Hemingway och Vallgravsmetet

DET FINA MED ATT ha en sådan här blogg är att man kan skriva pre­cis vad som faller en in. Och man slip­per försöka intressera (läs: över­tala) någon annan män­niska att det man ska skriva är så intres­sant att det bör pub­liceras. Man bara skriver och trycker på sänd. Pub­lish and don´t give a damn.
Nu satt jag på veran­dan och läste en kopia av ett par bok­si­dor ur en Hemingway-bok (sid 16 och 17). Jag har sparat dem där­för att de hand­lar om hur han arbe­tade. Till exem­pel att han slu­tade för dagen när han vis­ste vad som skulle hända härnäst. Och om han körde fast: “…brukade jag sätta mig fram­för brasan och pressa saften ur apelsin­skalen över ytterkan­ten av elden och iak­tta det blå fräs som upp­stod. Jag kunde ställa mig och titta ut över hus­taken och tänka: Var inte orolig. Du har alltid skrivit förr och du kom­mer att skriva nu också. Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening.“
Så gick han till Lux­em­bourg­palat­set och tit­tade på konst. Han skriver: “Jag lärde mig något om Cézannes måleri som gjorde att de enkla sanna meningar jag skrev var långt ifrån till­räck­liga för att ge nov­el­lerna de dimen­sioner som jag för-”.
Där tog det slut. Jag vände på pap­peret men där fanns bara en massa kon­stiga anteck­ningar jag gjort med röd penna. En job­bre­search antagli­gen men jag kunde inte begripa vad det hand­lade om. Det stod tele­fon­num­mer och en massa namn, Fan­tomen, Bengt Nord­fors, Lena Svantes­son, Lill-Babs och det stod Gulfkriget och “svårare nu”.
Sedan såg jag något som egentli­gen fick mig att skriva dessa rader. Det stod: “My Fair Lady Jarl Kulle Ulla Sallert 766ggr 1959–1961″.
Och då kom jag att tänka på alla gånger man skulle skriva om de årli­gen återkom­mande even­e­man­gen: Lise­bergs öpp­nande, Lise­bergs stän­gande, hum­mer­premiären, älg­jak­ten med kun­gen på Hun­neberg, De gam­las resor, Fält­stafet­ten, Vall­gravs­me­tet på Kristi Him­melfärds­dag, Luci­akrönin­gen, Nobelfesten, Chalmer­scorté­gen, jul­skylt­ning, påskbra­sor och fan och hans moster.
En del lyck­ades man klara sig undan. Corté­gen till exem­pel har jag bara sett en gång av mis­stag. För det mesta var det fritt fram för egna idéer efter­som redak­tion­ssekreter­aren aldrig kla­rade av att hitta en ny vinkel ännu en gång. Så egentli­gen borde man tänkt: vilken utman­ing! Ingent­ing är aldrig rik­tigt det­samma, nu kan jag göra det på mitt sätt. Bät­tre än någon annan gjort före mig (risken var förstås att man då skulle åka på det nästa år och alla andra år man fort­farande var anställd på tid­nin­gen).
Man borde tänkt på Jarl Kulle och Ulla Sallert. De körde samma rep­liker i två år, 766 gånger. “Den span­ska räven rev en annan räv”, 766 gånger. “Jag tror hon kan det!”, 766 gånger.
Vall­gravs­me­tet var bara två gånger på två år. Det finns alltid nya vin­klar på allt­ing. Se där, en verk­ligt sann mening.
Och om det inte dök upp någon idé kunde man ställt sig och tit­tat ut över träd­kro­norna på Åkare­plat­sen och tänkt: Var inte orolig.

