OM MAN SKRIVER om reportaget som genre kommer man inte förbi Truman Capote.
Capote slog igenom ordentligt med kortromanen Frukost på Tiffanys 1958. Den blev en bestseller och en framgångsrik film med Audrey Hepburn i huvudrollen. Capote var nu en välkänd figur i New Yorks societet, intelligent och hejdlöst giftig.
Han skrev ofta i New Yorker. Ett av hans mest kända bidrag fanns att läsa den 9 november 1957. Det är en lång intervju med Marlon Brando som han träffade på en filminspelning i Japan och lurade att lämna ut sig själv, trots att Brando blivit varnad för Capote. Hur gick det till? Capote började med att öppet berätta om sig själv, så kände pratkvarnen Brando att han var tvungen att bjuda tillbaka.
Efter en rad framgångsrika romaner hade Capote tröttnat på att skriva skönlitteratur. Han började intressera sig för en mer verklighetsbaserad text.
Uppslaget kom måndagen den 16 november 1959 när han hittade en enspaltig notis på sidan 39 i New York Times med rubriken ”Välbärgad lantbrukare och tre familjemedlemmar mördade”. Ortsangivelsen var Holcomb, Kansas, där Herbert Clutter, hans fru samt två av deras fyra barn hade blivit brutalt mördade i sitt hem.
Detta var vad Capote letade efter. Här kunde han inte utgå från sig själv. Han ville åka till Kansas genast. Inte för att reda ut brottet utan för att skildra hur en sådan ohygglig händelse påverkade ett litet isolerat samhälle som Holcomb. Capote tog med sig sin barndomsvän Nelle Harper Lee. Han berättade senare att han aldrig skulle ha stannat om han då hade insett vad framtiden bar i sitt sköte: ”Jag skulle ha kört vidare. Som en fladdermus ut ur helvetet.”
De kom till en by i skräck. Dörrarna var låsta, ljusen tända hela natten, vapnen framme. Folk trodde att det var en ondskefull psykopat som varit i farten. Den märkliga uppenbarelsen Truman Capote väckte misstanke och löje. Själv hade han omåttligt svårt att umgås med dessa människor. Det var Nelle som räddade projektet. Hon kunde ta de trubbiga Kansasborna.
Capote antecknade aldrig under intervjuer. Det till synes planlösa samtalet var hans metod, det gjorde att folk trodde att det var just det, ett planlöst samtal och inte en intervju. Varje kväll gick de till sina rum på Warren Hotel och skrev ner vad de hört under dagen. Sedan jämförde de sina anteckningar vid middagsboret.
Capote blev till slut bekant med spaningsledaren Alvin Dewey. Capote var i princip klar med sitt projekt och skulle åka tillbaka till New York när mördarna plötsligt greps. Dick Hickock och Perry Smith erkände direkt. Motivet var rån och de hade dessutom bestämt sig för att döda alla vittnen - med kallt blod.
I ett slag hade allt ändrats och Capote var bara halvvägs. Nu var han tvungen att kartlägga de gripnas liv.
Capote närmade sig de båda under långa samtal. I Bennett Millers kritikerrosade film Capote antyds en kärleksrelation mellan Perry och Capote men hans biograf, Gerald Clarke, skriver att relationen var mer komplicerad än så: ”var och en såg på den andre och upptäckte, eller trodde sig upptäcka, den människa han kunde ha blivit”. Perry skyllde brottet på sin olyckliga uppväxt, men fick till svar att Capotes var ännu värre.
Nu började problemen för Truman Capote. Han kunde inte skriva klart romanen innan historien hade ett slut. De dödsdömda Perry och Dick fick ständiga uppskov. Han skrev under flera år på en krönika över ett ohyggligt brott, som en grekisk tragedi, och visste att han hade en bestseller. Projektet höll på att krossa honom fullständigt.
Till slut var det dags för ”slipsfesten” som Perry skrev. Den 14 april 1965 hängdes båda. Truman Capote var med. Och i september kunde han äntligen publicera In cold blood som en följetong i fyra delar i New Yorker. Boken kom i januari 1966, på svenska Med kallt blod, och blev en succé. Den filmades året därpå av Richard Brooks.
Men vad var det för en bok? Var det en roman eller var det ett reportage?
En kort bakgrund: novellen var tidigt genren som blev en skrivskola för författare som Twain, London, Fitzgerald, Hemingway, Steinbeck. Efter andra världskriget vände publiken novellen ryggen och ville i stället ha nonfiction och journalistik.
Men journalistik var inte en lika god skola som novellen. Nonfiction belönade research på bekostnad av skrivteknik och dramatisk skicklighet.
