Dylan är ingen genre — han är en poet

ÅRETS NOBELPRISTAGARE i lit­ter­atur kom in från en helt annan dörr än alla hade vän­tat sig. Som David Rem­nick skriver i The New Yorker: “God is a colos­sal joker, isn’t She?“
Som van­ligt finns miss­belåtna kri­tiker — de finns alltid. Men man kan inte kri­tis­era sven­ska akademin för vilka de inte ger priset. Lis­tan på kval­i­fi­cer­ade kan­di­dater är lång och bara en får priset varje år.
Däre­mot kan man ifrå­gasätta om den belö­nade är kval­i­fi­cerad. I Bob Dylans fall går det inte att avfärda honom med att han är musiker. Som många redan sagt finns det gott om lit­ter­atur som inte i första hand är skriven för att läsas: Home­ros, Sapfo, Bell­man — och Win­ston Churchill fick priset bland annat för sina tal.
Blir Fröd­ings lyrik sämre av att den ton­satts? Karin Boyes? 
Utan sina tex­ter vore Bob Dylan en hyf­sad låt­makare. Hans poesi tål en granskn­ing med de största.

The guilty under­taker sighs
The lone­some organ grinder cries
The sil­ver sax­o­phones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you …
I want you, I want you . . .

I van­liga fall bet­onar lit­ter­aturvetare vik­ten av att inte låta för­fattaren stå ivä­gen för tex­terna (se mitt förra blog­gin­lägg om Fer­rante). Nu talar många om Dylan som en genre och att akademin har bred­dat begrep­pet lit­ter­atur. Det är ju non­sens. Bob Dylan är en poet. Gå till tex­terna innan ni kri­tis­erar valet av nobel­prista­gare!
Och han har fak­tiskt skrivit böcker också, roma­nen Taran­tula 1971 och den självbi­ografiska Memo­arer del:1 2004, över­satt av Mats Geller­felt.
Dylan skriver om män­sk­lighetens stora frå­gor, den språk­liga kreativiteten öpp­nar sig mot vårt inre och de episka insla­gen är drab­bande (The Bal­lad of Hol­lis Brown).
Nu vevas den kända fil­men till låten Sub­ter­ranean Home­sick Blues där Dylan slänger lap­par med ord ur sån­gen: Home­sick, Pave­ment, Gov­ern­ment… Och vem står i bak­grun­den? Allen Gins­berg. Det är i beatnik-traditionen med Gins­burg, Bur­roughs och Fer­linghetti 
som Bob Dylan har sina lit­terära rötter.  

NÅGRA ORD om att inter­vjua Bob Dylan. Det är ingen lätt sak har det visat sig genom åren. Hans enstaviga svar är legio.
Men då och då bry­ter han ut i klarhet. David Rem­nick påmin­ner om en inter­vju förra året:


These songs of mine, they’re like mys­tery sto­ries, the kind that Shake­speare saw when he was grow­ing up. I think you could trace what I do back that far. They were on the fringes then, and I think they’re on the fringes now. And they sound like they’ve been on the hard ground.

Värre har det gått för andra som ställt frå­gor till Dylan. En av dem kan lätt kval­i­fi­cera sig till punkt num­mer tre i inter­vjuan­dets sju dödssyn­der enligt John Sawatsky. Näm­li­gen “Över­las­tade frå­gor”.
När Bob Dylan kom till Stock­holm någon gång på 60-talet hej­dades han på fly­g­plat­sen av en svensk jour­nal­ist som ställde denna fråga:
A major part of your audi­ence belong to your own gen­er­a­tion I think and I don´t think it would be intierly wrong to assume that they are dri­ven to your con­certs by a cer­tain ele­ment of nos­tal­gia. But when you sing your old songs you sing them in new ver­sions. Is that an effort from your part to avoid bee­ing caught by nos­tal­gia. Do you want to avoid over­in­ter­pre­ta­tions by singing your old songs in new ver­sions?“
När äntli­gen frågeteck­net dök upp sva­rade Bob Dylan: “Yeah”.
Sedan läm­nade han snabbt platsen.

 

Konsten att se på tvären

 

Teck­n­ing: Ulf Sveningson

Härom dagen begravdes för­fattaren Lennart Hells­ing som blev 96 år gam­mal. I sam­band med att Hells­ing och tecknaren Fibben Hald skulle vara jury i GP:s sat­sning “Bar­net, ordet och bilden” träf­fade jag och Ulf Sven­ing­son dem. Tex­ten jag skrev var rik­tad direkt till bar­nen.
Här är en något förko­r­tad version.

