Är du en Planerare eller en Dykare?

NÄR JAG SKREV krönikor på GP:s nyhet­sredak­tion kom desken och frå­gade “Vilken vinkel har du?” och jag sva­rade ofta: “Det vet jag inte. Jag har inte bör­jat skriva än”.
Jag har den egen­heten att jag vill skriva mig fram till en stånd­punkt. Det gladde mig när jag läste i en inter­vju med DN:s krönikör Lena Ander­s­son att hon gör likadant. Vi är säk­ert fler.
Jag skriver ingressen sist där­för att jag är en Dykare.
Den amerikanske skriv­coachen Don Fry delar in män­sk­ligheten, eller åtmin­stone den delen som ägnar sig åt skri­vande, i “Plan­ners and Plungers”.
Alltså, unge­fär Planer­are och Dykare. De förra tänker igenom vad de ska göra och sedan gör det. De senare gör saker och tänker igenom senare.
Planer­are ska­par en plan och föl­jer den. Dykare upp­täcker vad de vill under arbetets gång.
Alltså, en skri­vande Planer­are gör först en dis­po­si­tion medan en Dykare kas­tar sig rakt in i skri­van­det direkt och fixar till det i efter­hand.
Man kan inte avs­löja dem genom att läsa deras tex­ter, det måste stäl­las frå­gor om deras arbetsme­toder. De kan båda skriva med samma hastighet och samma kvalitet.
Men skri­varvärlden behärskas av Planer­arna, menar Fry, alltifrån sven­sklärarna till deskredak­tör­erna. Dock behöver inte Dykarna känna sig nedtryckta. Det är okej att vara en skri­vande Dykare (en tred­jedel av alla jour­nal­is­ter är det påstår Fry, jag tror att vi är bety­dligt fler).
Planer­arna verkar så ordentliga och avundsvärda (läs: vat­tenkam­made fjäskisar). Men gläd­jande nog har de också sina bak­si­dor. De är rigida, de föl­jer även usla dis­po­si­tioner. De får prob­lem när fly­tet i tex­ten pekar åt ett annat håll än den dis­po­si­tio­nen föreskriver.
Dykaren låter intu­itio­nen styra. Dock kan vi vara långsamma efter­som vi gärna skriver en lång förstaver­sion och stryker ner efteråt. För att öka tem­pot föres­lår Don Fry föl­jande skrivord­ning: skriv, korta, dispon­era om och rev­idera.
Men, som hos många Dykare, finns det även en liten Planer­are inom mig. Jag gör ofta en plan över vilken ord­ning tex­tens olika delar ska komma. Sedan bör­jar jag skriva, inte nöd­vändigtvis från bör­jan och pla­nen spricker förr eller senare men jag fort­sät­ter och till slut har jag de delar jag anser vara nöd­vändiga, arrangerar dem i rätt ord­ning och kanske skriver övergån­gar mel­lan några av dem. Sedan skriver jag ingressen.
En god bland­ning av planerande och intu­ition är kanske det bästa.
Och du, är du en Planer­are eller en Dykare?

