EN GÅNG LÄSTE jag en artikel på DN:s kultursida som handlade om hur man översätter poesi från danska till svenska. Det var säkert ett intressant ämne, problemet var bara att det inte fanns ett enda exempel i hela texten.
Man ville läsa om problemen med just de och de raderna och hur man ska översätta just det ordet.
Långt senare fick jag en teoretisk förklaring till denna brist i artikeln.
Det var när jag första gången hörde begreppet ”abstraktionsstegen” på en föreläsning av Roy Peter Clark under en konferens om Narrative writing på Harvard.
Roy Peter Clark på Poynter Institute har tagit upp begreppet som en del i journalistiskt skrivande. Han kallar abstraktionsstegen för en av de mest användbara modellerna för skrivande som någonsin uppfunnits.
Det var den amerikanske skribenten S. I. Hayakawa som lyfte fram det retoriska begreppet ”The Ladder of abstraction” i sin bok Language in Action, redan 1940.
Abstraktionsstegen låter som en väldigt komplicerad grej, rent av abstrakt.
Men det är en ganska enkel modell som innehåller ett viktigt tänkande i allt skrivande. Högst upp på stegen finns det abstrakta och längst ner det faktiska. Nederdelen står stadigt på konkret språk. Det är hårt.
Där finns de torkade blodfläckarna, den stinkande tubsockan, den blöta aktertampen, skiftnyckeln och pärlhalsbandet. Det appellerar till känslor.
Högst upp på stegen finns det abstrakta. Det som inte går att mäta, äta, lukta. Ord som frihet, demokrati, jämlikhet, integration. Ord som strävar efter en högre mening, som appellerar till intellektet.
Diskussioner enbart på den högre nivån är ofta inte konstruktiva, de leder runt i cirklar eftersom deltagarna inte är överens om vad de pratar om. Vad menar du med frihet?
De behöver föst kliva ner för att konkretisera.
Felet med DN:s kulturartikel var att författaren enbart befann sig överst på abstraktionsstegen. Goda skribenter rör sig upp och ner för denna
En läsare som befinner sig högst upp på stegen säger: ”Ge exempel!”
Och när läsaren är där nere lyder utropet: ”Vad betyder detta? Ge sammanhang!”
Roy Peter Clark läste en ingress ur en tidning: ”En 17-årings hjärta pumpade in livets gåva i en 34-årig man under en fyra timmar lång hjärttransplantation.”
Ordet ”hjärta” är på stegens botten. Orden ”livets gåva” pekar på en högre mening – högre upp på stegen. Sådana rörelser uppåt stegen skapar ett lyft till en högre altitud.
En varning bör utfärdas för stegens mittdel. Här finns det luddiga: byråkratspråk, teknokratuttryck, onödiga omskrivningar. Här finns ord som vederbörande, förhandenvarande, problematik, hälsokommunikatör.
Om läsarna varken kan se eller förstå är skribenten antagligen fast i mitten på stegen.
Vi använder ofta abstraktionsstegen i nyhetsrapporteringen. När vi till exempel skriver om en skattehöjning och har en intervju med en drabbad människa som ”case” (hemska ord!).
Detta gör vi utan att tänka på Hayakawa. Och det är så det ska vara. Mycket av det journalistiska arbetet måste sitta i ryggmärgen.
Frågan är bara vad vi har med oss i ryggen. Det är detta den här bloggen kommer att handla om.
Author Archives: Peter Lenken
SPRÅKBRÅK: Stenfel
Gatsten och kullersten.
ALLT FLER TALAR om ”kullersten” när de menar gatsten. Om vanliga stenar på en trottoar kallas kullersten, vad är då de där runda stenarna man hade förr och som idag används mest som dekoration?
Svar: det är de som är kullersten. Vanliga fyrkantiga stenar (som om de är rätt satta bildar ett bågmönster) kallas gatsten, till skillnad mot storgatsten som är cirka dubbelt så stora och används bland annat på garageuppfarter.
Det finns också en mindre variant, mosaiksten, som mest används för dekoration, de kallas för ”knott”.