JAG SKA BERÄTTA FÖR er om en far­bror som heter Lennart. Han skriver böcker. För barn, säger de vuxna men det är inte sant. Lennart Hells­ing skriver böcker för alla män­niskor. Krakel Spek­takel och Banan­bo­ken och alla de andra är gen­uina män­niskoböcker.
Två sidor har varenda sil­ver­slant.
En bok har sina sidor, det är sant
har goda sidor och har min­dre goda
- med män­nisko­rna är det likadant.
Lennart har sil­ver­glän­sande hår på större delen av huvudet, som han brukar ha en stor svart hatt på. Hans ögon är lite kine­siska, näsan stadig och munnen ser ut som den spelade trum­pet — eller blåste i sil­ver­horn ibland.
Han talar tyst och sakta. Han smakar lik­som på orden innan han släp­per ut dem i det fria mel­lan mus­taschen och det lilla läpp­skägget.
När man läser hans böcker förstår man att han skriver som han talar. Orden är grundligt provs­makade innan de trycks.
Det ter sig där­för naturligt att han gärna skriver om ätande och drickande, om rot­fruk­ter och grön­saker, om lem­mar, munnar, näsor och magar. Skrim­mel och skralta — pep­pra och salta.
Han har en humor som är len och varm. Den bub­blar långt nere i magen. Tup­par och kalkoner/ champinjoner/ostron och mel­oner. Det var gott.

NÄR LENNAR HELLSING var liten hade han inte lika många barn­böcker som du har. Där­för ville han skriva för barn när han bestämde sig för att bli för­fattare.
Han trä­nade sig först genom att skriva dock­teater­pjäser och göra skoltid­ningar med elaka verser om lärarna. Men snart insåg Lennart att om han någon­sin skulle bli en rik­tig för­fattare måste han veta något om män­nisko­rna. Först då kunde ha något intres­sant att berätta. Han bestämde sig för att pröva alla yrken som fanns.
Han utbil­dade sig till ingen­jör, job­bade i fab­rik, var skogshug­gare, stod i bokhan­del och arbe­tade på kon­tor. Vid det laget hade han förstått att det inte var möjligt att pröva alla yrken som fanns. Dessu­tom hade det gått bra att skriva en bok ändå.
Den gick han upp med till ett bok­för­lag som aldrig tidi­gare hade givit ut en barn­bok. Men Lennart sa att det var vik­tigt att satsa på den nya gen­er­a­tio­nen, som barn kallades lite högtidligt ibland. För det hade just varit krig och nu var bar­nen vik­ti­gare än någon­sin.
“Kom igen i mor­gon”, sa för­laget och sedan kom “Kat­ten blåser i sil­ver­horn”. Det var 1945.
Solen sjönk så rund och röd
som ett Nor­rlands lin­gonbröd
och på himlen hängde månen
som en giffel.

SEDAN DESS HAR han skrivit böcker i 47 år. Det har blivit tret­tio­fyr­tio sty­cken eller kanske fyr­tiofem­tio. Lennart är för­resten 73 år. Men han bor antagli­gen i Annor­lunda stad för, där är alla gub­bar unga.
Hans böcker heter så lustigt. En heter Summa sum­marum. En annan Den krång­liga kråkan. Och Kanal­jen i Ser­al­jen, Sju fikon eller sand i san­dalerna, Daniel Dopp­sko, Boken om Bagar Bengts­son, Banan­bok, Den under­bara pumpan, Gås med krås, Kung Kul och en bok heter bara Vitt.
Hans fig­urer är många. Krakel Spek­takel till exem­pel, som bor i ett torn­hus i Näp­pelunda, hvu­ud­stad i Alle­mans­land. I ett annat hus bor Kusin Vit­a­min och vid tor­get bor Opsis Kalop­sis.
Lennarts senaste bok heter “Att handla är nöd­vändigt”. Den hand­lar om att handla. Om hur man med lite fan­tasi kan få en van­lig livsmedel­saf­fär att för­vandla sig.
Den boken har han gjort till­sam­mans med sin kom­pis Fibben Hald. Jo, han heter Fibben. Det är näs­tan så att man kan tro att det är Lennart som hit­tat på det.
När Lennart och Fibben gör böcker till­sam­mans brukar de upp­söka de platser som boken hand­lar om. Där­för var de och hand­lade på Åhléns i Stock­holm när de gjorde den nya boken.
Vår kund­vagn glider tyst förbi ett smör­berg och ett mejeri med röd– och grön– och blåmjölk i. Bland fil och yoghurt van­drar vi.

