DET FINA MED ATT ha en sådan här blogg är att man kan skriva precis vad som faller en in. Och man slipper försöka intressera (läs: övertala) någon annan människa att det man ska skriva är så intressant att det bör publiceras. Man bara skriver och trycker på sänd. Publish and don´t give a damn.
Nu satt jag på verandan och läste en kopia av ett par boksidor ur en Hemingway-bok (sid 16 och 17). Jag har sparat dem därför att de handlar om hur han arbetade. Till exempel att han slutade för dagen när han visste vad som skulle hända härnäst. Och om han körde fast: “…brukade jag sätta mig framför brasan och pressa saften ur apelsinskalen över ytterkanten av elden och iaktta det blå fräs som uppstod. Jag kunde ställa mig och titta ut över hustaken och tänka: Var inte orolig. Du har alltid skrivit förr och du kommer att skriva nu också. Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening.“
Så gick han till Luxembourgpalatset och tittade på konst. Han skriver: “Jag lärde mig något om Cézannes måleri som gjorde att de enkla sanna meningar jag skrev var långt ifrån tillräckliga för att ge novellerna de dimensioner som jag för-”.
Där tog det slut. Jag vände på papperet men där fanns bara en massa konstiga anteckningar jag gjort med röd penna. En jobbresearch antagligen men jag kunde inte begripa vad det handlade om. Det stod telefonnummer och en massa namn, Fantomen, Bengt Nordfors, Lena Svantesson, Lill-Babs och det stod Gulfkriget och “svårare nu”.
Sedan såg jag något som egentligen fick mig att skriva dessa rader. Det stod: “My Fair Lady Jarl Kulle Ulla Sallert 766ggr 1959–1961″.
Och då kom jag att tänka på alla gånger man skulle skriva om de årligen återkommande evenemangen: Lisebergs öppnande, Lisebergs stängande, hummerpremiären, älgjakten med kungen på Hunneberg, De gamlas resor, Fältstafetten, Vallgravsmetet på Kristi Himmelfärdsdag, Luciakröningen, Nobelfesten, Chalmerscortégen, julskyltning, påskbrasor och fan och hans moster.
En del lyckades man klara sig undan. Cortégen till exempel har jag bara sett en gång av misstag. För det mesta var det fritt fram för egna idéer eftersom redaktionssekreteraren aldrig klarade av att hitta en ny vinkel ännu en gång. Så egentligen borde man tänkt: vilken utmaning! Ingenting är aldrig riktigt detsamma, nu kan jag göra det på mitt sätt. Bättre än någon annan gjort före mig (risken var förstås att man då skulle åka på det nästa år och alla andra år man fortfarande var anställd på tidningen).
Man borde tänkt på Jarl Kulle och Ulla Sallert. De körde samma repliker i två år, 766 gånger. “Den spanska räven rev en annan räv”, 766 gånger. “Jag tror hon kan det!”, 766 gånger.
Vallgravsmetet var bara två gånger på två år. Det finns alltid nya vinklar på allting. Se där, en verkligt sann mening.
Och om det inte dök upp någon idé kunde man ställt sig och tittat ut över trädkronorna på Åkareplatsen och tänkt: Var inte orolig.
Author Archives: Peter Lenken
Förhandla alltid om off record
IBLAND SÄGER NÅGON som blivit intervjuad av en journalist på telefon: “Jag visste inte att det var en intervju”. Presenterar man sig som journalist behöver man inte särskilt påpeka att detta är en intervju, annat än om man ringer upp någon som man kan misstänka aldrig talat med medier förut.
Ett besläktat problem är när någon, och nu talar vi definitivt om personer som är vana att bli intervjuade, vill prata “off record” eller säger “det här får du inte skriva”.
Utgångspunkten för en intervju är från början att allt som sägs kan jag använda så länge inget annat är överenskommet.
Om någon vill tala “off record” är det viktigt att göra klart vad detta betyder. Vanligtvis betyder det att jag får använda det sagda utan att knyta det till intervjupersonen, samma som vid en anonym källa.
Jag kan alltså inte citera personen men det sagda kan användas för att få det bekräftat på annat håll. Dock med försiktighet så att intervjupersonen inte röjs.
