SVERIGE HAR haft fred i 200 år. Vad hände den sista dagen innan den långa fredsperioden, den 14 augusti 1814? Och vem var den siste svenske soldaten som dog? Det tog åtskilliga timmar i krigsarkivet i Stockholm för att få svaren.
Och Svenska Dagbladet tog väl hand om materialet med en professionell utgörning.
Läs mitt reportage om 1814 i SvD-Kultur söndagen den 9 februari.
MAN BOKAR IN EN intervju med en person och när man kommer dit sitter fem till runt bordet: “Ja, vi är ju flera som jobbat med det här, så jag tänkte att de också kunde vara med”.
Intervjusituationer med flera personer har vi alla råkat ut för. Inget fel med flera källor, men då vill man helst välja själv.
Hur gör man då? Ja, det är väl bara att snällt sätta sig ner vid bordet och börja ett samtal. Vill man ha kvar sin huvudperson finns möjligheten att prata separat efteråt.
Men med fem-sex runt bordet uppstår anteckningsproblem (för att inte tala om röstproblem vid bandinspelning).
Jag brukar börja med att skriva upp namnen. Det är dock svårt att snabbt lära sig vem som är vem, därför ritar jag små symboler i anteckningsblocket framför citatet. Någon kanske har glasögon, någon liknar ett utropstecken, någon har ovanligt stor näsa (noga dock att inte visa sina anteckningar). Då kommer man inte hem med en massa citat utan att veta vem som sa vad.
Därefter kommer problemet med pratminus. Det är ganska hopplöst att ha fem personer att citera i texten, plus eventuellt fler som man pratat med på annat håll.
Man får välja ut två eller skriva lite allmänt: “bland personalen finns uppfattningen” eller “flera anställda säger”. Eller helt enkelt “runt samtalsbordet kommer det fram att…“
I mitt reportage om flytten av textilfabriken i Skene till Estland, prövade jag ett grepp att förvandla intervjuer med flera personer till en enda kollektiv röst:
Det var ingen vanlig dag.
Så nära begravning man kan komma, sa någon. Nu var det allvar. Nu skulle det ske. Och här har man gått och slitit. Axlar, rygg och höfter, maskinerna repareras men inte vi … det verkade ju gå bra för fabriken. Inte hade man räknat med det här. Vi fick beskedet att ”det ska gå flera år till”. Tre veckor senare var det stopp … halv två var vi kallade till möte. Det var en chock. Allt ska flyttas till Estland! Till Krenholmfabriken i Narva. Det kom många tankar. Förra varslet tänkte man att nästa gång är det vår tur. Men man kunde ju inte tro att det skulle gå så snabbt … vad händer nu? Vem vill ha en gammal utsliten textilarbetare? Vad kan man göra åt åldern? Skönhetsoperation? Här kanske man är bland de yngsta men där ute är man gammal … nej, det är för lätt att flytta fabriker i Sverige. Det är som en trend. Allt måste österut! Fast konkurrensen är skithård förstås, kanske gick det inte att göra på annat sätt … de säger att Krenholm håller samma kvalitet som vi. Kanske just nu när de kör med våran tråd. Men sedan? Man tvivlar … det man kommer att sakna är gemenskapen. Vi blir skingrade … det är det värsta.
Det fanns förståelse för arbetsgivarens beslut den här dagen, men det fanns också en bitterhet, en lagrad ilska: – Jag önskar att det går dåligt för Borås Wäfveri, inte för arbetarna i Narva, men för företaget.
Jag tror det funkar. Det viktiga är att inte ha för många personer i texten. Då blir det rörigt. Gör en casting: vilka ska namnges?
Prata med många , men citera få.
FÖR NÅGRA ÅR sedan, vid ett skrivseminarium på Harvard, lyssnade jag på Malcolm Gladwell. Salen var packad, mestadels med kvinnliga frilansare, och jublet stort när den spenslige mannen med det överdimensionerade håret gjorde entré.
Han talade om personporträtt och retade upp många åhörare med påståendet att det normalt räcker med en dryg timme, för att skriva en bra intervju. Att sitta i timtal eller följa personen i veckor är slöseri med tid, tyckte han. Och gav rådet: tro aldrig att du känner intervjupersonen och gräv för all del inte i barndomen. Jag höll med fullständigt.
Gladwell hade just då kommit ut med sin bestseller The Tipping point som sedan har följts av flera. Just nu är han ute på en lång promotionturné för sin senaste bok David & Goliath, som kom i oktober. Förra lördagen kunde vi se honom i Skavlan.
