Author Archives: Peter Lenken

Hur personer presenteras för läsaren

Posted on by — No Comments ↓

Vem berät­tar?

POCKETSHOPEN HADE just fått in det första nytrycket av årets nobel­prista­gare, Patrick Modi­ano. Det var roma­nen “Lilla smy­cket”.
Jag köpte den genast och bör­jade läsa på tåget. Den bör­jar: Tolv år hade nog gått sedan man slu­tade kalla mig Lilla smy­cket och jag befann mig på met­ro­sta­tio­nen Châtelet vid rus­ningstid.
Jag-berättaren föreställde jag mig av någon anled­ning vara en man, kanske av slen­tri­antanken att det är en man som är för­fattaren. Men län­gre fram stod det, när huvud­per­so­nen följt efter en äldre kvinna: Vad var vi för ena, vi två? En kvinna av obestäm­bar ålder och en ung flicka, upp­slukade i vim­let av resenärer.
Då hade jag hun­nit drygt sex sidor in i roma­nen. Det var alltså en kvinna som berät­tat för mig och jag måste ögna igenom den från bör­jan för att läsa med rätt per­son i tankarna.
Fun­der­ade över var­för en för­fattare vän­tar sex sidor innan det avs­lö­jas vem som talar till läsaren. En nobel­prista­gare dessu­tom.
Fick en mis­stanke. Orig­inaltiteln är “La Petite Bijou”. La, den franske läsaren hade alltså redan i första menin­gen klart för sig att det var en kvinna som förde ordet. Om det varit en man hade det stått “Le Petit Bijou” (kan ingen fran­ska själv men kon­troller­ade med fran­sk­ta­lande vän­ner, bijou är vis­serli­gen maskulinum men efter­som det här är ett egen­namn används den bestämda artikeln la eller le).
Ett dilemma för en över­sättare alltså. Vad kan man göra? Lägga in en bisats: “…kalla mig, en åttaårig flicka, Lilla smy­cket…”?  Jag brukar inte läsa bak­side­s­tex­ter, om jag gjort det hade jag fått veta att flickan var arton och hette Thérèse.
ALLTNOG, INGET STORT prob­lem. Men vi kan ta det från nobel­nivå till van­lig tid­ning­s­textnivå. Alltså, hur man intro­duc­erar nya män­niskor i sin text.
Ibland kan det i en text där någon talat i några prat­mi­nus komma ännu ett långt prat­mi­nus och man förut­sät­ter att det är samma per­son som fort­sät­ter att tala, men på slutet står det “säger…” och det är en ny per­son. Inte bra.
Om det är en ny per­son som intro­duc­eras, berätta det tidigt, innan citatet eller i bör­jan av det.
Det hand­lar om att göra klart för läsaren vem som talar. I en dia­log mel­lan två kan det räcka i de första citaten, sedan förstår man att de växlar ord (men då får det inte vara flera utgån­gar i den enes citat). Hela tiden hålla överen­skom­melsen med läsaren vem som för ordet.
Ibland är det också hur någon talar. Om det efter ett långt citat står: “…säger hon på bred småländ­ska”, blir man näs­tan tvun­gen att läsa om citatet för att “höra” dialek­ten. Om det står innan citatet hör man det automa­tiskt.
I ett län­gre reportage kan man visa en per­son i inled­nin­gen som återkom­mer senare i tex­ten. En slags för­varn­ing. Men man måste komma ihåg att om en per­son ges viss upp­märk­samhet i inled­nin­gen väcker det förvänt­ningar hos läsaren att per­so­nen ska återkomma senare i tex­ten. (Här tänker jag på Carin Mannheimer som skulle spela in en jord­fäst­ningss­cen och en sta­tist spelade över med häftig gråt. Sce­nen togs om, annars hade tit­tarna varit över­ty­gade om att det nu kom in en ny per­son in i han­dlin­gen. Vem var hon? Den dödes okända dot­ter?)
Det är bra om en ny per­son kan intro­duc­eras med en liten karak­täris­tik, något per­so­nen gör till exem­pel: “I baren fanns hennes man. Han satt och speglade sig i zinkdisken.“
Om ett reportage sträcker sig över flera sidor måste byli­nen finnas först, särskilt om det finns en jag-berättare. Jag ska inte behöva bläd­dra sex sidor framåt för att få veta vem som talar till mig.
Då ser jag även om det är en man eller kvinna. Tex­ten kan dessu­tom vara späckad med små språk­liga smy­cken och då vill jag veta nam­net på den jag ska lägga på minnet.

