Author Archives: Peter Lenken

SPRÅKBRÅK: Usel fuskjournalistik

Posted on by — No Comments ↓

FOTBOLLS-VM ÄR ETT stort skåde­spel. Dessvärre har det också blivit en scen för uselt och patetiskt skåde­speleri.
De väl­trä­nade topp­spelarna har i vissa sit­u­a­tioner förvå­nans­värt svårt att stå på benen. De är pin­samma att se när de faller med upp­sträckta armar sam­tidigt som de vän­der ansik­tet mot domaren. Hur många gula kort för filmn­ing kom­mer sta­tis­tiken att visa efter VM? Allt för få, om ens några.
Man undrar onek­li­gen hur dessa stora starka kar­lar klarat av att skaffa sig alla smärt­samma tat­ueringar  de har när de inte ens tål en liten knuff på armen utan att falla ihop i svåra plå­gor (inte säl­lan i ansik­tet).
I matchen Tysk­land — Por­tu­gal råkade Thomas Müller få Pepes hand på sin kind och lade sig skrikande ner med hän­derna för ansik­tet. Pepe blev med rätta för­ban­nad på fusk­försöket och gick fram och stötte sin panna lätt mot Müllers huvud.
Och då kan man se att Müller för ett ögonblick är på väg att sätta hän­derna mot huvudet i stäl­let och på nytt slänga sig i gräset, men besin­nar sig. Även han inser att det skulle vara för mycket.
Pepe blev utvisad. Müller kallade inte på läkare, trots de fruk­tans­värda sla­gen, utan spelade lugnt vidare.
Att slänga sig i gräset med hän­derna för ansik­tet har blivit unge­fär som en com­me­dia dell´arte-scen, en återkom­mande tablå som utförs på pre­cis samma sätt varje gång. Alla vet vad den bety­der (alla utom domaren). Fuskare borde få bära en fånig Harlek­in­mössa resten av matchen. Eller som de dra­maque­ens de är, spela resten av matchen i högk­lackat.
Som om inte detta atten­tat mot fot­bol­lens idé vore nog, bryr sig de flesta sportjour­nal­is­ter inte om fus­ket. Säl­lan hör jag någon iro­nisk kom­men­tar eller någon kom­men­tar över huvud taget. I vilken annan idrott är accep­tansen för fusk högre än i fot­boll?
I fal­let Müller fälldes idel fördö­mande kom­mentarer av Daniel Nannskog och de andra i SVT-studion, men ingen om Müllers fjan­terier. I Afton­bladet skrev sportkrönikören Erik Niva att “…Müller spelade över i sam­band med utvis­nin­gen…” Spelade över? Var­för skulle han spela över huvud taget?
I tv kan de säga att en försvarsspelare “bjöd in” till en fäll­nings­filmn­ing. Det var dumt gjort av honom. Men tydli­gen inte av han som slängde sig med armarna i vädret (det nor­mala när man tril­lar är annars att man försöker ta emot sig med armarna inte sträcka upp dem i luften).
Vad är detta för fuskjournalistik?

P.S. Det krävs att någon biter en med­spelare så hårt att han själv får så ont i tän­derna att han tvin­gas kasta sig ner på marken (med båda hän­derna för ansik­tet) för att sportjour­nal­is­terna ska reagera.

 

