SPRÅKBRÅK: Göta hovrätts dubbla haveri

GÖTA HOVRÄTT HAR i det upp­märk­sam­made skadeståndsmålet gjort sig skyldig till ett dubbelt haveri.
Det första haver­iet:
De sänker den utsatta kvin­nans kränkn­ingsskadestånd från 130.000 kro­nor till 25.000 kro­nor. En del av motiverin­gen kom­mer för alltid att vara stig­ma­tiserande för det sven­ska dom­stolsväsendet, näm­li­gen att det “blivit allt­mer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtrik­tad avseende sina sex­uella vanor”.
Dom­stolen redovisar inget under­lag för denna bedömn­ing. Den menar “att man i för­tals­brott ska bedöma vilka etiska och sociala värderingar som finns i samhäl­let när brot­tet begås.“
Men vad den inte beak­tar är att kränkningar på nätet blivit socialt min­dre accepterat. Så lite accepterat att vi fått flera för­tals­do­mar där unga flickor råkat rik­tigt illa ut genom sex­uella kränkningar på nätet. Dessa sociala och etiska värderingarna bortser domarna  i Göta hov­rätt ifrån. Vilket visar hur up to date deras egna värderingar är.
De tror dessu­tom att en 17-årig kille som läg­ger ut en kränkande film på nätet inte kän­ner till att den kom­mer att spri­das okontrollerat.

Det andra haver­iet:
Lörda­gen den 12 okto­ber arranger­ades för första gån­gen Öppen dom­stol över hela lan­det, där rät­tegångssalarna öpp­nades för allmän­heten. På dom­stolsver­kets hem­sida kunde man läsa: “Just nu arbe­tar vi i Sveriges Dom­sto­lar extra mycket med att öka vår öppen­het och till­gäng­lighet”.
Jag har under de senaste åren varit med om flera upp­märk­sam­made rät­tegån­gar där rät­tens ord­förande varit till­gäng­lig för massme­dierna när domen kom­mit eller till och med arrangerat en presskon­fer­ens. Detta är helt enligt dom­stolsver­kets pol­icy: rät­tens ledamöter ska inte gömma sig, de ska förk­lara hur de resonerar.
Men de tre man­liga domarna i Göta hov­rätt i Jönköping (Lennart Öst­blom, Niklas Rund­berg och Paul Fors­berg) var inte särskilt intresser­ade av att förk­lara sina resone­mang.
Inte för­rän trycket blev för hårt ager­ade dom­stolen med ett pressmed­de­lande och att utse en av domarna att svara på frå­gor.
Men ännu på ons­dagsmor­gonen var det en annan domare som i P1:s mor­gon­sänd­ning försökte (inte särskilt framgångsrikt, milt sagt) förk­lara sina kol­legers tankegån­gar.
Detta infor­ma­tion­shaveri inträf­far pin­samt nog för dom­stolsver­ket endast nio dagar efter de fina talen om en “ökat öppen­het och till­gäng­lighet”.
Hov­rättsrådet Lennart Öst­blom visar dessu­tom i en inter­vju i DN ett for­mi­da­belt förakt för den allmänna opin­io­nen när han ska förk­lara det nu ökända citatet ur domen med: “Det är hov­rät­tens bild av verk­ligheten, den kanske är felak­tig, vad det jag.“
Nä, vad vet ett stackars man­ligt hov­rättsråd om hur en ung flicka kän­ner sig efter att ha blivit smyg­fil­mad under ett sam­lag och ham­nat i tusen­tals män­niskors datorer?
Ja, annat än att det verkar vara socialt accepterat förstås.

 

