NÄR JAG SKREV krönikor på GP:s nyhetsredaktion kom desken och frågade “Vilken vinkel har du?” och jag svarade ofta: “Det vet jag inte. Jag har inte börjat skriva än”.
Jag har den egenheten att jag vill skriva mig fram till en ståndpunkt. Det gladde mig när jag läste i en intervju med DN:s krönikör Lena Andersson att hon gör likadant. Vi är säkert fler.
Jag skriver ingressen sist därför att jag är en Dykare.
Den amerikanske skrivcoachen Don Fry delar in mänskligheten, eller åtminstone den delen som ägnar sig åt skrivande, i “Planners and Plungers”.
Alltså, ungefär Planerare och Dykare. De förra tänker igenom vad de ska göra och sedan gör det. De senare gör saker och tänker igenom senare.
Planerare skapar en plan och följer den. Dykare upptäcker vad de vill under arbetets gång.
Alltså, en skrivande Planerare gör först en disposition medan en Dykare kastar sig rakt in i skrivandet direkt och fixar till det i efterhand.
Man kan inte avslöja dem genom att läsa deras texter, det måste ställas frågor om deras arbetsmetoder. De kan båda skriva med samma hastighet och samma kvalitet.
Men skrivarvärlden behärskas av Planerarna, menar Fry, alltifrån svensklärarna till deskredaktörerna. Dock behöver inte Dykarna känna sig nedtryckta. Det är okej att vara en skrivande Dykare (en tredjedel av alla journalister är det påstår Fry, jag tror att vi är betydligt fler).
Planerarna verkar så ordentliga och avundsvärda (läs: vattenkammade fjäskisar). Men glädjande nog har de också sina baksidor. De är rigida, de följer även usla dispositioner. De får problem när flytet i texten pekar åt ett annat håll än den dispositionen föreskriver.
Dykaren låter intuitionen styra. Dock kan vi vara långsamma eftersom vi gärna skriver en lång förstaversion och stryker ner efteråt. För att öka tempot föreslår Don Fry följande skrivordning: skriv, korta, disponera om och revidera.
Men, som hos många Dykare, finns det även en liten Planerare inom mig. Jag gör ofta en plan över vilken ordning textens olika delar ska komma. Sedan börjar jag skriva, inte nödvändigtvis från början och planen spricker förr eller senare men jag fortsätter och till slut har jag de delar jag anser vara nödvändiga, arrangerar dem i rätt ordning och kanske skriver övergångar mellan några av dem. Sedan skriver jag ingressen.
En god blandning av planerande och intuition är kanske det bästa.
Och du, är du en Planerare eller en Dykare?
Author Archives: Peter Lenken
Pulitzervinnare berättar
PÅ MÅNDAG presenteras årets Pulitzer Price-vinnare. I väntan på dessa kan man fördjupa sig i några av förra årets vinnare när de berättar om hur de jobbade med sina reportage.
De deltog i ett seminarium som finns bandat här.
Matt Apuzzo och Eileen Sullivan från AP hade tillsammans med två kolleger avslöjat New York-polisens hemliga avdelning för terroristspioneri (Läs: muslimspioneri).
Deras första reportage börjar med att polisen och FBI kallades till en lägenhet i New Jersey där en skräckslagen vicevärd hittat massor av terroristlitteratur och datorer. Det visade sig att det inte var ett terroristnäste utan New York-polisens (NYPD) hemliga spionavdelning som var helt obekant för FBI (och som dessutom opererade långt utanför sitt område).
Apuzzo hade fått nys om denna avdelning av en händelse när han intervjuade en polis. Under intervjun hamnade polisen ibland på stickspår och Apuzzo lät honom prata på för att själv komma ifatt i anteckningsblocket. Men när han sedan lyssnade på intervjun upptäckte han att det bästa materialet fanns just där. Polisen pratade om terrorspioneri.
För att hitta personer att prata med googlade de sökord + Linkedin och fick fram ett antal namn.
De sökte personer som var insatta på deras kontor. De som inte ville svara gick de hem till och knackade på dörren.
– Åttio procent slängde igen dörren, berättar Matt Apuzzo. Men bland de övriga tjugo fick vi de bästa intervjuerna vi någonsin fått.
Varför ville de prata med journalister? Därför att de var stolta över sitt arbete som de ansåg förhindrat nya terrorattacker i New York.
Men spioneriet gick långt in i människors privatliv och kränkte deras integritet. Poliser infiltrerade bland annat muslimska församlingar.
Många källor var anonyma men det ser inte Apuzzo/Sullivan som något anmärkningsvärt. “Anonyma källor är gjorda just för den här typen av jobb”, i övrigt kan man vara kritisk.
