Chuck Berry-ingresser

NÄR MAN PRATAR med repor­trar är det många som har mycket bestämda meningar om hur ingresser skall skri­vas. Och fram­förallt vad man inte får göra. Man får inte skriva län­gre än sex satta rader, man får inte använda prat­mi­nus, man får inte ha några utgån­gar osv.
Som­liga tid­ningar har strikta regler för hur ingresser ska skri­vas. En sak är säker: de var län­gre förr — och mer vari­a­tion­srika. När såg någon en gam­mal hed­erlig punk­t­ingress senast? Alltså starta med en uppräkn­ing av det vik­ti­gaste med svarta punk­ter fram­för varje rad.
Per­son­li­gen tycker jag sexrad­sregeln är till stor hjälp. Den tvin­gar mig att i kon­cen­tr­erad form for­mulera vad som är vik­tigt i artikeln. Alltså, den bekäm­par det van­li­gaste och all­varli­gaste felet med våra tex­ter: vi har inte gjort klart för oss vad vi vill säga innan vi bör­jar skriva.
Jag använ­der ingressen som en fristående sammanfattning/ingång. Och det är givetvis en sport att försöka komma ner på sex rader. Jag skriver aldrig ett prat­mi­nus och jag tycker att den bör vara utan utgån­gar.
Men ibland blir den till och med kortare än sex rader. Som den här om kvin­nomord:
De flesta kvin­nor gifter sig med män. Några gifter sig med gärn­ingsmän.
Sedan kom­mer det vik­tiga: efter ingressen måste man starta om igen! Då bör­jar artikeln och man måste anstränga sig lika mycket som med ingressen för att fånga läsaren. Jag kallar detta för “lill-ingressen”. Det är den som trycker ner läsaren i tex­ten, om uttrycket tillåts.
Chuck Berrys slagkraftiga gitarr-riff i introt till Johnny B Good (ingressen) måste givetvis föl­jas av det lika slagkraftiga öset som föl­jer sedan: “Deep down in Louisiana, cross the New Orleans…” (artikeln). Inte kan man sjunga “Man skall leva för varan­dra” efter en sådan ingress.
Vi har lärt oss att en ingress måste vara en krok som fån­gar läsaren. Man måste få in läsaren i tex­ten och allt hänger på den där snär­tiga och med hullingar försedda ingressen.
Men under­sökningar av läsar­vanor visar att läsandet sker i föl­jande ord­ning: bild, rubrik, bild­text, ingress.
Alltså den omhul­dade ingressen kom­mer först på fjärde plats, varav reportern bara kun­nat påverka den tredje i ord­nin­gen — i bästa fall. Men om nu läsaren gått igenom de tre första ste­gen och ham­nat i ingressen, så måste ju dessa ha varit allde­les utmärkta. Och då kan man inte sabba allt­ing med en medioker ingress. Den måste svara upp!
Så måste man tänka varje gång man skriver en ingress.

P.S. Lyssna gärna på Chuck Berrys ingresser, men de är gan­ska enformiga i läng­den. Variera!

