Reportaget i korthet

PLÖTSLIGT KOMMER  här några sam­man­fat­tande punk­ter om att skriva reportage:

  • Reportagets karak­tär är inte det kon­st­närliga språket. Det är analy­sen, när­varon, obser­va­tion­erna. Reportage är en arbetsmetod.
  • Till de van­liga byg­g­ste­narna skriftliga och muntliga käl­lor tillkom­mer en tredje: reportern själv.
  • Reportaget har en annan and­ning än artikeln.
  • Över­raska gärna i inled­nin­gen, men ge aldrig fal­ska löften.
  • Se upp med mit­ten där många gått på grund.
  • Detal­jer­nas bety­delse. Ver­bens kraft.
  • Skriv inte — berätta!
  • Skriv enkelt om det svåra. Kom­plicera det banala.
  • Ett reportage kan inte bara baseras på fakta. Ge av dig själv!
  • Bli inte för detaljrik: “Genom att hålla inne med vissa saker läg­ger för­fattaren tysta möj­ligheter till sin berättelse”.
  • Tänk filmiskt, i scener.

Hitta:

  • En utsik­t­spunkt, ett per­spek­tiv. Förd­jupa. Våga!
  • His­to­riens in– och utgångar
  • Dynamisk symbol-ledmotiv. Karak­täris­tiska detal­jer som säger något om helheten.
  • Det ovan­liga. Inte ICA, pizzer­ian eller F-kassan, utan butiken som säl­jer sällskapsdjur.
  • Spåret. Gör en dis­po­si­tion. En karta, en rutt. Dela in avs­nitt vad ska vara med i första, andra osv

Malmsten och förstameningen

Näs­tan meningslös för­fattare. Foto: Lars Sundh

I LÖRDAGS recenser­ade jag Bodil Malm­stens ”Så gör jag” (se nedan) där hon bland annat skriver om sina vån­dor med den allra första menin­gen i hennes mest omty­ckta bok ”Priset på vat­ten i Fin­istère”. Hon fick aldrig till menin­gen tyckte hon och tvin­gades sända över kor­rek­turet till för­laget med inled­nin­gen ofärdig.
Jag efterlyste själva menin­gen, som hon väl­jer att inte cit­era.  Det skulle varit intres­sant att få ta del av ett antal ver­sioner och en lite när­mare beskrivn­ing av hur hon konkret arbe­tat med den. Då hade vi fått en verk­lig djupdykn­ing i skri­varverk­staden.
Hur lyder då menin­gen? Så här: Jag sit­ter i min trädgård i Fin­istère och fyller i adressän­dringskort.
Det tycker inte jag är någon dålig start. Vi plac­eras direkt i en miljö och en aktivitet som andas upp­brott och det är helt uppen­bart att saker kom­mer att hända.
För Malm­stenkännaren är det extra spän­nande efter­som man vet att hon tidi­gare fly­t­tat till Fin­istère och skrivit därifrån.
Vad mer kan man begära av en mening än att den lockar till vidare läs­ning och sät­ter frå­gor i huvudet på läsaren som den vill ha svar på?
Vi har alla våra favoriter bland första­meningar. En av de mest berömda är förstås Gabriel Gar­cia Màrquez start på roma­nen ”Hun­dra år av ensamhet”:
Många år senare, inför exeku­tion­spa­trullen, skulle över­ste Aure­liano Buen­dia påminna sig den avlägsna efter­mid­da­gen då hans far tog honom med för att visa honom isen.
Ja, om man får veta att någon ham­nar inför en exeku­tion­spa­trull blir man lite nyfiken på att få veta var­för.
Som reporter har man begrän­sade möj­ligheter att sitta och fila på första­meningar. Man måste gan­ska snabbt bestämma sig för att det här får duga. Och har man tur så får man den där start­skjut­sen som får läsaren att bli nyfiken.
Som alltid kan man lära sig mycket genom att läsa böcker. En väldigt enkel men enligt mitt tycke effek­tiv första­mening är den här:
Det lig­ger en lapp på mitt skrivbord ”Gus­tav har ringt”. Gus­tav? Jag kän­ner ingen Gus­tav.
Okej, det var inte en mening men bra för genast vill man, lika gärna som jag:et, veta vem Gus­tav kan vara. Boken är ”Maken” av Gun-Britt Sund­ström.
Sedan har vi förstås Sel­mas klas­siker Äntli­gen stod prästen i predik­stolen. Men efter­som jag gillar det lite absurda och över­raskande är min största favorit starten på Peter Höegs ”Kvin­nan och apan”: En apa när­made sig Lon­don.
Fler start-favoriter?