SPRÅKBRÅK: Recensioner som inte finns

Posted on by — No Comments ↓

DET TALAS OM betygsin­fla­tio­nen bland musikre­censen­ter. Allt fler ger fem plus­tecken, randiga steklar, fyrar, log­gor, älgar, semi­kolon och allt vad det kan vara. Inget kon­stigt i det. Betygshet­sen lig­ger helt i linje med det allmänna upp­skru­vade läget i massme­dierna.
I tv:shower med pub­lik skriker pro­gram­ledarna i högan sky, trots att de har en mikro­fon inkop­plad. I sociala medier är allt för många mer ver­sala än ver­bala.
Dessa hyll­ningsre­cen­sioner slås upp med buller och bång. Men det finns också recen­sioner som inte finns.
Det är en sak som jag irrit­erar mig över när det gäller nya skivs­läpp, nya romaner, film­premiärer som är kop­plad till recen­sion­erna. När vi läser en inter­vju med för­fattaren som just givit ut en roman eller med musikartis­ten som släppt en platta, kom­menteras aldrig recen­sion­erna som oftast pub­liceras före inter­vjuerna.
Om en för­fattare blivit sågad, kapad, kalkonis­erad å det värsta av alla recensen­ter kom­menteras inte detta med ett ord i inter­vjun. Det är som om ingent­ing hänt.
Att den är gjord innan recen­sion­erna pub­licer­ats är ingen ursäkt. Åtmin­stone i dagstid­ningar borde det finnas utrymme för ett snabbt kom­plet­terande sam­tal med en kom­men­tar. Det­samma gäller givetvis om författaren/artisten/regissören blivit hyl­lad. Man vill förstås som läsare ha en reak­tion.
Men han har ju blivit väldigt illa behand­lad av alla recensen­ter! Hur mår han? Var­för får vi inte veta det?
Men hon har ju blivit tokhyl­lad av samtliga recensen­ter! Hur har det påverkat henne? Var­för får vi inte reda på det?
Eller en lång inter­vju med för­bund­skapten Ham­rén strax innan VM, utan att be honom kom­mentera den kraftiga kri­tik han fått för att sitta som kom­men­ta­tor i SVT.
Allt detta hänger sam­man med något som varje jour­nal­ist alltid måste ha i huvudet: “Besvara läsarens frå­gor!“
Man måste ha en föreställ­ning om vilka frå­gor som läsaren kan tänkas ha kring det man ska skriva om. Efter läs­nin­gen får det inte hänga några lösa trå­dar eller finnas några frågetecken kvar i luften.
Vid inter­vjuer med kända per­soner som alla för tillfäl­let gnäg­gar kring, är det en jour­nal­is­tisk plikt att samla in gnägget och få det utrett ur hästens mun. Och inte låt­sas som om det reg­nar, eller snarare att solen skiner som van­ligt.
Det är detta som är skill­naden på en klå­pare och en god skribent.

Den nakna inspirationen

Posted on by — No Comments ↓

DET ÄR EN GAMMAL san­ning att man som skribent inte kan sitta och vänta på den gudom­liga inspi­ra­tio­nen. Särskilt inte om man är nyhet­sre­porter.
Men visst finns det något som heter inspi­ra­tion. Och visst kan man skriva inspir­erad även som reporter.
När man har fått tag i ett bra mate­r­ial eller när man plöt­sligt, mitt i skri­van­det, kän­ner den där oförk­larliga kicken i tan­gen­terna eller när man sett fotografens fan­tastiska bilder eller när en kol­lega eller redak­tören lyck­ats säga de rätta sak­erna.
Det kan också vara när man sänts ut på ett hop­plöst upp­drag och gått omkring och vån­dats. Så plöt­sligt hän­der det! Som den gån­gen jag till­sam­mans med några kol­leger på GP:s söndagsredak­tion skick­ades ut till Nord­stan för att beskriva verk­ligheten.
Då råkade jag vara på rätt plats för en gångs skull, noter­ade och gick direkt till­baka till redak­tio­nen och skrev ner allt i ett inspir­erat svep: Ett drama i Nord­stan.
Kanske kom inspi­ra­tio­nen, inte från känslan av att åstad­komma något gudom­ligt, utan enbart från lät­tnaden av att jag hade hit­tat något över huvud taget att skriva om.
Om man ska hitta inspi­ra­tion i skri­van­det på en tid­ningsredak­tion tror jag att det är vik­tigt med en tillå­tande atti­tyd samt en arbet­sled­ning som är språkkun­nig och kan säga till när skrivfly­tet gått på grund.
Kon­st­nären Ernst Joseph­son (1851–1906) skrev en gång föl­jande i ämnet:

“Det finns bara två sätt att måla. Det ena är: måla på inspi­ra­tion — medan fär­gen är våt och stämnin­gen varm, medan den första entu­si­as­men ännu sval­lar i ens blod och dri­ver på penseln som en naturkraft.
Det andra: att måla med en innerlig, lång­modig kär­leks out­tröt­tliga, aldrig svik­tande och aldrig sinande ömhet och omtanke; göra om och göra om igen, älska sig in i varje hörn av sitt motiv, i varje veck på ett ansikte, i varje blad på ett träd.
Det första slagets mål­ningar blir van­li­gen färdiga på sitt vis.
Det senare slagets blir aldrig färdiga.”

Ernst Joseph­sons mest berömda mål­ning är Näcken. Lika naken är den som skriver på inspi­ra­tion. Det krävs mod att våga lita på sin egen inspi­ra­tion. Hal­leluja! Hissa alla segel! Nu åker vi!
Intu­ition är förstadiet till inspi­ra­tion. Man skriver från bör­jan och till slutet bara på känslan. Skit i dis­po­si­tio­nen och dra­matur­gin. Jag låter fly­tet leda mig.
Eller man bör­jar bear­beta och bear­beta. Lust­fyllt kanske, men risken för över­ar­bet­ning är stor. Tex­ten vill, som Joseph­son påpekar, inte blir klar.
Men den måste läm­nas, då tänker jag inte bara på dead­line utan på att jag själv måste ta farväl av tex­ten.
När den ital­ienske skulp­tören Gia­cometti fick frå­gan hur han vis­ste när en skulp­tur var klar, sva­rade han: “Det vet jag inte, men jag bestäm­mer mig för att lämna den.“
Det finns två sätt att skriva: på inspi­ra­tion och på efter­tanke.
I bästa fall förekom­mer de samtidigt.

Lena Andersson om det jobbiga skrivandet

Posted on by — No Comments ↓

Bild: Cato Lein

I SLUTET PÅ 90-TALET fick tid­nin­gen Tecknaren en ny redak­tör. Hon hette Lena Ander­s­son. Jag tyckte hon skrev väldigt bra och tänkte flera gånger att jag skulle höra av mig med beröm.
Vissa saker blir bara inte av. Men hon kla­rade sig bra ändå. Och nu läser jag i Björn af Kleens utmärkta inter­vju med henne i DN att hon i viss mån är skep­tisk till beröm: “Man kan aldrig veta var­för någon ger kri­tik eller beröm. Vi män­niskor är inte hed­erliga alla gånger.“
Där kän­ner jag inte igen mig men desto mer i annat hon säger om skri­vande. Till exem­pel det hon en gång sa om sina krönikor i DN, att hon måste skriva sig fram till en stånd­punkt. Det gjorde mig glad  efter­som det var pre­cis så jag skrev mina  egna krönikor. Desken frå­gade: “Vad har du för vinkel?” Jag sva­rade: “Det vet jag inte. Jag har inte bör­jat skriva än.“
I Kleens inter­vju finns det fler resone­mang kring skri­van­det som jag kän­ner igen så väl.

Om att det är job­bigt att skriva.
LA: “Den vita sidan. Hur bör­jar jag? Vart ska jag? Hur ska jag orka tränga ned i tex­ten? Förmå säga något annat än det jag först kom­mer på?“
Just så, man ska trycka ner varje bok­stav i tex­ten. Det är mödosamt i bör­jan. Det är där­för man hit­tar på så mycket annat att göra. Jag brukar lura mig själv genom att skriva in anteck­ningarna, då finns mate­ri­alet där och behöver bara bearbetas.