Barnsligt enkel dramaturgi

DET FINNS MÅNGA mod­eller för ett dra­matur­giskt berät­tande. Man kan stud­era Hol­ly­wood­filmers upp­byg­gnad eller gå till­baka till Aris­tote­les.
Men i själva ver­ket är det barnsligt enkelt. Just detta illus­tr­erades i sönda­gens Babel i SVT när för­fattaren Jonas Has­sen Khemiri gjorde prao på ett dagis.
Hans uppgift var att berätta en saga för bar­nen och han bör­jade med att fråga hur en bra saga skulle vara. En flicka sva­rade: “I bör­jan ska det vara så där lugnt och i mit­ten brukar det vara spän­nande, sen så fixar det sig typ på slutet.“
Det är egentli­gen allt man behöver för att berätta en his­to­ria. En bör­jan, en mitt och ett slut. Det är ett rep att hålla sig i både för den som skriver och för läsaren. Det är en grund som även ett barn kan förstå.
Form finns i allt ska­pande. En klas­sisk poplåt kan ha delarna vers, refräng, stick, vers, refräng. Sedan kan delarna vari­eras i det oändliga. Chuck Berrys Roll over Beethoven ser ut så här: riff, vers, vers, vers, refräng, vers, vers, refräng, slut. Inget stick men ett gan­ska bra riff.
Beethoven själv skrev sina sym­fonier strikt ord­nade i fyra delar, där den första hade ett huvudtema och ett bitema. William Shake­speare skrev pjäser i fem akter. Form håller ihop.
Grun­den för allt skri­vande är att hitta de stora delarna, först i research­ma­te­ri­alet sedan i dis­po­si­tio­nen. Läsaren ser orden, meningarna och stilen men kanske inte upp­täcker det under­lig­gande mön­stret. Det är bra. Då är det invävt naturligt i tex­ten.
Ett sätt att få ord­ning på ett län­gre reportage är att sätta rubriker på de olika delarna och ordna research­ma­te­ri­alet i dessa. Sedan kan man hitta de stora delarna och inom varje stor del finns min­dre delar. Allt som är stort består som bekant av min­dre delar.
Det är inte bara i de långa reporta­gen man har hjälp av att struk­tur­era sitt mate­r­ial. När man skriver med klockan tickande kan det vara bra att ha en ord­ning i bakhu­vudet som fungerar varje gång. Till exem­pel: anslag, per­son, miljö, bak­grund, kon­flikt, fördjupning/kontext, effekt, slut. Inte nöd­vändigtvis i den ord­nin­gen, mel­lan anslag och slut kan man vari­era sig.
Eller göra det ännu kortare och använda Aris­tote­les tre drama­tiska enheter: tid, plats och hän­delser. De finns inte bara i en Shake­spearepjäs utan även i en tid­ningsno­tis om en skogs­brand.
Det vik­tiga är att det är ord­ning i tex­ten för läsaren. Och att denne snabbt kän­ner förtroende för den som skrivit: “Välkom­men ombord på detta reportage, det är jag som ska ta dig igenom denna spän­nande berät­telse de närm­sta minut­erna!“
Så ska läsaren känna i bör­jan. Och i mit­ten. Och på slutet när allt fixar till sig, typ.
Barnsligt enkelt.

