NÄR DEN AMERIKANSKE reportern Chris Jones inter­vjuade magik­ern Teller, känd för sina utsökta tysta tricks utan bom­bastiska rökridåer eller ljus­ef­fek­ter, sa denne: “Ibland är det magiska bara en per­son som läg­ger ner mer tid på något än man rim­li­gen kan förvänta sig.“
Tellers trick är en pro­dukt av hårt arbete. Jones fick idén att jäm­föra sitt eget arbete med magik­erns. Här är hans sju punk­ter för magiskt berättande.

1.
Dölja: att hålla ett objekt i en till synes tom hand.
Goda skriben­ter pre­sen­terar inte hela sto­ryn i bör­jan. Detta är skill­naden mel­lan nyhet­s­tex­ter och berät­tande tex­ter.
Det är detta som är kraften i berät­tandet. De bästa his­to­ri­erna är om någonting mer än sto­ryn själv. Det finns ett dolt under­lig­gande tema, en större berät­telse, som du döl­jer i din handflata.

2.
Slänga: att i hem­lighet avyt­tra obe­hövliga objekt.
Detta hand­lar om research. Man gör den brett men tar inte med alla detal­jer i tex­ten. I ditt jobb som reporter ingår att avgöra vad som är vik­tigt och vad som är ovik­tigt. Och du slänger allt som inte är vik­tigt.
Det finns saker som läsaren inte behöver veta och det finns saker som läsaren inte behöver veta just nu. Det finns inget snab­bare sätt att tråka ut en läsare än att tala om varenda liten detalj.

3.
Stjäla: att i hem­lighet erhålla ett behövligt objekt
En bra reporter är en pro­fes­sionell tjuv. Små nyhet­sno­tiser kan gömma en stor berät­telse, så också en tju­vlyssning på en restau­rang. Bra idéer kom­mer inte av sig själva. Stjäla är inget fint ord. Man kan kalla det research eller kreativitet.

4.
Ladda: att i hem­lighet för­fly­tta ett objekt där det är dolt.
Vi har en bra idé, vi har gjort vår research, vi har stulit det vi behöver och vi har kas­tat det vi inte behöver. Det är nu vi bör­jar fun­dera över berät­telsens struk­tur.
De bästa berät­telserna är inte en uppräkn­ing av hän­delser. Vi måste ladda sto­ryn. Struk­tur är svårt att förk­lara. I en nyhet­s­text fån­gar man in läsaren med en bra krok. I berät­tande tex­ter måste denna krok vara kop­plad till slutet. Ett bra sätt är att börja skriva slutet. Då vet man vart man ska och kan skriva sig dit.

5.
Simulera: att ge intryck av att något som inte hänt har hänt.
Detta är hem­ligheten i varje god story. Den får läsaren att se något den förut inte sett. Den ger dem en känsla av att ha varit med, att ha varit på plats.
Du ger dem andras erfaren­heter, du tar dem ur läs­fåtöl­jen och plac­erar dem i rym­den, i en kohage, i ett orkes­ter­dike, i en släg­gkas­tar­ring, i en.… magik­ers huvud.

6.
Vilseleda: att vända upp­märk­samheten bort från den hem­liga rörelsen.
Det ska inte synas att arbetet varit en stor ansträngn­ing. Ibland är skriben­ter frestade att låta läsaren förstå att de är väldigt smarta. Those sto­ries suck, skriver Jones.
Meto­den, hur man fixat det, bety­der ingent­ing — det är effek­ten, vad läsaren får ut, som är allt. Läsaren ska sugas in i sto­ryn, du har inte gett dem någon anled­ning att sluta läsa.

7.
Växla: att i hem­lighet byta ett objekt med ett annat.
Sto­ryn är egentli­gen om något större. Och detta avs­lö­jande måste vara sub­tilt. Och hem­ligt. Du säger inte “Egentli­gen hand­lar det är om…“
Tänk på skämt. De är berät­telser med en över­raskn­ing på slutet. Måste vara logiskt. Som ett film­slut man tycker är kon­stigt, men så tänker man efter och finner att det fak­tiskt är logiskt: att jag inte såg det! Lita på läsarna.

KANSKE ÄR EN del av Jones syn­punk­ter lite krys­tade men nu är den en gång så med amerikan­ska föreläsare att de bara måste ha ett punk­t­pro­gram. Däre­mot sym­pa­tis­erar jag med att som jour­nal­ist jäm­föra och hitta inspi­ra­tion från andra verk­samheter.
Och visst finns det mycket magi i skri­van­det. Och att hitta den är mycket enkelt, det är bara att lägga ner mer tid än någon kan förvänta sig.

Läs och lyssna på Chris Jones hela föreläs­ning — och se Tellers magiska trix här.