Bodil Malmstens bok om sitt skrivande

Bodil Malm­stens nya bok om skri­van­det recenseras här.

DET ÄR PRECIS vad jag säger, skrivjob­bet är likadant för alla men ingen gör som någon annan. Det finns vis­serli­gen en del prak­tiska råd att lära ut, men i grun­den är allt skri­vande mycket per­son­ligt.
Där­för tycker jag att Bodil Malm­sten har rätt ingång i sin nya bok om skri­vande ”Så gör jag” (Mod­ernista), näm­li­gen: Välj själv! Det är en klipp­bok att plocka ur. Och något för Malmstens-fansen att gotta sig åt nu när hon bjuder in till sitt allra heli­gaste, skriv­plat­sen.
Hon kallar den själv för en lärobok i en lära som inte kan läras ut. Och de tvärsäkra svaren får man leta efter. ”Det finns inga regler bara undan­tag.”
Det hin­drar inte att man kan finna gan­ska mycket mel­lan dessa pär­mar som är mat­nyt­tigt, om man väl­jer själv.
En vik­tig sak som Bodil Malm­sten tar upp när det gäller allt skri­vande är att inte vara för kri­tisk när man bör­jar skriva. ”Jag släp­per in tvivlet för tidigt i tex­ten – gör inte det.”
Det går inte att få något flyt i skri­van­det om man sam­tidigt ska vara sin egen kri­tiker. Det under­med­vetna får inte en chans om tvivlet kom­mer in. Skriv på, se dig inte om.
Självkri­tiken ska vara på off under första delen i skrivprocessen, skriver Malm­sten. Tvivlet och kri­tiken ska alltså komma sist, när man är inne i tex­tredi­ger­ings­fasen.
”Jag tvivlar, ändrar, ändrar till­baka, tvekar där jag borde vara tvek­lös. Det är fel, ändå gör jag det för att så gör jag.”
I Bodil Malm­stens skrivprocess finns den ofrånkom­liga ”hel­vetes­pe­ri­o­den”. Det är när den ödes­di­gra frå­gan dyker upp: Vad håller jag på med? Hon har kom­mit en bra bit på väg och spårat ur. Hon skriver om och om. Lös­nin­gen är att gå till en tidi­gare ver­sion (som hon givetvis har sparat). Eller ta en ska­pande paus och göra något helt annat; skrivprocessen i huvudet fort­sät­ter ändå.
Sedan hand­lar det om det van­liga, att ha tid för skri­vande, uthål­lighet, att helt enkelt få det gjort.
Dessu­tom, skriver Bodil Malm­sten, måste man ha något att komma med. Det räcker inte med att bara skriva. Vilket får mig att tänka på vad Robert McKee skriver i sin utmärkta ”Story” (återkom­mer till den), näm­li­gen att det som kom­mer först är en talang för berät­tande, den lit­terära talan­gen är också väsentlig men kom­mer som tvåa.
Bodil Malm­sten har en lite pratig stil, som om hon kom på det hon skrev just i skrivö­gonblicket (vilket naturligtvis inte är fal­let, det är en mycket med­veten stil – det är en del av hennes skriv-dna).
I bästa fall upp­når hon en behaglig sam­tal­ston med läsaren, i säm­sta upp­står en slags irriterande velighet och här frestas man ibland att utbrista: säg vad du tycker män­niska!
Hela tiden är hon garderande, jag tror att det mest hand­lar om att man inte får säga att man är bra på att skriva. Antagli­gen en läg­gn­ings­fråga också, något som jag mycket väl kän­ner igen mig själv i.
Men jag sak­nar lite mer av konkreta exem­pel. Hon kunde tagit en sida och visat hur tex­ten växer fram. Man behöver inte vara rädd att använda sig själv som exem­pel, det pas­sar utmärkt vid skri­vande för man vet exakt vad som hänt. Det vet man inte när man skriver om andras tex­ter.
Bodil Malm­sten skriver om sina för­färliga vån­dor med den allra första menin­gen i hennes mest omty­ckta bok “Priset på vat­ten i Fin­istère”. Den som hon aldrig fick till (menin­gen alltså). Men hon cit­erar den inte. Här skulle det vara intres­sant att få ta del av ett antal ver­sioner. (Jag återkom­mer till just denna mening på måndag i en skriv-blogg nära dig.)
Till sist några punk­ter med Malm­sten­ska skrivråd:

