Sju tips för sanningssökare

ÄVEN OM MAN IBLAND kan tvivla på det, är jour­nal­is­tikens inner­sta väsen att söka san­nin­gen. Någon sa att san­nin­gen med litet s är vad som hän­der. San­nin­gen med stort S är vad som sker bakom det som hän­der.
Jag hit­tade ett gam­malt klipp från Cen­ter for Inves­tiga­tive Report­ing i USA med sju punk­ter om att söka san­nin­gen. Här är de i min egen tappning:

1.  Varn­ing för anta­gan­den. Det som är det luriga med anta­gan­den är att de flesta är rätt. Men då och då är plöt­sligt verk­ligheten en annan än den man tror sig hitta i källmaterialet.

2. Folk berät­tar vad de tror sig veta. Få män­niskor kan skilja på vad de verk­li­gen vet och vad de tror sig veta. De berät­tar vad de mis­stänker, tror, hört från andra utan att rik­tigt veta. En bra fråga är “Hur vet du det?“Ställ den gärna till dig själv också.

3. Använd sunt för­nuft. Ofta får man olika ver­sioner av samma hän­delse. Leta efter vad som verkar vara van­ligt sunt för­nuft. Tänk logiskt. Försök att se saker som de är, inte som du vill att de ska vara. En story som verkar för bra för att vara sann, är ofta det. Inte sann.

4. Folk ljuger inte till 100 pro­cent. Van­ligtvis finns en kärna av san­ning i alla his­to­rier. De flesta är inte kapabla att berätta en helt igenom falsk his­to­ria. En grun­dregel: de berät­tar den ver­sion som bäst pas­sar deras posi­tion. Ett kort “Nej” kan vara en kom­plett lögn, men en län­gre mening innehåller ofta några fakta.

5. Upp­täck vad som fat­tas. Under arbetet kan det vara bra att göra en lista på vad man inte vet. Särskilt när man har ett bra mate­r­ial och kanske är lite stolt över vad man fått fram. Leta alltid efter hålen!

6. Hetsa inte fram san­nin­gen. Okej, det finns dead­lines. Men en dead­line är aldrig någon ursäkt att skriva det du inte vet. Om du ändå måste skriva, tala om för läsarna vad du inte vet. Kom ihåg att det är bät­tre att vara tvåa med en sann story än först med en osann.

7. Odla oro­ligheten. Var alltid rädd för att ha fel. Om man har den grundin­ställ­nin­gen är chansen större att allt blir rätt.

Till sist kan man tillägga: Berätta san­nin­gen men döm inte män­niskor i onö­dan. Låt män­niskors gärningar tala för sig själva. Du är reporter, inte Gud.

