Om musiken i reportaget: här.
Onsdagen den 4 februari 2004 rånades Föreningssparbankens kontor i Gullspång av två maskerade män. I mysbyxor och med yxa gick de in och snodde åt sig 600 000 kronor.
Antalet bankrån har minskat i Sverige, men större andel utförs utanför storstadsområdena. Det här är historien om ett av de 45 bankrån som begicks under 2004.
KLOCKAN I Föreningssparbankens videokamera visade 13.54 när de drog luvorna över ansiktet och gick in med pistoler, yxa och tomtesäck. Robin ställde sig vid dörren och Glenn sprang bakom kassan. De höll på att råna en bank och frågan är vilka som var mest skräckslagna, kassörskorna eller rånarna.
Fem minuter och trettioåtta sekunder senare kom de ut igen. De kastade sig in i Toyotan. Robin vred om nyckeln. Inget hände. Han försökte igen. Inget hände. Igen och igen och igen. Biljäveln startade inte.
Conny satt i Audin i närheten. Han larmades och satte fart upp mot centrum. De tog säcken och sprang ner mot Västergatan där de hoppade in i Audin.
”Vad hände?”
”Det gick åt helvete! Kör!”
Conny drog på och Audin försvann mellan villorna i Gullspång.
Riktigt så illa hade det ändå inte gått. Det låg 600 000 kronor i tomtesäcken.
VAD FÅR TRE ostraffade män att bli bankrånare? Spänningslystnad, snabba pengar eller ren desperation? Antagligen mest av det senare.
Alla hade de olika grad av risig ekonomi och olika grad av risigt psyke. 25-årige Conny Sellpalm var sjukskriven på grund av psykiska problem. Hans pappa hade dött och det var trassel med flickvännen.
– Jag hade varit van att tjäna bra. Men nu tjänade jag under hälften. Jag var jävligt trött på livet, berättade han i förhören.
Robin Andersson, 34, hade jobbade ständig natt på fabriken. Han var tillsammans med Maria sedan ett och ett halvt år. Hon såg hur han förändrades från att ha varit glad till att bli allt mer deppig. Robin hade gått upp 15 kilo sedan sommaren och vägde nu över hundra. Gamla skulder efter en separation där han övertog ett huslån gjorde att kronofogden drog 4–5 000 kronor på hans lön varje månad. Han hade ansökt om skuldsanering.
– När räkningarna trillar in, så blir man apatisk till slut. Man orkar knappt öppna posten. Jag ville få lugn, slut på bråk och tjafs och allting.
Robin kände 41-årige Glenn Olsson sedan tidigare.
Glenn berättade i förhören: – Jag satt i en ekonomisk knipa så det skrek om det.
Det var ingen överdrift. Enligt en förvaltarberättelse från mars 2003 var hans sammanlagda skulder efter två konkurser 1 360 574 kronor. Glenn försökte hålla familjen ovetande om sin stora skuldsättning. Han var i psykisk obalans. Under julhelgen hade han drabbats av panikångest och förts till akuten.
Glenn var inte tidigare straffad men han hade en kompis som satt på Kumla, dömd till sex års fängelse för fyra bankrån.
SAMTLIGA RÅN hade utförts mot små bankkontor i landsorten. De är särskilt utsatta. Från att ha legat på en historiskt hög nivå i början på 1990-talet, sjönk antalet bankrån från 1994 kraftigt. Men andelen som sker utanför storstäderna har ökat. Från runt 40 procent i början på 90-talet till fjolårets 65 procent.
En gissning till ökningen kan vara att en rånare som slår till i ett mindre samhälle på landsorten räknar med att risken för att åka fast är liten. Antagligen beroende på att det inte finns så många polismän i närheten.
I april i fjol rånades Westra Wermlands sparbank i Årjäng av tre män, den yngste endast 17 år gammal. De visste att närpolisstationen hade fredagsstängt och kunde lugnt gå omkring i banklokalen i en halvtimme. Utanför samlades folk som såg vad som var på gång. Någon blockerade rånarnas bil, men de flydde i en annan.
