Leif Pagrotsky vill skrota PPM– fonderna eftersom de endast tycks gynna finansbolagen. En dryg miljard går varje år till avgifter. Inte en dag för tidigt att systemet ifrågasätts.
Men det är en annan sak jag vill ta upp här. Det är ett ord som alltid dyker upp när detta ämne kommer på tal: ”ickeväljare”. Det är alla 98 procent som har kvar sitt pensionssparande hos staten, Sjunde AP-fonden, Såfa. Det förekommer till och med uttryck som ”de flesta väljer ickevalsalternativet”. Är man både väljare och ickeväljare?
Det kan mycket väl vara så att de allra flesta av dem helt enkelt inte bryr sig om hur pengarna förvaltas. Men jag är säker på att många med mig valt att ha pengarna kvar i Såfa.
Jag har tänkt att de har väl bra experter på aktieplacering även på Såfa. Och mycket riktigt, det har de. Det har visat sig vara ett ganska bra val att ha pengarna kvar.
Och framför allt, ingen kan tala om för mig var jag skulle placera pengarna annars. Visst det finns de som lyckats bättre, men det vet man ju bara i efterhand.
Såfa är en av flera aktörer man kan välja bland. Och jag har gjort ett aktivt val att ha kvar pengarna där. Då vill man inte bli kallad ”ickeväljare”.
Author Archives: Peter Lenken
Skrivandet som ingenjörskonst
Grunden läggs i skrivbygget.
LÄSTE EN ESSÄ av den amerikanske författaren och journalisten Adam Hochschild. Han skrev om John McPhee, Pulitzer-vinnare och högt ansedd reportageskribent (båda publicerar sig bland annat i New Yorker).
Det handlade om hur man bygger en text. Hochschild frågade en gång en student som läste till civilingenjör vad skillnaden var mellan en arkitekt och en ingenjör.
Han fick svaret: ”En arkitekt är en person som planerar hur huset ska se ut från utsidan. En ingenjör är en person som ser till att det inte faller samman.“
Hochschild menar att när vi skriver lägger vi för stor vikt vid arkitekturen och för lite vid själva bygget.
Vi fokuserar på husets utsida: sprudlande prosa, bilder, metaforer, miljöbeskrivningar… när vi borde mer se till struktur, budskap, förmedlandet av information på ett sådant sätt att läsaren fortsätter läsa.
En text kan ha ett väldigt flyt från det ena stycket till det andra, men om inte den inre ingenjörskonsten finns där kan den ändå upplevas som ointressant.
Detta är särskilt viktigt när man, som McPhee ofta gör, skriver om okända personer som måste presenteras för läsaren. Detta sätter ribban högre.
En nyckel till McPhees förmåga att få läsaren engagerad ligger i hans ingenjörskonst, en mästare på att bygga litterära skyskrapor.
Andra skribenter kan ha mer glittrande prosa eller bättre metaforer, men ingen har byggt upp en mer intressant konstruktion.
När jag läser andra, även erkänt skickliga skribenter får jag känslan att själva strukturen är en efterhandskonstruktion, skriver Hochschild. Det är en lång rad med livliga scener, där den som verkar passa som inledning finns i inledningen och den som verkar summera det hela finns i slutet.
Men när Hochschild läser McPhee får han känslan av att detta är en skribent som noga tänkt igenom historiens struktur redan innan han skrivit ett ord.
Hochschild ger ett exempel, ett porträtt som McPhee skrev om Thomas Hoving som var chef för New York’s Metropolitan Museum of Art.
En normal reporter kanske hade följt Hoving en tid och vävt samman det materialet med bakgrunder om hans barndom och kommentarer från personer som känner honom.
Men McPhee gör det annorlunda. Han samlar ett dussin scener från Hovings liv: han svarar på mail, pratar med sin fru, letar konst. Och från det förflutna: problem i skolan, jobb i en klädaffär och upptäckten att detta inte var något för honom.
Nästan allt bygger på väl observerad eller återkonstruerad dialog mellan Hoving och andra männsikor.
Och sedan arrangerar McPhee dessa scener, inte i kronologisk ordning.
McPhee varierar sina konstruktioner för varje ämne. Som i boken Levels of the Game, som är byggd kring en enda tennismatch mellan Arthur Ashe och Clark Graebner i US Open på 60-talet.
