
De är oroliga för hur pengarna ska räcka. 16 000 plus ob var lönen de fick från Borås Wäfveri. De hade ännu inte riktigt kläm på hur mycket ersättning de får.
– 80 procent i trehundra dagar och sedan ytterligare en period, var det väl? Men om vi inte hittar något jobb får vi ingen A-kassa.
PÅ ARBETSFÖRMEDLINGEN fanns 45 lediga jobb, varav 33 var lärarjobb. Inte mycket för en outbildad. På informationsmötet hade de sagt att de som är 55+ har mindre chans att hitta något.
– Det är tungt, sa Anna-Liisa. Man vill ju jobba.
Vi tog en sväng förbi Hedbovägen 8 där de bodde allra först. Ett trevåningshus i vitt tegel och trä med kringbyggd gård inte långt från fabriken. Tuula sammanfattade läget:
– Det är över nu. Vi måste hitta något nytt. Om man bara tänker på Kungsfors blir man tokig.
Systrarna har jobbat i spinneriet hela tiden. Det har varit slitsamt. Men maskinerna som de levt tillsammans med under så många år var ändå deras vänner, deras trygghet. Maskinerna som de så många gånger startat tidiga morgnar. Nu hade de stängt dem för gott.
De hade repeterat den välkända proceduren en sista gång: vridit om alla strömbrytare på styrskåpen till rensen och polyesterkardorna, släppt valstrycket och slagit av huvudströmbrytarna och den röda lampan på spinnboxen, stoppat maskinen med den röda 0-knappen, stängt av ventilationsanläggningarna, ändrat brytaren på brandskåpet till läge LAC och släckt ljuset i spinnsalen.
Efter 105 år tystnade Kungsforsfabriken i Skene. Men slamret från maskinerna ska fortsätta i Narva.
GP 14 november 2004
Textilfabriken Krenholm, Narva.
Bild: Peter Claesson
Vävmaskinens väg – från Kungsfors i Skene till Krenholm i Narva
I DEN VÄLDIGA Krenholmfabriken i Narva, monteras just nu maskinerna från Kungsfors i Skene. Men de som tar över hotas också av uppsägning. 1.400 anställda ska bort inom ett år.
En av de nya maskinerna i Narva är Gunnar Hagmans varpmaskin. Vi besökte honom i varpsalen i Kungsforsfabriken i Skene en dag i augusti. En dag som inte var som vanligt. Gunnar körde bara den ena av de två varpmaskinerna. Han hade sällskap av två estländare som höll på att montera ner den andra för att fraktas till Narva.
Gunnar hade jobbat vid sina varpmaskiner sedan 1973. Han kunde dem utan och innan, som en förlängning av sin egen kropp. Från de 576 rullarna på ställningar löpte trådarna in i en manöverpanel och rullades upp på en varpbom. Maskinen smällde till och stannade. Några trådar hade gått av och Gunnar letade upp ändarna och knöt ihop dem. Sedan drog han trådarna på nytt genom ”creelen” där de löpte fram till bommen och krypkörde först en stund för att sedan dra på för fullt igen.
– Det är bra garn det här. Det ska bli rullgardiner, ropade han genom dånet. Akta er för trådarna! De är farliga när det går snabbt. Man skär sig ständigt på händerna. Folk tror att man har katt.
När vi träffade Gunnar denna dag i augusti var beslutet att lägga ner fabriken i Skene extra påtagligt. De två männen från Narva arbetade målmedvetet. En av de två, Alex Berezhonov, berättade att han jobbat i 21 år på Krenholmfabriken. Nu var han skickad till Sverige för att plocka ner denna varpmaskin på ett par dagar. Det var bråttom. Sedan skulle de ta den andra.
Gunnar brydde sig inte. Det var som det var. Förresten hade han redan ett nytt jobb på gång. Så small det till igen och han fick ge sig in bland sitt stränginstrument och leta stumpar.
VI ÅKTE TILL NARVA i Estland för att se vem som nu körde Gunnars maskin och hamnade på Krenholm som en gång var bland de allra största textilfabrikerna i Sovjetunionen med sina 12.000 anställda.
Fabriken ligger på en holme i floden Narva som utgör gräns mellan Estland och Ryssland. Men staden Narva är mer rysk än estnisk. Hela 95 procent av befolkningen talar ryska. Den är grå och sliten som en soldatrock, övervakad av den välkända gamla borgen. Fabriksområdet är gigantiskt med väldiga tegelbyggnader och spruckna asfaltvägar. Sedan nio år är det i svensk ägo.