De sållade bort mycket material som de inte hade täckning för. Men de var rätt ute visade det sig. Först efter den inledande artikeln fick de tag i dokumenten som bevisade det de påstod.
Många som utsattes för spionaget hade länge misstänkt att de var förföljda, andra blev chockade. De fick nu komma till tals, vilket de sällan får annars i amerikansk press.
AP:s avslöjande ledde bland annat till krav i kongressen på en utredning.
Apuzzo: — Jag är så trött på att 9/11 används som motiv till att stänga information till massmedierna av “säkerhetsskäl”. Men om Bin Ladens död vet vi allt eftersom de inblandade ville ha bra publicitet.
Rick Bragg och den kreativa klockan
RICK BRAGG KALLAR SIG själv en “misery writer”. Han har skrivit mycket om våld och annat elände. Ofta skriver han under deadlinehot. Men alltid med berättande element i texten.
Han är uppvuxen i Alabama där han varma kvällar på sydstatsverandan vid foten av Appalacherna hörde historier från livet och lärde sig berätta dem.
Att använda berättande element i nyhetsrapporteringen, menar Rick Bragg, är att ge händelsen mera liv. Ett dödsfall kan vara en siffra i statistiken eller en tung tragedi. Det kan också vara skillnaden på om läsaren är kvar på sidan eller bläddrar vidare.
Berättelsen meddelar inte bara vad som skett, den visar också. Den gör texten mer kraftfull och skapar dessutom en rytm.
Han letar efter detaljer som kan ge historien färg och försöker undgå det självskrivna, det som alla tänker på först.
Han har ingen särskild arbetsmetod när det gäller att skriva på kort tid: “Panik som alla andra”. Men han försöker utnyttja tiden, när han sitter i en bilkö eller väntar på någon, till att tänka på vad han fått tag på och försöka hitta ett berättande flöde. Sedan vid datorn kopplas automatväxeln in, man hinner inte tänka på tjusiga formuleringar, bara raka beskrivningar.
Rick Bragg rapporterade från Oklahoma-bombningen i april 1995 där 168 människor dog. När domen skulle komma två år senare inledde han sin text i New York Times så här:
“Oklahoma City 2 juni 1997:
Efter explosionen lärde sig folk att skriva med vänster hand, att knyta bara en sko. De lärde sig att leva med metall– och glasbitar djupt inne i deras kroppar, att le med ansikten som gav dem lust att gråta, att gråta med emaljögon. De lärde sig, i hem där barn hade lekt, att stå ut med tystnaden. De lärde sig att sova på piller, att sova ensamma.“
I den danska boken “Virkelighedens fortaellere” får Bragg frågan om han skrev den inledningen på förhand.
Nej, svarar Bragg. Han satt framför den tomma skärmen i evigheter och till slut började han läsa i den stora tidningshögen han hade bredvid sig på hotellrummet. Ur dessa texter plockade han små bitar av den smärta som Oklahomabombaren Timothy McVeigh hade åsamkat människor. Och det blev hans inledning.
– Det är nog den bästa och mest gripande inledning jag har skrivit i hela min karriär, säger Bragg. Den är inte svulstig eller melodramatisk. Jag plockade bara en planta från var och en av historierna i krukan och satte ihop dem på nytt.
Han hade funderat i flera dagar på hur han skulle få till en bra inledning utan att hitta någonting. Det slutade med att han skrev texten på mindre än två timmar.
Se där vad en klockas tysta tickande kan göra för att skapa en bra text.
SPRÅKBRÅK: Nix-registret ett skämt
NIX-TELEFONREGISTRET är ett skämt. Hela telemarketingbranschen är full av skojare. Nu diskuteras om man ska kunna “spärra” sin mobil för säljsamtal, när man i stället borde diskutera att förbjuda denna verksamhet helt och hållet.
Just ordet spärra är i dessa sammanhang behäftat med en ganska ihålig tolkning.
Det ringer på telefonen och man rusar upp från matbordet för att svara. Men det är ingen där. Den som ringt upp svarar inte! En otrevlig handling och en usel telefonmoral.
Anledningen är att telefonförsäljarna ringer upp flera nummer samtidigt och tar den som svarar först och skiter i de andra.
Detta är bara ett exempel på alla de olägenheter som telefonförsäljningen orsakar oss konsumenter. Det finns förstås värre exempel, alla som blir blåsta av oseriösa försäljare. I USA erbjuder de till och med motsvarande NIX-registreringar — mot en avgift.
Nix i Sverige är ett skämt eftersom så många helt enkelt struntar i min registrering. Dessutom är det krångligt att registrera sig. Man måste ringa två gånger med ett par dagars mellanrum och sedan kan försäljningen fortgå i tre månader eftersom företagen bara behöver uppdatera sina Nix-listor med den intervallen.