Närmsta polispatrull befann sig i Eda, fyra mil därifrån. När polisen äntligen kom till platsen (en tidningsuppgift säger att en polisbil med blåljusen på stannade vid OK och tankade innan den körde fram till banken) var rånarna borta. De greps senare i Arvika.
En vanlig fredagseftermiddag ska en enda polispatrull täcka tre kommuner: Arvika, Årjäng och Eda. Ett område på nästan 4 000 kvadratkilometer.
Polisförbundets ordförande Jan Karlsen uttalade sig efter Årjängsrånet:
– Med en så stor yta att täcka är det snarast slumpens skörd om en brottsling möter en polisman. Polisbristen i glesbygden är något som dagens brottslingar räknar med. Brottslingar gör riskkalkyler.
GLENN OCH Robin satt hemma och gjorde sina kalkyler. Tanken att skaffa pengar genom ett rån dök upp i december 2003. Först som lösa diskussioner, sedan blev de allt mera beslutsamma att genomföra det. Conny invigdes i planerna. De var i Gullspång och rekade fyra-fem gånger.
De skulle använda tre bilar och en mc. En parkerades vid ett skjutfält cirka tre mil från Gullspång, där bytet skulle placeras. En stulen bil behövdes vid själva rånet för att sedan brännas. I Robins Audi skulle han och Glenn ta sig från Gullspång efteråt medan Conny körde iväg med bytet på sin mc.
De skaffade en soft airgun och en Husqvarna-pistol, halvautomatisk modell 07. De hade kommit överens om att ingen skulle vara laddad. Rån med skarpladdade vapen bedöms regelmässigt som grovt.
Onsdagen den 4 februari skulle det ske.
De behövde en rånarbil. Conny och Robin var ute kvällen innan för att stjäla en. Men ingen av dem vågade. De tyckte att det var för riskabelt.
”Vi tar min bil i stället”, föreslog Conny .
Han hade en gammal risig Toyota som de gjorde sönder rattlåset på för att den skulle se stulen ut. Den gick att starta både med nyckel och skruvmejsel.
Conny skaffade fram motocrosscykeln, en Kawasaki 250cc. Han tejpade den omsorgsfullt för att maskera färgen.
De samlades vid vägen mot Södra Råda, strax norr om Gullspång. Glenn och Robin bytte om till bylsiga kläder. Conny körde i förväg med Audin, passerade banken och ställde sig sedan på andra sidan av riksväg 64. Han ringde i den speciella rånmobilen och sa att det såg bra ut.
Klockan var 13:54 när de gick in och upptäckte genast att det inte alls såg bra ut. Det var alldeles för många kunder i den lilla lokalen, fem stycken.
En av dem, en äldre 75-årig herre, gick genast rakt emot Robin och utbrast upprört: ”Vad är det där för jävla leksakspistol du har?” Robin lyckades mota undan honom med en yxa som han hade i den andra handen. En dam erbjöd mannen sin stol. Hon satte sig själv på golvet.
Glenn tog kassorna medan Robin vaktade dörren. Det fanns tre kvinnliga kassörskor bakom disken. Glenn plockade i så mycket sedlar han kom åt. Inte mycket sades, små order på engelska bara. Han tvingade fram en av kassörskorna till bankvalvet. Hon lyckades obemärkt trycka på larmknappen medan hon försökte förklara att valvet var försett med ett tidlås på tio minuter. Kassörskan var så rädd att hon skakade. En kollega kom fram och höll om henne.
Glenn var kvar olidligt länge, tyckte Robin. Och nu började kvinnan som satt på golvet klaga att hon fick ont i knäna.
Robin hade förlorat begrepp om tiden. Han visste inte hur länge de varit inne i banklokalen. Bara att det var alltför länge. Och äntligen kom Glenn ut från det låsta valvet. Och nu glömde Robin engelskan: ”Vi måste skynda oss!”
