Miss­ing person

FEMMANS SPÅRVAGN mot Läns­man­s­går­den är fylld av känslor dessa dagar. Jag tror att ingen som åker ut mot Hisin­gen undgår att tänka på Elin.
Från Valand förbi Brunnsparken och upp på Götaälvbron, den tidiga mor­gonva­gnen i söndags. Hon skulle gå av på Gropegårds­gatan.
Där på den mis­shand­lade hållplat­sen sit­ter ännu efterlysnin­gen med rubriken Miss­ing per­son kvar: ”Har du sett våran sys­ter Elin?”
Två unga tje­jer, den ena med hör­lu­rar utanpå sin slöja, säger att de inte län­gre får vara ute på kväl­larna för föräl­drarna.
Maj-Britt som ska gå av på Friskväder­stor­get minns hur det var när hon var ung i Kville i Bohus­län.
– När jag cyk­lade hem på kvällen hade jag ljuset släckt, så att ingen skulle se mig. Det har ändrats så mycket nu. Men man ska inte skylla på invan­drarna.
Hon pekar in mot de många små skog­som­rå­dena med asfal­ter­ade gångsti­gar.
– Här skulle jag inte våga gå av. Det är en gång­tun­nel där.
Vid Tem­per­atur­gatan är polisens blåvita plas­t­band kvar och många polis­bi­lar. Ännu en efterlysningslapp: ”Hon sågs sist på 5:ans spår­vagn…”
19-åriga Linn Johan­nes­son kom­mer med kom­p­isen Linda som just fly­t­tat in i området. De ville gå hit och titta. Nu när det kom så nära.
– Nu vill man nog inte gå hem själv, säger Linda.
– Nej, jag låter dig inte gå själv, svarar Linn. Det är inte första gån­gen det hän­der saker här. Är man ute ett gäng tycker jag att man har ans­var för varan­dra. Mina föräl­drar har sagt att jag kan ringa när som helst och de kom­mer och häm­tar mig.
Det är mycket folk som rör sig kring Läns­manstor­get. Utan­för ung­doms­går­den skrä­nar kil­larna, i skogskan­ten fläm­tar ljusen stilla kring blom­morna med häl­sningar till Elin.

KYRKAN LIGGER MITT i byn. PÅ andra sidan gågatan svin­gar piz­z­aba­garen sin runda diskus­deg på Dino´s. Det blinkar en neon­skylt i Top Videos fön­ster: Open, Open, Open… På några plas­t­sto­lar bred­vid en GB-gubbe sit­ter ett gäng i kep­sar och röker.
Kyrkan håller öppet, men det är inte så många som söker sig hit ännu. Prästen Erik Sten­berg Roos och hans kol­leger har ändå långa dagar.
– Vi måste göra någonting, inte bara ge oss. Här kom­mer att vara öppet, säger han. Jag förstår oron hos många men vi kan inte ge upp. Vi måste tro på ett bra liv här i Läns­man­s­går­den.
Kyrkan har en bra rela­tion med de boende. De brukar gå ut med en kaf­feter­mos på tor­get och prata med folk.
Erik Sten­berg Roos har job­bat i området i tio år. Han ser nu att polisen är mer syn­lig och att samar­betet mel­lan kyrkan, skolan, fritids och socialtjän­sten för­bät­trats.
Jag ställer en svår fråga till prästen: Vad skulle du säga om du stod öga mot öga med gärn­ings­man­nen? Han drö­jer med svaret.
– För en gångs skull hade prästen blivit tyst.
Han sät­ter sig ner, nickar vän­ligt mot en tjej med ryg­gsäck och en liter mjölk i han­den som går in i kyrk­salen och fort­sätter.
– Men man vill förstås veta var­för. Hur kan du göra något sådant mot en annan män­niska? Som kris­ten tror jag att Gud för­låter oss för alla han­dlin­gar, men man ska inte lägga det på män­nisko­rna. Det är skill­nad på Guds för­lå­telse och människors.

UTE BITER höstvin­den. Just runt det här bostad­som­rådet har det skett flera våld­samma hän­delser den senaste tiden. Man går omkring i en våld­szon. Men för dem som bor här i Läns­man­s­går­den är det ett van­ligt torg med en van­lig Ica-affär, ett van­ligt skog­som­råde och en van­lig gångstig ner till spår­vagn­shållplat­sen där fem­man kom­mer. En helt van­lig spår­vagnslinje.
På bilderna ser man Elin och det känns som om man kän­ner henne. Det är svårt att acceptera att det som hänt är sant.
Miss­ing kan också betyda sak­nad. Elin Krantz kom­mer alltid att vara en Miss­ing person.

GP 29 sep­tem­ber 2010