Men Fredrik Skavlan ställde inte några frågor om kritiken mot Gladwell som finns i USA, främst från vänsterhåll. Men inte bara där.
Malcolm Gladwell är redaktionell medarbetare i New Yorker och han är utsedd till en av västvärldens hundra mest inflytelserika personer. Han har en stark position och kan därför påverka. Men hur skarp är gränsen mellan journalistiken och storföretagen?
Gladwell anklagas för att gå de senares ärenden, främst läkemedels– och tobaksindustrin, banker och hälsoförsäkringsbolag.
Fränast är kritiken från mediekritiska sajten S.H.A.M.E (Shame the Hacks who Abuse Media Ethics) som gärna granskar journalistikens stora profiler.
Den grävande reportern Yasha Levin kallar Gladwell “en av USA:s mest framgångsrika propagandister” och har till och med skrivit en bok om honom, The Corruption of Malcolm Gladwell (2012).
I en recension av den nya boken skriver Levine att den handlar om att tycka synd om de rika. Budskapet till de fattiga, menar Levin, är att deras situation i själva verket är nyckeln till framgång. De rika däremot hindras av sin rikedom att se sina möjligheter.
Gladwells kritiker har grävt djupt i hans klipparkiv. I en artikel från 1990 i Washington Post skriver han att påståendet att minskat tobaksbruk kan spara stora pengar åt hälsovården är felaktigt eftersom människor då skulle leva längre.
Propaganda för tobaksindustrin, menar kritikerna. Gladwells kommentar var att det knappast gynnade tobaksindustrin om man påpekade att deras kunder dör unga.
Gladwell påstås tjäna sju miljoner om året på föreläsningar för stora företag. Levine menar att Gladwell genom hela sin karriär blivit betald av bolag som han samtidigt bevakat som journalist.
Gladwell började som Reagan-supporter och arbetade på högertidningen American Spectator och var engagerad i en nykonservativ tankesmedja. Han blev sedan ekonomireporter på Washington Post.
Malcolm Gladwell anses vara en av de högst betalda föredragshållarna i USA. Han har sagt till Atlantic Journal: “Like any number of writers these days who do speaking on the side, I´m happy to chat about whatever I´m working on to whomever wants to listen.
Och han är inte den ende högt betalde föreläsaren bland amerikanska journalister. Stora pengar, främst från Wall Street, plöjs ner i deras fickor.
Det är naturligtvis farligt om en journalist med stor trovärdighet slirar på etiken. Malcolm Gladwell är ett tungt varumärke. Det ställer stora krav på ärlighet och att inte utnyttja det för mer eller mindre dolda motiv. En sådan person kan bli farlig.
Jag kommer att fortsätta läsa honom med intresse. Men, som alltid, är det bra att ha med sig bakgrundsinformation när man bedömer folks trovärdighet.
Här är andra delen om den amerikanske författaren och journalisten Malcolm Gladwells nya bok David & Goliath. Underdogs, misfits and the Art of Battling Giants.
VI UPPTÄCKER OFTA inte Davids möjligheter. Och Goliat? Hur ser vi på överlägsen styrka och stora resurser? Att dessa egenskaper också kan vara en nackdel?
Under andra världskriget bombade tyskarna London i det som kom att kallas Blitzen. Det var ett misstag. De trodde att terrorbombningarna skulle förstöra britternas motståndsvilja. Det blev tvärt om. De som dog var borta men de som klarade sig blev modigare än de någonsin varit förut.
Farhågorna var stora bland befolkningen i London om vad som skulle hända dem när bomberna föll. Men bland det stora antal som överlevde blev lättnaden stor och gav en känsla av säkerhet. Denna kontrast mellan rädsla och lättnad är modets fader och moder. Nu hade de redan upplevt det värsta och upptäckt att de klarat det.
Därför ökade deras sammanhållning och stridsvilja.
Men britterna gjorde själva ett liknande misstag som tyskarna trettio år senare i Nordirland. De trodde att det räckte med att vara en jätte.
I fallet Nordirland handlade det om legitimitet. Engelsmännen gick i fällan eftersom de hade överlägsna resurser i soldater, vapen och erfarenhet som förminskade de rebeller de skulle bekämpa. De behövde inte bry sig om vad folket på Nordirland ansåg om dem. De var ju ändå jätten.
De glömde det faktum att när en auktoritet vill att vi andra ska hålla oss på plats beror det främst på hur de själva beter sig. Legitimitetens princip.
De brittiska soldaterna slog inte in dörren och genomsökte en lägenhet, eftersom de ändå var jätten tog de alla lägenheter på hela gatan. De brydde sig inte om opinionen.
