KÖRT FAST? Hittar inte vinkeln? Inga idéer? Kolla mobilen. Nu finns appen ”Help! For Writers”.
Det är Poynter Institute som lanserar en snabbcoaching i mobilform. Den bygger på Roy Peter Clarks bok med samma namn. I appen (15 kr) kan man dessutom höra honom ge peptalk.
De vanligaste problemen delas in i fem nivåer, enligt skrivprocessen, start, research, hitta fokus, börja skriva och textredigera.
Varje nivå har fyra-fem ingångar som ger 7–8 olika svar. Lite irriterande är det att samma svar dyker upp innan alla visats. Man tror att det är slut, men det finns fler.
Det finns även länkar till Poynters livechattar om olika skrivproblem.
På frågan ”Jag vet inte när jag är klar med min research” lyder ett av svaren: ”När du inser att du har tre gånger så mycket som du behöver. Bra reportrar samlar mycket mer än de behöver, men det är inte detta som gör dem bra. Det är deras förmåga att välja det bästa ur det insamlade materialet.”
Hittar inte fokus: ”Minimera ämnet. Skriv inte om utbildning, men om en skola, ett klassrum, en student. Tänk på fokus tidigt i processen.”
– Bra skrivande kan verka som magi, säger Clark. Men när du studerar de bästa skribenterna, ser du att de följer ett antal steg, strategier som alla kan lära sig något av.
Author Archives: Peter Lenken
Herman Bang — en föregångare
Herman Bang (1857–1912)
HANS GENRE VAR New journalism hundra år innan uttrycket fanns. Författaren Herman Bang är en av de första mästarna i den danska reportagetraditionen.
Egentligen ville han bli skådespelare men brist på pengar tvingade honom att gå runt bland dagstidningarna i Köpenhamn.
Den 2 november 1879 fick han anställning på den dyra och förnäma Nationaltidende som ägdes av Chr. Ferslew, den enda tidningskung som funnits i Danmark. Ferslew byggde en koncern med tidningar, pappersfabrik, cellulosafabrik, tryckeri, handel med kontorsartiklar, plantage och hönseri(!).
I fem år var Herman Bang hans mest dynamiske medarbetare men också den mest besvärlige, egocentriske och skandalomsusade.
Ett av hans klassiska reportage var det han skrev natten till den 4 oktober 1884, när slottet Christiansborg brann. Han befann sig bokstavligen mitt i branden. Sotig och med gnistregnet utanför fönstret satte han sig och skrev i ett rasande tempo. Den som söker närvaro i en text bör läsa ”Branden”.
Bang hade inte några större tankar om sitt eget skrivande: ”Ja, stilen där har vi skandalen. Jag lär mig aldrig skriva. Jag skriver som en åttaåring. Impressionistisk är precis ordet. Jag anstränger mig vilt för att få intrycken, varje enkelt intryck klart och karaktärsfullt och så tänker jag aldrig på helheten. Och stilen far i tusen bitar och är så osammanhängande och så hård som en stenbro. Gräsligt att tänka på!”
Hans texter, även romanerna, byggde på scener som växlade snabbt likt en film. Han gav ögonblicksbilder med fotografisk skärpa och noterade inte bara vad människor sa utan också vad de inte sa. Mimik, rörelser och händer kunde förråda personens inre.
Bang skrev i en nyskapande impressionistisk stil och samlade på lösrivna samtal, små händelser och scener, rörelser och åtbörder. Han hade ett enormt minne.
Herman Bang hade ett stort socialt engagemang. Han skrev från fattighus, horhus och borgarboningar: ”Journalistiken ställde mig ansikte mot ansikte med livets realiteter. Jag såg livsförhållandena i deras mångfald och jag lärde känna svärmen av människor.”
Många gånger ute i olika miljöer hade han användning för sin skådespelartalang.
Den framväxande kapitalismens påverkan på människor, inte minst kvinnorna, var ett tema i hans skrivande.
Och han var inte en reporter som satt inne på redaktionen. Han menade att om man ville beskriva världen måste man känna samhället ”…lika väl som en botaniker känner plantorna och jordmånen, för att förvärva denna kunskap måste författaren ut och färdas i trängseln.”
Och: ”Den som ska skriva måste bo under samma tak som läsarna. De ställer ett krav: lev med mig. ” Det han berättade hade han sett.
Han tog upp kontroversiella sociala problem, kritisk mot den bestående ordningen. Bang menade att sanningen är opolitisk. Realismen är en litterär metod, inte en tendens.
I sin sociala journalistik siktar han inte mot den politiska hjärnan, utan det medlidande hjärtat, har det sagts om honom.