Pulitzervinnare berättar

MÅNDAG pre­sen­teras årets Pulitzer Price-vinnare. I vän­tan på dessa kan man förd­jupa sig i några av förra årets vinnare när de berät­tar om hur de job­bade med sina reportage.
De del­tog i ett sem­i­nar­ium som finns ban­dat här.
Matt Apuzzo och Eileen Sul­li­van från AP hade till­sam­mans med två kol­leger avs­lö­jat New York-polisens hem­liga avdel­ning för ter­ror­ists­pi­oneri (Läs: mus­lims­pi­oneri).
Deras första reportage bör­jar med att polisen och FBI kallades till en lägen­het i New Jer­sey där en skräck­sla­gen vicevärd hit­tat mas­sor av ter­ror­istlit­ter­atur och datorer. Det visade sig att det inte var ett ter­ror­ist­näste utan New York-polisens (NYPD) hem­liga spi­onavdel­ning som var helt obekant för FBI (och som dessu­tom oper­erade långt utan­för sitt område).
Apuzzo hade fått nys om denna avdel­ning av en hän­delse när han inter­vjuade en polis. Under inter­vjun ham­nade polisen ibland på stick­spår och Apuzzo lät honom prata på för att själv komma ifatt i anteck­n­ings­blocket. Men när han sedan lyssnade på inter­vjun upp­täckte han att det bästa mate­ri­alet fanns just där. Polisen pratade om ter­rors­pi­oneri.
För att hitta per­soner att prata med googlade de sökord + Linkedin och fick fram ett antal namn.
De sökte per­soner som var insatta på deras kon­tor. De som inte ville svara gick de hem till och knack­ade på dör­ren.
– Åttio pro­cent slängde igen dör­ren, berät­tar Matt Apuzzo. Men bland de övriga tjugo fick vi de bästa inter­vjuerna vi någon­sin fått.
Var­för ville de prata med jour­nal­is­ter? Där­för att de var stolta över sitt arbete som de ansåg förhin­drat nya ter­ro­rat­tacker i New York.
Men spi­oner­iet gick långt in i män­niskors pri­vatliv och kränkte deras integritet. Poliser infil­tr­erade bland annat mus­lim­ska för­sam­lin­gar.
Många käl­lor var anonyma men det ser inte Apuzzo/Sullivan som något anmärkn­ingsvärt. “Anonyma käl­lor är gjorda just för den här typen av jobb”, i övrigt kan man vara kri­tisk.
De sål­lade bort mycket mate­r­ial som de inte hade täck­n­ing för. Men de var rätt ute visade det sig. Först efter den inledande artikeln fick de tag i doku­menten som bevisade det de pås­tod.
Många som utsattes för spi­onaget hade länge mis­stänkt att de var för­följda, andra blev chock­ade. De fick nu komma till tals, vilket de säl­lan får annars i amerikansk press.
AP:s avs­lö­jande ledde bland annat till krav i kon­gressen på en utred­ning.
Apuzzo: — Jag är så trött på att 9/11 används som motiv till att stänga infor­ma­tion till massme­dierna av  “säk­er­hetsskäl”. Men om Bin Ladens död vet vi allt efter­som de inblandade ville ha bra publicitet.

Rick Bragg och den kreativa klockan

RICK BRAGG KALLAR SIG själv en “mis­ery writer”. Han har skrivit mycket om våld och annat elände. Ofta skriver han under dead­line­hot. Men alltid med berät­tande ele­ment i tex­ten.
Han är uppvuxen i Alabama där han varma kväl­lar på syd­statsveran­dan vid foten av Appalach­erna hörde his­to­rier från livet och lärde sig berätta dem.
Att använda berät­tande ele­ment i nyhet­srap­por­terin­gen, menar Rick Bragg, är att ge hän­delsen mera liv. Ett döds­fall kan vara en siffra i sta­tis­tiken eller en tung tragedi. Det kan också vara skill­naden på om läsaren är kvar på sidan eller bläd­drar vidare.
Berät­telsen med­de­lar inte bara vad som skett, den visar också. Den gör tex­ten mer kraft­full och ska­par dessu­tom en rytm.
Han letar efter detal­jer som kan ge his­to­rien färg och försöker undgå det självskrivna, det som alla tänker på först.
Han har ingen särskild arbetsme­tod när det gäller att skriva på kort tid: “Panik som alla andra”. Men han försöker utnyt­tja tiden, när han sit­ter i en bilkö eller vän­tar på någon, till att tänka på vad han fått tag på och försöka hitta ett berät­tande flöde. Sedan vid datorn kop­plas automatväx­eln in, man hin­ner inte tänka på tjusiga for­mu­leringar, bara raka beskrivningar.
Rick Bragg  rap­porter­ade från Oklahoma-bombningen i april 1995 där 168 män­niskor dog. När domen skulle komma två år senare inledde han sin text i New York Times så här:
“Okla­homa City 2 juni 1997:
Efter explo­sio­nen lärde sig folk att skriva med vän­ster hand, att knyta bara en sko. De lärde sig att leva med met­all– och glas­bitar djupt inne i deras krop­par, att le med ansik­ten som gav dem lust att gråta, att gråta med emaljö­gon. De lärde sig, i hem där barn hade lekt, att stå ut med tyst­naden. De lärde sig att sova på piller, att sova ensamma.“
I den dan­ska boken “Virke­lighe­dens for­t­aellere” får Bragg frå­gan om han skrev den inled­nin­gen på för­hand.
Nej, svarar Bragg. Han satt fram­för den tomma skär­men i evigheter och till slut bör­jade han läsa i den stora tid­ning­shö­gen han hade bred­vid sig på hotell­rum­met. Ur dessa tex­ter plock­ade han små bitar av den smärta som Okla­homabom­baren Tim­o­thy McVeigh hade åsamkat män­niskor. Och det blev hans inled­ning.
– Det är nog den bästa och mest gri­pande inled­ning jag har skrivit i hela min kar­riär, säger Bragg.  Den är inte svul­stig eller melo­drama­tisk. Jag plock­ade bara en planta från var och en av his­to­ri­erna i krukan och satte ihop dem på nytt.
Han hade fun­derat i flera dagar på hur han skulle få till en bra inled­ning utan att hitta någonting. Det slu­tade med att han skrev tex­ten på min­dre än två tim­mar.
Se där vad en klockas tysta tickande kan göra för att skapa en bra text.