Capote accepterade publikens växande intresse för nonfiction men protesterade mot genrens torra stil. Han ansåg att journalistik kunde var lika fördjupande som skönlitteratur men olyckligtvis skrevs den förra av folk som inte hade talang nog för att vaska fram det guld som fanns i genren. Skönlitterära författare såg ner på journalistiken och journalister hade inte lärt sig skriva god skönlitteratur. Därför hade aldrig syntesen gjorts.
Capote: ”Journalistiken rör sig alltid på ett horisontalt plan, den berättar en historia, medan skönlitteraturen… rör sig vertikalt och för läsaren djupare och djupare in i karaktär och händelser”.
Vad skulle hända, frågade han, om en sann historia berättades i romanens form? Han beskrev det som att han var instängd i faktas taggtråd, men inom begränsningen fanns större frihet än någon tidigare kunnat inse: återskapa långa samtal, ordna händelserna till en dramatisk effekt och till och med se in i andras tankar. Capote hade övat sig i filmmanus, visste vilka scener som var viktiga, vilka detaljer han skulle ägna omsorg åt. Han förenade tekniker från filmkonst, novell, roman och reportage. I Med kallt blod blandade han nonfictions auktoritet med fiktionens dramatiska kraft.
Truman Capote var den förste som klarade detta. Han skapade en ny litterär genre: faktaromanen. Hävdade han själv åtminstone. Det fanns dock andra före honom men han banade väg för andra att skriva i samma anda. En modern svensk efterföljare är Gellert Tamas Lasermannen.
Det har dock inte saknats kritiker till Capotes metod, bland annat det faktum att hans historia bygger på endast två levande vittnen, mördarna själva. Redaktören på New Yorker, William Shawn, ångrade att han släppte igenom In cold blood. Han ifrågasatte bland annat skildringen av den mördade familjens liv. Hur kunde Capote veta vad de sa och tänkte vid en bestämd tidpunkt? Han hade ju inte kunnat tala med dem.
Truman Capote hävdade att Med kallt blod var sann ner till varje komma. Han kunde peka på en källa till varje replik. Den har också blivit hårdgranskad men det enda man funnit är ett felaktigt namn på en häst.
Author Archives: Peter Lenken
Faran med att skriva på dator
DET ÄR KANSKE svårt för en yngre generation reportrar att tänka sig att de först måste sätta i ett papper i maskinen för att över huvud taget kunna börja skriva. Sedan inte kunna ändra annat än med xxxxxxx-metoden eller dra ur papperet och sätta i ett nytt eller klippa och klistra ihop texten.
Men så var det de första femton åren av min och andra gammelreportrars tid i yrket. Jag minns när vi fick elektriska skrivmaskiner med raderband (man kunde ta ur dem och läsa orden man raderat, som att läsa en lång dikt av Åke Hodell). Vi kände oss som futuristiska reportrar.
Jag skulle inte vilja byta tillbaka, men det fanns faktiskt fördelar med de gamla skrivmaskinerna. För det första tänkte man igenom texten bättre innan man började skriva, för att slippa ovanstående krångel. Men visst gick det åt en del manuslappar, “mackor”, innan ingressen var klar.
En annan fördel var att man kunde hålla hela texten i handen och få överblick. Det kan man idag också, men då måste man gå tillbaka till gammelstadiet och skriva ut en kopia.
Datorerna blev en revolution. Men allt blev inte bättre. Ingen kvalitetsökning har kunnat beläggas i vetenskapliga studier. Däremot längre och fler texter.
Vidare:
* Datorn medger enkla ändringar i texten under hela skrivprocessen. Det är lätt att komma igång men det kan leda till ett krångligt skrivsätt.
* Datorreportern ändrar mer jämfört med den som skriver på papper, ofta små detaljer. Man reviderar hela tiden snarare än att vänta till slutet.
* Datorskrivande ger ett mer fragmentariskt skrivsätt. Många små pauser, små täta ändringar. Detta är en fälla: att fixa till när man behöver planera, att tvätta när man behöver skriva om.
* Det finns en tendens att börja skriva tidigare med dator, innan texten är planerad i sin helhet.
* De flesta vill ha texten på papper. Det kan bli för många texter att hålla reda på.
Jag skulle alltså inte vilja byta tillbaka, men måste till sist ändå framhålla ytterligare ett par fördelar med den gamla skrivmaskinen:
* Den var inte ett dugg “smart” och ändrade i texten hela tiden, till exempel till stor bokstav efter frågetecken (som man inte vill ha efter pratminus).
