Känslan för ärtgrönt

Känsla för ärtgrönt.

NÄR VI SKRIVER talar vi mycket om vinkel, prat­mi­nus, kom­mentarer och textlängder. Mer säl­lan om känslor.
Jo, kanske om magkänslor: här finns en story gömd eller man får en känsla av att den här per­so­nen inte talar san­ning. En råbarkad reporter kan vara full av känslor.
Men det hand­lar också om tonen i tex­ten, att hitta ett anslag som känns rätt. Ofta svårt att sätta ord på, det är mest något som finns inom den som skriver och som man vill förmedla till läsaren.
Nog så svårt, särskilt för en sådan sen­ti­men­tal jävel som jag. Det gäller att ligga rätt och man är beroende av någon som läser och hoj­tar till om gränsen är över­skri­den.
Man ska naturligtvis inte hamna i ett allt för känslo­fyllt språk. Känslan är ofta inbyggd i sit­u­a­tio­nen, det finns inget behov av att ytterli­gare förstärka den. Läsaren förstår att det är en fruk­tans­värd oly­cka utan att reportern skriver “fruk­tans­värd”.
Anslaget sit­ter i inled­nin­gen och att hitta rätt ton kan vara en så enkel sak som att vara på plats. När jag skulle till en presskon­fer­ens om åtalet för ett sty­ck­mord i Halm­stad åkte jag i god tid och hann besöka kyrkogår­den innan. Jag hade räk­nat ut att mör­darna passerat där när de bar kropps­de­larna ner till Nis­san (vilket visade sig stämma).
Det gav mig en rys­lig känsla i ryg­graden. Samma sak med rät­tegån­gen i Bobby-fallet. På väg till tingsrät­ten i Eksjö tog jag vägen om det lilla skogstor­pet där allt hade skett. Bara för att komma när­mare det som sas i rättssalen.
Och jag inbil­lar mig att det också avspeglade sig i tex­terna. Känslor behöver inte vara något flum­migt. De kan ofta kokas ner till något väldigt konkret. Just att mör­darna passer­ade en kyrkogård eller att adventsstaken fort­farande lyste i Bob­bys rum.

Dagen efter ter­rordådet i USA den 11 sep­tem­ber 2001 skick­ades reportern på Seat­tle Times, Tomas Alex Tizon, till New York. En fotograf var med under delar av resan. Den tog ett par veckor för färdmedlet var bil. Under tiden skil­drade han ett chockat USA i en serie på 11 delar, “Cross­ing Amer­ica”.
Under resans gång talade han ofta i tele­fon med sin redak­tör, Jacqui Banaszyn­ski. Hon pratade inte om vart eller vad utan om ton, att hitta seriens arkitek­tur och själ.
Detta var ett berät­tande reportage och Jacqui bet­on­ade att det var vik­tigt att varje del bör­jade med en stark planter­ing av temat — för att tex­ten skulle bli lättare accepterad av nyhet­sredak­tio­nens tra­di­tion­al­is­ter.
Jag minns när GP bevakade Vic­to­rias och Daniels bröl­lop 19 juni 2010. Vi var en hel liten redak­tion med Sofia Dahlström som arbet­sledare. Det var en nog­grann planer­ing och efter genomgån­gen på bröl­lops­da­gens mor­gon avs­lu­tade Sofia med att säga: “Tänk ärt­grönt”.
Hon ville förmedla en känsla som skulle finnas som en under­lig­gande ton i text och bilder. Jag vet inte hur många som tänkte på detta under dagen men jag var i alla fall tvun­gen att ta med en ärt­grön bal­long i min text, som en liten hyll­ning till en arbet­sledare som mitt i schemaläg­gn­ing, lämn­ingstider och sid­planer­ing vågade säga “ärtgrönt”.

