STANDARDEN PÅ EN tidnings texter sätts av redaktörerna. Att texter blir noggrant granskade är en stark signal till reportrarna att på den här redaktionen vill vi ge läsarna bra läsvärda texter. Det går inte att lämna ifrån sig vad som helst och hoppas att någon fixar till det i slutändan.
Signalerna bör ges redan när jobbet ska göras. Hörde Filters chefredaktör Mattias Göransson sucka över alla frilansare som hade idéer om ett ämne. Just ett ämne men inget mer. Han saknade någon djupare tanke om vad som skulle berättas.
En idé måste alltid kokas ner, stötas och blötas. Alltid. Även om det är en erkänt duktig reporter som alltid lämnar välskrivna texter ifrån sig. Alla måste tvingas tänka igenom vad som egentligen ska berättas.
Minns ett samtal för länge sedan med Ulrika Knutson som berättade hur det var på salig Månads-Journalen.
Där hade man extremt producerade texter. De var oerhört genomarbetade, “…för att inte säga överarbetade”. Alla jobb diskuterades igenom ordentligt innan de lämnades till reportern. Idéerna drogs alltid flera varv. Texterna gick runt och ältades. Det rådde ett förtroendefullt förhållande mellan medarbetarna. Ingen prestige, berättade Knutson.
Rubriker och ingresser maldes i en särskild kvarn. De måste vara exakt rätt för att passera.
Frilansare fick inte bara en beställning, idéerna knådades och vreds. Alla klarade inte detta. Det hände att frilansare sprang ut från M-J och ropade: “Aldrig mer!”.
Eller “Aldrig Mehr!”, kanske. För det var chefredaktören Stefan Mehr som drev det språkliga arbetet in i minsta kommatecken. När Ulrika Knutson kom till M-J tyckte hon att han inte var riktigt klok. “Han kunde driva folk till vansinne.” Men efteråt insåg hon hur mycket hon lärde sig på den här tiden. I stället för att vara stingslig blev hon tacksam när andra hade synpunkter på den egna texten.
Det handlar om att få en bra atmosfär på redaktionen. Det är svårt och kräver långsiktigt arbete. Men framför allt att ledningen inser värdet av välskrivna texter och hur dessa kan lyfta en tidning.
Author Archives: Peter Lenken
När det är dags att kalla på Anti-Jante
VAD SKA MAN göra åt den där sura missnöjda kritikern som hela tiden finns inom en? Aldrig nöjd. Är framme och petar i texten redan när den skrivs. Ifrågasätter och trycker ner.
Sneglar ständigt på hur bra andra arbetar och skriver. “Det där skulle aldrig du klara.” Klagar inte bara på den egna förmågan utan ständigt också på yttre omständigheter: deskens idiotiska idéer, datorkrångel, folk som inte svarar, de där anteckningarna som försvann, det beska kaffet, tjatiga kolleger, klockjäveln som går för fort, den trasiga tvättmaskinen.
Hur står man emot tvivlet på den egna förmågan? Det som man absolut inte vill visa, den kompetenta fasaden måste hållas uppe till varje pris. Vad gör man trots decennier i yrket plötsligt tycker att man beter sig som en amatör?
Dags att kalla in Anti-Jante. Dags för lite egna klappar på axeln, för lite egenuppmuntran, för lite självberöm, dags för lite skryt.
När sa du “Det här gjorde jag fan ta mig jävligt bra!” till dig själv senast? Jag lyckades få ihop den där texten till slut i alla fall. Jag fixade den där nyheten till webben, bara på en halvtimme.
Jag räddade jobbet. Jag hittade en bättre vinkel. Jag hörde under intervjun att det var något skumt. Jag hade lite tur som fick den där nyheten, men det var fan ta mig min nyhetsnäsa och min erfarenhet som luktade mig dit. Jag fick ihop alla tre grejerna och de var välskrivna också. Jag gav mig inte. Jag höll deadline. Jag upptäckte felet som ingen annan såg. Jag fixade det. Jag är en duktig journalist.