Redaktörens pyramidala feltänkande

Felvänt tänkande. Ur Don Frys Writ­ing your way

NÄR EN REDAKTÖR säger föl­jande: “Det där är ju jät­tein­tres­sant, det borde du fly­tta upp i tex­ten”, är jag på min vakt. Visst, det kan ligga något i det. Ibland kan till och med hela vinkeln hit­tas långt ner i tex­ten.
Men om en deskredak­tör vill fly­tta något som är bra län­gre upp i tex­ten beror det oftare på ett slen­tri­antänkande. Det går ut på att allt som är bra ska ligga så tidigt som möjligt i tex­ten. Och vad hän­der då med det som lig­ger län­gre ner, när det drän­eras på bra mate­r­ial?
Just det, bara tråki­gare och tråki­gare för läsaren. Detta tänkande kring jour­nal­is­tiskt skri­vande kallas den upp– och ned­vända pyra­mi­den. Det allra vik­ti­gaste först, sedan det näst vik­ti­gaste, därefter det tredje vik­ti­gaste och sedan det som inte är särskilt vik­tigt och sist det som egentli­gen är helt oin­tres­sant.
Så skrevs alla nyhet­sar­tik­lar förr (och dessvärre gan­ska många fort­farande). En av anled­ningarna var att man skulle kunna kapa tex­ten från slutet i sät­teriet om den var för lång utan att något vik­tigt gick för­lorat.
Tex­terna pus­s­lades ihop på sidorna av en ombrytare, en grafiker. Sedan bör­jade sidorna ritas av en redi­g­er­are som då hade bät­tre koll på textlängder, men ändå hängde pyra­mi­den kvar. Nu verkar vi vara till­baka i sät­terivari­anten när redi­g­er­aren häller in tex­ter i färdiga mal­lar.
Vad bety­der det för läsaren att skriva på detta sätt? Föru­tom att läsaren snart förstår att det bara blir tråki­gare och tråki­gare att fort­sätta, får den­samme inget sam­man­hang, tex­ten blir svår­förståelig. Den är helt enkelt inte skriven för läsaren.
För vad är det som är tråkigt? Jo, alla fakta och sam­man­hang. Det som ger läsaren insikt och förståelse. Detta vill någon med pyra­midtänkande trycka ner så långt som möjligt.
Det under­lig­gande bud­skapet är: läs inte vidare, det blir bara tråki­gare och tråki­gare.
Just där­för behöver man bra mate­r­ial även län­gre ner i tex­ten. Guld­mynt, brukar man kalla det. Särskilt i län­gre tex­ter är det vik­tigt att dessa guld­mynt kom­mer då och då som en slags belön­ing till läsaren. Något som på nytt väcker intresse och nyfiken­het.
Det kan vara en spän­nande anek­dot, ett träf­fande citat, en väl­for­mulerad mening, en berät­tande detalj som ger insikt — kort sagt alla möjliga spän­ningsknep man kan hitta på. Eller rättare sagt, som man kan hitta i sitt research­ma­te­r­ial.
Och har man lagt ut ett guld­mynt, ska­par det förvän­tan på ett nytt och om det kom­mer också är läsaren fast, för nu är den över­ty­gad om att det kom­mer fler.
Det upp-och ned­vända pyra­midtänkan­det plac­erar alla guld­mynt i bör­jan i en stor hög, vilket ger besvikna och förvir­rade läsare.
Så be din redak­tör att noga motivera var­för du ska fly­tta upp det som är “jät­tein­tres­sant”, när det i själva ver­ket gör bät­tre nytta län­gre ner i texten.

Det kan räcka med lite opak

ATT REDOVISA SINA käl­lor är en hörn­sten i all jour­nal­is­tik. Det sker lätt i en nyhet­sar­tikel. Läsaren vill veta var vi fått uppgifterna ifrån och även veta vad vi inte lyck­ats ta reda på. Helt enkelt få en redovis­ning av gräns­lan­det där kun­skapen vilar på mer osäker grund.
Men om man skriver ett berät­tande reportage blir det luri­gare. Källre­dovis­ning kan fak­tiskt vara en fiende till den spän­nande och fascinerande his­to­ria vi ska berätta och som man vill att läsaren ska dras in och försjunka i.
Här vill skriben­ten inte avbryta den illu­sio­nen genom att plöt­sligt träda fram och berätta torra fakta om käl­lor. Detta är en del av den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kri­tik av den amerikan­ska for­men av nar­ra­tive writ­ing (se de två senaste blog­g­posterna nedan).
Det vill säga tex­ter där skriben­ten göm­mer sig på lit­terärt manér och är den all­ve­tande berättaren. Det helt igenom lit­terära reportaget är en säll­syn­thet i Sverige, det nor­mala är en bland­form med lit­terära grepp och tra­di­tionella jour­nal­is­tiska passager.