Varför skulle man plötsligt kalla alla dessa olika stenar för ”kullersten”? Det är så man utarmar ett språk.
Man kanske inte kan begära att alla ska kunna hålla reda på alla sorters stenar men om vi åtminstone kan skilja på gat– och kullersten så vore mycket vunnet.
Ämnet fick mig att tänka på Aksel Sandemose som använder det som en bild i sin En flykting korsar sitt spår: “Barn ska tuktas, sade faster. Hon såg det inte i förbindelse med uppfostran. Det var bara så att de skulle tuktas. Det låg i skallen på henne som en kullersten.”
Låt det bli dåligt
Skriver dåligt.
EN REPORTER med skrivkramp är det synd om. För det mesta skriver de flesta ganska snabbt, av rutin. Möjligen sitter man och sliter en stund med ingressen.
Men visst finns det tillfällen då man önskar att något hände, vad som helst, så att man slapp sitta med den här tröga historien som inte vill skriva sig.
Någon sa: ”Det finns inget som heter skrivkramp. Min farsa körde långtradare i fyrtio år. Och aldrig någonsin vaknade han på morgonen och sa: Jag kan inte gå till jobbet i dag för jag har fått körkramp.”
Det finns många knep att komma igång. Ett är att bara skriva något, vad som helst. Hitta något i anteckningarna som man vet ska vara med någonstans.
Det är nämligen så väl ordnat att skrivandet inte är en envägsprocess, från hjärnan till fingrarna.
När man börjar skriva och ser orden på skärmen händer något. Informationen från det som växer fram på skärmen går tillbaka in i hjärnan och man får nya idéer och tankar om texten som ska skrivas.
Det är därför författare ibland säger att personerna i romanen tar över och lever ett eget liv.
En annan bra metod för trögstartade är att sänka kraven. Man har kanske en bild av att detta ska bli en alldeles strålande text. Och inte sällan är det just när man har ett bra material som skrivkrampen kan göra sig påmind.
Då gäller det att sänka kraven. Och då tänker jag på författaren Sven Lindqvist som pratade om just detta på Gräv 98.
Så här sa han: “Så går jag till jobbet på morgonen och säger: Du är dålig Sven Lindqvist. Det är ditt jobb att vara dålig. Du måste vara dålig, du måste stå ut med att du är så dålig som du är. Därför att om du inte står ut med det och skriver så här dåligt idag, så har du ingenting som kan bli bättre i morgon. Och ytterligare lite bättre på onsdag. Och gudomligt på fredag! Försök nu att stå ut med din egen dålighet och skriv fastän det blir dåligt, för det blir det, det vet jag. Men sätt bara ner det på papperet allt det där dåliga du har så ska vi nog se vad vi ska göra med det en annan dag.”
NU HAR VI inte alltid en vecka på oss att skriva en text, men när man är så där plågsamt trögstartad kan det vara bra att skriva en första version som får bli så där riktigt dålig.
Själv är jag ganska lat till min natur. Därför försöker jag alltid lura mig själv genom att först skriva in anteckningarna och kanske strukturera dem lite.
Då är en stor del av texten redan inskriven och det är bara resten kvar. Det är lättare att bearbeta en text än att skriva en helt ny på en blank skärm.
Alltså, tänk: ”Det här är bara ett utkast, det får vara dåligt.”
Musiken i reportaget
JAG SÅG EN Beatles-dokumentär i helgen. Den handlade om deras första år. En stund in i filmen lade jag märke till en sak: det fanns ingen Beatlesmusik! Ofta tonade det in musik, men den var anonym och lite allmänt 60-talsaktig.
Inte ens när någon berättade om hur drabbande det var att första gången höra Please Please Me, fanns låten med. Filmmakarna hade helt enkelt inte fått rättigheter att spela någon Beatlesmusik (antagligen den gnidne Paul McCartneys förtjänst). Och när man väl som tittare upptäckt det sjönk liksom dokumentären ihop. Skillnad då på den efterföljande filmen om George Harrisson som var full av hans musik.