Efteråt berättade han i förhören:
– Jag har alltså en puls… nej, jag tyckte inte om det alltså. Jag förstår att folk var rädda där inne, det måste ju vara en hemsk sak. Jag var minst lika rädd själv kan jag säga. Det var fruktansvärt. Jag ville bara därifrån… det är fan… jag höll på och skita ner mig på ren svenska.
REDAN NÄR Glenn och Robin parkerat Toyotan utanför banken blev de observerade av flera personer, bland annat av en anställd på ICA i samma hus som banken. Denne tyckte att de liknade två skummisar, ”pundare”. Bilen såg allmänt risig ut och en av sidorutorna bak var lagad med silvertejp.
Han tog registreringsnumret och ringde polisen som lämnade besked om en Toyota Camry 1988, sju ägare, 21 000 mil, körförbud men inte anmäld stulen.
Polisstationen i Gullspång ligger på Storgatan, femtio meter från Föreningssparbanken. Den var bemannad med två poliser och en receptionist. Larmet kom från sambandscentralen i Skövde.
Receptionisten höll uppsikt mot banken i fönstret medan poliserna låste upp vapenskåpet. Hon såg människor samlas vid bankens ingång. Då tog hon på sig och gick ut. Hon hörde någon säga ”Nu kommer dom!” och folk vid banken ropade ”Nu åker dom!”
Receptionisten såg hur två män rusade till en bil utanför cykelaffären Kippes och försvann längs Västergatan. Hon sprang tillbaka och informerade polispatrullen som nu var på väg ut ur garaget.
Vittnen berättade att rånarna hade grå mysbyxor, yxa och plastaktiga pistoler. Den mindre hade en lufsig gång och ”såg lite rolig ut”. De hade pratat dålig engelska och flera tyckte att de såg färgade ut. Den gamle mannen förtydligade: ”Det kan ha varit en neger”.
DE TRE RÅNARNA åkte en omväg till stället där de tänkt bränna Toyotan och där Connys mc stod. Han stoppade in säcken med pengar innanför jackan, startade Kawasakin med ståldobbar och drog iväg mot Södra Råda-hållet. Glenn och Robin bytte om och körde sedan lugnt efter i Audin.
En motocrosscykel mitt i vintern. Det är inte vanligt. Och inte med den otroliga farten. Conny hade tidigare tävlat i motocross och nu gick det undan. Förbi Rudskoga, Nybble, Revsand och upp mot skjutfältet.
Men det fanns många vittnen till hans framfart, bland annat en militärgrupp vid skjutbanorna som såg en mc köra enormt fort med en förare som inte var klädd för mc-körning.
Ganska snart kunde polisen följa däckspåren på vägen och i snön fram till en Renault som stod parkerad inne i skogen. I bakluckan låg en tomtesäck med svenska sedlar buntade och lösa i olika valörer som senare räknades till 595.020 kronor.
Glenn och Robin närmade sig nu i Audin. Där de skulle svänga in mot skjutbanan stod en polisbil. De fortsatte men i nästa vägkors stoppades de i en polisspärr. Klockan var 15:10.
Glenn var helt oförstående. Han sa att han varit ute på stavgång. Båda fördes till Skövde där de anhölls.
I Audin hittades ett kuvert med texten ”Grattis på 8-årsdagen” samt ett kravbrev till Robin Andersson. Det var från Föreningssparbanken.
Dagen därpå kom en Conny Sellpalm in på polisstationen i Kristinehamn och ville göra en anmälan om bilstöld. Det handlade om en Toyota Camry 1988. Han anhölls.
Conny Sellpalm erkände redan nästa dag i polishuset i Skövde. Robin Andersson erkände i häktet i Jönköping den 17 mars och en dryg vecka senare erkände Glenn Olsson i häktet i Mariestad.
MEN INGEN AV dem erkände vad de blev åtalade för: grovt rån. Vid rättegången i Mariestads tingsrätt i april pekade försvaret på att rånet var illa planerat. ”Det var lite Jönssonligan över det hela.”