Anekdotens kraft

Posted on by — No Comments ↓

Fokus på anekdoter

HÄROM VECKAN SKREV Tor­b­jörn Nils­son ett reportage i Fokus om den pågående regerings­bild­nin­gen. Rubriken var “Det inre kabi­net­tet” och han inledde med en anek­dot som utspelade sig för 60 år sedan:

På efter­mid­da­gen den sista maj kom bud från kansli­husets högre nivåer ner till käl­laren där varud­is­tri­b­u­tion­sutred­nin­gen sam­manträdde. Herr Erlan­der ville genast träffa utred­nin­gens ord­förande fru Lind­ström. Han ville ha råd av henne i ett min­is­terärende. Sam­talet slu­tade med att hon själv blev min­is­ter med en diverse­han­del i port­föl­jen. På det sät­tet tog sig Ulla Lind­ström in i regerin­gen. Det var 1954 men inget tyder egentli­gen på att det är annor­lunda idag.

Så föl­jer en genomgång av tur­erna i Löfvens regerings­bild­ning och hur som­liga stat­sråd fått tunna min­is­ter­poster utan makt medan ett fåtal har den verk­liga mak­ten i regerin­gen. Nils­son avs­lu­tar med en annan anek­dot om Ulla Lind­ström, näm­li­gen när hon avg­ick i protest. En fin antyd­ning om kom­mande mak­tre­la­tion­sprob­lem i den nya regerin­gen.
Det finns gott om bra anek­doter. Men det är en konst att använda dem i ett reportage. Det får inte bara vara en allmänt lustig his­to­ria, det måste finnas en dju­pare mening till var­för de finns med i tex­ten. Pre­cis som detal­jer: inte bara smäcka tex­ten full med dem utan noga välja ut de som berät­tar något. Anek­doter ska säga något mer, ge per­spek­tiv på det man har att berätta. Då är de väldigt effek­tiva och ofta god läs­ning. Och om de används i inled­nin­gen, ett bra sätt att dra läsaren in i texten.

JAG HAR ETT GAMMALT klipp från New York­ers kor­re­spon­dent i Paris, Jane Kramer, som skrivit sina “Let­ter from Europe” i över tjugo år. Det är ett långt reportage om fransk poli­tik som inleds med en anek­dot. Lägg märke till hur fint hon låter en van­lig sand­wich bli något större, en bild av fransk politik:

Late one night toward the end of March, after a day spent lis­ten­ing to too many French­men talk pol­i­tics, I called room ser­vice at my Paris hotel, hop­ing for a sand­wich. “We have ham and Emmen­tal, on toast,” the waiter on the phone told me. “Good,” I said, “and could you grill the sand­wich?” “No, Madame. The menu says ham and cheese; if we grill the sand­wich, that would be more like a croque-monsieur.” “Agreed,” I said. “Make it more like a croque-monsieur.” “Alas,” he said, “that is not pos­si­ble. A ham-and-cheese sand­wich is never grilled, only when the menu says ´croque-monsieur,´ and it does not say ´croque-monseiur´.” It occurred to me then that I was lost in a very French con­ver­sa­tion, and never mind that the waiter same from Sene­gal. He was French now, and our con­ver­sa­tion was no dif­fer­ent, really, from the ones I´d been hav­ing all day with those stock char­ac­ters from the country´s ongo­ing cam­paign com­me­dia — the pun­dits, the philoso­phers, and the pols. The French are often accused of being trapped in their Carte­sian cat­e­gories. A cold sand­wich can­not morph into a hot sand­wich with­out con­sid­er­able men­tal accom­mo­da­tion on the part of the per­son putting it together. In pol­i­tics, the left can­not creep toward the cen­ter, let alone the right, with­out a deep, if not intol­er­a­ble, sense of ide­o­log­i­cal betrayal. The right rarely even con­sider the posi­bil­ity of creep­ing. Change, on the right, is more a mat­ter of cos­metic surgery.