HÄR SÄGE Lennart om dig som är barn:
- Bar­nen är poeter av sig själva. De har en sann poet­isk ådra.
Och Fibben berät­tade om när han första gån­gen fick beröm för något han ritat. Det var ett päron som han skulle sätta in i en ram. Han satte den på tvären och alla tyckte det var så fint och påhit­tigt.
Att sätta saker och ting på tvären är också Lennart Hells­ings spe­cialitet. För det är så, att den som ser hela världen på tvären ser så mycket mer än andra.
Den för­må­gan brukar de flesta barn ha, även om många tap­par den när de blir vuxna. Men hos några enstaka finns den kvar länge. Till och med hos far­bröder som är 73.
Fast det är dessvärre  mycket ovan­ligt.
Kringel krån­gel kråkas
roligt att få råkas.
 

GP 12 april 1992

 

Korridorsnack nya trenden i Svt

Kor­ri­dorsnack i Agenda

HAR NI LAGT MÄRKE till den nya tren­den på Svt-nyheter: kor­ri­dor­in­ter­vjun. Ständigt ser man den numera i Rap­port och Aktuellt, inter­vjuer med en per­son som sit­ter på en stol i en kor­ri­dor. Det kan vara på Livsmedelsver­ket, i ett kom­mu­nal­hus eller var som helst där det finns en kor­ri­dor med kon­tors­dör­rar i långa rader och det får gärna passera en tjän­ste­man i bak­grun­den.
Inter­vjun inleds alltid med att vi får se hela upprigget med kam­era, lamp­sta­tiv, slad­dar och reportern på en stol och inter­vju­per­so­nen på en annan mit­te­mot.
(En par­al­lell är de nya söndagsin­ter­vjuerna på mor­gonen i P1 — som tyvärr ersatt Stil — som är en ängslig efter­ap­n­ing av pod­cast­for­matet med lite dös­nack innan själva inter­vjun bör­jar.)
Kor­ri­dor­in­ter­vjuerna har antagli­gen hit­tats på för att “förnya” nyhets­for­matet sedan den förra tren­den, att ståorna ersattes av rörliga repor­trar som pre­cis när de pratat färdigt van­drar ur bild. Alla dessa traskande män­niskor med en mikro­fon i han­den blir ju bara töntiga till slut.
Och nu kor­ri­dor­for­matet. Är detta resul­tatet av de många, långa och dyra kurs­erna med inter­vjugu­run John Sawatsky som Svt investerat i? Eller det var ju några år sedan och de har väl fal­lit i glöm­ska.
Klart är ändå att själva inter­vjuerna inte blir bät­tre av att de utförs i en kor­ri­dor.
Det är aldrig bra när ytan blir vik­ti­gare än innehål­let. Som i sönda­gens Agenda med inslaget om upproret mot (Vem fick för­resten den korkade idén att döpa den till Decem­beröv­eren­skom­melsen och förse kri­tik­erna med en satirisk förko­rt­ning, Decem­beruppgörelsen, DU, hade varit min­dre självmål.)
Fyra mod­er­ata skån­ska kom­mu­nal­råd som vill riva upp pre­sen­ter­ades snyggt när de kom från fyra håll i en park och häl­sade på varan­dra. Sedan stod de runt ett bord och fick säga samma sak fyra gånger i inklippta när­bilder.
Men frå­gorna? Inte en enda mot­fråga fick de. Ska Alliansen fälla regerin­gen och skapa nytt poli­tiskt kaos? Och vad säger de efter nästa val om Alliansen är i samma sit­u­a­tion som vän­ster­regerin­gen idag? Är lika oön­skvärd då?
Inslaget kom­plet­ter­ades med en inter­vju med SvD:s poli­tiske chefredak­tör Tove Lifven­dahl.
Som, just det, satt i en korridor.

Allvarligt samtal med Rifbjerg

Den danske för­fattaren Klaus Rif­b­jerg är död. En gång för längesedan hade jag över­satt en text av honom och ringde upp för att fråga om vi fick pub­licera den på Världens gång (som av som­liga på den tiden kallades GP:s bästa kul­tur­sida). Jag fick god­känt direkt. Han var på gott humör, av bak­grund­slju­den att döma befann han sig på en fest.Flera år senare träf­fade jag och Ulf Sven­ing­son honom på Gylden­dals för­lag i Köpen­hamn. Här är det reportaget som hand­lade om dansk humor. 

