Känsla för ärtgrönt.
NÄR VI SKRIVER talar vi mycket om vinkel, pratminus, kommentarer och textlängder. Mer sällan om känslor.
Jo, kanske om magkänslor: här finns en story gömd eller man får en känsla av att den här personen inte talar sanning. En råbarkad reporter kan vara full av känslor.
Men det handlar också om tonen i texten, att hitta ett anslag som känns rätt. Ofta svårt att sätta ord på, det är mest något som finns inom den som skriver och som man vill förmedla till läsaren.
Nog så svårt, särskilt för en sådan sentimental jävel som jag. Det gäller att ligga rätt och man är beroende av någon som läser och hojtar till om gränsen är överskriden.
Man ska naturligtvis inte hamna i ett allt för känslofyllt språk. Känslan är ofta inbyggd i situationen, det finns inget behov av att ytterligare förstärka den. Läsaren förstår att det är en fruktansvärd olycka utan att reportern skriver “fruktansvärd”.
Anslaget sitter i inledningen och att hitta rätt ton kan vara en så enkel sak som att vara på plats. När jag skulle till en presskonferens om åtalet för ett styckmord i Halmstad åkte jag i god tid och hann besöka kyrkogården innan. Jag hade räknat ut att mördarna passerat där när de bar kroppsdelarna ner till Nissan (vilket visade sig stämma).
Det gav mig en ryslig känsla i ryggraden. Samma sak med rättegången i Bobby-fallet. På väg till tingsrätten i Eksjö tog jag vägen om det lilla skogstorpet där allt hade skett. Bara för att komma närmare det som sas i rättssalen.
Och jag inbillar mig att det också avspeglade sig i texterna. Känslor behöver inte vara något flummigt. De kan ofta kokas ner till något väldigt konkret. Just att mördarna passerade en kyrkogård eller att adventsstaken fortfarande lyste i Bobbys rum.
Dagen efter terrordådet i USA den 11 september 2001 skickades reportern på Seattle Times, Tomas Alex Tizon, till New York. En fotograf var med under delar av resan. Den tog ett par veckor för färdmedlet var bil. Under tiden skildrade han ett chockat USA i en serie på 11 delar, “Crossing America”.
Under resans gång talade han ofta i telefon med sin redaktör, Jacqui Banaszynski. Hon pratade inte om vart eller vad utan om ton, att hitta seriens arkitektur och själ.
Detta var ett berättande reportage och Jacqui betonade att det var viktigt att varje del började med en stark plantering av temat — för att texten skulle bli lättare accepterad av nyhetsredaktionens traditionalister.
Jag minns när GP bevakade Victorias och Daniels bröllop 19 juni 2010. Vi var en hel liten redaktion med Sofia Dahlström som arbetsledare. Det var en noggrann planering och efter genomgången på bröllopsdagens morgon avslutade Sofia med att säga: “Tänk ärtgrönt”.
Hon ville förmedla en känsla som skulle finnas som en underliggande ton i text och bilder. Jag vet inte hur många som tänkte på detta under dagen men jag var i alla fall tvungen att ta med en ärtgrön ballong i min text, som en liten hyllning till en arbetsledare som mitt i schemaläggning, lämningstider och sidplanering vågade säga “ärtgrönt”.
