Medietrender 2013 II: Färre fulannonser

HÄR FORTSÄTTER exem­plen på medi­etren­der 2013 som Nie­man Jour­nal­ism Lab  bett ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA fun­dera på.

Inga fler mot­b­ju­dande annonser
“Sätt er in i läsar­nas per­spek­tiv!” Det är ingen spå­dom utan en nöd­vändighet menar Mindy McAdams, pro­fes­sor vid uni­ver­sitetet i Florida. Hon ser det som den stora utmanin­gen 2013 och anser att det är vik­ti­gare än en affärsmod­ell, för om ingen vill ha det du ska sälja blir det prob­lem.
“Det är inte läsarna som besöker tid­nin­gens webb­sida varje mor­gon som vi behöver oroas oss för de kom­mer i vilket fall som helst. Inte heller dem som föl­jer jour­nal­is­ter på Face­book och Twit­ter. Nyhet­sknarkarna letar upp nyheterna även en nyhets­fat­tig dag”, skriver McAdams och fort­sät­ter:
“Om man pratar med folk som inte har någon anknyt­ning till jour­nal­ist­bran­schen, säger de flesta att de får sina nyheter på nätet. Vi vet att Google och de social medierna för män­niskor till nyhetssajter. De föl­jer alla länkar som ser intres­santa ut eller utlo­var nöjes­läs­ning. De kan till exem­pel leta infor­ma­tion om något de hörde på elva-nyheterna. Och sedan? Tänk dig in i läsarens per­spek­tiv!“
När de kom­mer till en tra­di­tionell webb­sida för nyheter vad finns det för annat innehåll till­gäng­ligt? Lockas de in i några andra intres­santa sto­ries? Van­ligtvis inte. Innehål­let de sökte kom­mer att vara omgivet av mot­b­ju­dande annonser och lis­tor på slump­mäs­siga “senaste nytt”-rubriker.
Om en sida med en redak­tionell text var en plats som inte erb­jöd 300 nya nav­i­ga­tionsval och 25 fula annonser utan istäl­let erb­jöd flera till­ta­lande dör­rar till ett varierande utbud  av högk­val­i­ta­tivt innehåll, vad skulle bli resul­tatet?
Föl­jande tror Mindy McAdams: “Om det istäl­let för den ohyg­g­liga lokala mäk­laran­non­sen fanns en under­bar bild som om man klick­ade på den tog oss till ett fan­tastiskt fotore­portage? Och om detta i sin tur var en puff för ett län­gre reportage med ännu fler fan­tastiska bilder som du kunde ladda ner, i val­fria for­mat, för en dol­lar? Sätt dig in i läsarens perspektiv!”

Flera medieprog­noser följer.

Medietrender 2013: Mer gräv

VAD KOMMER ATT hända med jour­nal­is­tiken under 2013? Det frå­gade Nie­man Jour­nal­ism Lab, knutet till Har­vard i Boston, ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA.
Mobilens fram­marsch, nöd­vändigheten av att organ­is­era om nyhet­sredak­tion­erna, Twit­ters osunda för­van­dling och många andra medi­etren­der kom­mer på denna sida de när­maste dagarna.
Här är några nyårstankar att börja med.

Grä­van­dets återkomst
David Skok som leder den Kanaden­siska nyhet­sportalen Glob­al­news skriver: “Det  är min ödmjuka åsikt att 2013 kom­mer att bli ihågkom­met som året då grä­vande jour­nal­is­tik och insik­ts­full kom­menterande jour­nal­is­tik kom till­baka.“
Skok menar att nyhet­sor­gan­i­sa­tioner som dragit in på dju­plo­dande jour­nal­is­tik läm­nar ett utrymme för dem som i stäl­let vill etablera sig som en kraft att räkna med.
Sedan New York Times i mars 2011 införde sin betalvägg på webben har över 300 tid­ningar i USA följt efter.
Vad dessa tid­ningar insett är att det inte går att ta betalt för innehåll som finns gratis på andra håll. För att få betalmod­ellerna att fungera måste prenu­mer­an­ter­nas krav till­fredsstäl­las: att ge per­spek­tiv, tolkningar, kon­text och analys.
Under 2013 när pen­garna från alla dessa betalväg­gar ström­mar in kom­mer tid­ningarna att upp­täcka att de inte har något annat val än att pro­duc­era högk­val­i­ta­tiv förd­ju­pande jour­nal­is­tik som skil­jer sig från mängden.