Humoris­tiskt fyr­torn. Bild: Morten Holtum/Gyldendals

FÖLJANDE DAG TOG vi en prom­e­nad i Vester­bro. Vi diskuter­ade var­ifrån uttrycket ”Det danske smil” kom ifrån, när vi stötte på ett antik­variat som verkade högin­tres­sant. Böck­erna låg i dri­vor, höga som Him­mel­b­jer­get, men det fanns upp­tram­pade sti­gar som man kunde ta sig fram genom. Från en av dessa kom innehavaren ilande så fort vi trätt över tröskeln, en tunnhårig mager­lagd man i grå kavaj och med läs­glasö­gon på näsan.
”Vad söker ni?” frå­gade han ils­ket och spände sina grum­liga ögon i oss.
”Vi vill bara titta oss omkring lite”, sva­rade vi för­bluffade.
”Om ni ikke vet vad ni söker har ni inget här att göra!” blev det inte min­dre för­bluffande svaret.
”Ja… illus­tr­erade böcker då”, försökte vi.
”Pah! Det var det dum­maste jag hört! Titel og namn vill jag ha!”
Vid det laget ansåg vi det lug­nast att retir­era. I dör­ren mötte vi en ung flicka som motades redan på trap­pan. Hon sökte kok­böcker.
”Titel og namn!” hördes det från antik­vari­atet när vi snabbt smet över gatan. ”TITEL OG NAMN!”

NÅGOT SÄTT påminde han om herr Traubert, para­noik­ern som sprängde sjukhus­toalet­ten i Leif Pan­duros Rend mig i tra­di­tion­erne — Skit i tra­di­tion­erna. Boken, en av de roli­gaste romaner man kan läsa på dan­ska, skrevs 1958 och blev Pan­duros genom­brott som för­fattare. Den hand­lar om 17-årige Davids vis­telse på en psyki­a­trisk klinik. Den prä­glas av samma tema som återkom i det mesta Pan­duro skrev: van­vet­tet som nor­maltill­stånd. Det typiskt dan­ska i Pan­duros humor är den lätt anark­istiska mis­stron mot auk­toriteter.
Leif Pan­duros mor var men­talt sjuk och hans far var nazist. Han var med i mot­stånd­srörelsen under kriget; blev skadad av ett vådaskott två dagar efter befrielsen; arbe­tade en tid som tan­dläkare i Sverige; skrev som besatt de sista 22 åren av sitt liv — romaner, revyer, tv-pjäser och krönikor; dog 1977, tjugo år för tidigt.
Det finns ett porträtt i olja av Pan­duro. Det målades av en kon­st­när som tänkte slå sig på porträttmål­ning. Han målade ett tio­tal för­fat­tar­porträtt på speku­la­tion och gick upp till Gyldedals med dem. Det stora bok­för­laget tack­ade emeller­tid nej med motiverin­gen att de inte kunde hänga upp en levande för­fattare på väggen för då skulle andra komma springande och fråga var­för inte de förärades denna hed­er­s­be­tygelse. Detta var mer än den hårt prö­vade kon­st­nären kla­rade av. Han tog sitt liv.

