Ett intressant haveri

DN 6 april 2014

INTERVJUN MED Kristina Lugn i sönda­gens DN av Matilda Gus­tavs­son har blivit omdiskuterad. MG inleder det långa porträt­tet med att kon­stat­era att inter­vjun är ett haveri som slu­tar med att KL skäller ut MG och säger att hon är korkad.
I pro­gram­met Kri­tiken i radions P1 beskrev radions förre kul­turchef Mat­tias Berg MGs inter­vju som “något slags genom­brott” och det bästa han läst på länge. Fokus kul­turredak­tör, Elsa West­er­stad, var inte lika impon­erad: “Detta är inte ett porträtt av ett kon­st­närskap utan av Kristina Lugn.” Hon kallar den haver­erade inter­vjun för en egen sub­genre och att det är ett symp­tom på en tråkig kul­tur­jour­nal­is­tik att vi läng­tar efter haver­ier.
Okej, ett haveri. Men vad består haver­iet i? Är det Kristina Lugns dåliga inställ­ning till en ung kvinnlig reporter (27 år) som inte kän­ner till Sif Ruud?
Eller är det MG själv som orsakar förlis­nin­gen genom att utgå från sin devota beun­dran och att inte ens ha läst den nya pjäsen som är själva anled­nin­gen till intervjun?Perspektivet från bör­jan är Matilda Gus­tavs­son: “Kristina Lugn har betytt mycket för mig.” När hon nu väl­jer att skriva en trans­par­ent inter­vju måste hon givetvis blanda in sig själv, men ändå: läsaren är inte intresserad av reportern utan av inter­vju­per­so­nen. Det är en bra grun­dregel.
Ett sätt att inleda med haver­iet men ändå ha fokus på Lugn vore att starta med citatet i slutet av första spal­ten där hon iro­nis­erar över vad MG skulle skrivit om hon fick komma hem till Lugn.

JAG VET INTE HUR mycket i MG:s text som är med­vetet skrivet, men hon talar hela tiden om att det är en annan slags inter­vju hon vill göra. Och hon säger att om Lugns atti­tyd hade kom­mit från en man­lig för­fattare skulle hon behand­lat honom annor­lunda: “…skrivit ut hans para­noia och de ständiga pikarna”. Pre­cis vad hon gör med Lugn.
MG dis­tanserar sig hela tiden från sin egen inter­vju. “Den medi­ala karak­tären” är tömd på innehåll, kon­stat­erar hon. Sedan fort­sät­ter hon att tala om just detta.
Hon skriver att hon bestäm­mer sig för att “skriva om hennes konst. Inget annat.” För att i nästa sty­cke hamna i Dra­matens mat­sal (återi­gen dessa oin­tres­santa beskrivningar av inter­vju­platser) vilket leder till ett långt sam­tal om Lugns medi­ala karak­tär. Inte för­rän två hel­sidess­pal­ter senare kom­mer hon in på själva kon­st­närskapet (som strax avbryts av mer av det medi­ala).
Och här kom­mer själva haver­iet: “Jag för­mår inte avbryta. Det är så under­hål­lande. His­to­rier som ingen annan än Kristina Lugn kun­nat uttala.“
Priset för MG att kunna beskriva den dåliga behan­dling hon fick av KL är att hon sam­tidigt måste beskriva sitt eget miss­ly­ckande. Och frå­gan är hur intres­sant det är för läsaren (av reak­tion­erna att döma finns det ändå de som tycker det). Men jag undrar var­för vi ska få veta att reportern egentli­gen ville prata om något annat?