Storygrupp — exempel från USA

ATT STARTA EN sto­ry­grupp som arbe­tar med berät­tande jour­nal­is­tik på en nyhet­sredak­tion kan vara en sat­sning med trum­peter och flag­gor. Men det kan också börja med en beslut­sam och hän­given reporter med stöd i en välvil­ligt inställd deskredak­tör som kan fixa plats i spal­terna.
Sedan sparas alla läsar­reak­tioner, mail, tele­fon­sam­tal för att visa redak­tion­sled­nin­gen vilken effekt det berät­tande reportaget kan ha.
De flesta nyhet­sredak­tioner sak­nar en man­ual för berät­tande jour­nal­is­tik. Man kallar allt­ing “en bra story” oavsett om det innefat­tar rik­tiga berät­tande ele­ment. Mer om det här.
Fil­mare förstår det och det är mer utveck­lat inom eter­me­dierna. Det behöver också komma till tid­ningar­nas nyhets­deskar.
Man kan jobba på många olika sätt. Här är några exem­pel från USA som jag häm­tat från boken Telling True Sto­ries.
I tid­nin­gen Pitts­burg Post-Gazette sam­lades sex repor­trar och fotografer i ett dunkelt mötes­rum. De var trötta på att alltid klaga på hur dåligt allt var och ville i stäl­let försöka göra något åt det. Där­för bil­dade de i största hem­lighet “The sub­ver­sive sto­ry­tellers”. Ingen deskredak­tör bjöds in till deras möten efter­som de ville ha en öppen diskus­sion utan att någon sa “Bra idé Bob! Kan du ha den klar till i över­mor­gon?“
Det blev mycket prat men inget gjort. Det var ändå en deskredak­tör som till sist satte fart på grup­pen: “Hey Bob! Den nya base­bal­lare­nan invigs till hel­gen, kan inte du och den där grup­pen du har bevaka det”.
Det var ingen vän­lig invi­ta­tion, men de tog chansen. Sju repor­trar och fyra fotografer gjorde en annor­lunda berät­telse från läk­taren, pla­nen och bakom kulis­serna, väl­skrivet, annor­lunda bilder och ett starkt samar­bete med desken.

Lite mer trum­petande var det när Vir­gin­ian Pilot i Nor­folk star­tade ett “Nar­ra­tive team” som skrev för alla avdel­ningar, nyheter, ekonomi och sport. Den skulle inte bara bidra med goda his­to­rier till läsarna utan också bli ett gott exem­pel för resten av redak­tio­nen.
Teamet jagade kon­stant bra sto­ries, både kortare och län­gre, och blev ett litet lab­o­ra­to­rium för berät­tande jour­nal­is­tik. Medlem­marna träf­fades en gång i veckan och diskuter­ade sina egna reportage och stud­er­ade goda exem­pel från andra tid­ningar. Alla ville ha så mycket kon­struk­tiv kri­tik som möjligt. De hjälpte varan­dra att bli bät­tre, använda mer dia­log och för­bät­tra researchen ute på plats. De blev bra på att känna vad som funkade och inte funkade.
De job­bade med nyheter, även direkt vid stora hän­delser, break­ing news. När orka­nen Isabel i sep­tem­ber 2003 slog till mot Vir­ginias kust utsågs en reporter ur teamet som huvud­skribent, den som satte ihop storm­sto­ryn, det behövdes någon som kunde berätta den bra.
Detta att flera repor­trar gör research men en, säger en, tar ans­var för skri­van­det är något som borde prak­tis­eras oftare. Så kan berät­tande jour­nal­is­tik ska­pas på en redak­tion även om det bara finns en enda berät­tande reporter.

Stora tid­ningar kan ha större pro­jekt. Efter att en redak­tion­schef på Chicago Tri­bune hade haft en job­big fly­gresa kom idén upp att göra “A day in the life of the air travel sys­tem”.
64 (!) repor­trar och fotografer engager­ades. En grundlig research gjordes innan och varje reporter fick ett speciellt upp­drag under dagen med nog­granna instruk­tioner vad de skulle leta efter.
Efter­som det var första gån­gen för flera att jobba på ett nytt sätt var det vik­tigt att de förstod att de inte skulle göra ett van­ligt nyhet­sknäck. Målet var inte tio prat­mi­nus från tio olika per­soner. Det hand­lade inte om någon enkätjour­nal­is­tik utan om kvalitet och förd­jup­n­ing. Det var okej att bara prata med en enda per­son, så länge som det var rätt per­son. Stanna på plats, även om inget verkar hända och för­lita dig på att om du tar nog­granna anteck­ningar, får du också bra mate­r­ial.
En lead­writer sam­lade in allt mate­r­ial och skrev sto­ryn. Kopior skick­ades ut till alla inblandade för syn­punk­ter innan slutver­sio­nen skrevs. Cirka 15 pro­cent av allt mate­r­ial kom i tid­nin­gen.
Fort­sät­tning föl­jer. Läs även föregående bloggpost.