Ett liknande dilemma kan man råka ut för som reporter. Huvudkällan vill inte ställa upp. Som reporter vill man komma så när kärnan i historien som möjligt. Jag vill inte tala med en pressansvarig, jag vill tala med vd:n själv. Man vill nå den som är närmast nyheten, händelsen.
Det kan hända att man tvingas lägga ner helt och hållet. Men ibland måste man skriva ändå. Då finns bara en möjlighet: att jobba hårdare. Ringa fler, åka ut, slänga nätet över ett större område. Jobbar man med reportage finns möjligheten att ändå kunna rekonstruera en händelse på ett tillfredsställande sätt. Risken är att man tappar de där viktiga detaljerna.
En gång blev jag intresserad av ett misslyckat rån mot en bank i Gullspång. En arg gubbe inne i banken höll på att övermanna rånarna, därefter startade inte flyktbilen. De kom undan men greps alla tre inom ett dygn.
Ingen av rånarna ville ställa upp, inte heller bankpersonalen. Jag kanske borde lagt ner, men var så upptänd av storyn att jag fortsatte.
Detta handlade om ett brott och det fanns en förundersökning. Den ger ofta en ganska detaljerad bild av vad som hänt. Läser man en brottsutredning har man automatiskt många ingångar, vare sig man ska skriva en nyhetstext, reportage eller en kommenterande krönika. Det finns inga genvägar. Läs alla sexhundra sidorna!
Jag lutade mig mot den och en resa i rånarnas fotspår. Och det blev ett reportage som kunde publiceras. Jag tycker nog att det fanns lite musik i det också.
Nu är jag extremt dålig på att övertala folk. Backar kanske allt för tidigt. Jobbar man på tv eller radio får man mer träning på att övertala helt enkelt därför att man är tvingad.
Vad gör ni när ni inte får folk att ställa upp?
SPRÅKBRÅK: Mo Yan och det hallucinatoriska
Mo Yan
ÅRETS NOBELPRIS i litteratur gick till den kinesiske författaren Mo Yan, ”som med hallucinatorisk skärpa förenar historia, saga och samtid.”
Hallucinatorisk skärpa? Kan man vara både och? Är det inte lite flummigt med hallucinationer?
Nej, synvillor, inbillningar och illusioner kan vara skarpa. I synonymordboken står det för hallucinatorisk: synsk, visionär, gäckande, overklig, illusorisk.
Så här börjar romanen Vitlöksballaderna, i översättning av Anna Gustafsson Chen:
- Jag sjunger om maj 1987 då ett brott inträffade i Paradiset. Polis strömmade till från alla håll och häktade nittiotre män av folket. Några dog, andra spärrades in; när ska folket få se rättvisans blå himmel igen?
Meningen i mitten skulle kunna vara klippt ur en nyhetsingress. Den är skarp. 93 män häktades vid en polisrazzia.
Men ”sjunger om” och ”rättvisans blå himmel” är knappast någon nyhetstext. Det är här det illusoriska kommer in. Vi dras in i något som är större än verkligheten.
Mo Yan verkar vara en författare som tycker om att glida in och ut ur verkligheten och in och ut ur roller. Så här skriver Kerstin Johansson i sin recension i Helsingsborgs-Dagblad av Mo Yans senaste bok på svenska, ”Ximen Naooch hans sju liv”:
”Författaren själv är närvarande i sitt verk och emellanåt kliver han in i handlingen i en biroll. T ex kan man få läsa att ´samma dag föddes också den lille rackaren Mo Yan,´ eller ´det var precis som Mo Yan har beskrivit det i Den svarta åsnan´. Mo Yan är också befriande självironisk. Så här kan det stå i texten: ´Nu, min vän, ska jag berätta vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet´.“
Det tycks handla om sanningen bortom fakta. 93 män. Men också rättvisans blå himmel.
Kanske skulle vi förhålla oss lite djärvare till fakta även inom journalistiken. Vara lite mer hallucinatoriska. Fakta är det som har hänt, men behöver nödvändigtvis inte vara sanningen.