När sa du senast till dig själv: “Det här gjorde jag fan ta mig jävligt bra!”
Reporterns fyra knivar
Fyra verktyg, inte fler.
ÄR DU DEN VASSASTE kniven i redaktionslådan? Inte? I så fall bör du först titta efter hur många knivar du har i din egen låda.
Tänk på ditt eget kök. Hur många knivar har du där? Åtta? Tio? Tolv?
Du kanske har köpt ett helt set, i stället för att välja ut några få bra. I köket behöver man fyra knivar, varken mer eller mindre. En god kock klarar sig med fyra bra knivar.
Vilka då? Jo, de som finns på bilden. Fr.v: kockkniv, filékniv, brödkniv och skalkniv.
Jag tycker att man kan dra många liknelser mellan en kock och en reporter. Det finns gourmetreportrar och det finns reportrar som lagar god husmanskost. Somliga texter steks direkt i nyhetspannan, andra hamnar i långkoket. Somliga gör blodpuddingen från grunden, andra använder halvfabrikat.
Det finns restaurangägare som, när de ska anställa en ny kock, tittar på hur denne hanterar sina knivar. Om kocken inte respekterar sina viktigaste redskap kan man heller inte räkna med att det finns någon respekt för den färdiga produkten.
En vass skribent använder inte tolv knivar. Skrivarjobbet måste renodlas. Och man måste plocka fram rätt kniv vid rätt tillfälle.
Kockkniven lägger grunden för det fortsatta arbetet. Det är den viktiga researchkniven. Den används till att preppa materialet som ska användas när texten ska lagas senare.
Filékniven tar med sitt långa smala blad ut det bästa ur råvaran. Det är fokuskniven som bestämmer mängder och gör huvudingrediensen till ledstjärnan.
Brödkniven delar upp brödtexten i lagom stora bitar. Den lägger dispositionen och kan även skära dramaturgiska snitt.
Skalkniven gör detaljarbetet med precision. Den används till språkkänslan, stilen och finliret. Den skalar bort det onödiga.
Renodla dessa verktyg och inse att de är allt du behöver. Lär dig att hantera dem precis som en skicklig kock. De ska kännas som din kärestas kind i din hand.
Och vårda dem väl. Handdiska, inte i maskinen. Och se för all del till att de inte ligger i den där lådan. Förvara dem separat. Ha dem framme för de är dina bästa vänner i köket.
Jo, ett verktyg till behöver du förstås: ett bra brynjärn så att dina knivar alltid håller skärpan. En skicklig kock använder
aldrig slöa knivar. Aldrig någonsin. Inte en vass reporter heller.
Hur en Enquist-intervju inleds
Bild: Ulla Montan
DEN MEST intervjuade personen just nu är P O Enquist. Jag har läst ett par längre intervjuer med honom de senaste dagarna. Anledningen är hans nya roman Liknelseboken.
I Vi inleder Yukiko Duke med en scen från 2010 när Enquist föreläst om sin nya bok Ett annat liv. “I ögonvrån ser han en kvinna närma sig. En läsare som vill fråga något, kanske? Nej. Till sin stora förvåning ser han att det är Hjördis, en av hans kusiner.“
Hon berättar att hon har “notesblocket” med kärleksdikterna från Enquists far till hans mor, boken som han trodde var uppeldad. Det blir pusselbiten som fattas i den roman han kört fast med.
Duke har förstås fått historien berättad för sig men skildrar den inifrån Enquists huvud: “En läsare som vill fråga något, kanske?” Det där sista “kanske” ger osäkerheten, inte bara Enquists utan den drabbar även läsaren. Nästan som en plantering till vad som kommer i nästa mening.
Det är numera ett standardsätt att börja en intervju eller reportage, med en scen. Det är bra och effektivt men kan ofta i intervjuer bli oerhört tröttsamt när den inleds med hur och var reportern och intervjuoffret (offret?) möts: “Hon är en kvart sen och ber om ursäkt. Sedan beställer hon en liten latte och en ostfralla med sallad. Hon är längre än jag trott.” Typ.