Den börjar med öppningsserven och slutar med matchbollen. Men mellan dem väver McPhee in porträtt av två spelare som skiljer sig radikalt i spelstil, bakgrund, politiska åsikter, ras och förhållande till livet.
Mästerstycket, enligt Hochschild är biografin om David Brower, Encounters with the Archdruid som först publicerades i New Yorker, som många av McPhees texter.
Brower var en militant, kompromisslös försvarare av den amerikanska vildmarken. Han slogs hela sitt liv mot allehanda exploatörer.
McPhee bygger sin bok på tre långa bataljer mellan Brower och personer som hatar allt han står för, till exempel geologen Charles Park som hela sitt liv exploaterat gruvfyndigheter varhelst de dykt upp.
En vanlig reporter hade antagligen först intervjuat Brower och sedan Parker. Men vad gör McPhee? Han tar med dem på en gemensam veckolång camping i ett vildmarksområde i staten Washington.
Området är känt för sitt strikta naturskydd, dock är det tillåtet att göra anspråk på gruvfyndigheter.
Parker ger sig genast av med sin geologhacka medan Brower njuter av den vackra naturen. Så kommer argumenterandet igång och de båda eldsjälarna förser samtidigt McPhee med ”writer´s gold”: dialog.
Struktur är inte ett mönster, en färdig mall. Det är något som växer fram ur materialet, säger McPhee. Men Hochschild är inte så säker: ”Han måste ha en blåprintskarta i huvudet för att kunna avgöra vilket sorts material som behöver samlas in.”
Hochschilds essä John McPhee and the archdruid i Nieman Storyboard var särskilt trevlig att läsa eftersom denna blogg också förordar ingenjörskonst i skrivandet – men också arkitektur: Grunden– Bärande väggar – Byggstenar och Heminredning.
Den enkla frågan: Hur ska det gå?
JAG ÄR SÅ trött på Sportnytts ”nyhetspolicy”. De kan inte leverera ett vanligt hederligt matchreferat från allsvenskan längre.
Man vill veta hur det gick i matchen. Nej, inte bara veta, man vill se hur det gick. Ett spännande fylligt matchreferat helt enkelt. Så som det var förr.
Men nu… de börjar med det avgörande målet! Sedan backar de och visar de andra, dock inte nödvändigtvis i den ordning de gjordes.
Och om dessutom studioreportern inte har talat om resultatet innan så förväntar man sig lite spänning.
Här kan man fundera på när det passar med raka nyheter och när det bör vara berättande journalistik. En allsvensk fotbollsmatch är dramaturgi.
En nyhetsreporter talar om vad som hänt rakt av. Det är effektiv information i komprimerad form.
Det är den omvända pyramidens princip. Det viktiga först, sedan fortsatt information i fallande viktighets-skala. Man berättar helt enkelt historien baklänges. Ett hus har brunnit, ingen omkom, stor rökutveckling i centrala stan, stora värden till spillo, tog tre timmar att släcka, personal från tre stationer, brandorsaken okänd.
Ny information pekar tillbaka och bekräftar det tidigare sagda: ”Vi fick larmet vid sex-tiden”.
I berättande journalistik gör man tvärtom. Man bygger upp en spänning. En berättelse bygger på den enkla grundläggande frågan: Vad kommer att hända?
Den omvända pyramiden är vänd med spetsen uppåt igen: Fortsätt att läsa för det kommer allt viktigare saker längre fram!
På sportsidan i tidningen är det kanske nödvändigt att tala om resultatet först. Men inte i tv! Där finns levande bilder, där finns dramatiken.
Man kan ofta leka med olika dramaturgiska knep i en berättelse. Men det finns en odiskutabel sanning, något stadigt att hålla sig i, när man talar om dramaturgi och det är: Kronologi är aldrig fel.
SPRÅKBRÅK: Nördblogg för journalister
VAD NI INTE får i www.ateljelenken är tekniktips (ni skulle bara veta hur många timmar jag lagt ner på att över huvud taget få igång den här bloggen). Däremot kan jag erbjuda nördiga skrivtips av alla de slag.
Som komplement kan jag rekommendera den nya mycket matnyttiga bloggen Journalisttips ”Världens nördigaste reporterblogg”. Det är SVT-reportrarna Backa Elias Bondpä och Mikael Pettersson som startat den.