Men intervjupersonen kanske har den uppfattningen att informationen inte får användas alls. Därför bör man ta en snabb förhandling om vad “off record” innebär. Och även ställa frågan varför detta skall vara off record. Väldigt ofta är det faktiskt svårt att förstå.
Notera “OR” i anteckningarna (om anteckningar tillåts, annars lägg ner pennan och koppla på superminnet). Försök att snabbt få ut intervjupersonen “on record” igen. Så lite som möjligt av intervjun ska vara off record, men vägra inte lyssna.
I slutet på intervjun kan det vara bra att fråga om det är okej att använda något som var off record. Börja med något oförargligt, fortsätt sedan med något lite bättre och så vidare.
Det kan vara så att personen ville prata off record på grund av att ni inte träffats förut. I slutet av intervjun kanske förtroendet stärkts.
Ett annat sätt är att skicka manus för läsning med off record-citaten med. Den som är ful talar inte om det.
Alltså, allting är on the record så länge ni inte kommit överens om något annat. Off record bör alltid förhandlas.
Rensa bland pratminusen!
JAG HAR HÖRT reportrar säga att ett pratminus måste vara ordagrant återgivet. Då tänker jag att de måste antingen ha ett extremt gott minne, vara hejare på att anteckna snabbt (och samtidigt läsligt) eller alltid använda bandspelare, även när det är bråttom.
För hur kan de annars citera ordagrant? Till saken hör att de ändå måste redigera i citaten. Det går inte att skriva exakt vad folk säger med alla “öh… äääh…som sagt var…vad heter det.…“
Och hur gör de om svaret lämnas på engelska? Det måste översättas, men även ett svenskt svar kanske måste översättas för att göra det begripligt för läsaren.
De flesta håller nog med om att pratminus inte behöver vara något exakt citat och man kan till och med lägga ihop två svar till ett.
Men en intervjuad person ska kunna känna igen sig i ett pratminus, även om det inte var just de exakta orden i den exakta ordningen. Sedan händer det förstås att folk vill dementera trots att de inte är felciterade, men det är en annan femma.
Om man vill markera att det var precis så här personen sa, så lägger man ett exakt citat inom citattecken. Pratminus och citattecken ger olika signaler till läsaren.
DET SVÅRA ÄR inte att skriva vad de säger, det svåra är att få dem att säga något bra. Det finns förvisso musslor och sådana som inte kan prata i fullständiga meningar men om det är magra citat i anteckningsboken är det oftare reporterns eget fel. Kvaliteten på pratminusen hänger på vilka frågor som ställs.
Det går dock att förbättra dem redan under intervjun. Fråga: “Vad var det du sa? Jag förstod inte riktigt. Vad du säger är alltså…“
Ibland kan ett uttalande vara helt fantastiskt, roligt, spännande, träffsäkert. Men när man börjar skriva upptäcker man att det inte har något med ämnet att göra.
Ett vanligt och fullt förståeligt fel är att på något sätt, en P3-övergång eller någon annan krystad formulering, ändå försöka få med citatet. Här måste man vara hård. Ställ frågan “Vad handlar det här om?” Passar inte pratminuset så: Adios!
Det går kanske att spara till en annan gång. Som någon sa: “Vilken idiot som helst kan plocka bort en dålig rad ur en dikt, det krävs ett riktigt proffs att plocka bort en bra rad.”
VID STÖRRE JOBB har man ofta pratat med många personer. De kan lätt bli för många i en text. Man vill ju inte att läsaren ska drabbas av någon namnkatalog à la Dostojevskij-romaner. Ju kortare text desto färre personer.
Jag brukar göra en casting: vilka ska få vara med? Två, tre stycken kanske. De andras uppgifter kan vara med utan pratminus.
Detta är viktigt att bestämma innan man skriver. När man väl plockat in en person i texten är det svårare att göra sig av med den.
Jag skulle rekommendera så få personer som möjligt. Det är alldeles för många som får säga för mycket i tidningarna. En text blir generellt bättre om den inte bara bygger på pratminus.
Jag vill inte enbart läsa vad tränarna tyckte om matchen, jag villl ha en analys av sportreportern.