Efter grävgruppen: storygruppen

GRÄVGRUPPER I ALL ära men vilken nyhet­sredak­tion blir först med en sto­ry­grupp? Vilken dagstid­ning blir först med att inse kraften i den berät­tande jour­nal­is­tiken, även i det dagliga nyhet­sar­betet?
Många har sedan länge insett att en tid­ning behöver någonting mer än den torra, lidelse­fria rösten i nyhet­sar­tik­lar — en text som alla utbil­dade jour­nal­is­ter kan skriva med ryg­graden. Den andra rösten får ofta den växande skaran av krönikör stå för.
Men den rösten borde också få plats i nyhet­s­tex­terna. Det är en röst som kom­mer när­mare läsarna (som inte talar till varan­dra i den tonen nyhet­s­tex­ten förmed­lar). Hur en nyhet­s­text ska skri­vas är för­bun­den med ett snävt regelverk men utrym­met medger ändå något mer. Det finns plats för en röst som är både auk­tori­ta­tiv och med­kän­nande.
Det hand­lar om att ge utrymme för en, två, tre eller flera doku­menterat väl­skri­vande repor­trar som kan ge his­to­ri­erna bakom rubrik­erna, bakom siffrorna, bakom besluten.
Nyhet­s­tex­ter ger bara ytan. Analyser? Ja, de ger djup men där finns för det mesta inga män­niskor. Krönikor? Ja, de ger känslor och andra per­spek­tiv men de som skriver dem är ofta inte med när det hän­der. Allt för många krönikörer sit­ter på kam­maren och skriver när de borde vara ute till­sam­mans med nyhet­sre­por­trarna.
Att skriva berät­tande reportage är förstås inget nytt, gen­ren är lika gam­mal som tid­ningarna. Okej då, ännu äldre: häll­rist­ningarna, bibeln, run­ste­narna.
Och det har alltid fun­nits repor­trar som har en för­måga att se his­to­rier som andra inte ser. De som prata med främ­lin­gar, läser anslagstavlor, äter lunch ensamma (för att kunna tju­vlyssna), ser kon­flik­ter innan de hun­nit inträffa, fån­gar upp­slag i sin egen vardag, hellre pratar med per­soner i närheten av vik­tiga män­niskor än de vik­tiga män­nisko­rna själva, inser att bakom varje beslut finns en förhis­to­ria, frå­gar sig vem som gör smut­sjobben ingen vill ha, läm­nar ut sitt tele­fon­num­mer.
Det nya skulle kunna vara att öppet deklar­era att nu ska vi satsa på den här typen av jour­nal­is­tik. Vi ska­par en grupp som får till uppgift att ge läsarna, just det: läs­ning.
Jag är med­veten om att det finns ett stort hin­der för berät­tande nyhet­sjour­nal­is­tik: redak­tion­sled­ningar som inte har förståelsen för berät­tandets stora dynamik och dess påverkan på tid­nin­gens läsare. De har troligtvis inte ens ett hum om vad berät­tande jour­nal­is­tik är för något efter­som de mest sysslar med ekonomi, upplagor och webb­sta­tis­tik.
Men hallå! Om jag avs­lö­jar att ni fak­tiskt kan kop­pla ihop alla dessa ämnen med berät­tande jour­nal­is­tik så borde ni förstå.
Läsare kallas så där­för att de läser och de vill ha läs­ning och med läs­ning menar jag förd­ju­pande blod­fyllda verk­lighetsskildringar om män­niskor som läsarna själva kan iden­ti­fiera sig med. His­to­rier där andra än de van­liga mak­t­män­nisko­rna kom­mer till tals.
Och om tid­nin­gen sat­sar på detta mate­r­ial kom­mer uppla­gan att höjas och ekonomin att bli bät­tre. Detta kan jag givetvis inte bevisa men, tro mig, ni har inte råd att chansa genom att avstå.
Och tänk vilka fan­tastiska möj­ligheter det finns för berät­tande reportage på webben! Föru­tom tex­ten: bild­spel, grafik, musik…
Fil­maren Ste­fan Jarl har en led­stjärna för sitt arbete: “I första hand ge röst åt dem som ingen har, att skil­dra verk­ligheten utan skyg­glap­par, krossa van­föreställ­ningar och för­do­mar, förhin­dra myter och desin­for­ma­tion, och med­verka till förän­dring.“
Honom skulle jag vilja ha som redak­tion­schef.
Fort­sät­tning föl­jer. Läs även: här.