Att komma bakom pappfiguren

EN JOURNALISTISK genre som vuxit de senaste åren är porträt­tet. Idag finns det i mor­gon­tid­ningar, kväll­stid­ningar, veck­o­press och mag­a­sin.
Över­allt långa porträtt av, i de allra flesta fall, redan kända per­soner. Det är mer säl­lan man får läsa något intres­sant om en per­son man aldrig hört talas om förut (däre­mot en hel del oin­tres­sant om per­soner man aldrig hört talas om förut, dessa som tid­nin­gen tror är kända, pop-up-kändisar som råkat vara med i något reality-sammanhang på tv som bara en bråkdel av befolknin­gen sett men som tid­ningsredak­törer tror är “kändisar” efter­som de inte tycks ha upp­täckt att antalet tv-kanaler sedan många år är fler än en, som det var i min ung­dom då per­soner blev verk­liga kändisar bara av att ha varit med på ett hörn i Hylands hörna, de flesta av dessa pop-up-kändisar är också glömda inom tre månader — trots porträt­ten).
Många porträtt man läser är täm­li­gen oin­tres­santa oavsett kändis­skap. Det beror ofta på att man inte får veta något nytt om per­so­nen. Eller den kände för­fattaren eller artis­ten som just fått sin nya bok/cd total­så­gad av kri­tik­erna, så nämns inte detta med ett ord i den oblig­a­toriska inter­vjun. Det ska vara trevligt.
Förr hette det inter­vju, nu säger man porträtt och det är inte alla som insett att därmed har rib­ban omedel­bart höjts. Ett porträtt förvän­tas gå dju­pare och ge läsaren en större närhet­skänsla till per­so­nen ifråga.
Verk­liga kändisar är som roll­fig­urer i en film eller roman. Men hur är de i verk­ligheten? Om det nu är det som är det intres­santa, för det mesta brukar det vara mer spän­nande att höra deras tankar om sitt jobb (eller det ovän­tade fritids-intresset) än att de älskar spin­ning­pas­set på gymet.
Ett sätt att skriva mer spän­nande porträtt tror jag är att göra en bredare research och tala med per­soner som stött på inter­vjuof­fret i ett tidi­gare liv. Men det är inte alla redak­törer som tillåter den tiden för reportern. Jo, det är fritt fram men de vill inte betala för det.
Nu blir det de oblig­a­toriska tre närstående som ska lovsjunga den inter­vjuade. Det är lika tråkigt som de där doku­men­tär­porträt­ten (oftast amerikan­ska) i tv som enbart består av inklippta hyll­ningar av kolleger/släktingar. Bor­ing var ordet.
Man kan lära av skön­lit­ter­a­turen. Stephen King skriver i sin bok On writ­ing om sina onda roman­fig­urer. Han försöker få dessa så van­liga som möjligt. Då blir de verk­liga och inte klichéer och vi iden­ti­fierar vi oss med dem och först då blir per­so­nen verk­ligt skräm­mande.
Åter till den gamla san­nin­gen: Beskriv hur män­niskor är genom att berätta vad de gör. Tala inte själv om hur de är, låt läsaren förstå. King: “If I have to tell you, I lose”.
Kort sagt, det hand­lar om att försöka komma förbi den endi­men­sionella kändisen och i stäl­let göra per­so­nen levande. Vem är det som döl­jer sig bakom papp­fig­uren?
Lättare sagt än gjort. Men om man lyckas kan det bli skräm­mande bra.

 

SPRÅKBRÅK: Ett Jerry-minne

Foto Mag­nus Sundberg

MAN STÅR per­rong 3 i Halls­berg och vän­tar på tåget till Alingsås. För­driver tiden med mobilen. Det lyser en röd etta på fb-appen. Där står “Mag­nus Sund­berg skriver om dig”. Så får man läsa detta!
Mag­nus, en GP:s bästa fotografer genom tiderna, minns vårt reportage om Jerry Williams. Jag minns det också. I min­sta detalj. Så är det med vissa jobb, de fast­nar i min­net.
Kom­mer ihåg att jag var skep­tisk till Mag­nus idé att ta en bild på Jerry utan­för Folkets Park i Udde­valla. Var rädd att det skulle bli lite töntigt. Men jag sa inget. Man ska inte lägga sig i fotografers jobb, de säger inget om mina frå­gor.
Däre­mot ska man vara engager­ade i varan­dras roller. Reportaget ska bli en hel­het. Ibland går man för sig själv, ibland är man nära varan­dra. Tip­sar, växlar blickar, pratar. Fyra ögon ser mer än två. Men aldrig ifrå­gasätta varan­dra.
Jerry vid Folk­parken blev dra­gar­biden. Ett utmärkt porträtt.
Minns även att jag satt länge och fun­der­ade på hur det återkom­mande Jerka-citatet “RACKEN ROOOLL!!!” skulle for­muleras. Jag hade tio ver­sioner innan jag bestämde mig. Ibland är det vik­tigt med bok­stäverna. Det finns ingen vet­tig förk­lar­ing, bara en känsla.
Läste fak­tiskt denna text i Bok­tor­net i P1 en gång. Det känns pre­ten­tiöst att läsa en tid­ning­s­text i radion. Och lite rum­phugget för lyssnarna mis­sade ju Mag­nus fina bilder. Tågre­san hem gick som på räls.

