EN HOLLYWOODREPORTER gjorde en gång en intervju med Cary Grant men hade undvikit den känsliga frågan om hans ålder. Redaktören beordrade honom att ta reda på det. Reportern tordes inte ringa utan skickade ett telegram: “How old Cary Grant?”. Han fick snabbt svar: “Old Cary Grant fine. How are you?“
Telegramspråket var kortfattat eftersom man fick betala för varje bokstav. Ett slags föregångare till dagens twitter.
I sin nya bok “How to write short. Word crafts for fast times” ger den amerikanske skrivcoachen Roy Peter Clark åtskilliga exempel på kortskrivande. Och framförallt på hur effektivt det kan vara: Shakespeares sonetter, Martin Luther Kings I have a dream, Fader vår, reklamslogans. Tusen ord kan säga mer än en bild.
Att skriva kort är svårare än att skriva långt. Det är en gammal sanning som jag tror de flesta journalister kan skriva under på. Det är ganska ovanligt att man blir uppmanad att skriva lite längre.
Clark identifierar två slags skrivare när det gäller korta texter: the putter-inners och the taker-outers.
De förra skriver först långt och kortar sedan. De tar bort det som inte hör till textens fokus. De skriver tweets på 260 tecken, stryker ner till 140.
The taker-outers kortar medan de skriver. De tar bort det som inte är fokus redan under tiden. Se skriver tweets på 100 tecken och lägger eventuellt till 40.
Att tänka kort redan från början är naturligtvis inte så dumt. Själv hör jag definitivt till den första kategorin. Jag skriver alltid för långt. Alltid. Men medvetet. Om texten ska vara 6.000 tecken kan jag skriva det dubbla först och sedan gå tillbaka och stryka ner.
Jag skriver siffran på textlängden sist, stryker och skriver dit en ny siffra. Ofta får jag hålla på åtskilliga gånger innan det är klart. (Är dock irriterad på Word som visar antalet ord och inte tecken när man skriver och har heller inte funktionen att man kan få längden där markören är.)
När jag strukit så mycket det bara går hamnar jag alltid på plus 500–800 tecken. Det slår aldrig fel.
Då återstår två alternativ: antingen skära sig själv in på bara benen eller lägga över en del av texten i fakataruta eller bildtext (alltid lurar det någon redaktör).
När man har bråttom går det naturligtvis inte att skriva medvetet för långt. Då handlar det om fokus redan från början, att ha texten i huvudet innan man börjar skriva.
Eller som det rådet Roy Peter Clark ger: Börja så nära slutet som möjligt.
Author Archives: Peter Lenken
Att malla en nyhetstext
DET SKRIVS MÅNGA lärda böcker om reportageteknik och berättande journalistik men inte så mycket om de vardagliga bruksjobben, de korta nyhetstexterna.
De ska också skrivas och det går att göra dem på olika sätt. Ofta är tiden knapp. Då kan en mall vara bra att ha i bakhuvudet.
Det finns vissa ingredienser som normalt brukar finnas i en nyhetstext. Fem delar:
1) Händelsen
2) Vittnen
3) Bakgrund
4) Kommentarer
5) Framtid
Alltså berätta vad som hänt, följt av citat från någon som var så nära händelsen som möjligt, sedan en bakgrund och därefter kommentarer från sådana som kan ge perspektiv på händelsen. Till sist vad som kommer att hända nu.
De två första punkterna hämtar man helst på plats. Ordningen kan naturligtvis ändras. Kanske är det frsamtiden som är vinkeln när skolan brunnit ner.
TEXTCOACHEN DON FRY berättar om en intressant metod i sin bok Writing your way. Man försöker besvara frågan “Vad handlar det här om?”. Sedan skriver man ner ett antal huvudmeningar som sammanfattar storyn. De blir första meningen i varje sektion av texten. Sedan fyller man på sektionerna med ytterligare material.
I princip ska man kunna plocka ut dessa bärande meningar och få en fullödig sammanfattning.
Jag hittade en text i GP (15 nov 2013) av Dick Henriksson som handlar om fallskärmar för chefer inom Västra Götalandsregionen — apropå Kookai-skandalen i Göteborg. Han måste ha läst Don Fry.
Här har de sammanfattande meningarna blivit en ingress:
VG-regionen har inga fallskärmar för toppchefer. Inga kreditkort. Representation kan bara två personer godkänna. Trollhättans kommun har varit en förebild.
I brödtexten följer sedan en fördjupning för varje del. Ganska nära Fry-metoden i alla fall.
En variant är att skriva en frågor-och-svar-text. Man skriver ner frågorna som man anser att läsarna behöver svar på. Efteråt stryks frågorna eller skrivs om till påståenden.