Förän­dringspulsen ökar
Matt Haughey som ska­pade Metafil­ter, en av de första com­mu­ni­ty­blog­garna, skriver att webben varit main­stream i fem­ton år nu och under de första fem åren såg vi tra­di­tionella medier som tid­ningar och tv-bolag duka under i sön­der­fal­let av inter­net när nya aktörer kom in på banan.
Vad som sker nu, menar Haughey, är att dessa nya aktörer själva håller på att duka under. Blog­gan­det som bör­jade för cirka tio år sedan tas nu över av sociala medier. Men även de stora gigan­terna har prob­lem. Face­book slåss med sina förnyelseprob­lem och sin aktiekurs. Twit­ter smäller in annonser över­allt och hop­pas att det ska ordna sig.
Mobil-plattformen kom­mer att växa. Mycket pen­gar ström­mar just nu till mobi­lap­parna.
Haughey avs­lu­tar: “Jag tit­tar i min kristal­lkula och ser inte så många vinnare eller förnyelse­tren­der som jag vill satsa pen­gar på. Vad jag ser är en massa redan exis­terande bolag som kom­mer att min­ska ännu mer när förän­dringspulsen ökar och den ena förn­yaren efter den andra konkur­rera ut sina medtävlare och under en kort period finnas i strålka­s­tarljuset innan de själva ham­nar på skräphögen.”

Fem medi­etren­der
Ras­mus Kleis Nielsen, pro­fes­sor i kom­mu­nika­tion vid Roskilde uni­ver­sitet, skriver om fem medi­etren­der som kom­mer att fort­sätta att skärpa nyheterna under 2013.
* Fort­satt kost­nad­s­jakt i tid­nings­bran­schen beroende på den dig­i­tala förän­drin­gen och den glob­ala ekonomiska krisen.
* Ännu mer min­skade anslag till nyheter inom kom­mer­siell tv när de matchar tit­tar­nas och annon­sör­ernas önskemål.
* Ökad poli­tisk press på pub­lic service-medier. I USA från kon­ser­v­a­tiva som är emot statlig inbland­ning i mediemark­naden. I Väs­teu­ropa från den pri­vata sek­torns medielob­by­is­ter som pekar på orättvis konkur­rens.
* Fler upp­stickare med jour­nal­is­tiskt innehåll, även icke-kommersiella, lanser­ade under buller och bång som slåss för att få det att gå ihop och dra pub­lik.
* Håll ett öga på Frankrikes och Tysk­lands försök att ändra vil­lko­ren för nyheter på webben och Googels försök att bekämpa detta.

Fler medieprog­noser följer.

 

SPRÅKBRÅK: Myten om Sarah Wägnert

DEN 1 JANUARI bör­jade radioteaterns årslånga serie med kort­pjäser, kallad Värld­shis­to­rien. Den första hand­lade om under­sköter­skan Sarah Wägn­ert som avs­lö­jade van­vår­den på Pol­hems­går­den i Stock­holm 1998 och som fick så stort genom­slag i massme­dierna och ledde till Lex Sarah.
I pjäsen upprepas dock en myt om den här hän­delsen, bland annat den att hon risker­ade sitt jobb.
I själva ver­ket hade hon redan sagt upp sig (två veckor tidi­gare) när Rap­ports Karin Swärd gjorde inter­vjun. Och det var inte Sarah Wägn­ert som tip­sade. Hon råkade jobba just den dagen Karin Swärd kom till Pol­hems­går­den och fick över­ta­las i två tim­mar för att ställa upp.
Ändå har Sarah Wägn­ert sagt att hon sade upp sig samma dag som inslaget sän­des. Jag ringde henne vid den tiden och frå­gade och då sa hon “några dagar innan” inter­vjun gjordes. Hon kunde inte rik­tigt förk­lara var­för hon lät myten leva vidare.
Mitt minne är att det framg­ick redan i Rapport-inslaget att hon sagt upp sig, men detta “föll bort” i den vidare rap­por­terin­gen. Antagli­gen på grund av att sto­ryn blev bät­tre utan den infor­ma­tio­nen.
Detta för­tar givetvis inte Sarah Wägn­erts insats. Hon visade prov på stort civilkurage och gjorde mycket för debat­ten om åldringsvår­den.
Men det är intres­sant hur en god his­to­ria bor­rar sig in i en nyhet­srap­por­ter­ing. Själva kär­nan i den är sann, dock inte det yttre skalet som är så vik­tigt i en god his­to­ria. Och ingen vill spräcka en bra story. Här var den dessu­tom dubbelt bra: van­vård­savs­lö­jan­det och hjältin­nan.
Ibland visar sig inte ens kär­nan vara sann, som nyheten om den över­givna pojken utan­för inneband­yare­nan i Upp­sala.
Till Wägn­ert­myten hör också att det var den som star­tade debat­ten om åldringsvår­den. Men den var vid detta tillfälle redan igång. Afton­bladet hade en artielserie i ämnet och GP pub­licer­ade dagen innan Wägnert-intervjun ett reportage om Svale­bo­hem­met, illus­tr­erad med tre åldringar som sit­ter vid ett bord och sover, tagen av GP-fotografen Laila Ekst­edt.
Alltså, Sarah Wägn­ert risker­ade inte sitt jobb när hon gick ut i Rap­port och det var inte hon som star­tade vanvårds-debatten. Det är en fören­kling av verk­ligheten.
Detta kon­staterande gör egentli­gen inte Rapport-inslaget sämre och Karin Swärd var väl värd Stora jour­nal­ist­priset hon fick för det och Sarah Wägn­ert var inget dåligt val som Årets svensk.
Men ingen tjä­nar i läng­den på att föra myter vidare.

