KAN EN REPORTER krypa in i huvudet på en person? Och berätta vad den personen tänkte vid ett specifikt tillfälle? Kan det skönlitterära begreppet inre monolog användas inom journalistiken?
Tveksamt, säger den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsen. I sin bok Åpen eller skjult är han kritisk till en del skönlitterära grepp inom berättande journalistik. Se bloggposten nedan.
Att intervjua sig fram till personers tankar är källkritiskt vanskligt, menar Bech-Karlsen. Man kan referera vad en människa säger men inte vad den tänker. Felkällorna är för många: man minns det man vill minnas och önskar framstå som bättre än man är. Det finns också en risk att reportern spetsar till tankarna för att de ska fungera litterärt.
Åsne Seierstad använder inre monolog i sin Bokhandlaren i Kabul, bland annat vad bokhandlarsonen Mansur tänker i vissa situationer. Hon kallar den reportagebok men Jo Bech-Karlsen skulle hellre använda benämningen dokumentärroman: “Kombinationen av dold berättare och inre monolog gör boken till förväxling lik en roman”.
Att använda sig av skönlitterära metoder i reportageform gör berättelsen tydlig och medryckande, dessutom stärks auktoriteten hos skribenten. Utan en tydlig berättarstämma förlorar berättelsen överbevisningskraft.
Felet är att verkligheten framstår som ren verklighet. I journalistik står formen alltid i förhållande till metoden. Om metoderna är osäkra bör det återspeglas i texten, menar Bech-Karlsen.
(För den som vill studera tekniken med inre monolog inom skönlitteraturen rekommenderas läsning av den fina novellen Ensam med en halv liter konjak av Thorsten Jonsson i novellsamlingen Fly till vatten och morgon, som för övrigt är läsvärd rakt igenom. Det är noveller som bygger på autentiska kriminalfall.)
Det är något medvetet manipulerande med denna typ av berättelser där det är bättre ju mer omärklig journalisten är, skriver Jo Bech-Karlsen. Journalistik förutsätter en vilja till öppenhet där det är möjligt för läsaren att syna reportern i korten. I den slutna berättelsen låter det som om allting är säkert. Reportern vill till exempel inte ha några illusionsbrott där skribenten skymtar fram, till exempel genom ett pratminus.
Illusionsbrott finns till och med inom litteraturen, påpekar Bech-Karlsen. Jag kommer att tänka på Bertholt Brechts “verfremdungseffekt”, där publiken påminns om att detta bara är teater. Så skulle kunna ske även inom ett berättande reportage: “detta är bara ett reportage, inte skönlitteratur”.
Jo Bech-Karlsen sätter fingret på många problem inom den berättande journalistiken. Visst har man tänkt på dem många gånger och jag tror att den största faran ligger i att ibland gå lite för långt just för att få inlevelse och spänning i en berättelse.
En bekännelse: rånarnas desperata repliker i inledningen på mitt reportage om Gullspångsrånet är inte autentiska. De är där för att skildra desperationen och ge en dramatisk framåtrörelse i texten. Det är högst sannolikt att de ropade något liknande, men jag kan inte säkert veta.
Att använda sig av skönlitterära tekniker i reportageformen handlar alltid om etik. Vilka litterära friheter kan man ta sig när man skildrar människor?
Dock, är det viktigt att påpeka att det inte är något fel i sig att använda sig av scener, berättande detaljer, rekonstruktioner, repliker och andra litterära, eller filmiska, grepp.
Det farliga blir om man sätter upp några slags dogma-regler kring vad som får kallas ett berättande reportage.