VID TIDEN FÖR VÅR humorun­der­sökn­ing hängde Pan­duros porträtt på Klaus Rif­b­jergs tjän­sterum i det vackra Gylden­dal­ska huset med adress Klare­boderne i cen­trala Köpen­hamn.
”När Leif såg mål­nin­gen utbrast han: Jag lik­nar ett mel­lant­ing mel­lan Balzac och en stran­dad val!” berät­tade Rif­b­jerg när vi besökte honom för att tala om den dan­ska humorn.
”Humor är ett begrepp som inte är allde­les lätt att definiera”, sade han och kas­tade ett öga mot Pan­duro på väggen, som för att söka hjälp av sin för­lorade vän. ”Men jag tycker till exem­pel att två sven­skar som reser till mig i Köpen­hamn för att fråga vad humor är, det är humor. Ta mig fan! Ha, ha!”
”För att tala all­var så har många verk inom värld­slit­ter­a­turen en klar och djup humoris­tisk dimen­sion: till­varons stora komik.”
Klaus Rif­b­jerg, som lik­nats vid ett ”fyrtårn i det lokale ånd­sliv”, är inte i första hand känd som humorist. Men humor är en vik­tig ingre­di­ens i allt han skriver och satiren och ironin finns redan i blicken och det sar­doniska leen­det. Han har haft stor framgång som revyför­fattare och flera av hans romaner innehåller mycken rolig satir. Rif­b­jergs för­fat­tarskap är anark­istiskt och provo­cerande, han har en träff­säker iak­t­tagelse­för­måga och skif­tar ständigt posi­tion.
”Dan­mark är ett litet land” sade Rif­b­jerg i ett försök att närma sig frå­gans kärna. ”Men vi har över 700 öar och en 7.000 kilo­me­ter lång kust. Det sät­ter naturligtvis prägel på det andliga kli­matet. Vi har alltid uppfört oss klumpigt på värld­sare­nan och för­lorat de flesta krig. 1864 miste vi till exem­pel halva Jyl­land. Trots alla bak­slag har vi ändå lyck­ats behålla vår ege­nart. Vi har visat prov på stor över­lev­nad­skraft och klarat påfrest­ningarna med humöret i behåll. Men det ´dan­ska smilet´ som ni sven­skar talar om är en kliché. Det är ett mycket sam­mansatt smil, lika enty­digt som Mona Lisas. Trots den muntra fasaden kan det vara svårt att komma oss in på livet. En ironiker måste hålla avstån­det. I Sverige tycks humorn vara mer organ­is­erad. Man visar upp en skylt: ´Nu kom­mer något roligt, varså­god och skratta!´ Är man med ett intellek­tuellt säll­skap sven­skar så talas det mycket all­varligt. Det är en omöj­lighet i Dan­mark. Vi kan över huvud taget inte ta någonting högtidligt. Men jag tycker mycket om svensk humor. Jag älskar Albert Engström! Och Fin­gal Ols­son är hur rolig som helst. Det hand­lar ju om abso­lut ingent­ing!”
”Det är den absurda dimen­sio­nen i till­varon. Som Storm P:s gub­bar på bänken, där den ene säger: — Jag skrev en dikt idag. Och den andre svarar kort: — Var­för det?”.
”I dansk lit­ter­atur finns många exem­pel på en under­fundig sub­til form av humor, som Knud Sön­derby och Jacob Palu­dan. Och Kierkegaards intellek­tuella ironi. Men dansk humor när den, enligt mitt tycke, är som bäst står ändå H.C.Andersen för. Han är enastående uppfinningsrik och nyan­srik i språket och har en naturlig munter­het. Han etablerar en förtro­lighet mel­lan för­fattaren och läsaren.”
Med en anek­dot om Sandemose — för blodig för att åter­berät­tas här — bjöd fyr­tor­net Rif­b­jerg farväl: ”Husk att humor er en meget allvorlig sak!”

Skavlan som grillare

DET HÖJDES EN DEL fördö­mande röster om Skavlans kom­mande inter­vju med Jimmi Åkesson som förut­spåd­des bli ett gul­lande med SD-ledaren.
Nu efteråt verkar kri­tiken tyst­nat, åtmin­stone om gul­lan­det. Det blev näm­li­gen grill i stäl­let för gull. Skavlanredak­tio­nen är ju inte dum­mare än att förstå att gul­ligull med Åkesson inte var rätt väg att gå.
Inter­vjun varade i 20 minuter, dubbelt så lång tid som övriga gäster fick i snitt. Den inledande utfrågnin­gen om sjuk­skrivnin­gen varade i 8 minuter och 30 sekun­der. Grillde­len av inter­vjun varade i 11 minuter och 30 sekun­der.
Men var det en bra inter­vju? Här är den andra delen av intervjun.

