När reportaget blev skönlitteratur

Före­nade fakta och fiction.

OM MAN SKRIVER om reportaget som genre kom­mer man inte förbi Tru­man Capote.
Capote slog igenom ordentligt med kortro­ma­nen Frukost på Tiffanys 1958. Den blev en best­seller och en framgångsrik film med Audrey Hep­burn i huvu­drollen. Capote var nu en välkänd figur i New Yorks soci­etet, intel­li­gent och hejdlöst giftig.
Han skrev ofta i New Yorker. Ett av hans mest kända bidrag fanns att läsa den 9 novem­ber 1957. Det är en lång inter­vju med Mar­lon Brando som han träf­fade på en filmin­spel­ning i Japan och lurade att lämna ut sig själv, trots att Brando blivit var­nad för Capote. Hur gick det till? Capote bör­jade med att öppet berätta om sig själv, så kände pratk­var­nen Brando att han var tvun­gen att bjuda till­baka.
Efter en rad framgångsrika romaner hade Capote tröt­tnat på att skriva skön­lit­ter­atur. Han bör­jade intressera sig för en mer verk­lighets­baserad text.
Upp­slaget kom månda­gen den 16 novem­ber 1959 när han hit­tade en enspaltig notis på sidan 39 i New York Times med rubriken ”Väl­bär­gad lant­brukare och tre famil­jemedlem­mar mör­dade”. Ort­san­givelsen var Hol­comb, Kansas, där Her­bert Clut­ter, hans fru samt två av deras fyra barn hade blivit bru­talt mör­dade i sitt hem.
Detta var vad Capote letade efter. Här kunde han inte utgå från sig själv. Han ville åka till Kansas genast. Inte för att reda ut brot­tet utan för att skil­dra hur en sådan ohyg­g­lig hän­delse påverkade ett litet isol­erat samhälle som Hol­comb. Capote tog med sig sin barn­domsvän Nelle Harper Lee. Han berät­tade senare att han aldrig skulle ha stan­nat om han då hade insett vad framti­den bar i sitt sköte:  ”Jag skulle ha kört vidare. Som en flad­der­mus ut ur hel­vetet.”
De kom till en by i skräck. Dör­rarna var låsta, ljusen tända hela nat­ten, vap­nen framme. Folk trodde att det var en ondske­full psykopat som varit i farten. Den märk­liga uppen­barelsen Tru­man Capote väckte mis­stanke och löje. Själv hade han omåt­tligt svårt att umgås med dessa män­niskor. Det var Nelle som räd­dade pro­jek­tet. Hon kunde ta de trub­biga Kansas­borna.
Capote anteck­nade aldrig under inter­vjuer. Det till synes plan­lösa sam­talet var hans metod, det gjorde att folk trodde att det var just det, ett plan­löst sam­tal och inte en inter­vju. Varje kväll gick de till sina rum på War­ren Hotel och skrev ner vad de hört under dagen. Sedan jäm­förde de sina anteck­ningar vid mid­dags­boret.
Capote blev till slut bekant med span­ingsledaren Alvin Dewey. Capote var i prin­cip klar med sitt pro­jekt och skulle åka till­baka till New York när mör­darna plöt­sligt greps. Dick Hick­ock och Perry Smith erkände direkt. Motivet var rån och de hade dessu­tom bestämt sig för att döda alla vit­tnen - med kallt blod.
I ett slag hade allt ändrats och Capote var bara halvvägs. Nu var han tvun­gen att kartlägga de grip­nas liv.
Capote när­made sig de båda under långa sam­tal. I Ben­nett Millers kri­tik­er­rosade film Capote antyds en kär­lek­sre­la­tion mel­lan Perry och Capote men hans biograf, Ger­ald Clarke, skriver att rela­tio­nen var mer kom­plicerad än så: ”var och en såg på den andre och upp­täckte, eller trodde sig upp­täcka, den män­niska han kunde ha blivit”. Perry skyllde brot­tet på sin oly­ck­liga uppväxt, men fick till svar att Capotes var ännu värre.