Om att det gör ont att skriva.
LA: “Jag brukar tänka på Lars Fors­sell. Jag tror han pratade med Pär Lagerkvist i tv. Fors­sell frå­gade ‘Skriver du?’ ‘Nej”, sva­rade Lagerkvist, ‘det är så våld­samt att skriva’. Jag kän­ner pre­cis så. Det finns något bru­talt i skri­van­det. Efter­som man hela tiden måste stöta emot sin egen gräns. Och på nytt försöka forcera den.“
Ofta hänger det på de höga ambi­tioner man har med tex­ten som ska skri­vas. Och veta att gränsen är min egen för­måga. Under­bart när man överträf­far den. Men jäm­merligt när man, som i de flesta fall, inte gör det.

Om själv­cen­suren.
LA: “Jag har ofta en timme på mor­gonen där jag inte märker att jag skriver. Plöt­sligt har det gått en timme utan mot­stånd. Den tim­men utan spärr är vik­tig, för då är cen­suren av. Sen smyger sig gnäll inifrån. Då skriver jag en timme till. Men om jag sen fort­sät­ter blir det inget. Då bör­jar jag stryka. Då är det bäst att gå därifrån.“
Att inte märka när man skriver bety­der att man skriver utan att tänka på vad man gör. Som en golf­swing. Eller att serva i ten­nis. Man kan inte tänka på de olika delarna: inte ner med arm­bå­gen, upp­kas­tar­men rak…
Den gamla san­nin­gen: släpp inte fram cen­sorn i dig när du skriver, vänta tills tex­ten ska läsas igenom.

Om att vara sin egen domare.
LA: “Ingen får se ofärdig text. Det är för lätt att lasta över på andra att avgöra om det duger eller inte. Där­för är jag skribent av min text, men också läsare av den. Jag måste själv kunna veta när det upp­står laddning.“
Jo, och lita på den känslan. Tyvärr kan den svika ibland och då är det ovärderligt att ha en erfaren san­ningssä­gare i närheten. Men det mesta job­bet måste man göra själv. Som pro­fes­sionell skribent är det vik­tigt att kunna erkänna för sig själv att det här duger inte.
Lena Ander­s­son talar om för­må­gan att inse när tex­ten inte är klar. “Det gäller att veta när man inte är klar. Det är det som är arbetet.”

Om dis­tans till tex­ten.
LA: “Det hand­lar om att en liten dis­tans inträder mel­lan mig och tex­ten. Jag ska bli lite förvå­nad: Har jag skrivit det här? Ett litet för­främ­li­gande. — - — Den dis­tansen är avgörande för lit­terär kvalitet.“
Jag har alltid läst mina tid­ning­s­tex­ter när de är tryckta. Låt­sas att jag är en van­lig läsare. Det ger en dis­tans till mitt eget skri­vande och är en nyt­tig påmin­nelse om att man ibland läg­ger sig till med vissa manér.

Om språk­ligt mot­stånd.
LA: “För­fattare är generellt inte per­soner som har lätt för språk. Utan svårt. För för­fattare gör språket mot­stånd.“
Den som är intresserad av skri­vande ser inte bara språkets alla möj­ligheter utan också dess svårigheter. Man upp­täcker att skri­vande i mycket är prob­lem­lösande. Det kan ställa till det rejält.
Lena Ander­s­son skriver med stor integritet, men även själva skrivprocessen omger hon med integritet. Hon vill helst inte ha någon inbland­ning utifrån.
Där är alla olika. Som­liga vill släppa in någon tidigt, andra bara när tex­ten är färdig. Det Lena Ander­s­son säger myn­nar ut i att man måste ta ans­var för sin egen text. Det kan man inte över­låta åt någon annan, oavsett om det är en tid­ningsar­tikel eller roman.

