VAD GÖR MAN åt politiker som inte vill svara på frågor? Ett gammalt klassiskt problem. I Ekots lördagsintervju illustrerade energiminister Anna-Karin Hatt ( c ) detta.
Det handlade om dem som är motståndare till vindkraftsutbyggnaden och hon fick frågan av Ekot:s Ci Holmgren: “Vad tror du det är som gör att de inte vill ha vindkraft?“
Det är en god idé att låta den intervjuade själv definiera ett problem, då är det lättare för reportern att gå vidare än om reportern själv lägger grunden för frågan. Det är ju detta som Carl Bildt så ofta använder sig av, nämligen att ifrågasätta premisserna för frågan.
Men att få en politiker att så att säga tala för motståndarna är ingen lätt sak.
Så här svarade Anna-Karin Hatt: ” Generellt sett finns det ett väldigt starkt stöd för utbyggnad. Forskare vid Göteborgs universitet gjorde en undersökning 2011 där de kunde visa att 88 procent av alla svenskar ville att vi skulle satsa lika mycket eller ännu mer på att bygga ut vindkraften.“
Ny fråga: “Men de som inte vill då?“
Hatt: “Det är klart, ska man sen få ett stöd för en lokal etablering — - — så är det viktigt att vindkraftsbolagen är duktiga på att — - — finns en bra förankring…“
Svaret är dubbelt så långt och handlar fortfarande om hur man ska förankra besluten.
Ci Holmgren gör ett tredje försök: “Men de som ändå inte vill, vad tror du det är de inte vill ha?“
Hatt: “Framförallt tror jag det är så att om man känner att man får något tydligt tillbaka…“
Svaret är nu ännu längre men handlar fortfarande om att bolagen ska förankra och föra dialog. Ci Holmgren ger upp.
Eftersom det var inledningen på programmet kanske hon skulle avbrutit och startat om med uppmaningen “svara gärna på mina frågor”.
Jag tycker åtminstone det är bra om reportern förtydligar för lyssnaren/läsaren att politikern inte ville svara på frågan. Eller i det här fallet själv framfört motståndarnas argument, dessa fick nu inte komma fram och politikern slapp konfronteras med dem.
I P1-morgon var det infrastrukturminister Catarina Elmsäter (m) som hade svårt att svara på frågor om 15-minutersgräns för försenade tåg.
Hon utgick från en premiss som inte fanns, nämligen att berömma sig själv för att de valt att mäta (som om någon var emot det). Hon valde också politikertricket att föra fram en färdig fras: “För resenären är ett försenat tåg alltid ett försenat tåg oavsett minuter”.
Dessvärre upprepade hon denna korkade och meningslösa sentens tre gånger.
Här behövdes inget förtydligande. Elmsäter klarade på ett utmärkt sätt av att illustrera sin egen svarslöshet.
Author Archives: Peter Lenken
Om mamma älskar dig…
EN AV DE YRKESSKADOR som en journalist kan drabbas av är den överdrivet kritiskt granskande blicken, att i alla lägen ifrågasätta och hitta ömma punkter. Att aldrig vara riktigt nöjd.
Att känna sig misslyckad om allt är perfekt, om man inte lyckats hitta någon liten spricka i fasaden. Att aldrig vara odelat entusiastisk. Tänk om jag kunde ha min hustrus spontana skratt. Nej, jag är skeptisk. Vem vet, när allt kommer omkring kanske det inte var något att skratta åt.
Man påpekar ett litet fel i barnens skolarbeten när man i stället helt och hållet borde ägna sig åt beröm. Man kan inte gå och handla utan att granska varje vara. Varför heter det ”Hushållspastej” och ”Vardagskorv”, det måste vara någon enklare sort. Bäst att kolla innehållsförteckningen. ”Flintastek”? Den fanns inte när jag var liten. Har de hittat en ny del på grisen som inte gick att äta förut? Och varför står det ”Första försäljningsdag” på ett bröd? Säljs inte bröd alltid när det är färskt?
Visst är det bra att vara kritisk. Visst är det bra att inte bli lurad i affären. Men det blir så tröttsamt. Man skulle bara vilja gå omkring på Ica som en vanlig människa ibland, utan Stålmannenkostymen.
Jag hittar alltid något fel när jag handlar. Alltid. Men man vill ju inte klaga. Man vill inte vara som en gnällgubbe. Eller den gnällgubben som man egentligen är.