Seminarium om berättande journalistik

DE DRAMATISKA land­skapen i Norge anses ibland vara orsaken till det lilla lan­dets stora lit­ter­atur. Utsik­ten från trap­pan till Jon­sereds her­rgård ut mot sjön Aspen med de höga bergsklip­porna på ena sidan, lik­nar en norsk fjord.
Miljön är lad­dad med skildringar från his­to­rien. Men också från idag. Där­för var plat­sen för tis­da­gens sem­i­nar­ium om den berät­tande jour­nal­is­tikens häl­sotill­stånd väl vald.
Jon­sereds her­rgård är uni­ver­sitetets möte­s­plats för tankeut­byte och här utbyttes tankar kring reportagets ställ­ning i dagens minst sagt förän­derliga medievärld.
“Berät­telser” är dagens mod­e­ord. Poli­tiker har sin berät­telse om till­stån­det i lan­det. Reklam­makarna skriver spän­nande berät­telser om varumärken. Till och med hotell och restau­ranger ska ge sina gäster en berät­telse. Men det har förstås fun­nits län­gre inom jour­nal­is­tiken.
Den som myn­tade begrep­pet på sven­ska, mediepro­filen Sören Lars­son, fanns på plats med sin bok Berät­tande jour­nal­is­tik från 1994 i port­föl­jen.
Kristina Lund­gren, docent i jour­nal­is­tik på Södertörns högskola, inledde med att bät­tra på den his­to­rielöshet kring det berät­tande reportaget som finns. Sverige har många goda företrä­dare inom gen­ren. Hon har själv skrivit en avhan­dling om en av dem, Bang.
Framgångssagan dog när tv kom. Man kan väl ändå säga att gen­ren har repat sig.
Det talas mycket om pap­per­stid­nin­gens död, menar Kristina Lund­gren, men det kanske hand­lar om själva jour­nal­is­tikens över­lev­nad.
Marie Bran­ner är en av lan­dets främ­sta reportageskriben­ter, vinnare av stora jour­nal­ist­priset och lärare på JMG. Hon kände att det hände något kring 2005.
– Vi ham­nade i livsstil­sträs­ket! Allt skulle bara handla om njut­ning och det blev allt svårare att sälja in van­liga reportage.
Så vände det plöt­sligt igen och alla skulle ha per­son­porträtt. I dag frå­gas det efter berät­telser som kom­mer när­mare.
Denna förän­dring bekräf­tades av Tobias Reg­nell, vd och för­lagsredak­tör på Filter och Off­side, som avs­lö­jade var­för de fick sådana framgån­gar med sina reportagetid­ningar redan från bör­jan.
När de star­tade var de helt enkelt ensamma på plan. Denna sit­u­a­tion varade fram till 2010, då det skedde en snabb omställ­ning. Berät­telser och analyser fick allt större plats i pap­per­stid­ningarna. De sågs som pap­perets chans att spela en roll i framti­den.
Där­för finns det också anled­ning att se ljust på det berät­tande reportagets ställ­ning, vilket var den van­li­gaste menin­gen bland sem­i­nar­iedelt­a­garna.
En lite dys­trare spå­dom var att det kanske blir så att dags­pressen delas upp i kvalitet­s­press med begrän­sade upplagor och pop­ulär­press, där den förra har berät­tande reportage men inte den senare.
Diskus­sio­nen som följde hand­lade mycket om utbild­ning. JMG:s nyhets­drillande borde ha mer plats för kon­sten att berätta. Det finns också en okun­skap på redak­tion­erna och från­varo av mod, sas det.
Kanske borde en utbild­ningsin­sats genom­föras för cheferna på redak­tion­erna också. Där sak­nas det idag mycken kun­skap om vad berät­tande tekniker och vad reportage­for­men kräver.
Syn­punk­ten fram­fördes även att unga jour­nal­is­ter inte hin­ner mogna som skriben­ter när de stres­sar runt på kort­tidsvikariat.
Det talades även mycket om vad berät­tande jour­nal­is­tik är. Nar­ra­tive writ­ing kallas det i anglosaxiska län­der, medan man i Europa talar om lit­ter­ary jour­nal­ism.
Reportageskri­vande kräver både talang och metod. Gen­ren lånar grepp från skön­lit­ter­a­turen och det är mycket som är konkret som att skriva i scener, dialoger, berät­tande detal­jer och med en genomtänkt dra­maturgi.
Dagens snabba nyheter är för det mesta halva his­to­rier, om ens det. De beskriver vad som hänt men inte vad som ledde fram till hän­delsen. Detta är något som Fil­ter tar fasta på i sina reportage.
Den per­son­liga rösten är en vik­tig ingre­di­ens i allt reportageskri­vande. Sedan kan man orda rätt länge om hur man ska definiera just berät­tande jour­nal­is­tik.
Själv bidrog jag till förvir­relsen med att ref­er­era medieforskaren Jo Bech Karlsens kri­tik mot den amerikan­ska “nar­ra­tive writ­ing” som han menar ofta är mer skön­lit­ter­atur än jour­nal­is­tik. Jag kom­mer senare att skriva mer här om Jo Bech Karlsens fjord­djupa  granskn­ing.
Han är från Norge.