SPRÅKBRÅK: Fröding som bilsäljare

Överkörd skald.

DET BÖRJADE HUR bra som helst. Vem hade för några år sedan kun­nat gissa att den hård­föra rock­grup­pen Mando Diao skulle ligga på Sven­sk­top­pen med en låt som hette Strövtåg i hem­byg­den?
De har legat där i tolv veckor nu. Albumet Infruset med tolkningar av Gustaf Fröd­ings mörkare dik­ter var en välförtjänt kri­tik­er­framgång för Mando Diao.
Deras Strövtåg i hem­byg­den är första sån­gen i dik­ten med samma namn där Fröd­ing gör en sorgmodig resa till sin barn­doms Värm­länd­ska miljöer. I andra sån­gen finns de kända raderna: …den dun­gen är mig kär, min barn­dom susar där.
Det Mando Diao sjunger om är Fröd­ings sökande efter sin far Fer­di­nand, den av släk­ten stäm­plade oduglin­gen, och vars känsla av oför­måga och miss­ly­ckande sonen bar med sig genom livet.
I en annan dikt om sin far, En främ­mande man, skriver han:
Jag ville närma mig, jag ville bära
den tunga tyngd, som gjort hans liv eländigt,
men han vek undan, när jag nådde nära,
och mel­lan oss låg sval­get vitt som ständigt.
Hans läp­par voro fast till­sam­manslutna
omkring det bit­tra tärande för­flutna.
Det Fröd­ing hit­tar är en kall tomhet. I Strövtåg i hem­byg­den ställer han den skick­ligt mot det ljusa Värm­länd­ska land­skapet. Mando Diaos melodi är kon­ge­nial med tex­ten.
Men hur kon­ge­nial är den kalla tomheten med Volvo V40 Cross Coun­try? Mando Diao har sålt sån­gen till Volvo som använ­der den i sin tv-reklam. Själva säger de glatt att de vill få ut så mycket pen­gar som möjligt av sin musik och glöm­mer att de sam­tidigt under­gräver den.
Man kan lugnt säga att Gustaf Fröd­ing hade en bety­dligt ser­iösare inställ­ning till sin konst.
Nu hör vi sån­gen i tv-reklamen och kan kon­stat­era att det slu­tade gan­ska illa för Mando Diao.

SPRÅKBRÅK: Var ligger Timbokto?

I DESSA kul­tur­dö­dard­a­gar hör man mer talas om staden Tim­buktu än artis­ten med samma namn. Att skriva stadens namn är inte svårt men hur utta­lar man det?
I radio och tv har jag hört minst fyra olika sätt:
1) Tim­bokto (Claes Elfs­berg i Aktuellt)
2) Tim­bukto
3) Tim­buc­too (Ekot, som ändå talade om staden och inte artis­ten)
4) Tim­buktu
Det senare är det uttalet vi haft de senaste 60 åren, minst. Med två tydliga u:n. I Mali är det offi­ciella språket fran­ska och staden utta­las då “Tombouc­tou”.
Nu vän­tar vi bara på att någon uttals­fa­natiker använ­der det tuaregiska uttalet “Tin-Buktu”. Pre­cis som att ändra Bom­bay till Mum­bai eller Peking till Bei­jing.
Mitt förslag är att vi fort­sät­ter med det fjärde alter­na­tivet som vi alltid gjort. Det är så mycket i språket som krån­glas till ändå.
Kvarstår frå­gan var­för Jason Diak­ité tog sitt artist­namn efter staden i Mali. Var­för just Timbuktu?