SOMLIGA FÖRFATTARE är mer intres­santa som per­soner än för­fattare. I Kristina Lugns fall är kanske intres­set lika starkt för båda. Prob­lemet är att det redan skriv­its så mycket om hennes per­son och hon har medi­alt odlat sin image av oly­ck­lighet och sär­prägling. Där­för måste man anti­n­gen under­söka om det finns någon annan KL bakom mediefasaden eller också skilja på per­so­nen och för­fattaren och strikt prata om den senare.
Nu fick vi ingen ny bild av per­so­nen Kristina Lugn men ett antal bril­janta analyser av sig själv och andra. Dessa gör tex­ten läsvärd.
Matilda Gus­tavs­son är en god stilist (även om jag min­sann hit­tade ett semi­kolon som skulle varit ett kolon). Hon har bland annat en fin beskrivn­ing av Lugns poesi och dess inverkan på en ung män­niska.
MG är verk­li­gen ingen okun­nig juve­ni­lytlig reportert­jej som verkar ha varit Lugns förut­fat­tade mening.  Och det är alltid uppfriskande när någon vågar ta ett berät­tar­grepp om sin text. Jag upp­skat­tar repor­trar som tar risker.
Man brukar tala om att det måste få finnas intres­santa miss­ly­ckan­den. Jag vet inte om denna Lugn-intervju över huvud taget är ett miss­ly­ckande. Möjli­gen i ett avseende. Om reportern radar upp de mest intres­santa frå­gorna på slutet och de för­blir obesva­rade, måste det åtmin­stone vara lite synd om läsaren.

Mera om porträt­tin­ter­vjuer här.

Litterära reportaget avhandlat

Intres­sant men svår forcerat.

DET BERÄTTANDE REPORTAGET rör sig i gräns­lan­det mel­lan jour­nal­is­tik och skön­lit­ter­atur, mel­lan fakta och fik­tion. De lit­terära grep­pen används i ett doku­men­tärt syfte. Anna Jungstrand menar i sin avhan­dling “Det lit­terära med reportaget — om lit­ter­aritet som jour­nal­is­tisk strategi och etik” (Eller­ströms) att det inte finns något mot­sats­förhål­lande mel­lan dessa två begrepp.
Debat­terna om Liza Mark­lunds Gömda, Maja Lund­grens Myg­gor och tigrar och Åsne Seier­stads Bokhand­laren i Kabul visar ändå att området fakta — fik­tion kan vara min­erad ter­räng. Men inte alltid: till exem­pel Laser­man­nen av Gellert Tamas.
Anna Jungstrands veten­skapliga analys av gen­ren reportage är både dju­plo­dande och i många sty­cken ytterst kom­plicerad. Men utgångspunk­ten är en mycket enkel def­i­n­i­tion: “Reportaget är en jour­nal­is­tisk text som återger berät­telsen om reporterns möte med ett skeende.“
Reportaget är en sub­jek­tiv genre där reportern kan beskriva sina egna tankar. Men om det glider över i att beskriva andras tankar?
Reportaget är inte fakta eller fik­tion, det är både och, skriver Jungstrand. Det är inte en hybrid­form som blandar verk­lighet med fan­tasi. Det kan finnas en san­ning bor­tom “rena fakta”, det som ses som en oan­tastlig san­ning om världen.
Och visst kan det vara så, en roman kan ibland säga mer om verk­ligheten än en rap­port­bok, Zolas Den stora gru­vstre­jken för att nämna ett exem­pel.
När jour­nal­is­tiken lånar av skön­lit­ter­a­turen kan den hitta en mening bor­tom den fören­klade san­ningsnor­men, menar Jungstrand. New Jour­nal­ism var gen­rens uppror mot den tra­di­tionella nyhet­sjour­nal­is­tikens objek­tivitet­sideal. En strategi för att ge en alter­na­tiv hemvist för san­ning och tillförlitlighet.