I USA ÄR DET desto van­li­gare och Bech-Karlsens kri­tik finns även där. Roy Peter Clark på Poyn­ter Insti­tute jäm­för skriben­tens grepp om läsaren med en illu­sion­ists magiska trick. Det blir min­dre illu­soriskt om pub­liken ser speglarna och de tunna linorna.
För­fattaren har som magik­ern ska­pat en illu­sion, ljuset släcks ner, ridån viker åt sidan, strålka­staren träf­far sce­nen och vi för­fly­t­tas till en annan plats, en annan tid.
Verk­ty­gen vi lånar från den skön­lit­terära lådan kan givetvis använ­das till att skapa illu­sioner, pre­cis som i en roman eller i en film. Ing­mar Bergman talade om hur lätt det var att manip­ulera biop­ub­liken. Om man påstår att det är ett land­skap utan­för fön­stret så tror åskå­darna det, trots att det är en kuliss.
Denna effekt ska­pas av detal­jer, scener, tids­för­fly­t­tningar, när­varo alla lånade rekvisita från den där lådan.
För­må­gan att hitta på his­to­rier som om de var sanna är lika gam­mal som män­niskan. Men det är en sak att hitta på och en annan att bygga sin his­to­ria på fakta.
Roy Peter Clark cit­erar den amerikanske reportern Tom French som menar att det är ett tuf­fare hantverk att ta råma­te­ri­alet från det vardagliga livet, en kid­napp­n­ing i Boston eller en explo­sion i en kemisk fab­rik i Texas, och göra det till en berät­telse som ger läsarna en empatisk upplevelse.
Här lig­ger också det stora ans­varet på reportern. Lit­terära grepp och estetiska övervä­gan­den kan aldrig ha företräde över det jour­nal­is­tiska sanningskravet.

MEN DET BEHÖVER inte betyda att dessa står i kon­flikt med varan­dra. Hur ska man då göra om man vill ha flyt i his­to­rien utan väg­bu­lor i form av källre­dogörelser?
Man kan ha en redak­tionell kom­men­tar intill som talar om vad innehål­let byg­ger på. Eller tilläg­gs­de­lar på webben.
Och var­för skulle inte en tid­ning kunna använda sig av fot­noter ibland? Till exem­pel i som­liga grä­vande reportage som kräver en lång redogörelse med mängder av fakta kanske det skulle passa med en not­sam­ling i slutet. Fot­noterna ger sto­ryn mer trans­parens och byg­ger tro­värdighet och auk­toritet.
Allt berät­tande hand­lar om tro­värdighet. Ibland kan man acceptera en berät­telse som den är utan att behöva bry sig om alla källde­tal­jer. Man behöver inte se reportern, det kan räcka med att man vet att det finns någon där bakom draperiet. Någon som visat att det finns tro­värdighet bakom orden.
Med rätt känsla kan reportern visa att berät­telsen är rel­e­vant och sann utan att dämpa läsarens inlevelse i sto­ryn.
Jag har hit­tat ordet opak i mitt gamla tum­made syn­onymlexikon från 1979. Tex­ten ska vara opakisk, lite svagt ljus och mjölkig, där man kan man se ljuset skina igenom.
Det kan kort sagt räcka med lite opak i tex­ten.
För övrigt byg­ger detta inlägg på Jo Bech-Karlsens bok Åpen eller skjult, Roy Peter Clarks nyli­gen pub­licer­ade blog­gin­lägg samt en del egna fun­deringar.
Det blev inget avk­lin­gande vack­ert slut. Men en gan­ska god transparens.

Är inre monolog journalistik?