Förhandla alltid om off record

IBLAND SÄGER NÅGON som blivit inter­vjuad av en jour­nal­ist på tele­fon: “Jag vis­ste inte att det var en inter­vju”. Pre­sen­terar man sig som jour­nal­ist behöver man inte särskilt påpeka att detta är en inter­vju, annat än om man ringer upp någon som man kan mis­stänka aldrig talat med medier förut.
Ett besläk­tat prob­lem är när någon, och nu talar vi defin­i­tivt om per­soner som är vana att bli inter­vjuade, vill prata “off record” eller säger “det här får du inte skriva”.
Utgångspunk­ten för en inter­vju är från bör­jan att allt som sägs kan jag använda så länge inget annat är överen­skom­met.
Om någon vill tala “off record” är det vik­tigt att göra klart vad detta bety­der. Van­ligtvis bety­der det att jag får använda det sagda utan att knyta det till inter­vju­per­so­nen, samma som vid en anonym källa.
Jag kan alltså inte cit­era per­so­nen men det sagda kan använ­das för att få det bekräf­tat på annat håll. Dock med för­sik­tighet så att inter­vju­per­so­nen inte röjs.
Men inter­vju­per­so­nen kanske har den upp­fat­tnin­gen att infor­ma­tio­nen inte får använ­das alls. Där­för bör man ta en snabb förhan­dling om vad “off record” innebär. Och även ställa frå­gan var­för detta skall vara off record. Väldigt ofta är det fak­tiskt svårt att förstå.
Notera “OR” i anteck­ningarna (om anteck­ningar tillåts, annars lägg ner pen­nan och kop­pla på super­min­net). Försök att snabbt få ut inter­vju­per­so­nen “on record” igen. Så lite som möjligt av inter­vjun ska vara off record, men vägra inte lyssna.
I slutet på inter­vjun kan det vara bra att fråga om det är okej att använda något som var off record. Börja med något oförar­g­ligt, fort­sätt sedan med något lite bät­tre och så vidare.
Det kan vara så att per­so­nen ville prata off record på grund av att ni inte träf­fats förut. I slutet av inter­vjun kanske förtroen­det stärkts.
Ett annat sätt är att skicka manus för läs­ning med off record-citaten med. Den som är ful talar inte om det.
Alltså, allt­ing är on the record så länge ni inte kom­mit överens om något annat. Off record bör alltid förhandlas.

Rensa bland pratminusen!

JAG HAR HÖRT repor­trar säga att ett prat­mi­nus måste vara orda­grant åter­givet. Då tänker jag att de måste anti­n­gen ha ett extremt gott minne, vara hejare på att anteckna snabbt (och sam­tidigt läs­ligt) eller alltid använda band­spelare, även när det är bråt­tom.
För hur kan de annars cit­era orda­grant? Till saken hör att de ändå måste redi­g­era i citaten. Det går inte att skriva exakt vad folk säger med alla “öh… äääh…som sagt var…vad heter det.…“
Och hur gör de om svaret läm­nas på engel­ska? Det måste över­sät­tas, men även ett sven­skt svar kanske måste över­sät­tas för att göra det begripligt för läsaren.
De flesta håller nog med om att prat­mi­nus inte behöver vara något exakt citat och man kan till och med lägga ihop två svar till ett.
Men en inter­vjuad per­son ska kunna känna igen sig i ett prat­mi­nus, även om det inte var just de exakta orden i den exakta ord­nin­gen. Sedan hän­der det förstås att folk vill dementera trots att de inte är fel­cit­er­ade, men det är en annan femma.
Om man vill mark­era att det var pre­cis så här per­so­nen sa, så läg­ger man ett exakt citat inom citat­tecken. Prat­mi­nus och citat­tecken ger olika sig­naler till läsaren.

DET SVÅRA ÄR inte att skriva vad de säger, det svåra är att få dem att säga något bra. Det finns förvisso mus­s­lor och sådana som inte kan prata i full­ständiga meningar men om det är magra citat i anteck­n­ings­bo­ken är det oftare reporterns eget fel. Kvaliteten på prat­mi­nusen hänger på vilka frå­gor som ställs.
Det går dock att för­bät­tra dem redan under inter­vjun. Fråga: “Vad var det du sa? Jag förstod inte rik­tigt. Vad du säger är alltså…“
Ibland kan ett utta­lande vara helt fan­tastiskt, roligt, spän­nande, träff­säk­ert. Men när man bör­jar skriva upp­täcker man att det inte har något med ämnet att göra.
Ett van­ligt och fullt förståeligt fel är att på något sätt, en P3-övergång eller någon annan krys­tad for­mu­ler­ing, ändå försöka få med citatet. Här måste man vara hård. Ställ frå­gan “Vad hand­lar det här om?” Pas­sar inte prat­mi­nuset så: Adios!
Det går kanske att spara till en annan gång. Som någon sa: “Vilken idiot som helst kan plocka bort en dålig rad ur en dikt, det krävs ett rik­tigt proffs att plocka bort en bra rad.”

VID STÖRRE JOBB har man ofta pratat med många per­soner. De kan lätt bli för många i en text. Man vill ju inte att läsaren ska drab­bas av någon namnkat­a­log à la Dostojevskij-romaner. Ju kortare text desto färre per­soner.
Jag brukar göra en cast­ing: vilka ska få vara med? Två, tre sty­cken kanske. De andras uppgifter kan vara med utan prat­mi­nus.
Detta är vik­tigt att bestämma innan man skriver. När man väl plockat in en per­son i tex­ten är det svårare att göra sig av med den.
Jag skulle rek­om­mendera så få per­soner som möjligt. Det är allde­les för många som får säga för mycket i tid­ningarna. En text blir generellt bät­tre om den inte bara byg­ger på prat­mi­nus.
Jag vill inte enbart läsa vad trä­narna tyckte om matchen, jag villl ha en analys av sportreportern.

