HANS GENRE VAR New journalism hundra år innan uttrycket fanns. Författaren Herman Bang är en av de första mästarna i den danska reportagetraditionen.
Egentligen ville han bli skådespelare men brist på pengar tvingade honom att gå runt bland dagstidningarna i Köpenhamn.
Den 2 november 1879 fick han anställning på den dyra och förnäma Nationaltidende som ägdes av Chr. Ferslew, den enda tidningskung som funnits i Danmark. Ferslew byggde en koncern med tidningar, pappersfabrik, cellulosafabrik, tryckeri, handel med kontorsartiklar, plantage och hönseri(!).
I fem år var Herman Bang hans mest dynamiske medarbetare men också den mest besvärlige, egocentriske och skandalomsusade.
Ett av hans klassiska reportage var det han skrev natten till den 4 oktober 1884, när slottet Christiansborg brann. Han befann sig bokstavligen mitt i branden. Sotig och med gnistregnet utanför fönstret satte han sig och skrev i ett rasande tempo. Den som söker närvaro i en text bör läsa ”Branden”.
Bang hade inte några större tankar om sitt eget skrivande: ”Ja, stilen där har vi skandalen. Jag lär mig aldrig skriva. Jag skriver som en åttaåring. Impressionistisk är precis ordet. Jag anstränger mig vilt för att få intrycken, varje enkelt intryck klart och karaktärsfullt och så tänker jag aldrig på helheten. Och stilen far i tusen bitar och är så osammanhängande och så hård som en stenbro. Gräsligt att tänka på!”
Hans texter, även romanerna, byggde på scener som växlade snabbt likt en film. Han gav ögonblicksbilder med fotografisk skärpa och noterade inte bara vad människor sa utan också vad de inte sa. Mimik, rörelser och händer kunde förråda personens inre.
Bang skrev i en nyskapande impressionistisk stil och samlade på lösrivna samtal, små händelser och scener, rörelser och åtbörder. Han hade ett enormt minne.
Herman Bang hade ett stort socialt engagemang. Han skrev från fattighus, horhus och borgarboningar: ”Journalistiken ställde mig ansikte mot ansikte med livets realiteter. Jag såg livsförhållandena i deras mångfald och jag lärde känna svärmen av människor.”
Många gånger ute i olika miljöer hade han användning för sin skådespelartalang.
Den framväxande kapitalismens påverkan på människor, inte minst kvinnorna, var ett tema i hans skrivande.
Och han var inte en reporter som satt inne på redaktionen. Han menade att om man ville beskriva världen måste man känna samhället ”…lika väl som en botaniker känner plantorna och jordmånen, för att förvärva denna kunskap måste författaren ut och färdas i trängseln.”
Och: ”Den som ska skriva måste bo under samma tak som läsarna. De ställer ett krav: lev med mig. ” Det han berättade hade han sett.
Han tog upp kontroversiella sociala problem, kritisk mot den bestående ordningen. Bang menade att sanningen är opolitisk. Realismen är en litterär metod, inte en tendens.
I sin sociala journalistik siktar han inte mot den politiska hjärnan, utan det medlidande hjärtat, har det sagts om honom.
Till slut hade han inte så mycket krafter kvar till samhällskampen, all kraft gick åt till den inre kampen. Herman Bang blev författare, men fortsatte in i det sista att även skriva för tidningar: ”Han förstod att tala mer till nerverna än till intellektet.”
En samling med Herman Bangs reportage gavs ut 1983 på Gyldendals förlag, ”Reportager”, redigerad av Claes Kastholm Hansen.