Rädslan att göra bort sig kanske är orsaken till att den kritiska blicken alltid är påslagen.
Det som är en av mina största tillgångar som journalist kan bli plågsamt privat. För visst måste man som journalist vara kritisk och ifrågasättande. Ständigt. Det ligger i själva uppdraget. Som en klok chefredaktör sa: “Jag skulle aldrig anställa någon som inte sa emot mig.“
Det där har jag antagligen hört någonstans men när jag tänker efter är det nog en skröna. Finns det verkligen en chefredaktör som sagt så? Jag är skeptisk.
Alltså alltid ifrågasättande. Aldrig entusiastisk (jo, om man hittat något som är riktigt fetfel någonstans förstås).
Jag hörde en amerikansk journalist säga något träffande om det här en gång. Han sa:
“If your mother tells you she loves you… well, check it out.”
Konsten att välja sig själv
IBLAND HAMNAR MAN bredvid någon på en fest eller på tåget, som bara pratar och pratar. Om sig själv. Det kan gå en hel middag eller tågresa utan att personen ställt en enda inbjudande fråga som ett “Vad tycker du?” eller “Hur känner du värdinnan?”, inte ens ett “eller hur?”.
Det är en person som tar första person singularis bokstavligt. Dessvärre skriver sådana personer också i tidningen. Skribenter som glömmer läsaren.
Det är en god regel för en skribent att vara uppmärksam på läsaren genom hela texten.
Regeln kan lätt glömmas bort om man skriver i jag-form. Ungefär som en memoarförfattare som vanligtvis mest tänker på sig själv, att skriva ner allt den varit med om, oavsett om det är spännande för läsaren.
Det är bra att det inte skrivs jag i nyhetsartiklar. Det skulle bli olidligt i längden oavsett om läsaren uppmärksammades eller inte. Skriver man i första person sätter man sig närmare läsaren. Det blir mer intimt, vilket kanske inte alltid är önskvärt.
Men ett “jag” kan också vara allmängiltigt. När författaren George Orwell deltog i spanska inbördeskriget blev han skjuten. I boken “En hyllning till Katalonien” beskriver han hur det kändes, inte för att det var särskilt spännande att just han blivit träffad, det var en allmänmänsklig erfarenhet som delats av hundratusentals: “Hela upplevelsen att bli träffad av en kula är synnerligen intressant och jag tror det finns skäl att beskriva den i detalj.“
Orwell kände det som om han befann sig mitt i en explosion. Det var en skarp knall och ett bländande ljussken och han fick en fruktansvärd stöt men kände ingen smärta “… en känsla av yttersta svaghet, en känsla av att åkt på en smäll och skrynklats ihop till ingenting.“
I krönikor och i reportage kan “jag” var mer naturligt än i nyhetstexter. Innan jag började skriva krönikor använde jag sällan första person i reportage. Jag var ganska förtjust i “vi”. Det var ofta jag och fotografen/tecknaren men inkluderade samtidigt läsaren på något sätt.
Jag har heller inga problem med “man”, det kan också vara inkluderande. Enda faran är att det kan bli luddigt. “Man anser…” , “… menar man”. Det måste framgå klart och tydligt vem man är här.
En genre där jag-formen förekommer flitigt är i recensioner. Ibland läser man bokrecensioner där skribenten tar boken som utgångspunkt för att berätta en egen historia. På slutet nämns pliktskyldigt själva boken.
Många recensenter lämnar läsaren/lyssnaren enbart med några allmänna tyckanden. De nöjer sig med ett: “på mig funkar det inte” och lyckas inte lyfta sina reflexioner till något allmängiltigt. I exempelvis DN:s legendariske litteraturkritiker Bengt Holmqvists recensioner är ordet “jag” mycket sällsynt. Han hämtade sin auktoritet från en djupare källa.
Ett gott råd till dagens recensenter: försök att nästa gång utelämna ordet jag. Det blir garanterat inte sämre. Man kan vara personligt i en text utan ett enda “jag”.
Att kliva närmare läsaren med ett “jag” kan var alldeles utmärkt. Men det ska vara ett medvetet val. Det är ett stilistiskt grepp som utkräver ett visst förhållningssätt till texten och läsaren (detsamma gäller ett frågor-svar-upplägg i en intervju).
Jag är allergisk mot ett “jag” som plötsligt dyker upp i slutet på en text — eller för den delen, ett “jag-grepp” i inledningen som sedan inte fullföljs.