Nu bör­jade prob­le­men för Tru­man Capote. Han kunde inte skriva klart roma­nen innan his­to­rien hade ett slut. De döds­dömda Perry och Dick fick ständiga upp­skov. Han skrev under flera år på en krönika över ett ohyg­g­ligt brott, som en grekisk tragedi, och vis­ste att han hade en best­seller. Pro­jek­tet höll på att krossa honom full­ständigt.
Till slut var det dags för ”slips­festen” som Perry skrev. Den 14 april 1965 hängdes båda. Tru­man Capote var med. Och i sep­tem­ber kunde han äntli­gen pub­licera In cold blood som en föl­je­tong i fyra delar i New Yorker. Boken kom i jan­u­ari 1966, på sven­ska Med kallt blod, och blev en succé. Den fil­mades året därpå av Richard Brooks.
Men vad var det för en bok? Var det en roman eller var det ett reportage?
En kort bak­grund: nov­ellen var tidigt gen­ren som blev en skrivskola för för­fattare som Twain, Lon­don, Fitzger­ald, Hem­ing­way, Stein­beck. Efter andra värld­skriget vände pub­liken nov­ellen ryggen och ville i stäl­let ha non­fic­tion och jour­nal­is­tik.
Men jour­nal­is­tik var inte en lika god skola som nov­ellen. Non­fic­tion belö­nade research på bekost­nad av skrivteknik och drama­tisk skick­lighet.
Capote accepter­ade pub­likens växande intresse för non­fic­tion men pro­test­er­ade mot gen­rens torra stil. Han ansåg att jour­nal­is­tik kunde var lika förd­ju­pande som skön­lit­ter­atur men oly­ck­ligtvis skrevs den förra av folk som inte hade talang nog för att vaska fram det guld som fanns i gen­ren. Skön­lit­terära för­fattare såg ner på jour­nal­is­tiken och jour­nal­is­ter hade inte lärt sig skriva god skön­lit­ter­atur. Där­för hade aldrig syn­te­sen gjorts.
Capote: ”Jour­nal­is­tiken rör sig alltid på ett horison­talt plan, den berät­tar en his­to­ria, medan skön­lit­ter­a­turen… rör sig ver­tikalt och för läsaren dju­pare och dju­pare in i karak­tär och hän­delser”.
Vad skulle hända, frå­gade han, om en sann his­to­ria berät­tades i roma­nens form? Han beskrev det som att han var instängd i fak­tas tag­gtråd, men inom begrän­snin­gen fanns större fri­het än någon tidi­gare kun­nat inse: åter­skapa långa sam­tal, ordna hän­delserna till en drama­tisk effekt och till och med se in i andras tankar. Capote hade övat sig i film­manus, vis­ste vilka scener som var vik­tiga, vilka detal­jer han skulle ägna omsorg åt. Han före­nade tekniker från filmkonst, nov­ell, roman och reportage. I Med kallt blod blandade han non­fic­tions auk­toritet med fik­tio­nens drama­tiska kraft.
Tru­man Capote var den förste som kla­rade detta. Han ska­pade en ny lit­terär genre: fak­taro­ma­nen.  Häv­dade han själv åtmin­stone. Det fanns dock andra före honom men han banade väg för andra att skriva i samma anda. En mod­ern svensk efter­föl­jare är Gellert Tamas Laser­man­nen.
Det har dock inte sak­nats kri­tiker till Capotes metod, bland annat det fak­tum att hans his­to­ria byg­ger på endast två levande vit­tnen, mör­darna själva. Redak­tören på New Yorker, William Shawn, ångrade att han släppte igenom In cold blood. Han ifrå­gasatte bland annat skildrin­gen av den mör­dade famil­jens liv. Hur kunde Capote veta vad de sa och tänkte vid en bestämd tid­punkt? Han hade ju inte kun­nat tala med dem.
Tru­man Capote häv­dade att Med kallt blod var sann ner till varje komma. Han kunde peka på en källa till varje rep­lik. Den har också blivit hård­granskad men det enda man fun­nit är ett felak­tigt namn på en häst.