SPRÅKBRÅK: Nix-registret ett skämt

Nix!

NIX-TELEFONREGISTRET är ett skämt. Hela tele­mar­ket­ing­bran­schen är full av sko­jare. Nu diskuteras om man ska kunna “spärra” sin mobil för säljsam­tal, när man i stäl­let borde diskutera att för­b­juda denna verk­samhet helt och hål­let.
Just ordet spärra är i dessa sam­man­hang behäf­tat med en gan­ska ihålig tolkn­ing.
Det ringer på tele­fo­nen och man rusar upp från mat­bor­det för att svara. Men det är ingen där. Den som ringt upp svarar inte! En otrevlig han­dling och en usel tele­fon­moral.
Anled­nin­gen är att tele­fon­försäl­jarna ringer upp flera num­mer sam­tidigt och tar den som svarar först och skiter i de andra.
Detta är bara ett exem­pel på alla de olä­gen­heter som tele­fon­försäljnin­gen orsakar oss kon­sumenter. Det finns förstås värre exem­pel, alla som blir blåsta av oser­iösa försäl­jare. I USA erb­juder de till och med motsvarande NIX-registreringar  — mot en avgift.
Nix i Sverige är ett skämt efter­som så många helt enkelt strun­tar i min reg­istrering. Dessu­tom är det krång­ligt att reg­istr­era sig. Man måste ringa två gånger med ett par dagars mel­lan­rum och sedan kan försäljnin­gen fortgå i tre månader efter­som före­ta­gen bara behöver upp­dat­era sina Nix-listor med den inter­vallen.
I USA:s motsvarighet National Do Not Call Reg­istry kan man anmäla sig enkelt via ett mail (samma hos TPS i Eng­land) och där måste före­ta­gen upp­dat­era varje månad.
En annan nack­del med Nix-registret är att det inte omfat­tar före­tag jag har avtal med (har inte räk­nat hur många gånger Bred­bands­bo­laget ringt och erb­ju­dit saker jag tack­ade nej till redan vid det första sam­talet).
Om jag Nix-registrerar mig gör jag det för att jag inte vill störas av några tele­fon­försäl­jare. Då spelar det ingen roll om de ringer från före­tag jag har avtal med eller inte. Det är fak­tiskt pre­cis lika störande.
I USA har det varit möjligt att spärra sin mobil sedan 2003. Nu, fjor­ton år sedan starten, har Nix planer på det­samma.
Men i Ekot säger kon­sumen­tombuds­man­nen Gun­nar Lars­son att detta inte är bra efter­som det i stäl­let skulle öka antalet säljsam­tal. Det finns redan nu en överen­skom­melse i bran­schen att inte ringa på mobiler och om det blir en Nix-registrering är det fritt fram att ringa alla andra.
Prob­lemet är att det redan idag rings allt oftare på mobilen. Nix-registreringarna respek­teras dåligt helt enkelt.
Däre­mot är Gun­nar Larssons grund­tanke bra, näm­li­gen att ans­varet förs över till bran­schen genom att tvinga den att skaffa till­stånd för sina försäljn­ingssam­tal från varje tele­fonin­nehavare.
Grun­den för min kri­tik mot tele­fon­försäljn­ing är, föru­tom det otrevliga intrånget i mitt pri­vatliv, att denna försäljn­ingsme­tod är väldigt ojäm­lik. Som kon­sument är man i under­läge. Den som ringer upp är väl för­beredd och har kanske till och med gått kurs i hur sam­talet ska läg­gas upp, medan jag som svarar plöt­sligt ställs inför ett val jag över huvud taget inte fun­derat på. Jag ska på stående fot fatta ett köpbeslut. Försäl­jaren kan till och med kräva att jag ska byta tele­fon­op­er­atör utan att göra några jäm­förelser med andra bolag.
Där­för är det allra bästa att för­b­juda denna tvek­samma verk­samhet över huvud taget. Den gör ingen samhäll­snytta alls.