Goda råd från Woodward

Bob Wood­ward

DEN AMERIKANSKE jour­nal­istle­gen­daren Bob Wood­ward är vid 70 år fyllda fort­farande en av de mest infly­telserika poli­tiska repor­trarna i USA. Han är fort­farande knuten till Wash­ing­ton Post, tid­nin­gen han varit tro­gen sedan 1971.
Wood­ward har sedan Watergate-avslöjandet skrivit fem­ton böcker. Den senaste kom i fjol och är en hård­hänt granskn­ing av pres­i­dent Oba­mas första pres­i­dent­pe­riod, The Price of Pol­i­tics.
Nyli­gen var han på Poyn­ter Insti­tute och delade med sig av sina råd. Insti­tutets Roy Peter Clark noterade:

  • Målet är fort­farande att bistå läsarna med “den bästa möjliga ver­sio­nen av sanningen”.
  • BW bekla­gar “e-mail research”. Hans egen mest kraft­fulla research­me­tod är att dyka upp.
  • Den bästa tiden att knacka på dör­ren hos en fyrstjärnig gen­eral som vägrat ta emot sam­tal, är 20:17 — på en tisdag.
  • När denne gen­eral öpp­nade dör­ren och såg Wood­ward stå på tröskeln, frå­gade han: “Håller du fort­farande på med den här skiten?”.  Sedan bjöd han in honom.
  • BW får folk att prata genom att över­tyga dem om att han är gen­uint intresserad av vem de är och vad de bryr sig om.
  • För att få möta pres­i­dent George W. Bush skick­ade BW ett brev på 22 sidor där han redogjorde för sina syften med intervjun.
  • Han letar alltid efter bevis: möten, beslut, min­nen, dag­böcker och älskar män­niskor som anteck­nar under möten.
  • Även om han anteck­nar under en inter­vju finns en “bevis­lig ren­het i en band­spelare”. Vid vik­tiga inter­vjuer använ­der han två bandspelare.
  • Han använ­der två par­al­lella anteck­ningar, en för män­niskor, en för kro­nologi. De senare blir stom­men i berättelsen.
  • BW och Carl Bern­stein sålde sitt Watergate-material till Uni­ver­sitetet i Texas för fem miljoner dol­lar– “där­för bör man spara på allt”.
  • Och ja, han har även sett fil­men Deep Throat.

Tagga ner ingresshetsen!

VAR BÖRJAR MAN skriva en text? Från bör­jan så klart, med ingressen. Så svarar nog de flesta repor­trar. Antagli­gen för att det är så man lärt sig.
Tra­di­tio­nens makt är stor, för att inte tala om allt hokus-pokus och all övervärder­ing av ingresser. Många tror att hela artikeln hänger på hur bra ingressen är. Tagga ner!
Som tidi­gare näm­nts här går läsarens öga över tid­ningssi­dan i föl­jande ord­ning: bild, rubrik, bild­text och ingress. Det bety­der att när läsaren äntli­gen nått din ingress finns redan en gan­ska klar upp­fat­tning om vad som kan förvän­tas av tex­ten. Tanken “Det här vill jag läsa” är redan etablerad.
Det finns en del repor­trar som bör­jar någon annanstans i tex­ten. Det kan vara ett avs­nitt man kan bra eller ett där man finner särskild skrivlust.
Textcoachen Don Fry berät­tar i sin bok Writ­ing your way om en reporter som använde Från — Till –meto­den. Slutet (Till) var målet som sik­tas in i starten (Från). Tex­ten skrevs sedan i ord­nin­gen slut, start, mitt.
Om man är en dykare (se tidi­gare post) så kan man börja skriva var som helst efter­som man ändå plockar ihop bitarna vid tex­tredi­gerin­gen.
Denna metod kan också ha den förde­len att dis­po­si­tio­nen blir mer öppen långt fram i skrivprocessen. Bör­jar man tra­di­tionellt med ingress och sedan resten, blir ofta också dis­po­si­tio­nen tra­di­tionell. Vissa avs­nitt ten­derar att blir fast­spikade och svåra att fly­tta — helt enkelt för att man inte tänker tanken att tex­ten skulle kunna se annor­lunda ut. Man blir min­dre benä­gen att göra förän­dringar.
Att skriva i en annan ord­ning kan innebära att man blir mer öppen för att ta risker med nytänkande kring dis­po­si­tion och dra­maturgi.
Själv skriver jag ofta ingressen sist. En av förde­larna är att man då vet exakt vad man kan utlova och läsaren behöver inte bli besviken. Allt för ofta läser man tex­ter som inte infriar vad ingressen lovade.
Jag säger inte att ingresser är ett onödigt ont. De ska naturligtvis vara vassa och väl­for­muler­ade. Men det vore bra om vi plock­ade ner dem från den tra­di­tion­styn­gda piedestalen.
Tagga ner ingresshet­sen och skriv i den ord­ning som pas­sar dig.