Snart har Borås Wäfveri så gott som hela sin tillverkning förlagd hit. På fyra år har 103 vävmaskiner flyttats från Sverige. Fler kommer nu från Kungsforsfabriken. Sammanlagt har Krenholm 1.740 vävmaskiner, varav 400 gamla sovjetiska som man väver tygblöjor på till USA. Specialister från Borås har arbetat länge med anpassningen till en modern textilfabrik. Men arvet från sovjettiden syns tydligt fortfarande.
En av dem som var med redan på femårsplanernas tid är chefen för väveriet, Konstantin Gorlov. Han började på fabriken 1959. De sista tjugo åren har han varit chef. Vi träffade honom på kontoret, ett stort rum med två skrivbord och ett långt sammanträdesbord med skinnbeklädda kanter. Längs ena långväggen stod ett skåp i mörkt trä och den bortre hörnan var helt täckt av klängväxter som sakta men säkert höll på att ta över hela kontoret. Utsikten var inte munter: den gamla textilfabriken i Ivangorod på andra sidan Neva, halvt raserad och förfallen. Stängd sedan tio år. De tillverkade segel till segelfartyg.
Direktör Gorlov kom in och ursäktade sig, det var ett ärende i väveriet. Han hängde av sig kavajen på skinnstolens höga ryggstöd och torkade sig med en näsduk i pannan. Hans sekreterare Vivian serverade te med ryska påsar och viskade något i hans öra.
– Jag har suttit i det här rummet i 21 år, sa Konstantin Gorlov till tolken spinnerichefen Raino Erlich. Inget har ändrats sedan dess.
VI FRÅGADE VILKEN skillnaden är i dag mot sovjettiden.
– Åh, det är svårt att jämföra, svarade han. Förr behövde man inte bry sig om maskinerna. De gick alltid för fullt. Ministeriet i Moskva bestämde om de skulle bytas och vart produkterna skulle. Nu går alla maskiner bara om vi har köpare.
– Förr var det också socialt lättare att leva. Det var inte så många beslut att fatta själv. På den tiden måste jag också ta hand om arbetarnas sociala frågor, till exempel lägenheter som skulle fördelas.
Vi undrade om han har haft svårt att anpassa sig till den nya tiden.
– När Borås Wäfveri köpte Krenholm var det inte så snabba förändringar. Det har tagit några år. Nu är skillnaden konkurrensen. Vi har inte så många kontrakt, det är överkapacitet. För tillfället går vi cirka 85 procent.
– Våra konkurrenter i Pakistan, Indien och Kina blir subventionerade av sina regeringar. Prispressen är stor. Våra byggnader är gamla men våra produkter håller ändå en bra kvalitet. Framtiden är nu tryggad. Om våra ägare inte hoppats på att vi ska producera under lång tid hade de inte flyttat över maskiner till dyr kostnad.
VI GAV OSS UT PÅ jakt efter vår varpmaskin och gick i trappor som tusentals textilarbetare trampat före oss. Vi fick veta att byggnaden vi befann oss i var byggd 1856.
Så öppnade direktör Gorlov en dörr och vi var inne i en av de många slamrande vävsalarna. Det låg en fuktig dimma över maskinerna vilket gav ett overkligt intryck, som att gå omkring i en tidlöshet. Vi kunde urskilja några figurer i töcknet. Detta hade kunnat varit tsartid.
Vi avläste 23 grader och 71,8 procents luftfuktighet. Dånet var öronbedövande och vi tryckte in öronpropparna en bit till. Direktör Gorlov använde inte några alls. ”Öronen redan förstörda”, lät han oss förstå och svarade strax därpå i mobiltelefonen. Förr hade man tydligen inget i öronen, trots att det fanns hur mycket bomull som helst i fabriken.
De ryska CTB-maskinerna är betydligt smalare än de nya schweiziska som kommer från Sverige. Trådrullarna var från Borås Wäfveri såg vi när Gorlov öppnade en ny dörr och ledde oss uppför ännu några trappor och genom ännu några långa korridorer.
Vi kom in i ytterligare en vävsal, här med nyare Sulzermaskiner. Lakansväv och rullgardinstyg dunkade fram, slag för slag. Gorlov smekte tyget med de korta fingrarna. Så upptäckte han några trasseltrådar och med en elegant fingerpetning stängde han av maskinen.
