Twitter och andra korttexter

Ny bok för kortskrivare

EN HOLLYWOODREPORTER gjorde en gång en inter­vju med Cary Grant men hade und­vikit den känsliga frå­gan om hans ålder. Redak­tören beor­drade honom att ta reda på det. Reportern tordes inte ringa utan skick­ade ett telegram: “How old Cary Grant?”. Han fick snabbt svar: “Old Cary Grant fine. How are you?“
Telegram­språket var kort­fat­tat efter­som man fick betala för varje bok­stav. Ett slags föregån­gare till dagens twit­ter.
I sin nya bok “How to write short. Word crafts for fast times” ger den amerikanske skriv­coachen Roy Peter Clark åtskil­liga exem­pel på kort­skri­vande. Och fram­förallt på hur effek­tivt det kan vara: Shake­speares sonet­ter, Mar­tin Luther Kings I have a dream, Fader vår, reklam­slo­gans. Tusen ord kan säga mer än en bild.
Att skriva kort är svårare än att skriva långt. Det är en gam­mal san­ning som jag tror de flesta jour­nal­is­ter kan skriva under på. Det är gan­ska ovan­ligt att man blir upp­manad att skriva lite län­gre.
Clark iden­ti­fierar två slags skri­vare när det gäller korta tex­ter: the putter-inners och the taker-outers.
De förra skriver först långt och kor­tar sedan. De tar bort det som inte hör till tex­tens fokus. De skriver tweets på 260 tecken, stryker ner till 140.
The taker-outers kor­tar medan de skriver. De tar bort det som inte är fokus redan under tiden. Se skriver tweets på 100 tecken och läg­ger eventuellt till 40.
Att tänka kort redan från bör­jan är naturligtvis inte så dumt. Själv hör jag defin­i­tivt till den första kat­e­gorin. Jag skriver alltid för långt. Alltid. Men med­vetet. Om tex­ten ska vara 6.000 tecken kan jag skriva det dub­bla först och sedan gå till­baka och stryka ner.
Jag skriver siffran på textläng­den sist, stryker och skriver dit en ny siffra. Ofta får jag hålla på åtskil­liga gånger innan det är klart. (Är dock irrit­erad på Word som visar antalet ord och inte tecken när man skriver och har heller inte funk­tio­nen att man kan få läng­den där markören är.)
När jag strukit så mycket det bara går ham­nar jag alltid på plus 500–800 tecken. Det slår aldrig fel.
Då åter­står två alter­na­tiv: anti­n­gen skära sig själv in på bara benen eller lägga över en del av tex­ten i fakataruta eller bild­text (alltid lurar det någon redak­tör).
När man har bråt­tom går det naturligtvis inte att skriva med­vetet för långt. Då hand­lar det om fokus redan från bör­jan, att ha tex­ten i huvudet innan man bör­jar skriva.
Eller som det rådet Roy Peter Clark ger: Börja så nära slutet som möjligt.

Att malla en nyhetstext

DET SKRIVS MÅNGA lärda böcker om reportageteknik och berät­tande jour­nal­is­tik men inte så mycket om de vardagliga bruk­sjobben, de korta nyhet­s­tex­terna.
De ska också skri­vas och det går att göra dem på olika sätt. Ofta är tiden knapp. Då kan en mall vara bra att ha i bakhu­vudet.
Det finns vissa ingre­di­enser som nor­malt brukar finnas i en nyhet­s­text. Fem delar:
1) Hän­delsen
2) Vit­tnen
3) Bak­grund
4) Kom­mentarer
5) Framtid
Alltså berätta vad som hänt, följt av citat från någon som var så nära hän­delsen som möjligt, sedan en bak­grund och därefter kom­mentarer från sådana som kan ge per­spek­tiv på hän­delsen. Till sist vad som kom­mer att hända nu.
De två första punk­terna häm­tar man helst på plats. Ord­nin­gen kan naturligtvis ändras. Kanske är det frsamti­den som är vinkeln när skolan brun­nit ner.