Skavlan: - Medan du har varit borta så har det varit ett himla liv i svensk poli­tik. Sverigedemokra­terna har varit cen­tralt i detta efter­som man rös­tade på oppo­si­tio­nens bud­get och därmed ska­pades en kris som fick statsmin­is­tern att… han skulle utlysa ett nyval. Men det blev inte av.
Åkesson: — Det blev inget nej.
S: - Jag undrar, vad var din roll i detta medan det påg­ick? (Intres­sant fråga som senare beta­lade sig bät­tre än Skavlan kunde ana.)
Å: — Det var en av få saker jag sa till dom som tog över tillfäl­ligt efter mig att nu sjuk­skriver jag mig och jag kom­mer att bryta. Jag måste göra det, jag måste… jag kom­mer att isol­era mig från par­tiet. Men, om ni tänker fälla regerin­gen så vill jag gärna veta det.
S: - Du hade kon­troll på det här trots allt?
Å: — Jag kan ju inte veta om dom hade gjort det här om jag hade sagt tvärstopp, det vet jag inte. Men det var inte så att jag mis­sty­ckte på något sätt. Jag höll med. Mitt … par­tisekreter­aren Björn Söder skick­ade till mig ett sms där han frå­gade en sista gång, vad tycker du om det här? Och då skrev jag “Giv ‘em hell”. Det var min… (Här gör Åkesson kväl­lens största mis­stag — som Skavlan förstår att utnyt­tja.)
S: - Giv ‘em hell?
Å: — Ja där­för att jag tyckte att hela den här debat­ten blev så bis­arr. Nu fick det räcka. Någonting…
S: — Är det ett bra sätt att ta ans­var för Sveige? Giv ‘em hell! (Skavlan har hit­tat guld­ko­r­net.)
Å: — Jag vill inte påstå att jag är i det läget att jag var inblandad i att ta ans­var för Sverige på det sät­tet. Utan jag menar bara att… (Kanske är det redan här som Åkesson inser sitt mis­stag.)
S: - Det tror 13 pro­cent av väl­jarna att du var.
Å: — Ja, men jag säger det att jag var inte inbladad i något beslut. Det var min utgångspunkt att nu gör vi detta. Poli­tiken har varit väldigt starkt… på väg starkt utför när det gäller invan­dringspoli­tiken inte minst och vi slår rekord på rekord, någonting måste hända.
S: - När det gäller invan­dringspoli­tiken så ställde Sverigedemokra­terna ett ulti­ma­tum medan du var borta. Att de skulle fälla varje regering…
Å: — Nej… ja. (Åkesson visade rik­tig ringrostighet vid flera tillfällen under inter­vjun.)
S: — De skulle fälla varje regering som var för en ökad invan­dring. Gäller detta ulti­ma­tum fort­farande? (Frå­gan sät­ter fokus på hur mycket Åkessons vikarier kört sitt eget race och hans ställ­ning i par­tiet nu.)

