NÄR EN REPORTER ska ställa någon till svars blir det inte sällan ren konfrontation. En kommunikationskollision. Den grundläggande frågan glöms ofta bort: varför ställer vi frågor?
Jo, för att få svar. För att få information. Vi vill veta hur det ligger till. Då är inte konfrontation alltid den bästa metoden.
Jag tänkte på det i helgen när jag läste Anna Bodins (bilder av Nicklas Thegerström) intervjuer i DN med tre poliser som varit förhörsledare i uppmärksammade erkännanden: Jackie Arklöw, Göran Lindberg och Fabian Bengtssons kidnappare.
Det finns många likheter mellan polisens förhör och våra intervjuer. Men förstås också stora olikheter. Polisen kan själv bestämma när förhöret ska hållas, vi måste ofta övertala. Men situationens psykologi är likartad.
Respekt och förtroende var DN-polisernas gemensamma nämnare för att få ut så mycket information som möjligt av förhören.
Ing-Marie Hägglund (Arklöw) poängterar att hon först och främst är där för att lyssna på den misstänktes historia. Och är tydlig med att hon aldrig tar emot information under bordet
Det talas i intervjuerna också om att fördöma brott men aldrig fördöma människan som har begått det. Något man kan fundera på som journalist också. Det är inte alltid vi låter fakta tala för sig själva, vi vill gärna på ett övertydligt vis även tala om hur skurkaktig skurken är. Och glömmer den gyllene regel: det är inte reportern som ska bli förbannad, det är läsaren/tittaren.
I tv vill man, inte helt förvånande, ha bra tv. Reporterteamet som står i en reception och kräver att få tala med chefen men blir utkörda har nästan blivit en genre i sig.
Och om nu till äventyrs chefen ställer upp kastas frågorna som piskrapp i ansiktet och om de önskade svaren uteblir kastas samma frågor fram igen och igen. Alternativet i en sådan situation är att ställa frågorna på ett annat sätt, att backa och tänka om.
Det har hänt mer än en gång att jag tänkt så här: den reportern ville inte ha någon information, den reportern ville bara ha “bra tv”. Detta kan också gälla skrivande reportrar.
Förhoppningsvis är makthavaren vid det laget redan avklädd genom gedigen research och fakta. “Tuffa” frågor tillför oftast inte mycket i sak. De är dessutom lätta att slingra sig förbi.
Lampan i ansiktet är ett sätt. Det finns också andra.
Author Archives: Peter Lenken
SPRÅKBRÅK: Allt inte sagt om Hörby
DET ÄR EN stor tidningshög att gå igenom efter en semesterresa. Bläddrandet går för det mesta snabbt men då och då är det något man måste läsa.
I SvD:s kulturdel den 11 augusti till exempel. Jag trodde att mediemyten om kommunalrådet i Hörby som lät avbilda sig själv i romersk rustning med plymförsedd hjälm på kommunhusets vägg, redan var föredömligt utbenad av Medierna i P1. Historien gick över världen som en skandal. Men som vanligt var den överdriven. Kommunalrådet Lars Ahlkvist är en av hundra avmålade personer på väggmålningen.
Vad fick SvD att spendera ytterligare sex sidor på storyn? Jag började läsningen med en skeptisk min. Men snabbt drogs jag in i Erik Eje Almqvists reportage.
Det visade sig vara mer att berätta. Almqvist gör konstnären, Johan Falkman, till huvudperson och får därmed ytterligare ett perspektiv på den märkliga historien.
Det är fyra personer som spelat centrala roller i storyn. Alla presenteras i inledningen som är en scen från invigningen.
Kommunalrådet “ställer sig bakom podiet och smackar i headsetet”.
Konstnären vaggar på stolen “…i knallröda glasögon och svart skjorta med broderade blommor”.
Och två rader längre bort sitter inkassomiljonären Anders Jarlskog och stryker “bort en dammtuss från sin tunna ullkavaj.“
Den fjärde personen presenteras bara kort. Det räcker med att nämna hennes namn för att locka till vidare läsning: den egyptiska författaren Nawal ElSaadawi. Vad i hela friden gör hon där?
Det är ett välskrivet reportage och med stilsäkra bilder av Daniel Nilsson. Jag plöjde alla sex sidorna, trots (eller kanske på grund av) att jag var måttligt intresserad i inledningen.
Det finns alltid nya aspekter att krama ur en story. Allting är aldrig sagt. Inte ens om Hörby.
http://www.svd.se/kultur/kalabaliken-i-horby_8412778.svd
En krönikas melodi
I SÖNDAGENS Godmorgon, världen introducerade Ulrika Knutson en ny genre: den sjungande krönikan. Den hade inslag av både skillingtryck och Bellman.
Det var ett gott grepp. En krönikör måste bjuda på sig själv. Det ligger i själva krönikans kärna att författaren är personlig.
Ulrika Knutson kan genren. Här några andra exempel från samma radioprogram.
1) För några år sedan berättade hon om ett besök i Baskien, när hon råkade hamna på en restaurang där ett bröllop skulle firas. Hon drogs in i festen och det var livligt och trevligt.
Först efteråt fick hon reda på att sällskapet tillhörde den terrorstämplade organisationen ETA. Skrattet fastnade i halsen och nu kom hon in på det som var hennes egentliga ämne, terrorism.
Detta är ett vanligt och mycket tacksamt grepp i krönikebranschen: man utgår från någon personlig händelse som för vidare in i ett större ämne.