I Dukes fall är det en mycket medvetet vald scen som inte bara ger en fin ingång i intervjun utan också pekar ut den centrala punkten i Enquists roman.
Allt enligt den dramaturgiska skolboken, att börja med stor orkester för att sedan bygga upp storyn från början med pianotoner (i Dukes fall: “Det är dags att återvända till det gröna huset i den lilla byn Hjoggböle i Västerbotten, mittpunkten i barndomens universum.” Så tar hon det från början i ett lugnare tempo.)
Mästerliga Karin Thunberg i Svenska Dagbladet börjar inte intervjun med en scen utan mitt i ett resonemang, om vad det är för bok: “Han säger själv att det är en svår bok. Den tog åtminstone lång tid att skriva, fem år, och nu vet han inte riktigt hur han ska tala om den. En liknelsebok är det, jo, jo. Och en kärleksroman. “
Bra skribenter använder inte alltid pratminus utan glider in och ut i de egna orden och citaten.
Först “Han säger…” och sedan är vi åter inne i Enquists skalle: “En liknelsebok är det, jo, jo.“
Sedan följer faktiskt en scen från själva intervjusituationen, hur han ligger hemma på soffan. Jag gissar att han inte låg där under hela intervjun men Thunberg har förstås tagit reda på vilken bild som inleder intervjun och använder sig då av Dan Hanssons soffbild.
(Hur många intervjuer har man inte läst där reportern ingående slentrianmässigt beskriver personens klädsel som är helt annorlunda på bilden, för den togs vid ett annat tillfälle.)
Thunberg beskriver hur den långe författaren ligger med benen vinklade över den sovande hunden. Nej, hon skriver givetvis inte “hunden” utan “schnauzern Pelle”.
Den återkommer längre fram i intervjun efter en fråga hon ställt: “P O Enquist reagerar med sådan kraft att hunden vaknar till under hans knäveck”.
Soffscenen, han “ligger till bords”, i inledningen tjänar också som en indirekt personbeskrivning. “Själva liggandet ska inte förväxlas med Jesu lärjungars. Själv talar han hellre om Kronblom”.
Så elegant får hon med hans frireligiösa arv och hans självironiska ödmjukhet. Bara så där!
Jag hade tänkt gå igenom båda intervjuerna i dess helhet men fastnade redan i inledningen. Så är det när man har att göra med skickliga skribenter.
SPRÅKBRÅK: Skrivarbläckskapitalismen
Droppar från Marianergraven?
I SENASTE NUMRET av Råd&Rön har de gjort en test av skrivare: “Skrivaren slukar bläck”. Där avslöjas att skrivarens automatiska självrengöring blåser oss på flera hundra utskrifter per bläckpatron.
Aha! Saker och ting börjar ibland falla på plats. Det är alltså för att dyrbart bläck slösas på rengöring av patronmunstyckena som de så ofta tar slut. Och det är därför som min skrivare håller på i evigheter med att köra vagnen med patronerna fram och tillbaka innan man kan skriva ut.
Den skrivare jag har (hp-Photosmart) är tydligen den i särklass värsta. Den har en extra bläckanvändning på hela 349 procent, det näst sämsta märket har 147 procent. Detta om man skriver ut då och då under en treveckorsperiod.
I artikeln sägs att skrivarbläck har ett literpris på 16.000 kronor, nästan fyra gånger så dyrt som Systembolagets dyraste champagne (vilket i och för sig inte stämmer, Billecart Salmon Nicolas Francois –61 Magnum, kostar 21.933 kr/l).
Men vad vi aldrig får veta är varför skrivarbläcket är så löjligt dyrt. Jag väntar fortfarande på denna förklaring.
Det verkar som om innehållet i patronbältet som kostar över 600 spänn varje gång, är mer exklusivt än saffran. Utvinns det från någon sällsynt bläckfisk som lever längst ner i Marianergraven?
Inte nog med att de tar ut ockerpriser för bläcket, de tillverkar dessutom skrivare som slösar med det så mycket det går.
Råkapitalism är bara första bokstaven i förnamnet. Rensa kvaddet!