Goda råd från Woodward
DEN AMERIKANSKE journalistlegendaren Bob Woodward är vid 70 år fyllda fortfarande en av de mest inflytelserika politiska reportrarna i USA. Han är fortfarande knuten till Washington Post, tidningen han varit trogen sedan 1971.
Woodward har sedan Watergate-avslöjandet skrivit femton böcker. Den senaste kom i fjol och är en hårdhänt granskning av president Obamas första presidentperiod, The Price of Politics.
Nyligen var han på Poynter Institute och delade med sig av sina råd. Institutets Roy Peter Clark noterade:
- Målet är fortfarande att bistå läsarna med “den bästa möjliga versionen av sanningen”.
- BW beklagar “e-mail research”. Hans egen mest kraftfulla researchmetod är att dyka upp.
- Den bästa tiden att knacka på dörren hos en fyrstjärnig general som vägrat ta emot samtal, är 20:17 — på en tisdag.
- När denne general öppnade dörren och såg Woodward stå på tröskeln, frågade han: “Håller du fortfarande på med den här skiten?”. Sedan bjöd han in honom.
- BW får folk att prata genom att övertyga dem om att han är genuint intresserad av vem de är och vad de bryr sig om.
- För att få möta president George W. Bush skickade BW ett brev på 22 sidor där han redogjorde för sina syften med intervjun.
- Han letar alltid efter bevis: möten, beslut, minnen, dagböcker och älskar människor som antecknar under möten.
- Även om han antecknar under en intervju finns en “bevislig renhet i en bandspelare”. Vid viktiga intervjuer använder han två bandspelare.
- Han använder två parallella anteckningar, en för människor, en för kronologi. De senare blir stommen i berättelsen.
- BW och Carl Bernstein sålde sitt Watergate-material till Universitetet i Texas för fem miljoner dollar– “därför bör man spara på allt”.
- Och ja, han har även sett filmen Deep Throat.
Tagga ner ingresshetsen!
VAR BÖRJAR MAN skriva en text? Från början så klart, med ingressen. Så svarar nog de flesta reportrar. Antagligen för att det är så man lärt sig.
Traditionens makt är stor, för att inte tala om allt hokus-pokus och all övervärdering av ingresser. Många tror att hela artikeln hänger på hur bra ingressen är. Tagga ner!
Som tidigare nämnts här går läsarens öga över tidningssidan i följande ordning: bild, rubrik, bildtext och ingress. Det betyder att när läsaren äntligen nått din ingress finns redan en ganska klar uppfattning om vad som kan förväntas av texten. Tanken “Det här vill jag läsa” är redan etablerad.
Det finns en del reportrar som börjar någon annanstans i texten. Det kan vara ett avsnitt man kan bra eller ett där man finner särskild skrivlust.
Textcoachen Don Fry berättar i sin bok Writing your way om en reporter som använde Från — Till –metoden. Slutet (Till) var målet som siktas in i starten (Från). Texten skrevs sedan i ordningen slut, start, mitt.
Om man är en dykare (se tidigare post) så kan man börja skriva var som helst eftersom man ändå plockar ihop bitarna vid textredigeringen.
Denna metod kan också ha den fördelen att dispositionen blir mer öppen långt fram i skrivprocessen. Börjar man traditionellt med ingress och sedan resten, blir ofta också dispositionen traditionell. Vissa avsnitt tenderar att blir fastspikade och svåra att flytta — helt enkelt för att man inte tänker tanken att texten skulle kunna se annorlunda ut. Man blir mindre benägen att göra förändringar.
Att skriva i en annan ordning kan innebära att man blir mer öppen för att ta risker med nytänkande kring disposition och dramaturgi.
Själv skriver jag ofta ingressen sist. En av fördelarna är att man då vet exakt vad man kan utlova och läsaren behöver inte bli besviken. Allt för ofta läser man texter som inte infriar vad ingressen lovade.
Jag säger inte att ingresser är ett onödigt ont. De ska naturligtvis vara vassa och välformulerade. Men det vore bra om vi plockade ner dem från den traditionstyngda piedestalen.
Tagga ner ingresshetsen och skriv i den ordning som passar dig.