Bildtexter — en bortglömd genre

Posted on by — No Comments ↓

BILDTEXTER ÄR EN bort­glömd jour­nal­is­tisk genre. Just detta, att den har så svårt att bli erkänd just som en egen genre. Man är äntli­gen klar med tex­ten… visst ja, det ska ju skri­vas bild­tex­ter också. Äh, jag plockar något ur tex­ten.
Det är det första felet, att slappt upprepa något som redan står i tex­ten och missa tillfäl­let att ge läsaren något extra. Och det största felet: att inte knyta an till bilden.
Flera under­sökningar visar hur läsarens blick går över tid­ningssi­dan: Rubrik — Bild — Bild­text — Ingress — Text.
Bild­tex­ten kom­mer alltså före ingressen som vi läg­ger ner så mycket krut på. Bild­tex­ten har högt läsvärde, lägg där­för ner lite omsorg på den.
Den gamla reportagetid­nin­gen Life anställde kända skriben­ter, enbart för att skriva bild­tex­ter. Så vik­tigt var det. Och så svårt.
Det är på detal­jerna, till exem­pel bild­tex­ter, som man märker om en tid­ning är gjord av duk­tigt yrkesfolk.

JAG BRUKAR tänka på två saker. 1: att spara något i tex­ten till bil­dun­der­skriften (det kan också vara ett knep att få med lite mer än den stip­uler­ade textläng­den). 2: när jag skriver bild­tex­ten tänker jag att läsaren sit­ter bred­vid. Vi tit­tar gemen­samt på bilden.
Innan dess är det bra om man tit­tar på bilderna till­sam­mans med fotografen också. Fotografen vet tanken bakom bilden och har ett intresse av att den ska fungera ihop med bild­tex­ten. Sedan väl­jer nat­tredi­g­er­aren en helt annan bild. Det kan man aldrig gardera sig mot.
Här är några för­num­stiga råd i kon­sten att skriva bra bildtexter.

  • Grun­dregeln: om en bild pub­liceras ska det alltid finnas en bildtext.
  • Nam­nen ska vara lika många som per­son­erna på bilden och i rätt ord­ning från vän­ster. Gärna rättstavade också.
  • Den som skriver ska se bilden.
  • Bild­text och bild ska arbeta gemen­samt för fokus. De behöver inte matcha helt och hål­let, bara hålla varan­dra i handen.
  • Försök att få ny infor­ma­tion i bild­tex­ten. Und­vik citat ur tex­ten — om du inte hin­ner annat försök åtmin­stone att for­mulera om citatet.
  • Beskriv inte bilden, läsaren är förhopp­n­ingsvis seende.
  • Se bild­tex­ten som en “för-ingress” som kan locka läsaren in i tex­ten. Avs­luta gärna med en krok, något som gör läsaren nyfiken.
  • Varn­ing för bild­tex­trubriker. Den lockar till ett ord­vit­sande som kanske inte pas­sar med texten.
  • Lämna inte läsaren i sticket! Om det är något i bilden som måste förk­laras, gör det! Om det går en myrslok bakom per­so­nen på bilden måste detta kom­menteras (såvida det inte är ett reportage från en myrsloksfarm).

Några exem­pel.

KOMMENTERA! …“passerar Lesjö­fors”? Jag tycker det ser ut som om de passer­ade en stugknut med en förvå­nad gubbe.

KOMMENTERA! Rede­bergslids nyförvärv pre­sen­teras. Men vad gör han på sjukhuset? Är han skadad? (Nej, långt ner i tex­ten får vi förk­larin­gen: han gillar sjukhusfiket).

LOCKA IN LÄSAREN! En bild på ett van­ligt hus kan bli spän­nande med rätt bildtext.

BRYT INTE ILLUSIONEN! Ing­mar Bergman sa att om han pås­tod att någon på  film­duken var döden så tror pub­liken det. Här hand­lar det om en familj på Hisin­gen som måste ringa på bussen en timma i förväg. Famil­jen, hållplat­sen, tele­fo­nen — det funkar. Men om man tänker efter: skulle ni gå ut till hållplat­sen och ringa?

VISSA BILDER KRÄVER BILDTEXT! Den övre: han visar ärret efter hennes hjärt­trans­plan­ta­tion. Den undre: hon såg en varg och visar hur den gri­nat mot henne.