* Man kunde inte googla på den eller läsa mail och twitter eller blogg– och facebookposter, någon patiens gick inte att lägga, vilket sparade mycket tid för det man hade betalt för: att skriva texter.
* Och kanske den allra största fördelen: det hände aldrig att en text plötsligt försvann spårlöst i maskinen.
Tre tunga skrivcitat
JAG HAR TRE favoritcitat när det gäller skrivande. De hänger ihop med de tunga delarna i skrivprocessen: research, sovring och skrivande.
I: “Man är inte bättre än sitt källmaterial” (Peter Englund)
Han talar som historisk forskare men det kan gälla även för en kortare artikel. Om man inte har tagit reda på saker är det betydligt svårare att skriva bra. Han man gjort en grundlig research skriver artikeln sig själv, brukar man säga. Lite lättare blir det i alla fall. Den som ställt de rätta frågorna har också med sig bra citat hem.
II: “Prosa är arkitektur, inte heminredning” (Ernest Hemingway)
När jag ska börja skriva tittar jag i mina anteckningar och frågar mig själv: Vad har jag?
Jag identifierar de stora delarna, byggstenarna som ska bli min text.
Nästa fråga är i vilken ordning de ska komma. Vad är början? Vad är slutet? Nu är jag arkitekt, senare ska jag även jobba som heminredare med själva stilen och det där finliret med orden. Men grunden måste läggas först. Man börjar inte ett husbygge med att möblera.
Det går även att uttrycka det så här: Information, inte stil bygger en text.
Presentasken är vacker, men varför är den tom? Dålig research kan inte räddas av god stilistik. God research däremot kan fördärvas av dålig stilistik.
Det tredje citatet hänger ihop med den där heminredningen.
III: “Varje mening ska födas ur den föregående” (Olof Lagercrantz)
Han hade det där flytet som man själv skulle vilja ha. Ibland infinner det sig, ofta när man inte tänker så mycket utan bara skriver. Det gäller att ha flyt i meningarna och driv i styckena, dvs att de slutar med något som pekar framåt.
Ibland händer det att något man tänkt komma in på längre fram i texten plötsligt faller sig naturligt att haka på där man just är. Då brukar jag låta heminredaren inom mig styra över arkitekten och ändra i dispositionen.
Träning och läsning finslipar känslan för heminredningen.
Idén med de här citaten är att man inte behöver vara någon Hemingway eller Lagercrantz för att skriva bra. Det handlar om att vara en smula nyfiken på själva hantverket. Att använda sin verktygslåda och kanske lägga till ett verktyg då och då.
SPRÅKBRÅK: Strindbergs höganäskrus
ATT STARTA EN roman jämfört med en tidningsartikel är som att veva igång en symfoniorkester i stället för att stampa in en trio. Men syftet är detsamma: att ge läsaren en styrriktning, lägga en krok.
Nyligen fick jag sista delen i Nationalutgåvan av Strindbergs samlade verk, Hemsöborna. Första delen, Röda rummet, kom för trettio (!) år sedan.
Hemsöborna har en av svensk litteraturs mest kända inledningsmeningar och i Nationalutgåvans omfattande kommentarer kan man följa dess tillkomst.
Strindberg skrev den svenska skärgårdsskildringen hösten 1887 i Lindau i Bayern, den publicerades till jul samma år (då var förlagen lite rappare än de är idag).
Det finns två tidigare versioner av inledningen i efterlämnade manuskript. Den första är ett fragment: “Lotten bara skrattade, men Clara som var äldre tog saken allvarsammare och var mån om sitt anseende.“
De klev in på hamnkrogen där den nye drängen Carlsson skulle bjuda på kaffe med dopp. Sedan följer några sidor där flickorna berättar för Carlsson om förhållandena på Hemsö. Därefter beskriver Strindberg utförligt när Carlsson råkar i slagsmål med en lots.
I version två dyker det berömda höganäskruset upp, men inte förrän arton rader ner i texten. Den börjar: “Ändtligen hade man kommit i båt och fått opp seglet, men det var inte det lättaste, för skötekan var lastad ända under bettarna.” Ett sätt att börja som kallas “in medias res”, alltså att man kastas rakt in i handlingen utan förberedande krusiduller. Intressant också med “Äntligen…”, det är ju så en annan berömd svensk romaninledning startar, nämligen Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, som kom ut fyra år senare: “Äntligen stod prästen i predikstolen”.