KRENHOLMFABRIKEN HAR i dag 4.400 anställda, men även här ska ske uppsägningar. Borås Wäfveri flyttar inte produktionen till Estland i första hand för de låga lönerna, utan för att få all tillverkning på ett ställe.
Från koncernledningen talas det till och med om att Estland slutat att vara ett låglöneland. De starkaste konkurrenterna har löner på kinesisk eller indisk nivå. De 4.400 anställda i Krenholmfabriken, flest kvinnor, ska bli 3.000 under år 2005. Vilka som tvingas sluta beror på hur lång tid de varit anställda, vilka kvalifikationer de har och om fler i familjen jobbar på fabriken.
Spinnares och vävares månadslöner är 4.200 kroni. En kroni är 60 svenska ören. Efter skatt blir det 2.220 kroni kvar. Arbetslöshetsersättningen är 80 procent av lönen i sex månader — om man är aktiv och registrerar sig och fyller i rätt papper. Efter det första halvåret sjunker beloppet dramatiskt. Socialbidrag finns men går inte att leva på. Arbetslösheten i Narva är cirka tolv procent. Det blir mycket svårt att få tag på något nytt jobb för dem som tvingas sluta. Pensionsåldern var förr 60 för män och 55 för kvinnor. I dag är den 63 år för alla.
TILL SLUT NÅDDE vi fram till varpsalen och där kände vi genast igen Gunnars maskin. Vi träffade mannen som var i Skene och monterade ner den, Alex Berezhonov. Han informerade oss stolt att det bara tog en vecka att få igång den.
Ny ansvarig för varpmaskinen var en kvinna, Sveta Alexandrova. Hon hade en blå-grön arbetsrock på sig. Tidigare hade hon kört en sovjetisk maskin med mindre rullar. Sveta berättade att hon arbetat i tio år i fabriken. Skift, även natt. Lönen var 3.500 kroni i månaden, plus ob. Hennes man hade arbete på annat håll, vilket var bra nu när de skulle varsla. De hade två barn.
Så smällde maskinen till och fyra ryska gummor – var kom de ifrån? – stod plötsligt mitt bland de hundratals trådarna och försökte få ordning på garnet. De arbetade snabbt.
Det sista vi hörde av Konstantin Gorlov när vi lämnade hans kontor var: — Hälsa svenskarna att maskinerna är väl omhändertagna!
GP 15 november 2004
De flesta har inte fått något nytt jobb
DET HAR GÅTT ETT HALVÅR sedan Borås Wäfveri stängde den 105-åriga Kungsfors-fabriken i Skene. Radmila har slutat drömma mardrömmar, men något nytt jobb har hon inte hittat. Radmila Maksimovic är åter i fabrikslokalerna på Kungsfors. Efter stängningen den 15 oktober har hon varit här en gång tidigare, för att ta död på en pina.
– I början hade jag mardrömmar om att jag försovit mig eller glömt bort att gå till arbetet. Det var jobbigt. Men jag beslöt mig för att inte längre plåga mig själv, så jag återvände till fabriken. Där var som en grav. Jag hade med mig en kamera och fotograferade de tomma salarna. Det hjälpte mig att förstå att det var slut.
Radmila kom till Sverige och Göteborg från Jugoslavien 1972. Hon träffade en man från Skene och hamnade på Kungsforsfabriken. Hon hade varit anställd i 31 år när den stängdes.
Nu är hon halvt sjukskriven, eller sjukersättning som det heter. Knäna krånglar. Radmila har försökt att vara aktiv på dagarna. Hon läser mycket, mest tjocka historiska romaner, och åker ibland in till Göteborg på teater. Dessutom är det mycket papper att hålla ordning på hela tiden. Hon kommer just från arbetsförmedlingen. För att kunna pröva något nytt söker hon en praktikplats.
– Man får gå runt och knacka dörr helt enkelt. Jag har bestämt mig för att jag ska ha ett nytt jobb!
Det sista vi såg av Radmila den där sorgliga oktoberdagen i höstas var när hon gav fackveteranen och allas stöd, Håkan Ivarsson, en avskedskram. Nu ses de igen i fabriken. Han jobbar nämligen kvar. Från början var de en handfull gubbar som hade hand om den sista avvecklingen. Nu är det bara två kvar, som är anställda månad för månad.
Håkan Ivarsson och Arne Hedlund har gemensamt smått otroliga 91 års arbetstid på Kungsforsfabriken, 45 respektive 46 år. De håller just på att flytta en 1.200-kilos kompressor som ska till Estland.
