EN GÅNG HADE VI något som hette “Innehållsprojektet” på Göteborgs-Posten. Jag satt med i den språkgrupp som bland annat gjorde en enkät bland samtliga medarbetare på redaktionen. Det handlade om skrivande och textkritik samt att hitta förbättringar.
Under “Uppfattning om det egna skrivandet” kunde följande utläsas:
* 70 procent är nöjda med sina texter ibland, 22 ofta och 5 aldrig.
* 67 procent tycker att de skriver bättre nu än för några år sedan, 25 procent märker ingen skillnad medan resten skriver sämre.
* Tre fjärdedelar av de svarande tycker att skrivandet oftast är roligt, endast en svarade “aldrig”.
När är då skrivandet roligt? Några exempel: när man får skriva långa reportage, när jag har något att berätta, när jag får tid att förbereda mig och tid för textbearbetning, när man träffat spännande människor, egna nyheter, när man tror att texten är viktig för många läsare, när man får ta ut svängarna lite, när konstruktiv kritik och beröm ges.
VI STÄLLDE OCKSÅ frågan “Hur skall vi få nyskapande texter?” Några förslag: inspirerande arbetsledare, skrivseminarier, mer tid till idéarbetet, asbra betalt om man lyckas, tillåt misslyckanden, bättre textkritik, låt folk skriva om sådant de inte brukar skriva om, uppmuntran, jobbyte, talangrekrytering och talangvård, mentorer, högt i tak.
Några är tveksamma till idén som sådan: Är det bra med allt för mycket nyskapande? Vi sysslar med journalistik, inte litteratur.
Coachning:
* Drygt hälften får endast ibland respons på sina texter, medan cirka 30 procent får det ofta. En svarade “aldrig”. Läsekretsen och arbetskamrater lämnar mest respons, därefter kommer arbetsledare. Av dem som får respons tycker 62 procent att de får konstruktiv kritik ibland, 20 procent ofta och 18 procent aldrig.
* Endast 16 procent tycker inte att det är svårt att kritisera andras texter. Ungefär lika många tycker precis tvärtom. Varför är det då svårt? Ömma tår, svårt att vara konstruktiv, kan uppfattas personligt, finns inget forum, konflikträdslan på redaktionen och “GP föredrar kvantitet framför kvalitet”. De flesta anser att mindre grupper är det rätta forumet för textkritik.
Några av förslagen till förbättring: mentorsystem, kurser i konstruktiv kritik, en textgrupp som betar av reportrarna en och en, ta fram de goda exemplen, gästkritiker.
Vidare: Refusera usla texter, kritiken måste bli en del av vardagen, redaktionsledningen tycks sakna förmåga att bedöma vad som är bra texter, en del av dem som har rykte om sig att vara goda skribenter skulle nog kunna bli det om de släppte prestigen och började bry sig om dem de skriver om och för.
TROTS ALLA PROBLEM och hinder för bra texter finns de ändå i GP. Vår fråga om språkupplevelser resulterade i en lång lista med ett 30-tal skribenter och inslag från de flesta avdelningar.
Några exempel på motiveringar: genreblandning, respektlöst, knorr, underhållande, eftertänksamt, gav nytt liv åt det redan omskrivna, genomarbetat, det personliga tilltalet, personligt men ändå med distans, närvarokänsla, gott iakttagande, språket lyfte fram historien.
Under avdelningen “Arbetsredskap” ansåg drygt 40 procent att de inte behärskade sin dator ordentligt. Däremot var det nästan 90 procent som kunde flytta stycken.
Denna enkät gjordes för cirka 20 år sedan. Hur skulle svaren se ut idag? De skulle vara desamma på de flesta redaktioner tror jag.
Och det är antagligen fortfarande 40 procent som inte behärskar sin dator ordentligt.