Nåväl, i andra versionen av Hemsöbostarten är Clara och Lotten inne i Dalarö för att hämta nye drängen och utföra en del ärenden. Lite längre ner kommer det: “Och klockan sex hade drängen kommit på ångbåten med ett höganäs-krus i en svångrem om halsen, och i temligen berusadt tillstånd dragit flickorna med sig opp på krogen, der han bjudit på kaffe och doppa.“
Här är krogslagsmålet borta, i stället finns en lång skildring av hur Carlsson hånas av lotsarna på bryggan när han ska försöka få ut båten på egen hand. Väl ute på sjön får han sedan en utförlig beskrivning av förhållandena på Hemsö.
Till sist vevar Strindberg i gång den slutliga starten av Hemsöborna: “Han kom som ett yrväder en april-afton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.“
Inget krogslagsmål och hånet på bryggan är kortat till sju rader. Carlsson får heller inte ur Clara och Lotten något om folket på gården på Hemsö. Det får både han och läsarna upptäcka själva när han kommit fram.
En intressant nyhet, åtminstone för mig, är att Strindberg planerade en uppföljning; han var i stort behov av pengar. Det kunde blivit “Hemsöborna II” eller “Clara och Lotten på nya äventyr” kanske.
Ett inledande kapitel finns bevarat. Hur startar han?
“Flickorna tittade på hvarandra som om de hade ondt samvete och undrade hvem som skulle tala först, men så tog Clara mål i mun: — God afton, Flod, vill han inte gå in i stugan för här är så vådligt lortigt!“
Nja, inte känns det om någon ouvertyr för en symfoniorkester. Detta hade han säkert slipat till. Om han skrivit färdigt.
Den viktiga närvarokollen
IBLAND NÄR JAG är ute och talar om skrivande brukar jag göra en närvarokontroll. Det handlar här inte om att skicka runt en namnlista. Nej, jag har läst åhörarnas texter och tagit reda på om det finns någon närvaro i dem.
Ser man i texten att reportern varit på plats? Allt för ofta märks inte det. Reportern kunde lika gärna suttit på redaktionen och gjort research. Varför ge sig ut i verkligheten om man inte rapporterar om den?
Närvaro är bara en ingrediens i reporterjobbet, men en viktig. “Ta läsaren till platsen”, heter det.
Men det är inte helt okomplicerat. Som Magnus Eriksson skrev en gång i SvD: “…tafatta försök att skapa journalistisk närvaro: beskriv något på platsen i pseudoimpressionistiska termer, så att läsaren fattar att du varit där, strunt samma om det tillför något av värde…“
Att visa läsaren att vi varit där. När vi ändå pallrat oss ut kan vi lika gärna tala om det också. Detta är den lägsta ambitionsnivån när det gäller närvaro.
Det finns förstås en högre. Med den vill man ge en extra dimension i texten, göra den mer levande.
En tidningstext ska inte bara informera, den ska övertyga också. Till de skriftliga och muntliga källorna kommer en till: reportern själv.
Och det ska helst vara en reporter som inte bara rabblar detaljer och intryck i största allmänhet, utan en som använder det hen sett eller hört på ett medvetet sätt.
Det kräver ett inslag av reportageteknik i researcharbetet. Att anteckna detaljer, fråga för att få berättelser, tänka i scener och att ta tillvara det som händer just här och nu. Lyssna på vad folk säger och hur de säger det. Vara uppmärksam på miljön en händelse utspelar sig i. Ta tillvara till synes bagatellartade detaljer som kan berätta något mera.
Konsten är att väva in iakttagelserna på ett naturligt sätt i texten. Det går lättare om man tänker på att man är där inte läsaren kunde vara. Vad var det jag såg? Närvaro i betydelsen att jag själv var närvarande. Utan att lägga för stor vikt vid en egna personen. Det viktiga var inte att just jag var där (som vissa krigskorrespondenter rapporterande iförd hjälm tycks tro), det viktiga var att läsaren hade mig där.
Det kan vara närvaro i ett intervjuporträtt: “När Cecilia Bartoli talar om Salieris långa liv, och för en stund vänder åter till Salieris födelse 1750, ringer mycket oväntat en telefon i det kala rum där vi sitter. Bartoli brister ut i skratt.
– Det är han, Salieri, som ringer och säger ´nej, nej, det stämmer inte´. Hahaha.” (Ulf Johanson GP)
Att vara på plats är ovärderligt. Den som är ute får med sig ett så mycket rikare material och man får nya kontakter och får ofta med sig idéer till nya jobb. Detta vet alla.
Den reporter som är ute mycket stelnar inte. Den som sitter inne blir trött och håglös. Att vara närvarande både fysiskt och i texten är en av grundbultarna i all journalistik.
Vilka är närvarande på din redaktion?