När lagen ska tillämpas utan legitimitet kommer ingen lydnad. Det kommer olydnad. Det blir en backlash. Det räcker inte med enbart styrka.
Den usla skattemoralen i Grekland är ett annat exempel på maktens bristande legitimitet.
NÄR VI SER JÄTTEN i Terebintdalen dras våra ögon till mannen med det stora svärdet och den blänkande rustningen. Makten förblindar. Därför uppfattar vi dessa konflikter fel, vi missförstår dem. Jättar är inte vad vi tror att de är. Samma kvalitet som ger dem styrka är ofta även källan till deras svaghet.
Vi ser inte herdepojken som har mer styrka än vi kan föreställa oss, för det är en annan slags styrka än jättens.
På fredag del III: Kritiken mot Gladwells trovärdighet
OM MAN SUMMERAR alla krig under de senaste 200 åren mellan stora mäktiga och mycket små länder, hur ofta har de små vunnit över de stora? Aldrig? En vetenskaplig undersökning visade att i nästan vart tredje krig vann de mindre länderna.
Och i de konflikter där de små länderna inte krigade på konventionellt sätt utan använde gerillataktik vann de i 63 procent av fallen.
Varför vinner inte alltid de tillsynes överlägsna? Vilka mekanismer får en underdog att bli segrare? Detta sker ju faktiskt då och då, även i det lilla. En basketmatch till exempel.
Amerikanen Vivek Ranadivé blev ombedd att vara tränare för sin tolvåriga dotter Anjalis basketlag. De bodde i Menlo Park i Silicon Valley och laget bestod av småväxta flickor, döttrar till datanördar. De var usla basketspelare. Laget, som hette Redwood City, förlorade varje match.
Ranadivé tackade ja, trots att han aldrig sysslat med basket förut. När han sett några matcher förbryllades han över hur basket spelades. När ett lag lagt bollen i motståndarens korg sprang det tillbaka för att försvara sin egen korg. Så höll det på. Fram och tillbaka.
Efter att ett lag vunnit poäng ska enligt reglerna motståndarlaget starta spelet igen med ett utkast från kortlinjen inom fem sekunder. Sedan har de tio sekunder på sig att passa bollen vidare till andra lagets försvarszon.
Varför spelade svaga lag på de bättre lagens villkor, frågade sig Ranadivé och beslutade sig för att inte spela på det konventionella sättet. Han bestämde sig för att hans lag skulle spela man-mot-man med press på motståndarna över hela banan. Hela matchen.
Normalt står försvararen bakom motspelaren men Ranadivés flickor spelade ett extremt aggressivt, och riskablare, presspel och stod framför. Det gav resultat.
RANADIVÉS TAKTIK blev ett exempel på hur en nackdel kan förvandlas till en fördel. Om detta fenomen handlar den amerikanske författaren och journalisten Malcolm Gladwells nya bok David & Goliath. Underdogs, misfits and the Art of Battling Giants (Allen Lane).
Gladwell, som bland annat är medarbetare i The New Yorker, har tidigare skrivit bestsellern Tipping point om vilka mekanismer som ligger bakom en utveckling som plötsligt vänder. Och boken Blink handlar om intuitionen, vår förmåga att avläsa komplicerade situationer och på ett ögonblick fatta snabba beslut som är baserade på mycket lite information.
Time magazine har utsett Malcolm Gladwell till en av världens 100 mest inflytelserika personer. Man kan säga att Gladwells skrivande är ett angrepp på konventionellt tänkande. Han dyker ner i våra förutfattade meningar och ser när någonting är mer komplext än det ser ut att vara. Han rör sig förbi de impulsiva svaren till djupare analytiska bedömningar. En viktig journalistik som av dagens utveckling inom massmedierna att döma inte verkar ha framtiden för sig.
Den här gången handlar det alltså om vissa människors förmåga att vända sina begränsningar till att bli en fördel — och om vår grundmurade uppfattning att det stora och överlägsna alltid är stort och överlägset. David & Goliath är en bok om vad som händer när vanliga människor konfronterar jättar.
VI KÄNNER ALLA historien om David och Goliat. Hur den lille besegrar den store.
Deras kamp utspelade sig på 900-talet f.Kr. Filistéerna och israelerna stod med var sin armé på kullarna vid Terebintdalen. Ingen av arméerna vågade gå ner i dalen och blotta sig.
Första Samuelboken (17) i Gamla testamentet berättar:
“Ur filisteernas led steg då fram en tvekampskämpe som hette Goljat från Gat. Han var tre meter lång och bar en hjälm av brons och ett harnesk med bronsfjäll som vägde omkring 60 kilo. Han hade benskenor av brons och en bronssabel i rem över axeln. Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare.”