TEXTCOACHEN DON FRY berät­tar om en intres­sant metod i sin bok Writ­ing your way. Man försöker besvara frå­gan “Vad hand­lar det här om?”. Sedan skriver man ner ett antal huvud­meningar som sam­man­fat­tar sto­ryn. De blir första menin­gen i varje sek­tion av tex­ten. Sedan fyller man på sek­tion­erna med ytterli­gare mate­r­ial.
I prin­cip ska man kunna plocka ut dessa bärande meningar och få en ful­lödig sam­man­fat­tning.
Jag hit­tade en text i GP (15 nov 2013) av Dick Hen­riks­son som hand­lar om fall­skär­mar för chefer inom Väs­tra Göta­land­sre­gio­nen — apropå Kookai-skandalen i Göte­borg. Han måste ha läst Don Fry.
Här har de sam­man­fat­tande meningarna blivit en ingress:

VG-regionen har inga fall­skär­mar för top­pchefer. Inga kred­itkort. Rep­re­sen­ta­tion kan bara två per­soner god­känna. Troll­hät­tans kom­mun har varit en förebild.

I bröd­tex­ten föl­jer sedan en förd­jup­n­ing för varje del. Gan­ska nära Fry-metoden i alla fall.
En vari­ant är att skriva en frågor-och-svar-text. Man skriver ner frå­gorna som man anser att läsarna behöver svar på. Efteråt stryks frå­gorna eller skrivs om till påståen­den.
Att ha läsar­nas frå­gor som led­stjärna är A och O i allt nyhetsskri­vande. I samma GP hit­tade jag en TT-text om att Norge går i schack­feber när nor­rman­nen Mag­nus Carlsen spelar en VM-match i Indien. Men man fick inte veta vad mot­stån­daren heter eller hur ställ­nin­gen var, trots att “tis­da­gens match” nämns (i själva ver­ket var det den tredje omgån­gen. Carlsen leder i skri­vande stund över mästaren Anand med 3–2 efter fem omgån­gar).
Den tex­ten var schack matt redan från början.

SRÅKBRÅK: Låt gjabben få sin bil!

FOTTBOLLSSPELAJEN FICK en bil han. Brum, brum! En jät­tefin bil bara där­för att han gjort så många lands…va heter det… kam­per. Anders heter han fak­tiskt. Nu slip­per han köra löjliga gula fula spon­so­j­bi­lar. Han kan ha sin jät­te­fina Vlolvo.
Swisch säger det bara så har han åkt ifrån varen­daen. För den bilen går jät­te­fort. Jät­te­fort går den. Det är roligt med bilar tycker jag.
Men vet ni, hon den där fot­tbolls­flickan, Therese heter hon. Hon va, hon har spelat ännu fler lands… vad­hetere… kam­per. Så de så.
Men hon fick ingen bil hon. Näää såk­lart hon inte fick! Va löjlitt. Vaf­för skulle hon ha en bil. Hon är ju inte Stor gjabb som Anders. Stora gjab­bar ska ha  stora bilar. Brum, brum!
Flickan kan väl få en docka hon eller en tjol eller nu vet jag, hon kan få en rosa syckel. Då blir hon säk­ert glad för fot­bolls­flicker är vana att få mycke min­dre.
Pojkar är fak­tiskt mycke bät­tre på att köra bil. I Sadirabien får flicker inte ens köra bil alls och om hon Therese skulle fly­tta dit så kunde hon ju ändå inte kört den. Där ser ni att det är mycke bät­tre med en syckel till henne.
Pojkar kör bät­tre bil och de spelar bät­tre fot­tboll och de är mycke bät­tre på att filma till sig straf­far. Kom igen när flick­fot­tbollen utvick… utverk… utv… blivit lika bra. Och jag är ber­gis på att hon Therese inte har lika vassa arm­bå­gar som Zlat­tan. Han är bäst för han har guld­bal­lar i byx­orna. Eller guld­bol­lar menar jag.
Stora gjab­bar ska ha stora bilar. Brum, brum!