2) Under Knutby-rättegången beskrev Ulrika Knutson församlingen i den lilla byn utifrån takmålningarna i Knutby medeltidskyrka, där Kristi brud är avbildad. (Att jag sedan stal idén till en egen krönika kan väl vara förlåtet.)
Bra grepp: bege sig bort från händelsernas centrum för att få perspektiv.
3) I september tog Knutson upp det då aktuella ämnet om Lars Vilks besök på en rasistkonferens i New York. Men hon stannade inte bara där, hon vidgade ämnet till andra liknande aktuella händelser: den förfalskade enkronan med kungasatir och nallarna över Vitryssland.
Inte nog med detta, hon gav även perspektiv bakåt till andra kontroversiella konstnärs-personer som Dan Wolgers och Lars Hillersberg och hans tidning Puss.
Bra grepp: en skicklig krönikör kommenterar inte bara en aktuell händelse utan ser också trender och ger sammanhang och perspektiv.
Allt detta och mer därtill behärskar krönikörsproffset Ulrika Knutson. Hon vet dessutom att en bra krönika ska det sjunga om.
Bildjournalistik från höften
ÄNNU EN läsarundersökning presenteras med powerpoint-bilder på ett morgonmöte. Inget fel i att ta reda på vad läsarna tycker, frågan är hur mycket det ska styra arbetet på redaktionen. Ytterst är det ändå vår roll som professionella journalister som måste fälla utslaget när vi formar tidningen.
Siffror och tabeller är lätt avläsbara. Det är därför tidningsledningar är så förtjusta i det mätbara. Det är svårare att mäta den journalistiska intuitionen. Men den är avgörande.
Ett litet exempel: en gång gjorde vi på GP ett reportage om yrken som håller på att förlora sin status. Fotografen Sören Håkanlind hade beretts tillfälle att ägna flera dagar åt de fyra porträttbilderna.
En av dem föreställde den gamle och elegant klädde häradshövdingen Sohlberg utanför tingsrätten i Alingsås när han lyfter på stråhatten för en dam.
Sören hade varit där och fotograferat honom på förmiddagen. Jag talade med den 88-årige häradshövdingen senare på kvällen: ”Du förstår, han tog… ja, minst femtio kort! Jag begriper ingenting”, berättade han. Dessutom ville fotografen ta nya bilder klockan halv nio morgonen därpå.
Håkanlind hade nämligen fått veta att det fanns ett porträtt i olja av häradshövdingen inne i en av sessionssalarna, som var upptagen när de var i tingshuset första gången. Därför åkte han upp till Alingsås en gång till. Och en halvtimme innan Silbersky skulle inta salen tog han ytterligare femtio bilder på den tålmodige Sohlberg.
Han kunde varit nöjd och stoppat ner kameran. Men då hade han inte fått det snapshot som till slut hamnade i tidningen, när häradshövdingen mötte damen.
Efter flera timmars jobb hade Sören Håkanlind flera kanonbra porträtt på häradshövdingen. Ändå ratade han allihop och valde det som han sköt från höften. Den hundraförsta bilden. Den enda oplanerade.
Hårt jobb och ambition. Professionalitet och intuition, här i form av en slags bildlig språkmedvetenhet. Sådana insatser hamnar aldrig på powerpoint-bilder. De egenskaperna går inte att mäta. Man kan bara vara tacksam att somliga har dem.
Det är dessutom ett ganska bra sätt att göra tidning på.
Begränsningens konst
EFTER MÅNGA ÅRS skrivande kan det dyka upp en känsla av att man skriver i samma manér som alltid, ibland känns det som om man skrev en parodi på sig själv. Vissa favoritord och formuleringar återkommer alltför ofta, sättet att disponera en text är detsamma och man skriver alltid för långt.
Man blir helt enkelt lite trött på själv.
Vad göra? Sluta skriva går ju bara inte. Däremot kan man utmana sig själv, försöka tänka nytt, ge sig själv andra ramar att hålla sig inom.
En gång skulle jag skriva en intervjuserie. Då gjorde jag en stram mall för alla texter. Ungefär så här:
- En fast längd på texten (stenhårt).
- En fast längd på ingressen (stenhårt).
- Den första femtedelen av texten skulle vara mitt personliga miniporträtt av den intervjuade.
- Det bästa citatet skulle komma i tredje utgången efter ingressen.
- Resten skulle vara en fråga/svar-intervju med en så bra samtalston som möjligt.
- Bildtexten skulle innehålla nya uppgifter.
- Faktaruta med standardiserat innehåll.
Det kanske låter trist med ett så mallat format men det är en stor utmaning och faktiskt en god hjälp. Just personintervjuer är ju ofta mallade. Jag blir dock irriterad när sådana här mallar blir slappa i kanten och börjar svaja.
Mallat är mallat och det ska hållas. Stenhårt.
En annan gång skulle jag intervjua en politiker och bestämde mig för att det skulle vara utan pratminus. Inte ett enda skulle få förekomma.
Är det något man kan bli trött på så är det alla dessa pratminus-artiklar. Det pratas och pratas och reportern slänger bara in några sammanknytande meningar innan nästa pratminus kommer. Talking heads.
Det kräver mer av reportern att skriva mer med egna ord och spara pratminusen till de verkligt vassa citaten. Det är också ett sätt att utveckla en egen stil. Fler egna ord, färre andras ger en personligare text.
Nåväl, jag genomförde min intervju och det var inte en enda läsare som ringde och klagade på att det saknades pratminus.
Sådana små utmaningar kan man ge till sig själv när man börjar stelna till.
Den pratminusfria intervjun finns här.