Nyttan med misslyckade intervjuer

MAN KAN LÄRA SIG mycket av sina egna miss­ly­ck­ade inter­vjuer. En gång inter­vjuade jag en poli­tiker som jag vis­ste var av den sorten som aldrig sva­rade rakt på frå­gor utan omedel­bart körde in på sitt eget spår och mån­gordigt talade om sin egen agenda.
Trots denna vet­skap kände jag redan efter några minuter att inter­vjun gick käp­prätt åt fel väg. Jag hade tap­pat grep­pet.
Jag minns att jag mitt under ett av icke-svaren lite panikar­tat tänkte: “Jag skiter i de poli­tiska frå­gorna jag gör en person-intervju i stäl­let”.
Ställde några frå­gor om fritidsin­tressen innan jag sam­lade mig och fort­satte med de plan­er­ade frå­gorna. Kanske var de inte till­räck­ligt konkreta, kanske var jag trots allt dåligt påläst.
Nå, det blev en inter­vju ändå och ingen katas­trof heller. Men känslan av miss­ly­ckande satt kvar.
Ni undrar kanske vem poli­tik­ern var? Svar: Cecilia Wide­gren (m), region­styrelsens ord­förande i Väs­tra Göta­land 1999, numera riksdagsledamot.

ETT MISSLYCKANDE av annat slag var när jag träf­fade en kul­turchef. Inter­vjun blev  säk­ert väldigt lyckad och läsvärd, men jag skämdes. Hemma hos den inter­vjuade lade jag märke till ett diplom som satt på väggen och såg då att efter­nam­net stavades med ett s. Nöjd med denna smarta span­ing frå­gade jag aldrig om för­nam­net. Det var ett smek­namn som jag hört och som givetvis var fel. Snarlikt men fel.
Vem hon var? Vet inte. Jag har sorgfäl­ligt förträngt nam­net.
Lär­dom: förut­sätt aldrig stavn­ing av namn. Det kan vara Per, Pehr, Pär eller per­so­nen kanske fak­tiskt heter Pelle.

EN ANNAN GÅNG satt jag med dåvarande Dramaten-chefen Lars Löf­gren på hans tjän­sterum vid Nybro­plan. Jag hade grundligt läst tidi­gare inter­vjuer med honom.
Plöt­sligt mitt under sam­talet slog det mig: “Vad håller jag på med?” Vad jag höll på med var att få honom att åter­berätta de trevliga anek­doterna och de slagkraftiga citaten (till exem­pel “Håll rumpan styv när det svänger”) jag tidi­gare läst så att jag också kunde använda dem.
Jag hade ham­nat i “Malou-syndromet”: ville att han skulle bekräfta det jag redan vis­ste.
Tänkte efteråt att jag kanske gjort för mycket research som tog död på nyfiken­heten.
Ändå, en god fakta-research gör mig till en bät­tre lyssnare och ger möj­lighet till fokuser­ing. Anek­doterna får komma om de vill. Och chansen att de är nya är trots allt större om man glöm­mer de gamla.