SKRIVPROCESSEN ÄR en bra grund när man ska tala om reporterns arbete. Steg för steg kan man analysera svårigheter och ge goda råd på vägen från axet till den goda limpan man ska servera läsaren.
Alltså: Idé / Reserach / Sovra / Skriva / Textredigera.
Först en genomtänkt idé, sedan skaffa ett gott källmaterial ur vilket mana plockar russinen som används vid skrivandet och sist gå igenom texten och se dess brister och göra den ännu bättre.
Så enkelt och bra. Men som alla vet stämmer denna process aldrig med verkligheten. Det är dessvärre betydligt mer komplicerat att vara reporter.
Idéer kan vara mer eller mindre genomtänkta och ofta är det någon annans idé man ska försöka uppbåda entusiasm inför (en viktig reportertalang är att hantera alla vilda idéer som kommer från chefer på olika nivåer, alltså ha förmågan att hålla många stollar i luften).
Och när man sätter igång sin research upptäcker man att det inte var som man tänkt. Verkligheten såg lite annorlunda ut. För det mesta var den inte lika intressant som man tänkt, i sällsynta fall var den mer intressant. Åtgärd: Tillbaka ett steg och revidera idén.
Nu sorterar man i materialet och försöker hitta en bra vinkel och ett bra upplägg. Då visar sig också luckorna. Åtgärd: Tillbaka ett steg och komplettera researchen.
Äntligen kan man börja skriva. Den plan man tänkt hålla sig till brukar som regel spricka, men texten kan faktiskt bli bättre av det. Låt flytet bestämma. Men här kan också luckor dyka upp och tvivel, sa hon verkligen en miljard, ska det inte vara en miljon? Åtgärd: Tillbaka två steg och ring ett nytt samtal.
Den oerfarne reportern tror nu att texten är klar men den behöver gås igenom en sista gång för kritisk läsning. Då händer det som väldigt ofta brukar hända under en skrivprocess, åtminstone om det handlar om nyheter, det kommer ny information, något har hänt som förändrar bilden. Åtgärd: Tillbaka! Till vilket stadium avgörs av om bilden förändrats mer eller mindre.
Så håller det på dagarna i ända. Det som på papperet ser väldigt rent och snyggt ut är i själva verket ett riktigt skitjobb, fast ofta ett väldigt intressant skitjobb.
En bra reporter är den som hela tiden har förmåga att ompröva sitt arbete och ständigt är beredd att ta ut en ny kurs. Och aldrig, aldrig hålla kvar vid en vinkel om idén inte visade sig vara så bra som man först trott.
Det senare kan vara tufft när desken redan på idéstadiet går igång och planerar bild, grafik, rensar två sidor och bokar plats på ettan och webb. När löpet redan är tryckt kan det vara svårt för en reporter att säga: “Grejen sprack!“
Därför är det viktigt att även de deskansvariga är beredda att ständigt ompröva. Och inse att skrivprocessen ibland är en ganska krokig och guppig väg att färdas på.
Den gamla värmländska visdomen gäller i hög grad för en nyhetsredaktion: “Håll rumpan styv när det svänger!”
Author Archives: Peter Lenken
SPRÅKBRÅK: Anpassad tomte
NÄR DISNEY motiverade klippen i Tomtens julverkstad var ordet “anpassning”. Den mer allmänt spridda rasismen på 1930-talet, när filmen gjordes, har först idag blivit kontroversiell.
Filmen firar i år 80-årsjubileum och man kan naturligtvis fundera över varför dessa klipp kommer just nu. Men vi ska också komma ihåg att Disney är ett multinationellt kommersiellt företag som naturligtvis vill stöta sig med så få som möjligt.
Tre klipp har gjorts. Det första på en docka som är en dum blondin som har svårt att säga en sån enkel sak som “Mama!“
Det andra klippet är visserligen en stereotyp bild av en färgad flicka men hon kan lika gärna vara en förebild, för hon är smart. Hon har koll på hur det gick för tjejen innan och säger omedelbart “Mamsen” och okejar sig själv. Det är sådana barn som tar sig fram här i livet.
Det tredje klippet är en man i grön frack och kubb som utför en kosackdans. Jo, han har skägg och stor näsa också. Men är det någon som tänkt på honom som jude? Inte jag i alla fall. Inte förrän Disney påpekade det.
