NÄR MAN PRATAR med reportrar är det många som har mycket bestämda meningar om hur ingresser skall skrivas. Och framförallt vad man inte får göra. Man får inte skriva längre än sex satta rader, man får inte använda pratminus, man får inte ha några utgångar osv.
Somliga tidningar har strikta regler för hur ingresser ska skrivas. En sak är säker: de var längre förr — och mer variationsrika. När såg någon en gammal hederlig punktingress senast? Alltså starta med en uppräkning av det viktigaste med svarta punkter framför varje rad.
Personligen tycker jag sexradsregeln är till stor hjälp. Den tvingar mig att i koncentrerad form formulera vad som är viktigt i artikeln. Alltså, den bekämpar det vanligaste och allvarligaste felet med våra texter: vi har inte gjort klart för oss vad vi vill säga innan vi börjar skriva.
Jag använder ingressen som en fristående sammanfattning/ingång. Och det är givetvis en sport att försöka komma ner på sex rader. Jag skriver aldrig ett pratminus och jag tycker att den bör vara utan utgångar.
Men ibland blir den till och med kortare än sex rader. Som den här om kvinnomord:
De flesta kvinnor gifter sig med män. Några gifter sig med gärningsmän.
Sedan kommer det viktiga: efter ingressen måste man starta om igen! Då börjar artikeln och man måste anstränga sig lika mycket som med ingressen för att fånga läsaren. Jag kallar detta för “lill-ingressen”. Det är den som trycker ner läsaren i texten, om uttrycket tillåts.
Chuck Berrys slagkraftiga gitarr-riff i introt till Johnny B Good (ingressen) måste givetvis följas av det lika slagkraftiga öset som följer sedan: “Deep down in Louisiana, cross the New Orleans…” (artikeln). Inte kan man sjunga “Man skall leva för varandra” efter en sådan ingress.
Vi har lärt oss att en ingress måste vara en krok som fångar läsaren. Man måste få in läsaren i texten och allt hänger på den där snärtiga och med hullingar försedda ingressen.
Men undersökningar av läsarvanor visar att läsandet sker i följande ordning: bild, rubrik, bildtext, ingress.
Alltså den omhuldade ingressen kommer först på fjärde plats, varav reportern bara kunnat påverka den tredje i ordningen — i bästa fall. Men om nu läsaren gått igenom de tre första stegen och hamnat i ingressen, så måste ju dessa ha varit alldeles utmärkta. Och då kan man inte sabba allting med en medioker ingress. Den måste svara upp!
Så måste man tänka varje gång man skriver en ingress.
P.S. Lyssna gärna på Chuck Berrys ingresser, men de är ganska enformiga i längden. Variera!