Vi tar en paus i fikarummet där de kvarglömda kaffemuggarna trängs på diskbänken. Radmila har redan plockat med sig sin. Vi stoppar i en krona i kaffeautomaten. Pengarna går till den kamratförening som bildats.
– Jag har inga problem med att gå här, säger Håkan. Det är bearbetat. Jag har haft mycket att göra med kamraterna som gråtit och svurit. 1991 gick ännu fler och då var det värre för då fick några sluta och några vara kvar. Jag blir blir 63 i höst. Min framtid är inte så mörk, det är värre för andra.
– Men det var förstås roligare när maskinerna gick, inflikar Arne. Det är en svår sits de hamnat i Kungsforsarna, det är 55-plus som gäller.
– Tiden efter den 15 oktober har inte varit så lätt för många, säger Håkan. Humöret går upp och ner. Han har en lista på alla som slutade. Vi går igenom namn för namn.
– Kjell är sjukskriven, Ingemar är arbetslös, Conny går på KomVux, Aino och Kyllike har fått jobb på Ludvig Svensson, Ari… vet du vad han gör Arne? Nej, men Alexandra läser svenska för invandrare och Lasse Pöntönen går datakurs…
Vi summerar listan och kommer fram till att 16 har fått nytt jobb och sex går på timanställning på kommunen. Tio är sjukskrivna och sex har pension eller sjukersättning. 17 är fortfarande arbetslösa, varav sex går kurser. Sju är osäkra. De fem på kontoret har alla utom en kvar sina anställningar men har flyttat till Borås.
Av de tre systrarna Kinnunen/Turpeinen som vi träffade i oktober går Kaisa på datakurs, Tuula är sjukskriven och Anna-Liisa har städjobb på skolor ibland. När jag ringde Anna-Liisa lät hon inte särskilt glad. Hon är timanställd på kommunen men längtar efter ett ordentligt jobb. Det tar emot varje morgon. Hon hoppas få gå datakursen vid nästa tillfälle.
De flesta har inte fått något nytt arbete efter sina många år på Kungsforsfabriken. Medelåldern är hög och det är en svår situation på arbetsmarknaden, särskilt inom textil. På arbetsförmedlingen försöker man styra in de arbetssökande på andra branscher.
Nu har även förslitningsskadorna gjort sig påminda. Många av kvinnorna har ont i axlar och rygg. Kanske hade de inte tid att känna efter tidigare utan jobbade på. Nu kommer sjukskrivningarna, om inte försäkringskassans läkare säger något annat. En av dessa kvinnor blev sjukskriven men fick sedan motsatt besked av en läkare. Nu tvingas hon att söka jobb igen. Det är psykiskt påfrestande att bollas mellan instanserna.
Håkan Ivarsson tycker att arbetsförmedlingen kör för hårt med kvinnorna.
– De har hela tiden arbetsförmedlingen i hälarna. De är inte nådiga. Men varför ska de jaga utslitna kvinnor?
Kungsforsfabriken är tömd på det mesta. Maskiner och hela garnlagret, 370 ton, har skickats till Estland. Sedan oktober har 200 lastbilar gått från Kungsfors till Krenholm, fabriken i Narva. 56 vävmaskiner har sålts till Indien och fyra moderna vävmaskiner som använder tryckluft i stället för skyttel står kvar osålda. I den stora vävsalen är det bara bomullsdammet på golvet som skvallrar om vilken verksamhet som bedrevs här bara för ett halvår sedan.
Almanackan hänger kvar på väggen. På den 15 oktober står det fortfarande: ”Slut forever! The end. Amen. Finito! Loppu!” En del av vävsalen är uthyrd till lager för trädgårdsmöbler. Men i spinneriet är det ödsligt som det bara kan bli i en jättestor fabrikslokal. Där står bara några pallar med ihopbuntade kontorsmöbler som ska till kontoret i Borås. Sedan 1 april är telefonerna avstängda.
Bland dem som fått ett nytt jobb är Anders Berntsson. Vi hittar honom på Textilmuseet i Borås där han sedan ett par månader är museitekniker. På Kungsfors var han fabriksklubbens ordförande. Han satt i koncernstyrelsen som fackrepresentant och hamnade i den föga avundsvärda situationen att få vetskap om nedläggningen före sina arbetskamrater och tvingas hålla tyst.
Anders Berntsson är 40 år och trots sin ringa ålder hade han ändå arbetat 22 år på Kungsforsfabriken. Han gick kvar där till den 15 februari. Han är glad åt det nya jobbet på Textilmuseet, trots resorna på åtta mil varje dag från hemmet i Örby.