SPRÅKBRÅK: Signaler på en bra text

Jack­son Pol­lock Vi nr 12/12

LÄSNINGEN AV Pon­tus Dahlmans fyn­digt väl­skrivna text om den amerikanske kon­st­nären Jack­son Pol­lock i Tid­nin­gen Vi nr 12, fick en extra skjuts med den klock­rena rubriken: ”En stänkare för mycket…”
Rubriken har en per­fekt dubbel­ty­dighet och är dessu­tom kon­ge­nial med machotemat i tex­ten.
Pon­tus Dahlman upp­fyller dessu­tom ännu ett av kri­terierna på en väl­skriven text, näm­li­gen ett bra slut.
Och det råkade bli extra bra för min del. Ett vit­tne beskriver Pol­locks död­skrasch 1956: en ”sjuhel­vetes duns” hördes och därefter ”bör­jade en bil­tuta tjuta. Och den fort­satte att tjuta och tjuta”.
Detta fick mig att tänka på det film­manus som brukar betrak­tas som det bästa någon skrivit: Chi­na­town. Manuset skrevs av Robert Towne.
Det finns ett dra­matur­giskt grepp som kallas fore­shad­ow­ing (planter­ing) och i Chi­na­town finns en av de bästa. I en scen sit­ter detek­tiven Gittes (Jack Nichol­son) i en bil och vän­tar på Eve­lyn Mul­wray (Faye Dun­away). Hon sät­ter sig upp­skakad bakom rat­ten, lutar sig grå­tande framåt och kom­mer åt sig­nal­hor­net.
I slutsce­nen skjuter polisen efter hennes bil. Den stan­nar på gatan och en oavbruten sig­nal hörs. Man förstår att hon lig­ger skjuten fram­stupa över rat­ten. Hade Towne hört talas om Pol­locks oly­cka?
Så kan en bra text bli ännu bät­tre – utan att skriben­ten ”vet om det”. Se där, ännu ett kri­terium på en väl­skriven text.

SPRÅKBRÅK: Årets nyord!

ÅRETS NYORD, åtmin­stone om man räk­nar frekvensen, är… ta-ta-ra-taaa: “sär”. Det dök upp för några år sedan men har 2012 fått sitt genom­brott.
Från bör­jan hette det “så här” men har drag­its ihop sådär, shär, sär. Jag tror att det kom­mer från Stock­holmshål­let.
Jag satt på 66:ans buss här­förleden och hela vägen från Horn­stull till Sofia lyssnade jag på två unga tje­jer som sat bakom och pratade. Ordet “sär” förekom flera gånger i varje mening.
– Å han kom fram sär, ja kän­ner ju han bara lite sär, å så vahetre sa han sär, att hon å ja va sär gan­ska sär lika sär, å jaba va? ja har typ inte tänkt på de sär men ha va sär jät­tegul­lig sär…
Jag vände mig om och frå­gade om de inte kunde vara vän­liga att vari­era diskurspar­tik­larna lite i sam­talet. Nej, det gjorde jag inte. Jag satt tyst och ägnade mig åt tju­vlyssandets ädla konst.
Den här typen av småord som man plockar in i sam­tal kallas just för diskurspar­tik­lar: ju, lik­som, typ. De får sam­talet att flyta lite bät­tre.
Många av dem är garderande och gör språket lite mer dif­fust men sam­tidigt smidi­gare.
En annan allt van­li­gare garder­ing jag noterat är “…kan jag tycka” eller “jag kan tycka att…” i stäl­let för att helt enkelt säga “jag tycker”. De förra for­mu­leringarna är väl (garder­ing) en ersät­tning för “eller hur”?
Åjaba vill passa på å önska alla en rik­tigt God sär jul och jag kan tycka att det även är på plats att redan nu önska sär ett gott nytt år!