Du sköna nya journalistvärld

Posted on by — No Comments ↓

JAG LÄSER ETT referat av ett före­drag som Afton­bladets mobilredak­tör Ted Kudi­noff höll på en kon­fer­ens i Ams­ter­dam. Och får en inblick i vilka kri­terier som styr den nya jour­nal­is­tiken. Nyt­tigt att veta för en gam­mal pap­per­sräv.
Att kväll­stid­ningar alltid varit på det klara med vad som säl­jer är inget nytt. Men här talar vi bor­tom rubriker och löps­ed­lar.
Afton­bladet Plus har 1,8 miljoner besökare på mobilen varje dag och för att fånga in läsare har man inte bara en redak­tion utan också trafik­an­a­lytiker för att bäst förstå vad pub­liken vill ha.
Ted Kudi­noff bet­on­ade, enligt refer­atet på journalism.co.uk, att det var vik­tigt med full hän­given­het på alla nivåer, från chefredak­tör till repor­trar, deskar och ana­lysteam.
Han berät­tade att sex och rela­tioner är per­fekta för mobilen. Anled­nin­gen är att läsarna har sin smart­phone med sig hela tiden och där­för känns den mer pri­vat jäm­fört med datorer som kanske delas med hela famil­jen.
Även nöjes­tex­ter är gång­bara på mobilen. Läsarna letar alltid efter extra­ma­te­r­ial kring kändisar och pop­ulära tv-program.
Krim är också pop­pis, särskilt kväl­lar och hel­ger: “Vi kan skriva näs­tan vad som helst om krim­i­nalitet och mys­tik och det säl­jer”, sa Kudi­noff enligt refer­atet.
Redak­tio­nen job­bar väldigt nära ana­lysteamet för att iden­ti­fiera tid­punk­terna för topp­trafik i mobil­tele­fon­erna och skräd­darsy tex­ter som pas­sar.
Dessa tider är 6.30 — 9.00 på mor­gonen, klockan tolv på dagen och mel­lan 18.00 och 23.30 på kvällen. De är nära knutna till läsar­nas mobil­be­teen­den. Man anpas­sar en topp­story för dessa tider för att det ska stämma med vad läsarna vill ha.
Det är inte bara är unga som läser i mobilen, Afton­bladet har även många äldre läsare, där­för måste de veta vilka ämnen som säl­jer bäst vid vilka tillfällen.
Hän­given­heten till innehåll som är anpas­sat till betal-idéer behöver spri­das ut över organ­i­sa­tio­nen för att det ska fungera, menade Kudi­noff och han försäkrar sig om att repor­trarna är med­vetna om att deras artik­lar förvän­tas dra till sig nya prenu­mer­an­ter.
Så långt refer­atet.
Nästa steg är väl att anpassa mate­ri­alet indi­vidu­ellt. Man vet vad en speciell läsare brukar klicka på och top­par med det i just den per­so­n­ens mobil­tele­fon. Unge­fär som när ICA skickar ut rabat­ter på varor man brukar handla.
Mer kom­mer­siell än så kan väl knap­past jour­nal­is­tiken bli.
Nack­de­len är att man frestas skriva “näs­tan vad som helst”. Vilken reporter vill skriva “vad som helst”? Jag tror att de flesta vill skriva något vik­tigt och rel­e­vant.
För en kväll­stid­ning är detta bara en för­längn­ing av gamla lös­num­mer­strate­gier. Men klickan­det är inte heller något nytt. Fråga kungen.

SPRÅKBRÅK: Kulturministern som glömdes

Posted on by — No Comments ↓

VILL MAN TA DEL AV vik­tiga nyheter brukar man gå in på de stora medier­nas webb­si­dor. Men gäller detta även kul­turny­heter? Till exem­pel att vi för första gån­gen på åtta år fått en ny kul­tur­min­is­ter.
Jag roade mig med att kolla hur alerta kul­turredak­tion­erna var efter Löfvens tillkän­na­gi­vande om att Alice Bah Kuhnke (mp) blivit ny kul­tur­min­is­ter, vilket skedde 09:36. Här är min span­ing:
09:41 Sveriges radios kul­turredak­tion först ut med nyheten i topp.
09:47 Sven­ska Dag­bladet god tvåa.
09:54 Göteborgs-Postens kul­turredak­tion byter topp, men ingen kul­tur­min­is­ter utan nyheten att Avicii tar en paus.
10:07 SvD: Första kom­mentaren (av den allestädes när­varande statsvetaren Ulf Bjereld).
Sedan hän­der ingent­ing.
Jag kol­lade efter 45 minuter, då hade GP:s kul­turredak­tion snap­pat nyheten, med samma Bjereld­kom­men­tar.
Fort­farande ingen kul­tur­min­is­ter i DN, Expressen och Afton­bladet.
Efter en timme hade SvD sin första egna kom­men­tar.
11:01 vak­nade kul­turchefen på Afton­bladet Åsa Lin­der­borg med en kom­men­tar i tv-studion.
SR låter oss lyssna till Alice Bah Kuhnkes som­marpro­gram från 2011.
En och en halv timme efter att nyheten kom ut hade den ännu inte lan­dat på Aftonbladet/kultur. Och DN top­pade fort­farande med debatt om kyrko­musiken.
Alltså ingen särskilt alert nyhet­srap­por­ter­ing, med ett par undan­tag. Jag tycker att kul­turredak­tion­erna borde varit mer i bered­skap, med analyser och kom­mentarer, unge­fär som de ofta är vid Nobelpris-nyheter. Särskilt med tanke på den vilda speku­la­tion som varit över vem som skulle bli ny kul­tur­min­is­ter.
Vad kan man dra för slut­satser av detta? Två sty­cken, som inte behöver utes­luta varan­dra.
1) Den gamla för­domen att kul­tur­jour­nal­is­ter är usla på rappa nyheter besan­nas.
2) Tid­ningar­nas webb­si­dor håller på att bli vad pap­per­stid­nin­gen varit länge nu: en andrain­stans när det gäller att rap­portera nyheter. Åtmin­stone i text. Webb­si­dorna blir allt­mer tv-kanaler som i och för sig kan sända direkt men det snabba kom­menteran­det finns på de sociala medierna.