Faran med att skriva på dator

Gam­mel­re­porterns bäste vän.

DET ÄR KANSKE svårt för en yngre gen­er­a­tion repor­trar att tänka sig att de först måste sätta i ett pap­per i mask­i­nen för att över huvud taget kunna börja skriva. Sedan inte kunna ändra annat än med xxxxxxx-metoden eller dra ur pap­peret och sätta i ett nytt eller klippa och klis­tra ihop tex­ten.
Men så var det de första fem­ton åren av min och andra gam­mel­re­por­trars tid i yrket. Jag minns när vi fick elek­triska skriv­mask­iner med rader­band (man kunde ta ur dem och läsa orden man raderat, som att läsa en lång dikt av Åke Hodell). Vi kände oss som  futur­is­tiska repor­trar.
Jag skulle inte vilja byta till­baka, men det fanns fak­tiskt förde­lar med de gamla skriv­mask­in­erna. För det första tänkte man igenom tex­ten bät­tre innan man bör­jade skriva, för att slippa ovanstående krån­gel. Men visst gick det åt en del manus­lap­par, “mackor”, innan ingressen var klar.
En annan fördel var att man kunde hålla hela tex­ten i han­den och få överblick. Det kan man idag också, men då måste man gå till­baka till gam­mel­stadiet och skriva ut en kopia.
Dator­erna blev en rev­o­lu­tion. Men allt blev inte bät­tre. Ingen kvalitet­sökn­ing har kun­nat beläg­gas i veten­skapliga studier. Däre­mot län­gre och fler tex­ter.
Vidare:
* Datorn medger enkla ändringar i tex­ten under hela skrivprocessen. Det är lätt att komma igång men det kan leda till ett krång­ligt skrivsätt.
* Dator­re­portern ändrar mer jäm­fört med den som skriver på pap­per, ofta små detal­jer. Man rev­iderar hela tiden snarare än att vänta till slutet.
* Datorskri­vande ger ett mer frag­men­tariskt skrivsätt. Många små pauser, små täta ändringar. Detta är en fälla: att fixa till när man behöver plan­era, att tvätta när man behöver skriva om.
* Det finns en ten­dens att börja skriva tidi­gare med dator, innan tex­ten är plan­erad i sin hel­het.
* De flesta vill ha tex­ten på pap­per. Det kan bli för många tex­ter att hålla reda på.
Jag skulle alltså inte vilja byta till­baka, men måste till sist ändå framhålla ytterli­gare ett par förde­lar med den gamla skriv­mask­i­nen:
* Den var inte ett dugg “smart” och ändrade i tex­ten hela tiden, till exem­pel till stor bok­stav efter frågetecken (som man inte vill ha efter prat­mi­nus).
* Man kunde inte googla på den eller läsa mail och twit­ter eller blogg– och face­book­poster, någon patiens gick inte att lägga, vilket spa­rade mycket tid för det man hade betalt för: att skriva tex­ter.
* Och kanske den allra största förde­len: det hände aldrig att en text plöt­sligt försvann spår­löst i maskinen.

Tre tunga skrivcitat

JAG HAR TRE favoritc­i­tat när det gäller skri­vande. De hänger ihop med de tunga delarna i skrivprocessen: research, sovring och skri­vande.
I: “Man är inte bät­tre än sitt käll­ma­te­r­ial” (Peter Englund)
Han talar som his­torisk forskare men det kan gälla även för en kortare artikel. Om man inte har tagit reda på saker är det bety­dligt svårare att skriva bra. Han man gjort en grundlig research skriver artikeln sig själv, brukar man säga. Lite lättare blir det i alla fall. Den som ställt de rätta frå­gorna har också med sig bra citat hem.
II: “Prosa är arkitek­tur, inte hem­inred­ning” (Ernest Hem­ing­way)
När jag ska börja skriva tit­tar jag i mina anteck­ningar och frå­gar mig själv: Vad har jag?
Jag iden­ti­fierar de stora delarna, byg­g­ste­narna som ska bli min text.
Nästa fråga är i vilken ord­ning de ska komma. Vad är bör­jan? Vad är slutet? Nu är jag arkitekt, senare ska jag även jobba som hem­inredare med själva stilen och det där fin­liret med orden. Men grun­den måste läg­gas först. Man bör­jar inte ett hus­bygge med att möblera.
Det går även att uttrycka det så här: Infor­ma­tion, inte stil byg­ger en text.
Pre­sen­tasken är vacker, men var­för är den tom? Dålig research kan inte räd­das av god stilis­tik. God research däre­mot kan fördär­vas av dålig stilis­tik.
Det tredje citatet hänger ihop med den där hem­inred­nin­gen.
III: “Varje mening ska födas ur den föregående” (Olof Lager­crantz)
Han hade det där fly­tet som man själv skulle vilja ha. Ibland infinner det sig, ofta när man inte tänker så mycket utan bara skriver. Det gäller att ha flyt i meningarna och driv i sty­ck­ena, dvs att de slu­tar med något som pekar framåt.
Ibland hän­der det att något man tänkt komma in på län­gre fram i tex­ten plöt­sligt faller sig naturligt att haka på där man just är. Då brukar jag låta hem­inredaren inom mig styra över arkitek­ten och ändra i dis­po­si­tio­nen.
Trän­ing och läs­ning finsli­par känslan för hem­inred­nin­gen.
Idén med de här citaten är att man inte behöver vara någon Hem­ing­way eller Lager­crantz för att skriva bra. Det hand­lar om att vara en smula nyfiken på själva hantver­ket. Att använda sin verk­tygslåda och kanske lägga till ett verk­tyg då och då.