KAN EN REPORTER krypa in i huvudet på en per­son? Och berätta vad den per­so­nen tänkte vid ett speci­fikt tillfälle? Kan det skön­lit­terära begrep­pet inre monolog använ­das inom jour­nal­is­tiken?
Tvek­samt, säger den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsen. I sin bok Åpen eller skjult är han kri­tisk till en del skön­lit­terära grepp inom berät­tande jour­nal­is­tik. Se blog­g­posten nedan.
Att inter­vjua sig fram till per­son­ers tankar är käl­lkri­tiskt van­skligt, menar Bech-Karlsen. Man kan ref­er­era vad en män­niska säger men inte vad den tänker. Felkäl­lorna är för många: man minns det man vill min­nas och önskar fram­stå som bät­tre än man är. Det finns också en risk att reportern spet­sar till tankarna för att de ska fungera lit­terärt.
Åsne Seier­stad använ­der inre monolog  i sin Bokhand­laren i Kabul, bland annat vad bokhand­lar­so­nen Mansur tänker i vissa sit­u­a­tioner. Hon kallar den reportage­bok men Jo Bech-Karlsen skulle hellre använda benämnin­gen doku­men­tär­ro­man: “Kom­bi­na­tio­nen  av dold berättare och inre monolog gör boken till förväxling lik en roman”.
Att använda sig av skön­lit­terära metoder i reportage­form gör berät­telsen tydlig och medryckande, dessu­tom stärks auk­toriteten hos skriben­ten. Utan en tydlig berät­tarstämma för­lorar berät­telsen över­be­vis­ningskraft.
Felet är att verk­ligheten fram­står som ren verk­lighet. I jour­nal­is­tik står for­men alltid i förhål­lande till meto­den. Om metoderna är osäkra bör det åter­spe­glas i tex­ten, menar Bech-Karlsen.
(För den som vill stud­era tekniken med inre monolog inom skön­lit­ter­a­turen rek­om­menderas läs­ning av den fina nov­ellen Ensam med en halv liter kon­jak av Thorsten Jon­s­son i nov­el­l­sam­lin­gen Fly till vat­ten och mor­gon, som för övrigt är läsvärd rakt igenom. Det är nov­el­ler som byg­ger på aut­en­tiska krim­i­nal­fall.)
Det är något med­vetet manip­ulerande med denna typ av berät­telser där det är bät­tre ju mer omärk­lig jour­nal­is­ten är, skriver Jo Bech-Karlsen. Jour­nal­is­tik förut­sät­ter en vilja till öppen­het där det är möjligt för läsaren att syna reportern i kor­ten. I den slutna berät­telsen låter det som om allt­ing är säk­ert. Reportern vill till exem­pel inte ha några illu­sions­brott där skriben­ten skym­tar fram, till exem­pel genom ett prat­mi­nus.
Illu­sions­brott finns till och med inom lit­ter­a­turen, påpekar Bech-Karlsen. Jag kom­mer att tänka på Bertholt Brechts “ver­frem­dungsef­fekt”, där pub­liken påminns om att detta bara är teater. Så skulle kunna ske även inom ett berät­tande reportage: “detta är bara ett reportage, inte skön­lit­ter­atur”.
Jo Bech-Karlsen sät­ter fin­gret på många prob­lem inom den berät­tande jour­nal­is­tiken. Visst har man tänkt på dem många gånger och jag tror att den största faran lig­ger i att ibland gå lite för långt just för att få inlevelse och spän­ning i en berät­telse.
En bekän­nelse: rånar­nas des­per­ata rep­liker i inled­nin­gen på mitt reportage om Gull­spångsrånet är inte aut­en­tiska. De är där för att skil­dra des­per­a­tio­nen och ge en drama­tisk framåtrörelse i tex­ten. Det är högst san­no­likt att de ropade något lik­nande, men jag kan inte säk­ert veta.
Att använda sig av skön­lit­terära tekniker i reportage­for­men hand­lar alltid om etik. Vilka lit­terära fri­heter kan man ta sig när man skil­drar män­niskor?
Dock, är det vik­tigt att påpeka att det inte är något fel i sig att använda sig av scener, berät­tande detal­jer, rekon­struk­tioner, rep­liker och andra lit­terära, eller filmiska, grepp.
Det farliga blir om man sät­ter upp några slags dogma-regler kring vad som får kallas ett berät­tande reportage.