Så avdramatiseras textkritiken

MÅNGA TIDNINGAR finns ingen tra­di­tion för textsam­tal. Det krävs en del tålmodigt planerande om det skall bli bra — och fram­förallt: bestående. Enskilda sam­tal om tex­ter kan vara lätt att åstad­komma, det svåra är att få in det som en del i det vardagliga arbetet.
Syftet är att det skall bli bät­tre tex­ter i tid­nin­gen, men det är svårt att mäta. Vi kan inte säga att vi blivit 2,3 pro­cent bät­tre sedan förra månaden. Ingen reporter blir omedel­bart bät­tre efter en skri­varkurs. Det är en långsik­tig process.
En metod att på ett smidigt sätt komma in på tex­tkri­tik är att gå “bakvä­gen”. Det vill säga att börja med hur tex­terna kom till. Om vi talar för lite om våra skrivna tex­ter så talar vi ännu min­dre om hur vi gör när de kom till.
Det är samma med textsam­tal som med textcoach­n­ing: utgå från skrivprocessen. Grundin­ställ­nin­gen bör vara “lär av varan­dra”, att alla har någonting att lära ut och alla har mas­sor att lära sig.
Vi har fått ett verk­tyg för tex­tkri­tik: “Den här tex­ten blev inte bra för idén var dåligt geno­mar­be­tad” eller “Den här tex­ten blev bra där­för att det fanns en grundlig research.“
En annan vik­tig punkt i tex­tkri­tik är att und­vika bra — dåligt. Alla tex­ter, även de utmärkta, kunde skriv­its på ett annat sätt. Börja just med den frå­gan: hur kunde man gjort annor­lunda?
Finns det till exem­pel någon alter­na­tiv inled­ning? Kanske kom­mer man fram till att den var bra som den är.
Ifrå­gasätt även de bra tex­terna. På så sätt avdrama­tis­erar man textkritiken.

Det är svårt
… att ta itu med repor­trar som gör ett dåligt jobb. Ofta tar vi större hän­syn till repor­trarna än läsaren.
… att kri­tis­era den reporter som brukar vara bra. Men även en sådan reporter gör sina mis­stag eller fast­nar i manér.
… att ifrå­gasätta stora sat­sningar som kostat mycket pen­gar och tagit mycket utrymme.
… att efteråt kri­tis­era det som just då gick mycket fort. “Vi får vara glada att det kom ut en tid­ning.“
… att vara modig. En bra text kräver ett tydligt val, man måste ha modet att välja bort. Det är lättare att vara feg och göra ännu en plik­t­skyldig grå text som varken kan älskas eller hatas.

Det sak­nas
… vana att diskutera tex­ter och där­för blir ämnet känsligt. Och vi sak­nar forum för tex­tkri­tik.
… tid efter­som tex­terna inte är ett utta­lat pri­or­it­erat område går tiden ofta till annat.
… tydliga mål. Är vi överens om vad som är en bra text? Är vi redo att pri­or­it­era hår­dare i mate­ri­alet för att ge bra tex­ter utrymme och uppbackning?

Bör göras

  • Tex­tkri­tiken skall vara hjäl­pande. Den skall vara kon­struk­tiv och i grun­den pos­i­tiv. Den skall utgå från att reportern gjort sitt bästa, även om resul­tatet inte varit helt lyckat.
  • Tex­tkri­tiken skall vara analy­serande. Man måste kunna motivera kri­tiken — och beröm­met! Då lär vi oss något.
  • Det är lika vik­tigt att analy­sera de lyck­ade tex­terna som att ta reda på var­för det inte blev som man tänkt. Arbeta med de goda exem­plen! Ge mycket beröm och respons. Bör­jar man där har man också lagt grun­den för kon­struk­tiv kritik.
  • Starta korta avgrän­sade kam­pan­jer för bät­tre tex­ter. Fokusera en vecka kring bild­tex­ter, ingresser eller pratminus.
  • Vi ger mycket av oss själva i skri­van­det, där­för måste vi också få till­baka en del. Det är redak­tion­sled­nin­gens ytter­sta ans­var att inte lämna de skri­vande jour­nal­is­terna i sticket.

Reportern som magiker

NÄR DEN AMERIKANSKE reportern Chris Jones inter­vjuade magik­ern Teller, känd för sina utsökta tysta tricks utan bom­bastiska rökridåer eller ljus­ef­fek­ter, sa denne: “Ibland är det magiska bara en per­son som läg­ger ner mer tid på något än man rim­li­gen kan förvänta sig.“
Tellers trick är en pro­dukt av hårt arbete. Jones fick idén att jäm­föra sitt eget arbete med magik­erns. Här är hans sju punk­ter för magiskt berättande.