Å: — Vi kom­mer att fort­sätta på det här sät­tet om det nu är så att man ba…
S: - “Vi ska fälla varje regering”, sa de. Det var ju det de sa.
Å: — Ja om de inte är beredda att förhandla om invan­dringspoli­tiken, ja. Och jag menar någon­stans att det var den enda sig­nal vi kunde ge efter det här val­re­sul­tatet.
S: — Kom­mer du att vilja fälla varje regering som vill ha en ökad invan­dring till Sverige? (Biter sig fast, vill ha ett klart besked.)
Å: — Allt­ing är alltid en förhan­dlings­fråga men självk­lart är det så att när sit­u­a­tio­nen är så extrem som den är idag… Sverige sticker ut något oer­hört i förhål­lande till andra län­der i Europa. Då måste det vara så att vi som fått en väldigt tydlig sig­nal från väl­jarna om att man vill ha en förän­dring, då måste vi göra allt vad vi kan för att förhin­dra det här. De andra partierna kan inte bara fort­sätta att tro att man kan ignor­era oss. Om dom fort­sät­ter att ignor­era oss då kom­mer de att få ett hel­sicke, det är det jag säger. Kalla det ett ulti­ma­tum om du vill men det är min…
S: - Jag bekla­gar att jag håller på… men jag vill återge det orda­grant. Jag har det här. “Sverigedemokra­terna kom­mer att agera för att försöka fälla varje regering som väl­jer att verka för en ökad invan­dring.“
Å: — Ja, det ställer jag upp på att försöka fälla varje regering som verkar för en ökad invan­dring ja. Alltså det är ju det man… (Till slut är Åkesson med. Han hade väl knap­past något val utan att såga sina vikarier. Men löftet ger förstås inte större förut­sät­tningar att de andra partierna ska komma till förhan­dlings­bor­det.)
S: - Hur länge gäller det här?
Å: — Tills vi har förän­drat poli­tiken naturligtvis. Det, det är ju det man­dat vi har fått av väl­jarna att utföra. Jag tycker inte det är något kon­stigt. Det är det som förvän­tas av oss.
S: - Va…eh…
Å: — Det kan ju lösas… det har varit min… det har varit hela valåret… och jag säger det nu igen och jag vet att alla mina partivän­ner också sagt så här under lång tid att: Prata med oss! Förhandla med oss! Sluta ignor­era oss sluta kalla sven­ska folket som rös­tade på oss, de tret­ton pro­cent som rös­tade på oss för rasis­ter och att låt­sas som att de inte finns. Sluta med det.
S: — Men den här utsträckta han­den kom­bin­erad med Giv ‘em hell, det går inte ihop. (Där kom det igen.)
Å: — Ja fast nu är det ju en… en skulle jag vilja påstå två olika sit­u­a­tioner här…
S: - Om din gamle vän och nu ställföreträ­dare Mat­tias Karls­son har ju sagt att han ställer sig till för­fo­gande som par­tiledare. Om han skulle fått så mycket smak på det att han utmanade dig, skulle det varit ett svek? (Återi­gen den intres­santa frå­gan om vikari­erna kon­tra par­tiledaren.)
Å: — Utifrån vad han sagt till mig och inte till media av olika slag så, ja då skulle det vara det naturligtvis. I så fall så har han ljugit för mig. Men jag tror inte att det är så fak­tiskt.
S: — Jimmi, är kli­matet i svensk poli­tik för hårt?
Å: — Ja, delvis är det det.
S: — Om man säger att kli­matet har blivit för hårt är det inte ditt parti som mest har påverkat det? Varit den starkaste pådri­varen på detta sätt? (Mesig fråga, lätt att komma undan. Bätte: “Hur stort ans­var har ditt parti?”)
Å: — Nej det tycker jag inte.
S: - Jag tänker på det språk­bruk som har kom­mit fram och som du själv kän­ner till allt­för väl från rep­re­sen­tan­ter för ditt eget parti, både före och efter din så kallade noll­tol­er­ans mot rasism. Man har använt ord som “par­a­siter”, “judesvin”, “gräshop­por”, “kack­er­lackor”. Det är ord man använ­der om män­niskor från andra folk­grup­per.
Å: — Men det är ju inget som jag står bakom och det vet ju du och det vet de allra..
S: - Nej, men det är ditt folk, som rep­re­sen­terar dig. De rep­re­sen­terar dig.
Å: — Nej det gör de inte, defin­i­tivt inte.
S: - Men de är ju rep­re­sen­tan­ter för Sverigedemokra­terna.
Å: — Nej har de sagt så, så är de inte det län­gre, det kan jag garan­tera.
S: — Några är utes­lutna, andra är kvar. Ska vi se? Du har fått utes­luta en del. Drygt 60, 65 per­soner under 2014.
Å: — Ja vi har jät­temånga män­niskor i par­tiet.
S: - Jonas Åker­lund, vice par­tiledare skriver unge­fär han vill “slänga ut unge­fär en halv miljon av de mest uppen­bara och värsta par­a­siterna.” Det sa han i radion 2002. Det säger kanske något.
Å: — Det är inget språk­bruk som vare sig jag eller han står bakom. Han står inte bakom. Jag tyckte att han förk­la­rade på ett väldigt bra sätt att han var led­sen för det.
S: - Att han var led­sen för det?
Å: — Ja att han inte står bakom det och någon­stans… det är ju väldigt lätt i de här sam­man­hangen…
S: - En av era EU-jurister i EU-parlamentet kallar en känd akademiker för “judesvin”.
Å: — Ja han är just tjän­ste­man och inte poli­tiker och så vitt jag vet, nu har ju jag varit sjuk­skriven ett halvår men jag läste i någon tid­ning i alla fall att han inte skulle jobba där län­gre. (Åkesson på reträtt.)