Här är ytterligare ett par bloggar: Mediamänniskan och Datajournalistik.
Lunch med Bert Karlsson
HITTADE ETT KLIPP från en liten reportageklassiker. Det är Mattias Göranssons porträtt av Bert Karlsson, publicerat i Dagens Nyheter 10 oktober 1999. Inledningen är värd att läsa igen.
För det första är det ett bra exempel på det som kallas In medias res, vi kastas rakt in i handlingen (gammal beprövad teknik som användes redan i Iliaden). Det öppnar reportaget med dramatisk action och det etablerar huvudpersonen direkt från början.
För det andra är det ett bra exempel på hur man beskriver en person utifrån vad denne gör och hur personen talar. Göransson beskriver inte med egna ord vilken slags person Bert Karlsson är, denne gör det så bra på egen hand.
En tredje sak är detaljerna som ger bilder. Spättan och den kokta potatisen och han “håller kvar” servitören med blicken. “Viftar” med kvittot. Och senare ord som “flinande” och “hugger av”.
Vad jag funderar på är om Göransson hade bandspelare eller om han antecknar som en blixt — eller om han har ett särskilt gott minne.
Läs och njut!
BERT KARLSSON tar emot tallriken med spätta och kokt potatis, och håller kvar servitören med en uppfordrande blick. Bert viftar med kvittot.
– Ni kör med kvitton här?
Den vitklädde servitören – det är trots allt Skara stadshotell, svampmålade väggar och gardiner från Tricia Guild – mumlar något ohörbart och ser lite förvirrad ut.
– Äh, jag bara skojade, säger Bert.Tack ska du ha.
Han stoppar flinande i sig några tuggor, och får syn på en kvinna som tar för sig av salladsbyffén på andra sidan rummet. Han ropar tvärs över lokalen. Hon reagerar inte.
–Så du är för märkvärdig för att prata med mig? gormar Bert. Passa dig, så jag inte slutar handla i dina affärer.
Kvinnan tittar upp:
– För det första är jag inte märkvärdig. För det andra handlar du inte hos mig ändå. Det är du för snål för.
Bert Karlsson myser. Drottningen av Klostergatan, som ägarinnan till flera butiker i Skara centrum kallas, sätter sig i ett annat rum.
Bert äter ytterligare en bit av fisken, och fäster sen blicken på två män vid ett bord tio meter från sitt eget. De båda bär arbetsuniform med namnet på den största livsmedelshallen i Skara tryckt på bröstet.
– Jag var på HP:s nya lågprisbutik i går, hojtar Bert. De där chokladpinnarna ni tar 21 spänn för, vet ni vad de kostar där?
– Nej, svarar den av männen som uppenbarligen är livsmedelshallens chef.
–14:90, säger Bert. Och såna där grisöron som hundarna brukar gnaga på kostar tre spänn. Ni tar åtta nio kronor om inte jag minns fel.
Mathandlaren muttrar något om servicenivå och personaltäthet. Bert lyssnar utan att visa allt för mycket intresse. I stället säger han, något tystare.
– Personalen, den har de skurit ner. Och gjort medvurst av. Det blir bättre hållbarhet så.
Snart är lunchen över. Dags att åka tillbaka till Mariann Grammofon, en bilfärd på någon kilometer bara, trots att Bert Karlssons livsverk ligger i utkanten av stan. Skara är litet.
Men på väg ut ur matsalen hejdas Bert av ännu ett infall. Han drar med mig till ett bord där en ensam kostymklädd man sitter och äter.
– Här har du han som räknar mest fel i stan, säger Bert med hög röst. Det är kommunens ekonomichef. Det är hans fel att vi betalar så mycket skatt. Det lustiga är att han inte bor här själv längre, i stället har han flyttat till grannkommunen där skatten är lägre.
Mannen gör sitt bästa för att de oberörd ut, men en darrande vänsterhand avslöjar honom. Han påbörjar en lång utläggning om resursfördelningssystemet mellan de svenska kommunerna och den statliga utjämningspolitiken. Bert Karlsson hugger av mitt i en mening:
– Jasså, så det gör inget om jag flyttar till grannkommunen med mina skattemiljoner då? Det ska jag komma ihåg.
Bert traskar ut i solskenet utan att ta farväl.
Mattias Göransson DN 10 okt 1999