Ska man härleda folks eventuella religiösa hemvist med vägledning av deras näsor? Det är trots allt skillnad på den här dansaren och Albert Engströms sluga köpmän.
I Tomtens verkstad sliter småtomtarna i högt tempo och med monotona arbeten. Det är en bild av den antifacklige Walt Disneys egen tecknarfabrik, där de anställda slavade till dålig lön. Resultatet blev en fem månaders strejk.
Kanske är det en stilla protest från fabrikstomtarna att de har slängt alla leksaker ner i tomtens säck. Det har alltsedan jag var barn förbryllat mig varför tomten delar ut leksakerna utan julklappspapper om.
Men varför bråka om Disneys tomteverkstad? Det är bättre att lungt sitta under sin korkek och lukta på julhyacinten. Precis som en tjuren Ferdinand. Där har ni dessutom en som aldrig tänker anpassa sig.
Den förgrymmade bandspelaren
Kungen som frösvann (Bild: kungahuset.se)
JAG HAR GENOM åren väldigt sällan använt bandspelare vid intervjuer. Med mitt förhållande till teknik har det varit svårt att koppla av och inte ständigt snegla på någon lampa som ska blinka.
Nu är det så mycket enklare med mobiltelefonen. Fast jag glömmer ofta bort denna utmärkta researchapparat. Man kan anteckna miljöer och människor med bilder, man kan lagra ljudmiljöer och prat, man kan googla ute på fältet.
Senast jag använde en gammal hederlig bandspelare var när vi fick en exklusiv intervju med kungen inför hans 60-årsdag.
Jag ville fånga hans sätt att prata. Ni vet ”sjelvfallet” och de där svävande svaren i det blå.
Intervjun gick bra och jag hade gott om tid och kunde lyxa mig med att skriva ut hela intervjun från bandet.
Jag jobbade kväll och det var lugnt. Satte igång bandet och började skriva. Efter ett tag ringde telefonen och jag stängde snabbt av bandspelaren och svarade.
Det handlade om någon vattenläcka som jag fick sticka emellan med. Nattchefen stack in huvudet och resonerade lite om läckan.
Jag öppnade ett nytt dokument och började skriva en kort nyhetstext. Efter en stund uppfattade jag i vänster ögonvrå något som rörde sig. Bandspelaren!
Jag hade inte stängt av den. Jag hade tryckt på ”rec”!
Hur mycket var försvunnet? Jag spolade tillbaka och hörde: mig själv prata i telefonen om en vattenläcka, länge, länge och sedan med nattchefen. Därefter hördes knattret från tangentbordet — länge, länge.
Jag hade hunnit en bit in i kungaintervjun när min nya inspelning startade, just den mest intressanta delen var förlorad.
Mina anteckningar var bristfälliga för jag hade beslutat mig för att lita till bandspelaren.
Jag skyndade mig att ringa fotografen Magnus Sundberg för att rekapitulera vad kungen hade sagt.
Det blev givetvis en intervju i tidningen, men jag grämde mig länge över vad den skulle kunnat bli (antagligen hade den inte blivit så mycket bättre ändå, men man tar ju alla chanser till att skylla på något).
De som är emot bandspelare brukar peka på att reportern blir en dålig lyssnare när den är på, inte lika alert. Och vi vet att en god lyssnare också har bättre följdfrågor.
Bandspelaren kan även stjäla massor av tid. Man frestas att sitta och lyssna på den i stället för att skriva.
Dessutom lockar den till fler och mer pratiga pratminus och det är aldrig till fördel för läsbarhet och förståelse.
Men visst är den till stor hjälp också, särskilt vid intervjuer där man kan misstänka att det kan bli viktigt att ha bevis för vad som sagts. Därför har ofta potentater med sig en med bandspelare utrustad pressekreterare.
Jag såg ingen annan bandspelare än min under kungaintervjun, men fotograf Sundberg tyckte sig ha sett något mikrofonmisstänkt i golvlampan bredvid oss.
Jag ringde faktiskt till hovet och hörde efter om de hade någon inspelning att låna ut, men fick beskedet att det inte fanns någon.
Kungen kanske hade raderat den av misstag.