1.
Dölja: att hålla ett objekt i en till synes tom hand.
Goda skriben­ter pre­sen­terar inte hela sto­ryn i bör­jan. Detta är skill­naden mel­lan nyhet­s­tex­ter och berät­tande tex­ter.
Det är detta som är kraften i berät­tandet. De bästa his­to­ri­erna är om någonting mer än sto­ryn själv. Det finns ett dolt under­lig­gande tema, en större berät­telse, som du döl­jer i din handflata.

2.
Slänga: att i hem­lighet avyt­tra obe­hövliga objekt.
Detta hand­lar om research. Man gör den brett men tar inte med alla detal­jer i tex­ten. I ditt jobb som reporter ingår att avgöra vad som är vik­tigt och vad som är ovik­tigt. Och du slänger allt som inte är vik­tigt.
Det finns saker som läsaren inte behöver veta och det finns saker som läsaren inte behöver veta just nu. Det finns inget snab­bare sätt att tråka ut en läsare än att tala om varenda liten detalj.

3.
Stjäla: att i hem­lighet erhålla ett behövligt objekt
En bra reporter är en pro­fes­sionell tjuv. Små nyhet­sno­tiser kan gömma en stor berät­telse, så också en tju­vlyssning på en restau­rang. Bra idéer kom­mer inte av sig själva. Stjäla är inget fint ord. Man kan kalla det research eller kreativitet.

4.
Ladda: att i hem­lighet för­fly­tta ett objekt där det är dolt.
Vi har en bra idé, vi har gjort vår research, vi har stulit det vi behöver och vi har kas­tat det vi inte behöver. Det är nu vi bör­jar fun­dera över berät­telsens struk­tur.
De bästa berät­telserna är inte en uppräkn­ing av hän­delser. Vi måste ladda sto­ryn. Struk­tur är svårt att förk­lara. I en nyhet­s­text fån­gar man in läsaren med en bra krok. I berät­tande tex­ter måste denna krok vara kop­plad till slutet. Ett bra sätt är att börja skriva slutet. Då vet man vart man ska och kan skriva sig dit.

5.
Simulera: att ge intryck av att något som inte hänt har hänt.
Detta är hem­ligheten i varje god story. Den får läsaren att se något den förut inte sett. Den ger dem en känsla av att ha varit med, att ha varit på plats.
Du ger dem andras erfaren­heter, du tar dem ur läs­fåtöl­jen och plac­erar dem i rym­den, i en kohage, i ett orkes­ter­dike, i en släg­gkas­tar­ring, i en.… magik­ers huvud.

6.
Vilseleda: att vända upp­märk­samheten bort från den hem­liga rörelsen.
Det ska inte synas att arbetet varit en stor ansträngn­ing. Ibland är skriben­ter frestade att låta läsaren förstå att de är väldigt smarta. Those sto­ries suck, skriver Jones.
Meto­den, hur man fixat det, bety­der ingent­ing — det är effek­ten, vad läsaren får ut, som är allt. Läsaren ska sugas in i sto­ryn, du har inte gett dem någon anled­ning att sluta läsa.

7.
Växla: att i hem­lighet byta ett objekt med ett annat.
Sto­ryn är egentli­gen om något större. Och detta avs­lö­jande måste vara sub­tilt. Och hem­ligt. Du säger inte “Egentli­gen hand­lar det är om…“
Tänk på skämt. De är berät­telser med en över­raskn­ing på slutet. Måste vara logiskt. Som ett film­slut man tycker är kon­stigt, men så tänker man efter och finner att det fak­tiskt är logiskt: att jag inte såg det! Lita på läsarna.

KANSKE ÄR EN del av Jones syn­punk­ter lite krys­tade men nu är den en gång så med amerikan­ska föreläsare att de bara måste ha ett punk­t­pro­gram. Däre­mot sym­pa­tis­erar jag med att som jour­nal­ist jäm­föra och hitta inspi­ra­tion från andra verk­samheter.
Och visst finns det mycket magi i skri­van­det. Och att hitta den är mycket enkelt, det är bara att lägga ner mer tid än någon kan förvänta sig.

Läs och lyssna på Chris Jones hela föreläs­ning — och se Tellers magiska trix här.