SPRÅKBRÅK: Strindbergs höganäskrus

Manus till Hem­söbor­nas första kapi­tel. Ur Natinalupplagan.

ATT STARTA EN roman jäm­fört med en tid­ningsar­tikel är som att veva igång en sym­fo­niorkester i stäl­let för att stampa in en trio. Men syftet är det­samma: att ge läsaren en styrrik­t­ning, lägga en krok.
Nyli­gen fick jag sista delen i Nation­a­lut­gå­van av Strind­bergs sam­lade verk, Hem­söborna. Första delen, Röda rum­met, kom för tret­tio (!) år sedan.
Hem­söborna har en av svensk lit­ter­aturs mest kända inled­nings­meningar och i Nation­a­lut­gå­vans omfat­tande kom­mentarer kan man följa dess tillkomst.
Strind­berg skrev den sven­ska skärgårdsskildrin­gen hösten 1887 i Lin­dau i Bay­ern, den pub­licer­ades till jul samma år (då var för­la­gen lite rap­pare än de är idag).
Det finns två tidi­gare ver­sioner av inled­nin­gen i efter­läm­nade manuskript. Den första är ett frag­ment: “Lot­ten bara skrat­tade, men Clara som var äldre tog saken all­varsam­mare och var mån om sitt anseende.“
De klev in på hamnkro­gen där den nye drän­gen Carls­son skulle bjuda på kaffe med dopp. Sedan föl­jer några sidor där flick­o­rna berät­tar för Carls­son om förhål­lan­dena på Hemsö. Därefter beskriver Strind­berg utförligt när Carls­son råkar i slagsmål med en lots.
I ver­sion två dyker det berömda höganäskruset upp, men inte för­rän arton rader ner i tex­ten. Den bör­jar: “Ändtli­gen hade man kom­mit i båt och fått opp seglet, men det var inte det lät­taste, för skötekan var las­tad ända under bet­tarna.” Ett sätt att börja som kallas “in medias res”, alltså att man kas­tas rakt in i han­dlin­gen utan för­beredande krusiduller. Intres­sant också med “Äntli­gen…”, det är ju så en annan berömd svensk romanin­led­ning star­tar, näm­li­gen Selma Lager­löfs Gösta Berlings saga, som kom ut fyra år senare: “Äntli­gen stod prästen i predik­stolen”.
Nåväl, i andra ver­sio­nen av Hem­sö­bostarten är Clara och Lot­ten inne i Dalarö för att hämta nye drän­gen och utföra en del ären­den. Lite län­gre ner kom­mer det: “Och klockan sex hade drän­gen kom­mit på ång­båten med ett höganäs-krus i en svån­grem om halsen, och i tem­li­gen beru­sadt till­stånd dragit flick­o­rna med sig opp på kro­gen, der han bju­dit på kaffe och doppa.“
Här är krogslagsmålet borta, i stäl­let finns en lång skildring av hur Carls­son hånas av lot­sarna på bryg­gan när han ska försöka få ut båten på egen hand. Väl ute på sjön får han sedan en utförlig beskrivn­ing av förhål­lan­dena på Hemsö.
Till sist vevar Strind­berg i gång den slut­liga starten av Hem­söborna: “Han kom som ett yrväder en april-afton och hade ett höganäskrus i en svån­grem om halsen.“
Inget krogslagsmål och hånet på bryg­gan är kor­tat till sju rader. Carls­son får heller inte ur Clara och Lot­ten något om folket på går­den på Hemsö. Det får både han och läsarna upp­täcka själva när han kom­mit fram.
En intres­sant nyhet, åtmin­stone för mig, är att Strind­berg plan­er­ade en uppföljn­ing; han var i stort behov av pen­gar. Det kunde blivit “Hem­söborna II” eller “Clara och Lot­ten på nya även­tyr” kanske.
Ett inledande kapi­tel finns bevarat. Hur star­tar han?
“Flick­o­rna tit­tade på hvaran­dra som om de hade ondt samvete och undrade hvem som skulle tala först, men så tog Clara mål i mun: — God afton, Flod, vill han inte gå in i stu­gan för här är så vådligt lor­tigt!“
Nja, inte känns det om någon ouver­tyr för en sym­fo­niorkester. Detta hade han säk­ert sli­pat till. Om han skrivit färdigt.