Att ha läsarnas frågor som ledstjärna är A och O i allt nyhetsskrivande. I samma GP hittade jag en TT-text om att Norge går i schackfeber när norrmannen Magnus Carlsen spelar en VM-match i Indien. Men man fick inte veta vad motståndaren heter eller hur ställningen var, trots att “tisdagens match” nämns (i själva verket var det den tredje omgången. Carlsen leder i skrivande stund över mästaren Anand med 3–2 efter fem omgångar).
Den texten var schack matt redan från början.
SRÅKBRÅK: Låt gjabben få sin bil!
FOTTBOLLSSPELAJEN FICK en bil han. Brum, brum! En jättefin bil bara därför att han gjort så många lands…va heter det… kamper. Anders heter han faktiskt. Nu slipper han köra löjliga gula fula sponsojbilar. Han kan ha sin jättefina Vlolvo.
Swisch säger det bara så har han åkt ifrån varendaen. För den bilen går jättefort. Jättefort går den. Det är roligt med bilar tycker jag.
Men vet ni, hon den där fottbollsflickan, Therese heter hon. Hon va, hon har spelat ännu fler lands… vadhetere… kamper. Så de så.
Men hon fick ingen bil hon. Näää såklart hon inte fick! Va löjlitt. Vafför skulle hon ha en bil. Hon är ju inte Stor gjabb som Anders. Stora gjabbar ska ha stora bilar. Brum, brum!
Flickan kan väl få en docka hon eller en tjol eller nu vet jag, hon kan få en rosa syckel. Då blir hon säkert glad för fotbollsflicker är vana att få mycke mindre.
Pojkar är faktiskt mycke bättre på att köra bil. I Sadirabien får flicker inte ens köra bil alls och om hon Therese skulle flytta dit så kunde hon ju ändå inte kört den. Där ser ni att det är mycke bättre med en syckel till henne.
Pojkar kör bättre bil och de spelar bättre fottboll och de är mycke bättre på att filma till sig straffar. Kom igen när flickfottbollen utvick… utverk… utv… blivit lika bra. Och jag är bergis på att hon Therese inte har lika vassa armbågar som Zlattan. Han är bäst för han har guldballar i byxorna. Eller guldbollar menar jag.
Stora gjabbar ska ha stora bilar. Brum, brum!
Så avdramatiseras textkritiken
PÅ MÅNGA TIDNINGAR finns ingen tradition för textsamtal. Det krävs en del tålmodigt planerande om det skall bli bra — och framförallt: bestående. Enskilda samtal om texter kan vara lätt att åstadkomma, det svåra är att få in det som en del i det vardagliga arbetet.
Syftet är att det skall bli bättre texter i tidningen, men det är svårt att mäta. Vi kan inte säga att vi blivit 2,3 procent bättre sedan förra månaden. Ingen reporter blir omedelbart bättre efter en skrivarkurs. Det är en långsiktig process.
En metod att på ett smidigt sätt komma in på textkritik är att gå “bakvägen”. Det vill säga att börja med hur texterna kom till. Om vi talar för lite om våra skrivna texter så talar vi ännu mindre om hur vi gör när de kom till.
Det är samma med textsamtal som med textcoachning: utgå från skrivprocessen. Grundinställningen bör vara “lär av varandra”, att alla har någonting att lära ut och alla har massor att lära sig.
Vi har fått ett verktyg för textkritik: “Den här texten blev inte bra för idén var dåligt genomarbetad” eller “Den här texten blev bra därför att det fanns en grundlig research.“
En annan viktig punkt i textkritik är att undvika bra — dåligt. Alla texter, även de utmärkta, kunde skrivits på ett annat sätt. Börja just med den frågan: hur kunde man gjort annorlunda?
Finns det till exempel någon alternativ inledning? Kanske kommer man fram till att den var bra som den är.
Ifrågasätt även de bra texterna. På så sätt avdramatiserar man textkritiken.
Det är svårt
… att ta itu med reportrar som gör ett dåligt jobb. Ofta tar vi större hänsyn till reportrarna än läsaren.
… att kritisera den reporter som brukar vara bra. Men även en sådan reporter gör sina misstag eller fastnar i manér.
… att ifrågasätta stora satsningar som kostat mycket pengar och tagit mycket utrymme.
… att efteråt kritisera det som just då gick mycket fort. “Vi får vara glada att det kom ut en tidning.“
… att vara modig. En bra text kräver ett tydligt val, man måste ha modet att välja bort. Det är lättare att vara feg och göra ännu en pliktskyldig grå text som varken kan älskas eller hatas.
Det saknas
… vana att diskutera texter och därför blir ämnet känsligt. Och vi saknar forum för textkritik.
… tid eftersom texterna inte är ett uttalat prioriterat område går tiden ofta till annat.
… tydliga mål. Är vi överens om vad som är en bra text? Är vi redo att prioritera hårdare i materialet för att ge bra texter utrymme och uppbackning?
Bör göras
- Textkritiken skall vara hjälpande. Den skall vara konstruktiv och i grunden positiv. Den skall utgå från att reportern gjort sitt bästa, även om resultatet inte varit helt lyckat.