Berättande reportage: en kritisk röst

I BÖRJAN 80-TALET gick jag en reportagekurs på Fojo, bland annat med Ameila Adamo som då var fea­turechef på Afton­bladet. Kursledaren kom från Norge och hette Jo Bech-Karlsen. Det var han som lärde mig att reportaget i första hand inte är en stilis­tisk övn­ing för de lit­terärt begå­vade utan en arbetsme­tod.
Bech-Karlsen har skrivit mycket klokt om reportaget som genre. Hans senaste bok heter Åpen eller skjult och syf­tar på berättaren i en text. Den är kri­tisk till mycket inom det lit­terära reportaget, särskilt den amerikan­ska vari­anten som i Nor­den främst anam­mats i Dan­mark. Bech-Karlsen menar att man inte kri­tik­löst kan använda fik­tio­nens språk­liga verk­tyg utan att det påverkar den verk­lighet man ska berätta om.
Det berät­tande reportaget rör sig i gräns­lan­det mel­lan jour­nal­is­tik och skön­lit­ter­atur. På senare tid har det mot­satta också diskuter­ats, där för­fattare lånar från jour­nal­is­tiken, gör research och skriver en roman som byg­ger på verk­liga hän­delser.
Gränsen mel­lan fik­tion och verk­lighet har blivit fly­tande. Men, anser Bech-Karlsen, hybrider fungerar bät­tre inom lit­ter­a­turen än inom jour­nal­is­tiken. Inom den senare är fakta och san­ningskrav det väsentliga. Läsaren måste lita på reportern.
När Tom Wolfe intro­duc­er­ade begrep­pet New Jour­nal­ism 1973 fanns fyra grundtekniker: 1) Scen-på-scen 2) Full­ständig dia­log 3) Tredje per­son 4) Sym­bol­iska detal­jer.
För Jo Bech-Karlsen är det mest kon­tro­ver­siella använ­dan­det av tredje per­son. Då göm­mer sig berät­tar­rösten för läsarna och ska­par en illu­sionsvärld som inte hör hemma inom jour­nal­is­tiken, menar han. Det kan till förväxling likna fik­tion.
Tolkad verk­lighet fram­står som rik­tig verk­lighet. Det upp­står en sit­u­a­tion där allt fly­ter. Skriben­ten vill heller inte ha något illu­sions­brott med prat­mi­nus eller kri­tiskt resone­mang kring källor.

DEN HOLLYWOOD-DRAMATURGI som används i dessa sam­man­hang är extremt kon­flik­t­styrd. Här krävs hjäl­tar och skurkar. Risken för att både god­heten och ond­skan över­drivs är över­hän­gande.
Den som är skurk i dra­mat demonis­eras. Per­son­fram­ställ­nin­gen blir fören­klad. Tv-dokumentären har gjort demonis­erin­gen till grund­form, anser Bech-Karlsen: “God jour­nal­is­tik kan stå i kon­flikt med god etik.“
Det finns liten plats till bak­grund, fakta, och vidgade vyer och samhäl­leligt sam­man­hang. Verk­ligheten beskrivs endi­men­sionellt utan den kom­plex­itet som alltid finns.
Förde­len med öppen reportage­form, med ett tydligt jag i berät­telsen, är att det inte råder någon tvekan om var rösten kom­mer ifrån. Skriben­ten kan också vara öppen kring det som är osäk­ert i fram­ställ­nin­gen och låter läsaren göra sina egna bedömningar.
Den amerikan­ska for­men nar­ra­tive writ­ing har tydliga ten­denser att sam­man­blanda fik­tion och fakta. Där­för är den främ­mande för den nordiska reportage­tra­di­tio­nen, skriver Bech-Karlsen. Och den sät­ter jour­nal­is­tikens ege­nart på sin spets: fik­tion­sspråk kan strida mot jour­nal­is­tikens doku­men­tära pro­gram, och skill­naden mel­lan verk­lighet och fan­tasi blir lud­digt. Det gör något med innehål­let och med läsarna.
Mer om Jo Bech-Karlsens kri­tik i nästa inlägg.