  • Det som står kvar ska vara ett genomtänkt val.
  • Stil måste komma inifrån.
  • Av det bra lär vi oss att det är möjligt. Se inte det dåliga.
  • Sträva efter det enkla.
  • Dra­maturgi i framåtrörelsen viktig.

”Så gör jag” är alltså ingen ren­od­lad lärobok i skri­vande, den är mer än så, den hand­lar om skri­vande, läs­ning, bild­ning och semi­kolon. Lite om livet också.
För bästa behåll­ning bör man inte enbart vara intresserad av skri­vande i största allmän­het, utan också av Bodil Malm­sten.
Och det är det ju gan­ska många som är.

 

Wallraff före Wallraff

EN NYUTGÅVA av den tidigt (1914) wall­raf­fande jour­nal­is­ten Ester Blenda Nord­ströms reportage­bok “Piga bland pigor” (Bakhåll) anmäls av Fredrik Sjöberg i SvD idag. Hon tog jobb på en bondgård i Sörm­land och beskrev statar­nas vardag i en tio delar lång artikelserie i SvD: “En månad som tjän­ste­flicka på en bondgård i Söder­man­land”.
Sjöberg skriver: “Det fina med detta i grun­den poli­tiskt radikala reportage är att för­fattaren är en kom­plex män­niska som ser inte bara slav­driveri och dumhet, utan också kam­ratskapen och annat som trots allt gör livet på lan­det värt att leva. I en berömd pas­sage från den där log­dansen just, lan­dar hon i en önskan om att vän­nerna från Stock­holms mondäna tan­gopalats om så bara en enda gång finge uppl­eva detta. Att få vara en del av detta folk.“
Den som vill läsa mer om Ester Blenda kan införskaffa Mar­gareta Ståls avhan­dling “Sig­na­turen Ban­sai. Pennskaft och reporter i det tidiga 1900-talet” (Insti­tu­tio­nen för jour­nal­is­tik och masskom­mu­nika­tion. Göte­borgs uni­ver­sitet. 2002.) som beskriver ett vik­tigt skede i svensk jour­nal­is­tik, där det mod­erna reportaget utveck­lades — inte minst av kvinnliga reportrar.

 

SPRÅKBRÅK: Hastighetsöverträdelse

Här är det 0 kilo­me­ter i hour.

ÅTER TILL DET kära ämnet angli­cis­mer. Nu läser man allt oftare att hastigheter anges i ”km/h” och tid i ”1h 8 min”.
Så här: ”De fär­dades i 150 km/h och resan tog exakt 1 h”. Om man skulle läsa den menin­gen högt, blir det: ”De fär­dades i 150 kilo­me­ter i hour och resan tog exakt en hour.”
Så har jag (ännu) aldrig hört någon säga. Man säger ”150 kilo­me­ter i tim­men” och ”en timme”. Då inställer sig frå­gan: var­för inte skriva som man säger? Alltså 150 km/tim (eller möjli­gen 150 km/t om man har ont om tid) och en timme eller 1 t.
Var­för ändra ved­ertagna begrepp helt i onö­dan? Räcker det inte med att det står ”Stop” på stoppskyltarna?