Berättelser hör hemma i nyhetsarbetet

Posted on by — No Comments ↓

DE SENASTE DAGARN har radion varit full av berät­telser från den sjunkna Esto­nia, tjugo år efteråt. Vi har hört drama­tiska berät­telser, svåra att slita sig från. Inter­vjuerna har genomgående varit bra genom­förda, främst på grund av att reportern litat till berät­telsen och inte avbru­tit i onö­dan (ett gott tecken på en fängs­lande radioin­t­er­vju är att man blir sit­tande i bilen, trots att man är framme).
De visar på kraften i den raka berät­telser och att nyheter och berät­tande inte står i mot­sät­tning till varan­dra. Berät­tande jour­nal­is­tik hör hemma i nyhet­sar­betet. Visst, tid­ningarna har också haft bra berät­telser från Esto­nia.
Det får mig osökt att komma med en liten rep­e­ti­tion i berät­tande jour­nal­is­tik:
Om man väl­jer att skriva ett berät­tande reportage bör man und­vika his­to­rier som enbart beskriver till exem­pel en oly­cka. En bra story behöver ele­ment av något val. Om man beskriver en oly­cka bör man kunna beskriva beslut som ledde fram till den. Sto­ryn ska vara om män­niskor, om deras beslut och dess kon­sekvenser (som man­nen på Esto­nia som tvin­gades överge sina föräl­drar och rädda sig själv).
En berät­telse är som en rörlig film. Den behöver ha ett rikt inslag av detal­jer så att läsaren inte bara får höra his­to­rien utan även uppl­eva den.
För det mesta bör­jar his­to­rien från bör­jan och föl­jer en serie hän­delser kro­nol­o­giskt. Det finns två van­liga sätt att förstöra en bra story:
1) Att berätta his­to­rien, hän­delse för hän­delse utan beskri­vande detal­jer och dia­log.
2) Att försöka berätta his­to­rien med allt för målande detal­jer och cit­era allt som sägs.
Båda dessa metoder sak­nar struk­tur. En bra berät­telse ska vara mer sug­ges­tiv än uttöm­mande. Läsarens fan­tasi behöver lite plats. Att ge för mycket detal­jer tar över läsarens fan­tasi men orsakar också en tem­posänkn­ing av sto­ryn.
Tempo är en vik­tig ingre­di­ens i berät­tande reportage. Mer detal­jer och kortare meningar sak­tar ner. Län­gre meningar och min­dre detal­jer ökar tempot.

HUR SKA MAN VETA när man ska ha mer detal­jer eller lämna dem ute? Det hjälper att tänka sig his­to­rien bestående av episoder, min­dre scener som hålls ihop för att skapa den län­gre his­to­rien.
Om man delar upp sin story i några få avs­nitt, behöver man sug­ges­tiva detal­jer inom avs­nit­ten men skynda snab­bare i övergån­garna mel­lan dem. Någon har lik­nat episoderna vid pär­lor på en tråd: håll pär­lorna glän­sande, håll trå­den spänd. Läsaren vis­tas i episoderna men behöver bli ori­en­terad och den uppgiften har övergån­garna.
Om man vill rucka på kro­nolo­gin är den enklaste meto­den att börja i mit­ten och använda sig av till­bak­ablickar för att fylla i vad som hänt innan.
Den meto­den är bra för att hålla kvar läsarens intresse. Det kan även bli en stark start, att kasta in läsaren i hän­delserna.
Alltså hitta en serie hän­delser som hakar i varan­dra och byg­ger upp berät­telsen. Den som även hit­tar ett kli­max i en scen med dra­matik eller stora känslor som faller ut i en avk­lin­gande avs­lut­ning har nått län­gre än många förmår.