Det är skillnad på första person och på att skvätta “jag” all over the place, för att skriva populärsvenska.
Viktigt också att komma ihåg: en jag-text har inte mindre krav på sig, den måste vara lika sann och adekvat som någon annan text.
Detta är i alla fall vad just jag tycker. Vad tycker du?
Texten som fyllnadsmaterial
HAR NI HÖRT historien om förmannen Oskar från Göteborg som övervakade ett smärre grävprojekt på Såggatan i Majorna på 50-talet?
Kommunalarbetarna höll på att gräva en djup grop. Den minste i gängen (i Göteborg heter det “gängen” även i bestämd form singular) stod längst ner och grävde. Ungefär en gång i halvtimmen hade han fyllt skottkärran vid kanten.
En av de andra gubbarna som stod bredvid körde bort och tömde kärran som sedan ställdes tillbaka. Den lille fortsatte gräva nere i hålet. När de nästan var klara råkade den som skulle köra iväg med skottkärran tappa balansen och sakta, sakta gled all lera tillbaka ner i gropen igen.
Snart stod en väldig skugga vid mannens sida. Det var Oskar. Men den förväntade utskällningen kom inte. Oskar tittade tyst ner i hålet och sa: “Fyllde änna gött dö!“
Detta var värre än en utskällning. Mannen var förkrossad.
Jag hörde historien en gång av språkprofessorn Bo Ralph som var vittne till händelsen. Ralph höll ett seminarium som handlade om språkets valörer och språket som kommunikationsverktyg.
Saker och ting kan sägas på många olika sätt. Det viktiga är att budskapet går fram. Oskar hade en väl inövad känsla för detta.
Det är en känsla som också borde finnas hos alla skrivande journalister. Språket kan som bekant skymma budskapet också. När vi själva grävt klart ska vi inte schabbla bort det vi med så stor möda grävt fram.
Därför är det glädjande att flera programpunkter på det kommande grävseminariet handlar om att göra en bra berättelse av det stora materialet.
Jag tänker också på vår roll i det dagliga arbetet, att avslöja själva språket. Att granska makthavarna även på det språkliga planet, för språket är också ett vapen.
Det gäller att se språket, uttrycken, orden. Vilka ord använder politikern? Ofta väl valda, ibland utslungade i stundens hetta.
Så är det även med oss själva. Ofta väl valda ord men ibland går det lite för snabbt.
Då kan det uppstå smått komiska rader, ja rent av någon slags ofrivillig poesi: “Livet har blixtlås bak” (modereportage) eller “Ökad kollektivtrafik i farozonen” (vem vågar åka där?). Samt: “Medryckande musik av Hemvärnet — så man nästan hade lust att göra på stället marsch” (bild på dirigenten, en enbent militär).
Man brukar säga att dagstidningsjournalister skriver i sanden. Det är värre än så, vi sitter inne i ett timglas och skriver sanden. Då kanske man kan tro att det inte är så speciellt noga med språket — det är ju snart glömt.
Det händer att vi tvingas koka soppa på en spik, det är också en talang. Men det kan bli plågsamt krystat när en tidning bestämmer sig för att “hålla i” nyheten några dagar till. På fjärde dagen brukar den där spiken komma. Man har egentligen inget nytt att säga men bestämmer ändå att “hålla i”.
Ibland önskar man att utrymmet bestämdes av innehållet. Men det kanske är att kräva för mycket.
Vi reportrar är ju så olika (tack och lov!). Det finns alla sorter, från den språkligt medvetne petimätern med bestämda åsikter om varje skiljetecken, till nyhetsjägaren som öser ur sig texter som är ett slags råmaterial för redigeraren. Frågan är vilken kategori den senare föredrar?
Det är inte språklig virtuositet jag efterlyser, bara lite mer tanke bakom det vi skriver. Ökad språkmedvetenhet. Inget okritiskt anammande av modeord, fackuttryck, svengelska glosor och språkliga dimridåer.
Då slipper vi också risken att få höra den trötte nattredaktören Oskars replik när vi lämnat: “Tack! Fyllde änna gött dö.
Ingen glömmer ett gott slut
ALLT KRUT PÅ ingressen. Så brukar det vara för de flesta reportrar.
Men tänk efter, inte många läsare återvänder till den där briljanta ingressen du skrev, men slutet är det sista de läser. Spara lite krut till det också.