JAG HAR TIDIGARE skrivit om den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kri­tik av den amerikan­ska New jour­nal­ism. Lit­terära grepp kan aldrig ha företräde över det jour­nal­is­tiska san­ningskravet, menar han.
Bech-Karlsen kri­tis­erar bland annat berät­telser i tredje per­son: “Det är något med­vetet manip­ulerande med en dold all­ve­tande berättare.” I stäl­let före­drar han ett tydligt jag i berät­telsen som låter läsaren göra egna bedömningar. Det hand­lar om reporterns tro­värdighet.
Anna Jungstrand bet­onar också vik­ten av tro­värdighet som alltid är avgörande för reportaget. Hon kallar det en “ärlighetens retorik”, där reportern kan kom­mentera sin egen berät­telse. Detta metaberät­tande har ingen funk­tion i skön­lit­ter­atur.
Men sam­tidigt får jaget i berät­telsen inte skymma sik­ten. “Om berättaren låter berät­telsen handla om sig själv snarare än om det som ska skil­dras kan reportaget få stora prob­lem i fråga om tro­värdighet och rel­e­vans”, skriver Jungstrand.
Till skill­nad från Bech-Karlsen anser hon att sub­jek­tiviteten och det lit­terära inte hotar etiken. Inte heller berät­tande i tredje per­son behöver stå i mot­sät­tning till det jour­nal­is­tiska upp­draget. Här är det själva berät­telsen som får etablera självfram­ställ­ning.
Både i fal­let med en första– och tred­jeper­sons­berät­telse är det reportern som styr. Rösten i tex­ten behöver inte vara den fysiske reportern.
Jag kan vara på samma nivå som läsaren ifråga om överblick, varken läsaren eller jag vet vad som ska hända, det vill säga jag som fysisk reporter vet men inte rösten i tex­ten.
Detta dra­matur­giska grepp används ofta i tv-reportage som Upp­drag granskn­ing, inte alltid till fördel för reporterns tro­värdighet enligt min mening. I his­to­rien om bostadsmäs­san i Cannes, där ett kläd­kvitto blev en lunch, upp­söker reportern gatan där “restau­rangen” Kookai hade legat och får av en grannbu­tik veta att det i själva ver­ket var en klädaf­fär. Naturligtvis vis­ste den fysiske reportern detta redan (Kookai finns på NK i Göte­borg) men den berät­tande reportern blir lika över­raskad som tittaren.

DET ÄR TYVÄRR OERHÖRT snårigt att ta sig igenom boken “Det lit­terära med reportaget”. Här vim­lar det av svår­be­gripliga begrepp: epis­te­mol­o­gisk, illokunär, solip­sis­tik, diko­tomiserande, autodieges, talak­t­ste­o­retiska eller vad sägs om menin­gen: “I många avseen­den kan dis­so­nansens och kon­so­nansens vari­a­tioner jäm­stäl­las med det som sker i psykonar­ra­tio­nen.“
Jag antar att för­laget pub­licerat boken för att nå en bredare pub­lik än den rent akademiska. För­fattaren har tidi­gare arbe­tat som jour­nal­ist, det hade varit bra om denna erfaren­het kom­mit till användning.

SPRÅKBRÅK: Quisling, sa Bildt

UTRIKESMINISTER CARL BILDT utta­lande om Ukrainas avsatte pres­i­dent Vik­tor Janukovytj, att han är en quis­ling, har väckt stor upp­stån­delse.
Bildt kallar honom så efter­som Janukovytj rest till Ryssland och bett dem invadera hans eget land. “Man ska kalla en spade för en spade”, rep­lik­er­ade Bildt på kri­tiken.
I Dagens Nyheter står det att “par­al­leller med naz­i­tysk­land väcker avsky i län­der som för­lorade många miljoner invånare i kriget mot Hitler.“
I radion hör jag någon säga att Bildts liknelse var felak­tig för Vid­kun Quis­ling befann sig i Norge, han fly­dde aldrig utom­lands.
Med sådana påståen­den förstår man inte vad det hand­lar om. Carl Bildt lik­nade inte Janukovytj vid Vid­kun Quis­ling, han kallade honom för “quis­ling”. Alltså det inter­na­tionellt ved­ertagna begrep­pet för lands­för­rä­dare.
Vi kän­ner alla den norske tecknaren Rag­n­vald Blix som under sig­na­turen Stig Höök lev­er­erade satirer i Göte­borgs Han­dels och Sjö­fart­stid­ning under andra värld­skriget.
Hans mest kända teck­n­ing är den när Vid­kun Quis­ling kom­mer till Hitlers högk­varter, gör naz­i­häl­snin­gen i porten och säger: “Jag är Quis­ling”, varpå dör­rvak­ten frå­gar: “Och nam­net?”.
Det var alltså redan då ett begrepp för lands­för­rä­dare, kol­lab­o­ratör. Speciellt någon som samar­be­tar med en ock­u­pa­tion­s­makt. Det kan ju ligga nära till hands att kalla Ryssland för just detta när det gäller Krim.
Alltså skilj på quis­ling och Quis­ling.
En helt annan fråga är hur lämpligt det var att den svenske utrikesmin­is­tern kläckte ur sig detta, hur mycket det bidrog till dämp­nin­gen av kon­flik­ten.
Kanske var det så att han istäl­let saboter­ade för de stora ansträngningar till en diplo­ma­tisk lös­ning som pågår. Något ver­balt eld upphör, som FN:s biträ­dande gen­er­alsekreter­are Jan Elias­son efterlyste, var det san­nerli­gen inte.
Man kanske till och med kan kalla Bildts utta­lande för ett för­räderi mot diplomatin.