Till slut hade han inte så mycket krafter kvar till samhällskampen, all kraft gick åt till den inre kampen. Herman Bang blev författare, men fortsatte in i det sista att även skriva för tidningar: ”Han förstod att tala mer till nerverna än till intellektet.”
En samling med Herman Bangs reportage gavs ut 1983 på Gyldendals förlag, ”Reportager”, redigerad av Claes Kastholm Hansen.
Den viktiga detaljen
MAN FÅR LÄRA sig att det är viktigt med detaljer. Man skall inte skriva ”ett träd” utan vilket slags träd det är. En väldig lind, till exempel. Det handlar om att ta med sig läsaren, att ge läsaren egna bilder
En gång var jag i Ljungskile. Det var höst och fotbollslaget hade just gått upp i allsvenskan. Det fanns en liten restaurang vid stationen som hade gamla skivomslag på väggarna och i taket hängde en elbas. Jag satt i bilen nere vid kallbadhuset och skrev. Ett mycket lokalt snöoväder drev rakt mot mig över kilen, vilket kanske fick min närvarokänsla att öka. Jag hade kommit till beskrivningen av restaurangen och elbasen i taket när det slog mig att jag inte skrivit upp vilket märke det var. Var det en Fender, en Gibson, en Gretch, en Rickenbacker? Det blev oerhört viktigt att få veta denna detalj. Jag ringde nummerbyrån. Ingen svarade på restaurangen. Jag åkte tillbaka men det var stängt och man kunde inte se in.
Okej, många läsare skulle inte veta skillnaden. Okej, endast det fåtal som frekventerade restaurangen skulle veta om jag chansade och skrev fel. De allra flesta läsarna skulle inte bry sig. Men ändå. Skulle man börja svaja med detaljerna, var slutar det då? Minns Alf Henriksons visdomsord:
Tänk på att du skriver för tusenden som vet mindre och hundraden som vet mer.
Jag skrev elbas. Och hela texten kändes meningslös.
DET FINNS ett annat sätt att använda detaljer. Ett mer utvecklat sätt. Vi går nu upp en svårighetsgrad. Det är nämligen så att detaljer inte är till för sin egen skull. Texten blir inte bättre ju fler detaljer som finns med. Det kan till och med bli tröttande med för mycken detaljrikedom. Rena meningslösheter tillför sällan något.
Ett amerikanskt uttryck säger vad det handlar om: ”Telling details”. De skall berätta något. Karaktäristiska detaljer som säger något om helheten. Detaljerna skall säga något om platsen, personen, ögonblicket.
Min tidigare kollega Margareta William-Olsson skrev ett reportage om en kvinna som blev transplanterad med sex nya organ.
Hon träffar henne på sjukhuset en dryg månad efter operationen och skriver i första stycket: ”Foten som sticker fram under filten har nymålade röda naglar.”
M W-O uppmärksammar detaljen som blir en symbol för livet. Reportaget slutar för övrig med att kvinnan planerar en husvagnssemester till sommaren: ”…säger hon, och viftar med de rödmålade tånaglarna.”
Detta är att använda detaljer som symboler. De kan föra berättelsen framåt, de kan säga något större. Det lilla förklarar det stora.
För att kunna använda detaljer måste man vara uppmärksam och anteckna mycket. Det mesta används inte, men ibland hittar man det där viktiga guldkornet som lyfter berättelsen.
Anteckningar i korthet
ANVÄND EN PÅLITLIG penna – och ha en i reserv/ Skriv snabbt men tydligt/ Uppfinn förkortningar, utveckla en egen stenografi/ Om den intervjuade talar för snabbt, stoppa ett tag så att du hinner anteckna/ Notera vad som inte blir sagt, scener, bilder, detaljer, hur saker sägs med känsla, ilska, handrörelser osv/ Markera i kanten frågor som du vill komma tillbaka till och fördjupa senare/ Läs igenom anteckningarna medan ditt minne är färskt/ Fyll i luckorna från minnet/ Skriv ut anteckningarna om du har tid/ Sortera efter rubriker/ Titta inte i anteckningarna när du skriver, du minns det mesta/ Bli inte slav under dina anteckningar – storyn finns inte där utan i ditt huvud.
Vad mer?
SPRÅKBRÅK: Matnyttigt om klyschor
DEN ALLTID läsvärde matskribenten Mats-Eric Nilsson i Svenska Dagbladet utförde häromsistens konststycket att skriva en matspalt som samtidigt var en skrivspalt.
En del tänkvärt och välformulerat om klyschor, dessa bananskal som är utströdda på vår väg. Men, som Nilsson också påpekar, somliga är faktiskt svårslagna: “toppen på ett isberg”.
Läs den matnyttiga texten här.
Fler bra klyschor? Eller dåliga.