För att lägga ihop två citat jag läst: Om inledningen kan vara en blixt som lyser upp storyn, kan ett slut vara en brinnande låga som lyser länge inom läsaren.
Bläddra igenom några tidningar och kolla hur texterna slutar. Då ska ni göra en snabb upptäckt, nämligen att de flesta slutar med ett pratminus.
Kan vara en bra utväg om deadline närmar sig allt för hastigt (vilket den alltid gör som bekant). Men det har blivit lite klichéartat.
Det kan vara bra, om det är ett bra citat som sammanfattar eller ger en väg ut. Det ger åtminstone reportern en väg ut och lämnar sista ordet till den intervjuade.
Själv är jag en sån som helst vill ha sista ordet och det enda tillfälle där jag garanterat kan få det är i min egen text. Därför missar jag sällan chansen. Jag brukar under researchen inte bara fråga mig var inledningen finns utan också om jag har något bra slut.
Det sägs att när K.J. Rowling planerade sin Harry Potter-serie började hon med att skriva det sista kapitlet. Det är bra att veta var man ska landa.
Även om slutet är viktigt ska man inte slå knut på sig själv för att finna det. Om det inte finns något naturligt slut så okej, sluta med “Dom faller den 4 april”. Bättre att fimpa än att låta cigaretten ligga och självdö i askkoppen.
Ibland kan slutet bli långdraget som en sluddrig middagstalare. Man vinkar åt läsaren: “Adjö, nu är det snart slut. Ajö, ajö”. Håll-för-metoden är bra. Täck över sista meningen och se om slutet sitter där i stället. Eller i meningen innan. Om ni hamnar uppe i ingressen kanske ni ska fundera på om det inte är läge att skriva om från början.
Slutet ska vara distinkt. Hellre ett pistolskott än att rida bort i skymningen. Det ska ha resonans och eka i läsarens huvud långt efter att tidningen lagts ner.
Det ska lämna läsaren med en stark känsla eller något att fundera över eller bli förargad över eller ett glatt leende eller en tår.
Några slutvarianter:
* Slut cirkeln. Knyt ihop säcken genom att återvända till vad du skrev i inledningen. Det kan till och med vara samma ord.
Som Peter Englund i ett reportage från Irak i DN 2005 när han åkte en hel dag med en amerikansk pansarbil. Han börjar i gryningen: Mörker. Borta över horisonten hänger en brandgul aura. Det är Bagdad. Och när de är tillbaka i skymningen avslutar han: Mörker. Borta över horisonten hänger en brandgul aura. Det är Bagdad.
* Framtidsutsikter. Låt läsaren gå vidare i sina tankar med vad som kan hända härnäst.
* Sammanfatta. Förstärk storyns centrala tema.
Här ett exempel ur en egen text, om det tillåts. Under Knutby-rättegången vittnade Åsa Walldau i rättssalen med barnflickan alldeles intill sig. Mitt tema i krönikan var hennes gåtfullhet, var hon Kristi brud eller en häxa?
Åsa Walldau miste den där blodiga natten i januari sin lillasyster. I ett känsloladdat ögonblick utbrast hon: ”Hur kunde någon skjuta henne? Hon var ju så fin. Hon var inte värd att behandlas på det här sättet!“
Strax därpå sträckte hon ut sin arm mot kvinnan som satt intill henne. Och kramade den hand som hållit i pistolen.
* Överraska. Kom med något oväntat som du sparat till sist. I bästa fall något som vänder historien som i en klassisk novell.
* Lämna huvudspåret. Låt till exempel någon biperson dyka upp, som i en kort nyhetstext som Jan Andersson skrev i GP efter en dramatisk skottlossning på ett café på Hisingen 2011. Han upptäckte ett sällskap som i en flyttpaus satt på en gräsplätt och åt smörgåstårta.
De hörde också skottlossningen men valde att fortsätta med sina flyttbestyr och säger nu att de vill äta i fred och helst inte bli störda.
Men flyttar ni in eller ut?
- Vi flyttar härifrån.“
Där satt ett citatslut perfekt.
Till sist ska vi komma ihåg att det är läsaren som har makten. Läsaren kan välja vilket slut den vill. Genom att helt enkelt sluta läsa var som helst i texten och bläddra vidare.
Men har skribenten en gång gett läsaren ett bra slut är chansen större att hen fortsätter fram till belöningen.