– Jag fick nys om jobbet redan i höstas. Som museitekniker gör vi lite allt möjligt, bygger utställningar, sköter maskinerna och guidar. Maskinerna är så gamla att vi måste underhålla dem själva. Och mellan varven får man plugga lite textilhistoria.
Museet ligger i Åkerlunds gamla bomullsspinneri, det enda som är kvar efter att Kungsfors lagt ner. Det tillverkas nämligen lite garn fortfarande när maskinerna sätts igång under en visning.
Kungsfors var den sista textilfabriken i Sverige som hade hela produktionen från bomullsbal till färdigt tyg. Nu tillverkas tygerna till Borås Wäfveri i den väldiga och bitvis mycket ålderstigna fabriken Krenholm i Narva. Snart stängs även Rydafabriken i Borås och kvar är endast Svenskt konstsilke som tillverkar vävgarn för bildäck och slangar.
Borås Wäfveri satsar nu på Krenholmfabriken. Men att flytta österut är inte längre någon garanti för lönsamhet. Enligt det senaste bokslutet har inte försäljning och marginaler utvecklats som förväntat i den estländska rörelsen, minus 36 miljoner. Den svenska gick med 30 miljoner back. Stigande bomullspriser och prispress från Asien är tunga motkrafter. Reavinsten vid försäljningen av dotterbolaget Jotex hjälpte upp resultatet för 2004 men det blir ändå negativt i slutändan. Målsättningen är vinst 2006. Till detta kommer konflikter vid Krenholmfabriken. I januari hotades med strejk efter att företaget föreslagit en kraftig lönesänkning.
Från fackligt håll klagar man på de svenska ägarna som anses utnyttja det svåra arbetsmarknadsläget i Narva för att hålla nere lönerna. De anställda ser också hotet om att produktion flyttas över Narvafloden till Ryssland där lönerna är ännu lägre. Krenholm har 3.800 anställda efter en minskning på 800. Ytterligare 300 ska snart bort och målet är 3.000 anställda.
En av huvudaktörerna när Kungsforsfabriken lades ned i oktober var marknadschefen Lars Eriksson. Han var med på den tunga varselresan och höll avskedstalet i matsalen den sista dagen.
– När jag kom till Borås Wäfveri ärvde jag en expansionsstrategi. Vi skulle sälja oss ur krisen. Det gör man inte så lätt. Vi hade fabriken i Narva som gjorde samma saker som i Rydafabriken i Borås. Det trasade sönder alla möjligheter att vara rationell. Jag talade därför om att flytta Ryda-tillverkning till Estland. Det var inget roligt beslut. Sedan, som en industriell logik, blev vi tvingade att även flytta Kungsfors i Skene. Det var personligt väldigt tungt beslut men ändå riktigt. De hade bra produktivitet i Ryda, men i synnerhet i Kungsfors.
Lars Eriksson slutade en tid efter nedläggningen i Skene. Från nyår har han ett nytt jobb inom textilbranschen hos Johan Skoglund, som ingår i den danska koncernen Kwintet. Han är affärsområdeschef och produkterna är arbetskläder.
– Borås Wäfveri flyttade sin tillverkning från Sverige till Estland med stor möda. Det gjordes sent med stor tidspress som följd. Det borde gjorts för flera år sedan. Skillnaden i mitt arbete nu är att detta är ett företag utan egen tillverkning och produktionen är redan flyttad från baltländerna till Asien.
I fikarummet på Kungsfors berättar Håkan Ivarsson om den kamratförening som bildats, öppen för alla med någon anknytning till Kungsfors. Det finns redan 85 medlemmar. Företaget gav en grundplåt på 10 000 kronor och man får även ta förtjänsten av en del prylförsäljning. Håkan och Arne har jobb månaden ut, om det inte blir ytterligare förlängning.
– Det är konstigt, säger Håkan. Arne och jag har faktiskt aldrig jobbat ihop här förut. Det känns nästan som man fått en ny arbetskompis. Vi funkar bra ihop och det är jätteviktigt när vi bara är två. Alltid ett skratt. Vi har aldrig suttit här och fikat utan att skratta.
Vi tittar på den första sädesärlan som vippar sig fram utanför och Radmila får syn på de vissnade växterna i fönstret. Hon tar de vita plastblomkrukorna och går iväg för att slänga dem.
– De här vattnade jag alltid, säger hon med en suck.
GP 17 april 2005