SPRÅKBRÅK: Baklängesdateringens dag
DAGEN 121212, är väl lämplig att utse till Baklängesdateringens dag. Inte för att ihågkomma denna företeelse, tvärtom, det är en dag för alla oss som inte gillar baklängesdateringar – denna siffrornas särskrivning.
Det märktes extra lite just denna dag och därför är det lämpligt att reflektera kring hur man skriver datum.
121212 står för 12 december 2012, alltså inte för 2012 december 12. Om någon frågar ”Vad är det för datum idag?” så svarar man inte: ”Det är 2012 december den tolfte”.
På en dataläst blankett är det oftast år-månad-dag och inget att göra någonting åt.
Om man av någon anledning vill framstå som en torr byråkrat så är det åtminstone lämpligt att skriva ut hela årtalet för undvikande av missförstånd.
Det förekommer baklängesdatering i personliga brev. Ja, till och med i kärleksbrev. Kan ni tänka er något mer oromantiskt än att datera ett kärleksbrev 040612?
Sverige lär vara det enda land i EU där invånare använder baklängesdatering.
EU har bestämt att ordningen dag.mån.år (med punkter emellan) ska användas på livs– och läkemedelsförpackningar.
Det svenska Språkrådet rekommenderar 12 december 2012 eller 12/12 2012. Skrivsättet 2012-12-12 anses olämpligt i löpande text.
Den 12 december skulle det naturligtvis stå ”121212” i vigselringen, men påföljande dag noteras som 13/12 2012 och inte 121213!
Slow journalism i gångtakt
Paul Salopek, gångtrafikant.
DET ÄR ÅTSKILLIGA mil man gått i tjänsten genom åren, vandrat på gator, vägar, stigar, i industriområden och bland höghus. Det är basic-journalistik och mycket givande. Men att gå 3.500 mil i sju år?
Det är vad den amerikanske journalisten Paul Salopek ska göra när han den 10 januari tar sitt första steg i projektet Out of Eden. Han kallar det ett experiment i slow journalism.
Salopek är tvåfaldig Pulitzer-vinnare, har varit utrikeskorrespondent i stora delar av världen och är utbildad biolog.
– Den stora volym av nyheter som idag genereras från professionella journalister, tweets, bloggar, facebook och annat är nästa självförgörande, säger Paul Salopek på projektets hemsida. Det är en tsunami av information som är så fragmenterad att den nästan inte går att bearbeta.
– Vi behöver inte mer information, vi behöver mer mening, säger han. Jag kommer att simma motströms i den stora informationsfloden.
– Det krävs att man saktar ner för att se hur dagens stora globala historier, klimatförändringar, konflikter, fattigdom eller massmigration, är sammankopplade.
Genom att röra sig i marknivå bland vanliga människor kommer vandringen att avslöja glömda grundläggande sanningar, menar Salopek.
Han ser Out of Eden som ett journalistiskt laboratorium, ett kontinuerligt porträtt av hur världen ser ut 2013–2020.
Var hundrade mile, cirka 16 mil, tar Salopek ett ”kärnprov” av det som just då finns runt om honom: ljud, bilder på mark och himmel, en panoramavideo och en intervju med någon som råkar vara i hans närhet.
Han startar sin vandring i Etiopien där de första människorna började röra sig österut i den första mänskliga migrationen för cirka 60.000 år sedan, via Indien och Kina och över Behrings sund till den Amerikanska kontinenten vars västkust han följer ända ner till Patagonien längst ner i Sydamerika, den sista delen som koloniserades i denna första migration för 12.000 år sedan.
Han har bara med sig det som får plats i en ryggsäck. Där ligger bland annat en MacBook, en satellittelefon, en Sony HXR-NX7OU för film och stillbilder, en GoPro kamera, en bandspelare och en GPS.
Han kommer att gå mest ensam men har ordnat med guider och tolkhjälp längs vägen – och visum. Han passerar runt trettio gränser. Ett av de svåraste problemen blir att ta sig igenom Iran.
Salopek har under sina långa förberedelser tagit hjälp av forskare på Harvard.
Allt material han producerar kommer att samlas för att bli en erfarenhetsbank i slow journalism.
– Det bästa av gammal och ny media möts i det här experimentet, säger Paul Salopek.
Det går att följa vandringen via hashtaggen #edenwalk eller projektets hemsida www.outofedenwalk.com