- Textkritiken skall vara analyserande. Man måste kunna motivera kritiken — och berömmet! Då lär vi oss något.
- Det är lika viktigt att analysera de lyckade texterna som att ta reda på varför det inte blev som man tänkt. Arbeta med de goda exemplen! Ge mycket beröm och respons. Börjar man där har man också lagt grunden för konstruktiv kritik.
- Starta korta avgränsade kampanjer för bättre texter. Fokusera en vecka kring bildtexter, ingresser eller pratminus.
- Vi ger mycket av oss själva i skrivandet, därför måste vi också få tillbaka en del. Det är redaktionsledningens yttersta ansvar att inte lämna de skrivande journalisterna i sticket.
Reportern som magiker
NÄR DEN AMERIKANSKE reportern Chris Jones intervjuade magikern Teller, känd för sina utsökta tysta tricks utan bombastiska rökridåer eller ljuseffekter, sa denne: “Ibland är det magiska bara en person som lägger ner mer tid på något än man rimligen kan förvänta sig.“
Tellers trick är en produkt av hårt arbete. Jones fick idén att jämföra sitt eget arbete med magikerns. Här är hans sju punkter för magiskt berättande.
1.
Dölja: att hålla ett objekt i en till synes tom hand.
Goda skribenter presenterar inte hela storyn i början. Detta är skillnaden mellan nyhetstexter och berättande texter.
Det är detta som är kraften i berättandet. De bästa historierna är om någonting mer än storyn själv. Det finns ett dolt underliggande tema, en större berättelse, som du döljer i din handflata.
2.
Slänga: att i hemlighet avyttra obehövliga objekt.
Detta handlar om research. Man gör den brett men tar inte med alla detaljer i texten. I ditt jobb som reporter ingår att avgöra vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Och du slänger allt som inte är viktigt.
Det finns saker som läsaren inte behöver veta och det finns saker som läsaren inte behöver veta just nu. Det finns inget snabbare sätt att tråka ut en läsare än att tala om varenda liten detalj.
3.
Stjäla: att i hemlighet erhålla ett behövligt objekt
En bra reporter är en professionell tjuv. Små nyhetsnotiser kan gömma en stor berättelse, så också en tjuvlyssning på en restaurang. Bra idéer kommer inte av sig själva. Stjäla är inget fint ord. Man kan kalla det research eller kreativitet.
4.
Ladda: att i hemlighet förflytta ett objekt där det är dolt.
Vi har en bra idé, vi har gjort vår research, vi har stulit det vi behöver och vi har kastat det vi inte behöver. Det är nu vi börjar fundera över berättelsens struktur.
De bästa berättelserna är inte en uppräkning av händelser. Vi måste ladda storyn. Struktur är svårt att förklara. I en nyhetstext fångar man in läsaren med en bra krok. I berättande texter måste denna krok vara kopplad till slutet. Ett bra sätt är att börja skriva slutet. Då vet man vart man ska och kan skriva sig dit.
5.
Simulera: att ge intryck av att något som inte hänt har hänt.
Detta är hemligheten i varje god story. Den får läsaren att se något den förut inte sett. Den ger dem en känsla av att ha varit med, att ha varit på plats.
Du ger dem andras erfarenheter, du tar dem ur läsfåtöljen och placerar dem i rymden, i en kohage, i ett orkesterdike, i en släggkastarring, i en.… magikers huvud.
6.
Vilseleda: att vända uppmärksamheten bort från den hemliga rörelsen.
Det ska inte synas att arbetet varit en stor ansträngning. Ibland är skribenter frestade att låta läsaren förstå att de är väldigt smarta. Those stories suck, skriver Jones.
Metoden, hur man fixat det, betyder ingenting — det är effekten, vad läsaren får ut, som är allt. Läsaren ska sugas in i storyn, du har inte gett dem någon anledning att sluta läsa.
7.
Växla: att i hemlighet byta ett objekt med ett annat.
Storyn är egentligen om något större. Och detta avslöjande måste vara subtilt. Och hemligt. Du säger inte “Egentligen handlar det är om…“
Tänk på skämt. De är berättelser med en överraskning på slutet. Måste vara logiskt. Som ett filmslut man tycker är konstigt, men så tänker man efter och finner att det faktiskt är logiskt: att jag inte såg det! Lita på läsarna.
KANSKE ÄR EN del av Jones synpunkter lite krystade men nu är den en gång så med amerikanska föreläsare att de bara måste ha ett punktprogram. Däremot sympatiserar jag med att som journalist jämföra och hitta inspiration från andra verksamheter.
Och visst finns det mycket magi i skrivandet. Och att hitta den är mycket enkelt, det är bara att lägga ner mer tid än någon kan förvänta sig.
Läs och lyssna på Chris Jones hela föreläsning — och se Tellers magiska trix här.