Lång föreläsning om att hålla sig kort

NOBELDAGEN, den 10 decem­ber 2013 del­tog jag i Ander­sem­i­na­r­iet i jour­nal­is­tik på Karl­stads uni­ver­sitet. Temat för dagen var kort­srki­vande.
Min föreläs­ning hette “Kon­sten att korta en text innan den är skriven” och hand­lar om hur man ska tänka när man skriver kort och när man skriver nära dead­line. Föreläs­nin­gen är i sig inte jät­tekort, den är 42 minuter och finns här i sin helhet.

 

SPRÅKBRÅK: Jätte-jätte-fin-fint

OFTA LÄSER MAN ATT något inträf­fat “första gån­gen någon­sin”. Antagli­gen för att rik­tigt bet­ona att det inte bara är första gån­gen utan även någon­sin.
Men om det hänt för första gån­gen kan det då ha hänt förut? Troligtvis inte.
Man kan sjunga “Den första gång jag såg dig…” men det tillför knap­past något att sjunga “Den första gång jag såg dig någon­sin”.
Språket är fullt av onödiga ord. Det finns en slags förstärkn­ingssjuka. Det räcker inte med att säga “bra”, inte “jät­te­bra” heller. Om man verk­li­gen menar vad man säger så bör det vara “jätte-jätte bra”.
För den som vill att det inte ska råda någon som helst tvekan kan säga “jätte-jätte-jätte bra”. Eller “jät­te­bäst någon­sin” kanske.
Men då infinner sig det förstärkn­ings­fenomenet att det plöt­sligt låter starkare att gå till­baka till den ursprung­liga frasen. “Jag tyckte fil­men var bra” blir ett tyn­gre state­ment än “Jag tyckte fil­men var jätte-jätte bra”.

OM MAN AVSLUTAR varje mobil­sam­tal med sin part­ner med “Hejdå-älskar-dig” blir inte effek­ten den­samma om man efter tret­tio år plöt­sligt säger “Jag älskar dig!”.
Fast det skulle förstås mista effek­ten om man sa: “Jag älskar dig jätte-jätte mycket, fak­tiskt. Ärligt alltså”. Då känns det mer som att per­so­nen des­perat försöker prata ner en lögn­de­tek­tor.
I bästa fall får man svaret: “Sko­jar du? Är det sant? Älskar på rik­tigt alltså? Wow! Awe­some”.
Det där sista är ett ord som amerikanare har bör­jat göd­sla sitt tal med. Det bety­der häftigt, fan­tastiskt. Jag har till och med hört sven­ska barn säga “Det är åsom”.

DET FINNS ETT annat uttryck som numera dyker upp, påfal­lande ofta bland radio och tv-meteorologer.
“Och nu får vi veta hur vädret blir.“
“Det stäm­mer bra det.“
Det låter lite lill­gam­malt. Men det är å andra sidan en atti­tyd som idag är på modet. Lyssna på Carl Bildt.
I dessa OS-tider får vi höra en slags förstärkn­ing som förekom­mer i sportvärlden. När Kalla tog sin första sil­ver­medalj förra veckan kom en annan sven­ska på en nion­de­plats. Men på sport­språk heter det “en fin-fin nion­de­plats”. Sven­skar brukar vara bra på fin-fina insatser.
För övrigt är jag antagli­gen den ende någon­sin som ännu inte sett tv-reklamen för Zla­tan. Som tydli­gen Volvo betalat.

Pub­licerat i GP 14/2 2014