SPRÅKBRÅK: Chefer som undergräver sig själva

LEGETIMITET ÄR ORDET. SU-chefen Bar­bro Fridén köpte kom­mu­nika­tion­skon­sul­ter för 116.197 kro­nor — och lärde sig ingent­ing.
När GP nyli­gen pub­licer­ade sin granskn­ing om SU-ledningens vid­lyftiga fak­turor hän­visade hon till andra. Det behövs ingen mediekon­sult för att klargöra regel 1A när det blåser: Göm dig inte, träd fram!
Dag två ställde hon upp på en 34 minut­ers chatt.
Någon ansåg att dessa sum­mor är peanuts i SU:s hela bud­get. Men då mis­sar man något. Det hand­lar inte om kro­nor och ören eller hur mycket godis SU-ledningen prop­par i sig på en kon­fer­ens.
Sak­ens kärna är legit­imitetens prin­cip.
När en auk­toritet vill att vi andra ska lyssna och vara med på tåget har det bety­delse hur den själv beter sig. Att leda utan legit­imitet är i läng­den en omöj­lighet. Vem tar till exem­pel en före­tagsledare som kräver miljoner i månad­slön och bonusar på all­var?
Förvå­nans­värt många ledare inser inte att de är sår­bara för opin­io­nen från dem de ska leda. Trots alla kost­bara medi­eträningar.
Bar­bro Fridén beta­lade 45 000 kro­nor plus moms för råd från Lars Löf­gren.
Jag inter­vjuade honom en gång när han var Dra­ma­tenchef och han gav mig (allde­les gratis) ett gam­malt värm­länd­skt vis­dom­sord som Bar­bro Fridén tydli­gen inte fick ta del av: “Håll rumpan styv när det svänger”.

Pub­licerad i GP Kul­tur 15 okto­ber 2013

SPRÅKBRÅK: Visst har jag läst Munro

Bät­tre än Englund tror.

DET VAR VÄL SOM sjut­ton! Ännu en nobel­prista­gare man inte läst. Men den här gån­gen var det ytterst nära. Alice Munros nov­el­l­sam­ling Brin­nande livet har länge legat på hus­truns med böcker svårt över­las­tade nat­tygs­bord. Hon har lik­som inte velat läsa ut den. Ibland är det så, man vill inte att en bok ska ta slut.
Där­för kunde jag denna gång redan strax efter tillkän­na­gi­van­det av årets nobel­pris lästa vinnaren. Jag läste fak­tiskt två nov­el­ler av Alice Munro. Först valde jag den kor­taste i hus­truns bok (för att snabbt vara beredd om någon vän till även­tyrs skulle ringa och kunna svara: “Visst, henne har jag läst”).
I berät­telsen Röster (11,5 sidor) i sam­lin­gen Brin­nande livet ska hon åka på en danstill­ställ­ning och i Dear life, som New Yorker länkade till på Twit­ter, föl­jer hon med en klasskam­rat hem för att lära sig en ny dans.
Båda hand­lar om hennes mamma, som hon inte beskriver särskilt smick­rande. Det är barn­domsmin­nen som till en bör­jan är täm­li­gen hän­delselösa. I båda tex­terna råkar det vara en pros­tituerad kvinna som är den dra­matur­giska tänd­hat­ten.
När jag läste Dear life kunde jag verk­li­gen stämma in i hyll­ningarna till hennes sätt att på en kort sträcka visa en hel värld. På ett hun­dram­e­ter­slopp lyckas hon springa en mil.
Eller som Peter Englund så träf­fande uttryckte det: “Alice Munro lyckas säga mer på 30 sidor än vad de flesta roman­för­fattare miss­ly­ckas med att säga på 300 sidor.“
Jag lade på min korta Munro-sträcka märke till de små for­mu­leringarna som öpp­nade stora djup, som skildrin­gen av träbron hon gick över varje dag på väg till och från skolan:

 ”…wich occa­sion­ally had a plank miss­ing, so that you could look right down into the bright, hur­ry­ing water. I liked that, but some­body always came and replaced the plank eventually.”

När jag läste Dear life som var ännu kortare än Röster, typ två skroll lång på New York­ers hem­sida, blev jag djupt impon­erad av Munros mäster­skap i att skriva kort men djupt.
Den avs­lu­tas med en bild av mod­ern, en snabb skiss som långsamt och tungt sjunker in:

She told me this a long time later, or what seemed a long time later, when I was at the stage of hat­ing a great many things she said, par­tic­u­lary when she used that voice of shud­der­ing, even thrilled, con­vic­tion, with a tremor that seemed to be there more and more reg­u­lary, whether delib­er­ate or not.”

Just som jag skulle klippa ut detta citat upp­täckte jag vad som stod allra sist: “Page 1 of 7″.
Om första sidan var en mästerlig nov­ell, vad skulle inte då resten vara? Munro måste vara ännu bät­tre än Englund förstår.
Jag lovar att läsa resten också. Kanske hela författarskapet.