Dave Berry om hur artiklar blir till

EN AV MINA favoritkåsörer är Dave Berry som i många år skrev i The Miami Her­ald. Han slu­tade för flera år sedan men tid­nin­gen fort­sät­ter att pub­licera hans gamla kåserier.
Han hade väl sitt på det torra efter att ha varit syn­dik­erad i 500 tid­ningar, alltså att få betalt för samma kåseri 500 gånger (något att tänka på för Johan Hake­lius som skriver i 500 sven­ska tid­ningar, men olika tex­ter).
Dave Berry har fort­satt skriva barn– och ung­doms­böcker och kom nyli­gen med sin första roman, Insane City.
Jag hit­tade ett klipp från 2003 där han tar upp det låga förtroen­det för jour­nal­is­ter som finns i samhäl­let. Det är lägre än bil­försäl­jare, kid­nap­pare, Hitler och “flight-utrop på fly­g­platser”. Men ändå bät­tre än advokater.
En läsare undrar var­för artik­lar i ämnen han kan ofta är behäf­tade med så många fel. Dave Berry förk­larar hur det går till på en tid­ning.
Först sam­lar reportern in infor­ma­tion genom att inter­vjua män­niskor där cirka 35 pro­cent blir rätt cit­erat. Artikeln skrivs sedan och läm­nas till en deskredak­tör som ogillar repor­trar efter­som de får lämna huset ibland medan deskredak­tören måste vara kvar i tid­ning­shuset och dricka dåligt kaffe.
Sedan hän­der föl­jande enligt Berry: “Deskredak­tören upp­täcker att reportern gömt det vik­ti­gaste i sto­ryn i fjor­tonde sty­cket som redak­tören nu försöker fly­tta med “klipp och klis­tra”- kom­man­dot, vilket resul­terar i att artikeln försvin­ner in i en annan dimen­sion. Detta delvis beroende på att redak­tören, pre­cis som alla andra jour­nal­is­ter, har datorkun­skaper som en kål­rot, men också på grund av att det nya skrivpro­gram­met har några “bug­gar” som ett resul­tat av att det blivit installerat av en lägsta-budet-försäljare vars senaste jobb var att serva Femkampsspel på ett nöjes­fält.“
Ja, sedan vet vi hur det brukar gå. Redak­tören och reportern, som nu hatar varan­dra, skriver ihop artikeln från min­net och läm­nar sedan över den till den grafiske illus­tratören som kapar text som är i vägen för den stora läsarvän­liga grafiken, som egentli­gen skulle illus­tr­era en helt annan his­to­ria i hel­gbi­la­gan.
Så kan det gå, åtmin­stone när en kåsör beskriver verk­ligheten. Den kanske inte är helt sann. Men roligare.

SPRÅKBRÅK: Statoils unkna bensinångor

Oty­dligt varumärke

STATOIL HAR STARTAT en reklamkam­panj där de försöker slå i oss att bensin inte är bensin län­gre. Hos Sta­toil ska den hädanefter kallas “miles”.
Namn­bytet lanseras bland annat i en mer än lovligt töntig video där de bara på drygt tre minuter lyckas förk­lara att blyfri 95 och 98 nu ska heta “miles 95″ och “miles 98″ och dieseln “miles diesel”.
Med namn­bytet får jag som kund “ännu mer pos­i­tiva effek­ter”. Vilka framgår inte rik­tigt.
De vill i alla fall tydlig­göra för mig som kund att deras bensin skil­jer sig från andra bensin­bo­lags. Det räcker tydli­gen inte med att jag ser en stor skylt som det står Sta­toil på när jag ska tanka, även själva bensi­nen behöver kallas något annat så att jag är helt säker på att det är just Statoil-bensin jag spiller i min bil.
Särskilt diesel­bilis­ter ska vara glada för den nya dieseln, för­låt  miles-dieseln, efter­som den har ett “mul­ti­funk­tionellt addi­tiv”. Jag tror att de menar till­sats med flera egen­skaper, men är inte rik­tigt säker.
Miles-dieseln har tes­tats “av tredje part” och bland annat visat sig ge “upp till” två pro­cent lägre för­brukn­ing. Men bilens ålder, förarens körstil och vägförhål­lan­den påverkar som van­ligt för­bruknin­gen mer än detta “addi­tiv”. Så vida inte Sta­toil har bör­jat räkna liter per mile förstås.
Med “miles diesel” kom­mer man “län­gre till samma pris” påstår Sta­toil. Men det gäller inte gamla kun­der, de kom­mer pre­cis lika långt som förut. Denna hårt lanser­ade “miles diesel” är näm­li­gen samma diesel som fun­nits i flera år.
I själva ver­ket är alla nya “miles-produkter” samma gamla bensin och diesel som förut. På Sta­toils automat­sta­tioner heter pro­duk­ten fort­farande “blyfri 95″ men det är samma pro­dukt som på de större sta­tion­erna kallas “miles”.
Sta­toil säger att de med namn­bytet vill “tydlig­göra” att deras pro­duk­ter håller hög kvalitet. Det enda som tydlig­görs är att det finns före­tag som med lul­lull och dim­ridåer inte drar sig för att lura i oss kon­sumenter att de gamla pro­duk­terna är nya.
Och vad det där “addi­tivet” är får vi inte veta. Antagli­gen har de blan­dat i lite Preem bara.