Knutby som ljudillustration

Hur lät skot­ten i Knutby?

HUR BESKRIVER MAN ljud i text? Här finns stort utrymme för kreativitet. Man kan skriva att spår­vagnen gniss­lar i kur­van eller att den sjunger eller skär eller kla­gar eller något annat.
Det kan vara ett gnirk i en båt­förtöjn­ing eller ett rrrrrrrrrr från en spin­nande katt. Intres­sant är att läsa beskrivn­ing av fågel­läten, till exem­pel att en ormvråk skriker kiä-kiä eller att en nattskärra låter som en symaskin. Ibland behöver man inte ens beskriva ljudet. Om ni läser menin­gen: Hon ledde ut hästen på den sten­satta går­den, upp­står magi. Man hör hov­k­lap­pret! Eller hur?
Ett intres­sant ljud­fall upp­stod under Knutby-rättegången i Upp­sala tingsrätt 2004. En dag skulle rät­ten göra syn i mordvil­lan. Om ni minns pås­tod pas­torn att han inte hörde skot­ten mot sin hus­tru trots att han låg i rum­met bred­vid.
En krim­i­nalin­spek­tör stod i mor­drum­met och avlos­sade ett skott, med en lik­nande revolver som barn­flickan haft, ner i en hink fylld med sand.
Nor­malt har radio och tv alltid en fördel när det gäller ljudåter­givn­ing. Men inte här. Det är svårt att exakt återge hur högt ett ljud upp­fat­tas.
De skri­vande repor­trarna hade nu samma möj­lighet att beskriva för läsarna hur skot­tet upplevdes. Hur skrev de?
Sven­ska Dag­bladet: ”som en åskknall”.
Expressen: ”som en dörr som smälls igen hårt.”
TT: anger deci­bel­nivån (106,7 – 108,3) och uppger att det även utan­för vil­lan hördes en dov knall.
Dagens Nyheter och Sydsven­skan: ingen beskrivn­ing.
Afton­bladet: Peter Kad­ham­mar skrev ”…smäl­larna är höga men inte så höga att man studsar till”, sam­tidigt prob­lema­tis­er­ade han provskjut­nin­gen genom att påpeka att den gjordes mitt på dagen med mycket folk run­tomkring. När mordet skedde var det natt. Afton­bladet hade också en decibel-grafik där ljudet från revolver­skot­ten jäm­fördes med en rock­kon­sert.
Göteborgs-Posten: det lät som när en ungslucka smäller igen ”i samma rum”.
Min favorit är nog den senare som min kol­lega Anne Johans­son skrev. Det är ett ljud som är dovt men sam­tidigt smäl­lande och man får en förn­im­melse av hur högt det var och därmed också hur låg tro­värdighet pas­torn hade i det här fallet.

SPRÅKBRÅK: Journalistiskt självförtroende

MAN MÅSTE TRO på det man skriver och lita på att det är intres­sant för läsaren. Det finns en ängs­lighet som breder ut sig att bud­skapet är så torrt att man måste piffa upp det med alle­handa glät­tiga till­be­hör.
I tid­ningarna visar det sig mest i illus­tra illus­tra­tioner, till exem­pel sport­bi­lagor­nas allud­eringar på fil­maff­is­cher, eller rub­bade rubriker.
Här några andra exem­pel på denna ängs­lighet och prov på dåligt självförtroende.
His­to­rieä­tarna: Såg i går den nya tv-serien med Erik Haag och Lotta Lund­gren. De levde på 1700-talsmat. Intres­sant med flera experter inbjudna. Men de vågade inte tro på sin egen pro­gramidé utan var tvungna att lägga in trams­danser med värja och mim till ital­iensk schlager. Antagli­gen för att öka under­håll­ningsvärdet. Ett his­toriskt mis­stag. Det enda som ökade var tramsvärdet.
Sport­nytt: Ville se Zla­tans fyra fan­tastiska mål igen (alla talar om cykelsparksmålet men de tre första var också enastående, hur kunde han få sån kraft i tåpet­nin­gen vid det his­toriska första målet? Det blev ju en strut i nätet!)
Men vad fick vi? Ingen analys i slow­mo­tion som man önskat? Nej vi fick se Glenn Ström­berg. Det var han som var huvud­per­so­nen i Sport­nytt, inte Zla­tan. Målen visades på en skärm bakom Glenns huvud.
Snyggt rent tekniskt. Men nu var det inte redi­ger­ing­steknik vi ville se utan fot­boll. Van­liga. Hed­erliga. Match­bilder. Lär av Zla­tan: tro på det ni är betalda att göra!
Kul­tur­pro­gram: I Kul­turnytt i radions P1 i morse bör­jade de med nyhet­shän­delsen Gaza och inter­vjuade en poet som bor där. Även Kul­turny­heterna i SVT1 brukar haka på en aktuell nyhet­shän­delse. Och hit­tar de ingen bra kul­turvinkel kan de alltid ringa upp en poet. Lyd ett gott råd: Ägna er åt kul­turbe­vakn­ing i stäl­let och låt nyhet­sredak­tio­nen ta hand om nyheterna!
Tro på vad ni gör! Ägna krafterna åt kärnverksamheten.