Israelerna uppmanades att sända ner en krigare att möta Goliat i en avgörande strid. Ingen vågade. I fyrtio dagar steg Goliat fram men israelerna var skräckslagna.
En spenslig fåraherde från Betlehem som hette David fick höra att belöningen till den som besegrade Goliat var kung Sauls dotter. Han erbjöd sig att slåss och förklarade att han hade besegrat både lejon och björnar som försökt att ta hans får. Kung Saul ville att han åtminstone skulle bära krigsmundering och svärd men David tyckte det var för tungt.
Han tog upp fem släta stenar ur en bäck och lade i sin ränsel. Så gick han ner för att möta Goliat. När denne såg den lille gossen med sin stav tog han det som en förolämpning och hånade David.
Det slog aldrig Goliat att striden kanske skulle utkämpas på helt andra villkor än dem han kände: närstrid man mot man. David valde att bekämpa Goliat på samma sätt som han stridit mot de vilda djuren: som en projektil-krigare.
Han stoppade en sten i sin läderslunga och svingade iväg den rakt mot Goliats panna. Jätten föll och David sprang fram och högg av Goliats huvud med dennes svärd. Den filisténska armén flydde.
Gladwell citerar en expert på ballistik som räknat ut att stenen som träffade Goliat kom emot honom med en fart av 34 meter i sekunden, tillräckligt för att den skulle krossa hans skalle.
SAGAN OM DAVID och Goliat är tre tusen år gammal men än idag gör vi samma felbedömningar som kung Saul gjorde. Vi glömmer historiens lärdom: att de kraftfulla och starka inte alltid är vad de verkar vara. Och att underdog-känslan kan förändra människor på ett sätt som vi ofta inte lyckas inse. Den underlägsne kan spela efter reglerna eller följa sin egen instinkt.
Vivek Ranadivé gjorde det senare med sina basketflickor. Den stenhårda presstaktiken medförde att motspelaren som skulle kasta ut bollen inte hade någon att spela till och fick panik. Fem sekunder gick snabbt och Redwood City fick bollen.
Om motståndarna lyckades koncentrerade sig Ranadivés flickor på den andra deadlinen på tio sekunder. Redwood City överraskade alla andra mycket spelskickligare lag och gjorde enkla poäng gång på gång. De kunde leda med 12–0.
Ranadivé hotades med stryk av de andra tränarna som inte hittade något motmedel. The Redwood City Press var extremt slitsamt. Laget tränade enbart kondition, tekniskt skulle de ändå aldrig komma i kapp.
Varför spelade inte alla lag på det viset? Därför att man måste vara desperat. Du måste vara så dålig att du inte har något val. Du är ställd mot väggen. Det var därifrån som lagets järnvilja och attityd kom.
Redwood Citys svaghet, att inte kunna dribbla, passa och skjuta, gjorde deras vinnarstrategi möjlig. Flickorna lärde sig att hårt arbete kan slå skicklighet och att det konventionella är till för att utmanas.
Ranadivé var en underdog och det gav honom frihet att pröva det andra inte hade tänkt på. Han hade inte heller någon prestige investerad i basketen. Det var den oväntade friheten som kommer från att inte ha något att förlora.
GLADWELL GER ETT annat exempel på hur ett handikapp kan vändas till en fördel: dyslexi.
Dyslektiker läser mycket långsamt. Som barn kan de se sina klasskamrater lära sig läsa medan de själva inte riktigt förstår. Det kan leda till dåligt självförtroende och depression. Många dyslektiker klarar inte av att kompensera för sitt funktionshinder. Men det kan i bästa fall tvinga fram en utveckling av färdigheter som annars hade legat vilande. Det är ett anmärkningsvärt stort antal framgångsrika entreprenörer som är dyslektiker. Ingvar Kamprad, Steve Jobs, Steven Spielberg och de andra lyckades, inte trots, utan tack vare att de hade dyslexi. De lärde sig något under sin kamp som visade sig skapa stora fördelar.
De var tvungna att vara mycket välorganiserade, goda lyssnare och förenkla alla frågor ner till basic. De var vana vid misslyckanden och villiga att ta sociala risker. Vad man lär sig av nödvändighet är mer kraftfullt än lärande som kommer enkelt, skriver Gladwell.
Entreprenörer måste vara öppna, de måste kunna se saker som andra inte ser och vilja utmana sina egna förutfattade meningar.
Del II på onsdag.