I USA:s motsvarighet National Do Not Call Registry kan man anmäla sig enkelt via ett mail (samma hos TPS i England) och där måste företagen uppdatera varje månad.
En annan nackdel med Nix-registret är att det inte omfattar företag jag har avtal med (har inte räknat hur många gånger Bredbandsbolaget ringt och erbjudit saker jag tackade nej till redan vid det första samtalet).
Om jag Nix-registrerar mig gör jag det för att jag inte vill störas av några telefonförsäljare. Då spelar det ingen roll om de ringer från företag jag har avtal med eller inte. Det är faktiskt precis lika störande.
I USA har det varit möjligt att spärra sin mobil sedan 2003. Nu, fjorton år sedan starten, har Nix planer på detsamma.
Men i Ekot säger konsumentombudsmannen Gunnar Larsson att detta inte är bra eftersom det i stället skulle öka antalet säljsamtal. Det finns redan nu en överenskommelse i branschen att inte ringa på mobiler och om det blir en Nix-registrering är det fritt fram att ringa alla andra.
Problemet är att det redan idag rings allt oftare på mobilen. Nix-registreringarna respekteras dåligt helt enkelt.
Däremot är Gunnar Larssons grundtanke bra, nämligen att ansvaret förs över till branschen genom att tvinga den att skaffa tillstånd för sina försäljningssamtal från varje telefoninnehavare.
Grunden för min kritik mot telefonförsäljning är, förutom det otrevliga intrånget i mitt privatliv, att denna försäljningsmetod är väldigt ojämlik. Som konsument är man i underläge. Den som ringer upp är väl förberedd och har kanske till och med gått kurs i hur samtalet ska läggas upp, medan jag som svarar plötsligt ställs inför ett val jag över huvud taget inte funderat på. Jag ska på stående fot fatta ett köpbeslut. Försäljaren kan till och med kräva att jag ska byta telefonoperatör utan att göra några jämförelser med andra bolag.
Därför är det allra bästa att förbjuda denna tveksamma verksamhet över huvud taget. Den gör ingen samhällsnytta alls.
Nyttan med misslyckade intervjuer
MAN KAN LÄRA SIG mycket av sina egna misslyckade intervjuer. En gång intervjuade jag en politiker som jag visste var av den sorten som aldrig svarade rakt på frågor utan omedelbart körde in på sitt eget spår och mångordigt talade om sin egen agenda.
Trots denna vetskap kände jag redan efter några minuter att intervjun gick käpprätt åt fel väg. Jag hade tappat greppet.
Jag minns att jag mitt under ett av icke-svaren lite panikartat tänkte: “Jag skiter i de politiska frågorna jag gör en person-intervju i stället”.
Ställde några frågor om fritidsintressen innan jag samlade mig och fortsatte med de planerade frågorna. Kanske var de inte tillräckligt konkreta, kanske var jag trots allt dåligt påläst.
Nå, det blev en intervju ändå och ingen katastrof heller. Men känslan av misslyckande satt kvar.
Ni undrar kanske vem politikern var? Svar: Cecilia Widegren (m), regionstyrelsens ordförande i Västra Götaland 1999, numera riksdagsledamot.
ETT MISSLYCKANDE av annat slag var när jag träffade en kulturchef. Intervjun blev säkert väldigt lyckad och läsvärd, men jag skämdes. Hemma hos den intervjuade lade jag märke till ett diplom som satt på väggen och såg då att efternamnet stavades med ett s. Nöjd med denna smarta spaning frågade jag aldrig om förnamnet. Det var ett smeknamn som jag hört och som givetvis var fel. Snarlikt men fel.
Vem hon var? Vet inte. Jag har sorgfälligt förträngt namnet.
Lärdom: förutsätt aldrig stavning av namn. Det kan vara Per, Pehr, Pär eller personen kanske faktiskt heter Pelle.
EN ANNAN GÅNG satt jag med dåvarande Dramaten-chefen Lars Löfgren på hans tjänsterum vid Nybroplan. Jag hade grundligt läst tidigare intervjuer med honom.
Plötsligt mitt under samtalet slog det mig: “Vad håller jag på med?” Vad jag höll på med var att få honom att återberätta de trevliga anekdoterna och de slagkraftiga citaten (till exempel “Håll rumpan styv när det svänger”) jag tidigare läst så att jag också kunde använda dem.
Jag hade hamnat i “Malou-syndromet”: ville att han skulle bekräfta det jag redan visste.
Tänkte efteråt att jag kanske gjort för mycket research som tog död på nyfikenheten.
Ändå, en god fakta-research gör mig till en bättre lyssnare och ger möjlighet till fokusering. Anekdoterna får komma om de vill. Och chansen att de är nya är trots allt större om man glömmer de gamla.