Glöm inte textredigeringen!

ALLT FÖR MÅNGA repor­trar tror att tex­ten är klar när den är färdigskriven. Men glöm inte den sista delen av skrivprocessen: tex­tredi­gerin­gen.
Det är först efter den sista genomgån­gen som tex­ten blir klar. Det är där det kri­tiska ögat ska dansa över raderna och slå ner obarmhär­tigt där tex­ten kan för­bät­tras. Som tidi­gare sagts: släpp kri­tik­ern inom dig vid skri­van­det, släpp fram kri­tik­ern vid den slut­liga genomgån­gen.
En text kan för­bät­tras åtskil­ligt om man nagel­far den och stryker och ändrar och skriver om. Detta bör göras även när det är bråt­tom. Den som läm­nar en slarvigt skriven text läm­par över job­bet på någon annan.
DN:s Cata­rina Grün­baum skrev en språkspalt, ”Värna om flad­der­mössen”, som hand­lade om en tråkig artikel som räd­dades till ett bät­tre öde. Den ursprung­liga ingressen löd:
I söndags trädde en europeisk sky­ddskon­ven­tion för flad­der­möss i kraft. En första effekt kan bli en ändrad dragn­ing av nya E4:an i Upp­land. Enligt förslag ska den dras över ett våt­mark­som­råde mycket vik­tigt för flad­der­möss, vilket väckt pro­tester.
Som en torr tjän­ste­man­narap­port. Den skrevs om, nu med flad­der­musen som huvud­per­son och med min­dre myn­dighet­sprosa. Så här:
I söndags fick flad­der­mössen sin egen FN-konvention. Den kan bli avgörande för var nya E4:an i Upp­land ham­nar. Vägen är plan­erad över ett våt­mark­som­råde som är mycket vik­tigt för flad­der­möss.
Även bröd­tex­ten rev­ider­ades och artikeln ham­nade inte längst ner på sidan 15 som den antagli­gen gjort i den ursprung­liga ver­sio­nen. Nu lyftes den fram och fick en puff på förstasi­dan.
Det kan alltså löna sig att ägna en stund åt tex­tredi­ger­ing.
Se även under “I korthet”.

Att tänka på vid textredigering

  • Titta först på det stora: dispositionen.
  • Ifrå­gasätt uppgifterna. Hur vet jag detta?
  • Kör stavn­ing­spro­gram­met. Kolla namnen.
  • Leta upprep­ningar. Använd synonymordbok.
  • Leta syft­nings­fel.
  • Var särskilt upp­märk­sam på avs­nitt du skrivit om; inga kvar­glömda eller felak­tigt böjda ord.
  • Utgån­gar efter pratminus.
  • Hänger meningar med bisatser ihop? De ska kunna läsas utan bisatser.
  • Se upp med byråkrat­språk, affärsspråk, mod­e­ord, angli­cis­mer mm.
  • Hänger det frå­gor i luften? Lämna inte läsaren i sticket. Fullfölj det som påbörjats.
  • Stryk ovid­kom­mande detal­jer och andra språk­liga infall.
  • Håll för sista menin­gen. Är den nödvändig?
  • Rev­idera inte under skrivandet.
  • Läs med en ”fien­des” ögon.

De dumma frågornas lov

ETT AV DE BÄSTA inter­vju­tipsen som finns är att ställa så kallade dumma frå­gor. Tänk att ni sit­ter på en presskon­fer­ens och inte rik­tigt fat­tar de där ekonomiska resone­man­gen som någon expert drar igenom. Men ni vill inte rik­tigt avs­löja er okun­skap. Så är det någon kol­lega som ställer den där för­lösande frå­gan: ”Men hur menar du? Kan du förk­lara lite bät­tre?”
Det var fler som inte förstod.
En gång var jag inne i Hal­land­sås­tun­neln för ett reportage. På väg ut fun­der­ade jag på hur de bär sig åt när de bor­rar från två håll för att inte missa varan­dra, så att den ena tun­neln ham­nar ovan­för eller bred­vid den andra.
Jag ställde denna ”dumma fråga” till infor­matören och fick ett jät­tein­tres­sant svar. Det visade sig att det fanns ett helt team vars enda uppgift var att göra sådana beräkningar. Ett bra upp­slag!
Jag brukar kalla ”dumma frå­gor” för grundläg­gande frå­gor, alltså: Hur gör ni egentli­gen? Var­för då? Hur vet du det?
Ofta blir det väldigt intres­santa svar.
Här ett annat exem­pel från min förre kol­lega på GP Ulf Johan­son som en gång inter­vjuade en blåsare i Göteborgs-symfonikerna.
Behöver man gå på gym och träna för att orka med två och en halv timma Stravin­skij?
- Ja, det behövs, skrat­tar Kjell. Stråkarna till exem­pel har det tungt med sina instru­ment. Och man måste värma upp ordentligt.
- Man blir både fysiskt och psykiskt trött. Man måste sitta och räkna hela tiden, och så har man en liten ton­plutt ”popp” som man ska peta in.
Lyd ett gott råd: ställ så många dumma frå­gor ni kan!