Den viktiga närvarokollen

IBLAND NÄR JAG är ute och talar om skri­vande brukar jag göra en när­varokon­troll. Det hand­lar här inte om att skicka runt en namn­lista. Nej, jag har läst åhörar­nas tex­ter och tagit reda på om det finns någon när­varo i dem.
Ser man i tex­ten att reportern varit på plats? Allt för ofta märks inte det. Reportern kunde lika gärna sut­tit på redak­tio­nen och gjort research. Var­för ge sig ut i verk­ligheten om man inte rap­porterar om den?
När­varo är bara en ingre­di­ens i reporter­job­bet, men en vik­tig. “Ta läsaren till plat­sen”, heter det.
Men det är inte helt okom­plicerat. Som Mag­nus Eriks­son skrev en gång i SvD: “…tafatta försök att skapa jour­nal­is­tisk när­varo: beskriv något på plat­sen i pseudoim­pres­sion­is­tiska ter­mer, så att läsaren fat­tar att du varit där, strunt samma om det tillför något av värde…“
Att visa läsaren att vi varit där. När vi ändå pall­rat oss ut kan vi lika gärna tala om det också. Detta är den lägsta ambi­tion­snivån när det gäller när­varo.
Det finns förstås en högre. Med den vill man ge en extra dimen­sion i tex­ten, göra den mer levande.
En tid­ning­s­text ska inte bara informera, den ska över­tyga också. Till de skriftliga och muntliga käl­lorna kom­mer en till: reportern själv.
Och det ska helst vara en reporter som inte bara rab­blar detal­jer och intryck i största allmän­het, utan en som använ­der det hen sett eller hört på ett med­vetet sätt.
Det kräver ett inslag av reportageteknik i researchar­betet. Att anteckna detal­jer, fråga för att få berät­telser, tänka i scener och att ta till­vara det som hän­der just här och nu. Lyssna på vad folk säger och hur de säger det. Vara upp­märk­sam på miljön en hän­delse utspelar sig i. Ta till­vara till synes bagatel­lar­tade detal­jer som kan berätta något mera.
Kon­sten är att väva in iak­t­tagelserna på ett naturligt sätt i tex­ten. Det går lättare om man tänker på att man är där inte läsaren kunde vara. Vad var det jag såg? När­varo i bety­delsen att jag själv var när­varande. Utan att lägga för stor vikt vid en egna per­so­nen. Det vik­tiga var inte att just jag var där (som vissa krigsko­r­re­spon­den­ter rap­porterande iförd hjälm tycks tro), det vik­tiga var att läsaren hade mig där.
Det kan vara när­varo i ett inter­vju­porträtt: “När Cecilia Bar­toli talar om Salieris långa liv, och för en stund vän­der åter till Salieris födelse 1750, ringer mycket ovän­tat en tele­fon i det kala rum där vi sit­ter. Bar­toli bris­ter ut i skratt.
– Det är han, Salieri, som ringer och säger ´nej, nej, det stäm­mer inte´. Hahaha.” (Ulf Johan­son GP)
Att vara på plats är ovärderligt. Den som är ute får med sig ett så mycket rikare mate­r­ial och man får nya kon­tak­ter och får ofta med sig idéer till nya jobb. Detta vet alla.
Den reporter som är ute mycket stel­nar inte. Den som sit­ter inne blir trött och håglös. Att vara när­varande både fysiskt och i tex­ten är en av grund­bul­tarna i all jour­nal­is­tik.
Vilka är när­varande på din redaktion?