Chefsåklagare Anders Johansson är av en annan uppfattning.
– Jag håller inte med om att det var klantigt. Detta var ett välplanerat rån. Det var bara tillfälligheter som spelade in. Om de bränt upp bilen hade vi fått en helt annan rapportering. Ju mer information man får i början desto lättare är det.
– De trodde att polisen skulle komma från Skövde. De visste inte att det fanns poliser i Gullspång.
Han förklarar också att sedan Malexander har polisen helt andra ingripanderegler. De vill undvika att trappa upp våldet. Taktiken vid ett bankrån är inte att genast bege sig till brottsplatsen utan att i stället spärra flyktvägarna.
De tre kassörskorna vittnade under rättegången om hur rånet påverkat dem. Alla hade varit bankanställda lång tid, mellan 23 och 39 år. En av dem hade varit med om ett bankrån tidigare, i Hova 1994. Då fick hon ingen hjälp och det tog lång tid att bearbeta.
”Det värsta som hänt i mitt liv”, sa en av dem. Och alla tre beskrev problemen de fått: sömnsvårigheter, rädd att vara ensam, hjärtklappning, svårt att andas, rädsla för oväntade ljud. En av dem hade varit sjukskriven på halvtid i två veckor.
Alla lovordade den hjälp de fått av bankens stödgrupp och av anhöriga.
Reidun Nyborg är krisexpert i Stockholm och jobbar bland annat åt Föreningssparbanken. Hon strävar efter att avdramatisera reaktionerna.
– Man ska inte psykologisera för mycket. Om man vet att det är normalt med reaktioner blir man heller inte rädd. Om man inte har den kunskapen tror man kanske att man blivit tokig.
– Alla ropar efter experter. Vi har i stället utbildat kolleger som fungerar som en stödgrupp. De följer ett handlingsprogram i ett år och om det då inte läkt normalt kopplar vi in expertis.
– Direkt efter rånet i Gullspång fick jag samtal från bankens säkerhetschef som berättade vad som inträffat. Jag ringde medlemmarna i stödgruppen på banken. De släppte vad de hade för händerna och åkte till Gullspång direkt. Det viktiga är att man inte lämnas ensam.
– Ofta är det en lättnad när rånarna grips. Rättegången kan vara väldigt jobbig men de flesta tycker att det är bra. De ser att det inte är några monster utan vanliga människor.
ROBIN VAR DEN i förhören som tycktes ångra sig mest.
– Det jag ångrar är ju den smärta jag har orsakat personal och kunder på banken och inte minst min familj. Jag ställer gärna upp och träffar de som var inne i banken om jag på något vis kan lindra det de har genomlidit, för jag ser mig inte själv som en bandit eller farlig människa på något sätt… om ni har några möjligheter och framföra mina djupaste ursäkter för det jag har orsakat dom. Jag kunde inte i min vildaste fantasi ens inbilla mig hur detta var. Man sitter innan och pratar och det låter så enkelt då, att det där fixar sig… Det här har knäckt mig. Jag har fått mer kännedom om mig själv och de reaktioner jag fått från min familj verkar som om det fört ihop dom, om man ska ha fram något positivt.
Kassörskorna i Gullspång har avböjt ett sammanträffande.
Ett rån kan vara över på fem minuter och trettioåtta sekunder. På den korta tiden förändras ett antal personers liv. Brottsoffren har upplevelserna inom sig många år. Rånarnas anhöriga drabbas även de hårt, inte minst barnen.
Och rånarna själva. Alla tre dömdes för rån. Glenn och Robin till tre års fängelse och Conny till två år och åtta månader. Dessutom ska de solidariskt betala skadestånd till de tre kassörskorna med 30 000 kronor vardera, till Föreningssparbanken med 27 695 kronor samt till de fem kunderna med vardera 10 000 kronor. Summa 172 695 kronor.
Att lägga till de gamla skulderna.
Fotnot: Rånarnas namn är fingerade.
GP feb 2005