S: — Och helt nyli­gen “De rumän­ska zige­narna är som Egyptens gräshop­por”. Sagt av en kom­mun­fullmäk­tigekan­di­dat i Vet­landa.
Å: — Ja… men jag vet inte vem det är som…
S: -“Bät­tre att Sverige blir invaderat av kack­er­lackor än av afrikaner.” Kom­mun­fullmäk­tige… han fick avgå. Han är utes­luten.
Å: — Ja så får man hantera det. Man kan ju alltid lyfta fram enskilda tok­stol­lar som väl­jer att uttrycka sig på ett sådant här sätt och som uppen­barli­gen inte till­hör samma parti som jag, åtmin­stone inte i teorin. Eller så kan man ju välja att diskutera de prob­lem vi har…
S: — Hur många enskilda exem­pel behövs för att det ska vara en kul­tur? (Bra att frå­gan ställs, men alla vet­tiga män­niskor har redan insett att det är en kul­tur, inte “enskilda tok­stol­lar”.)
Å: — Men det är ingen kul­tur. Kul­turen är snarare att om du uttrycker dig på ett sätt som gör att du inte står bakom par­tiet…
S: - Hur många enskilda exem­pel ska du ha för att se att det här är ett uttryck för en par­tikul­tur?
Å: — Par­tikul­turen är att de inte är välkomna i par­tiet om man uttrycker sig på ett sådant sätt som det här till exem­pel. Det är det som är par­tikul­turen. (Åkesson har fått dessa frå­gor tusen gånger.)
S: — Helt ärligt, har du tagit på dig ett hop­plöst upp­drag att försöka göra par­tiet rum­srent? (Svag fråga, mer ett påstående.)
Å: — Nej det hop­plösa upp­draget är snarare att slippa den här typen av diskus­sioner i olika medi­ala sam­man­hang i stäl­let främst diskutera… (Mycket rik­tigt, Åkesson vän­der lätt frå­gan till sin egen fördel.)
S: - Men förstår du att jag rea­gerar på språk­bruket? Det är väldigt starkt. (Men Skavlan ger sig inte.)
Å: — Det är ju så att det inte är något unikt, att det aldrig diskuter­ats tidi­gare, det är i prin­cip varenda gång man är med i en inter­vju så pratar man om det här och jag har sagt vid åtskil­liga tillfällen exakt samma saker att står man inte bakom vår socialkon­ser­v­a­tiva utgångspunkt, ställer man inte upp på självk­lara värderingar kring alla män­niskors lika värdighet och lik­nande då ska man inte vara med i vårt parti och svårare än så är det inte. Och jag kan säga det här nu till alla dem som eventuellt till­hör mitt parti och som tycker så, då kan ni vara med i ett annat parti. Svårare än så är det inte. (Jo, han sa “värdighet”.)
S: — Låt oss ta något du själv har stöt­tat. Det är en kam­pan­j­film som ni pro­duc­er­ade år 2010 som Tv4 vägrade att visa. Vi tit­tar på den.
(“Den 19 sep­tem­ber kan du välja invan­drings­broms mot pen­sions­broms. Rösta på Sverigedemokra­terna!”)
S: - Vad tänker du när du ser den?
Å: — Eh… jag har ju sett den några gånger tidi­gare. Den har jag diskuterat i ett antal inter­vjuer i många år och så. Det här…
S: - Skulle du kunna använda den idag?
Å: — Alltså jag är inte kom­mu­nikatör i par­tiet och jag… jag bestäm­mer inte om…
S: - Men som par­tiledare?
Å: — Sit­u­a­tio­nen har ju inte för­bät­trats till det bät­tre…
S: - Jag vet inte vad tanken är men mus­limerna beskrivs som en hord med barn­vagnar.
Å: — Nej, som jag sa, den här fil­men beskriver den här kon­flik­ten. Det kan man göra på massa olika sätt. Jag är, som sagt, ingen kom­mu­nikatör, det finns dom i vårt parti som tycker den här fil­men var jät­te­bra. (Åkesson rik­tigt svag här. Par­ti­ets kom­mu­nikatörer sträcker sig efter burken med anti­de­pres­siva.)
S: - Men du fick väl ge ditt god­kän­nande? De frå­gade väl dig innan?
Å: — Jag säger naturligtvis att jag…
S: — “Jät­te­bra, kör på! Giv ‘em hell!”(En iro­nisk kom­men­tar från under­hål­laren Skavlan. Jour­nal­is­ten Skavlan borde avstått. Men nu är uttrycket i varje fall etablerat och kom­mer att för­följa Åkesson ett bra tag.)
Å: — Ja den här fil­men gjorde ju att frå­gan upp­märk­sam­mades på ett sätt som den för­mod­li­gen inte hade gjort om vi inte hade visat den här fil­men, så är det ju.
S: - Men du får ingen dålig efters­mak av den här fil­men?  (Vad tror han att Åkesson ska svara på det?)
Å: — Nej, det får jag inte. (Just det.)
S: - Men du förstår att “gräshop­por” och “par­a­siter”, det är inte bra? Det förstår du?
Å: — Ja, det förstår jag. Så uttrycker man sig inte. Jag såg inga gräshop­por i den här fil­men i alla fall. (Försök till en lustighet? Eller bara den gamla van­liga smak­lösheten?)
S: - Jim­mie Åkesson, tusen tack för att du kom.
Å: — Tack.

SKAVLAN VAR HELT enkelt piskad att genom­föra en grill-intervju. Han körde, mot for­matet, ut de andra gästerna och var ensam med Åkesson (eller var det ett krav från SD-ledaren?)
På så sätt fick Åkesson en sta­tus som han inte förtjä­nar. Å andra sidan hade det varit en absurd sit­u­a­tion med Åkesson till­sam­mans med Mark Knopfler och två kvin­nor ur köksper­son­alen på  Down­ton Abby.
Viss kri­tik finns kvar, den går ut på att Åkesson bara genom att vara med vun­nit en pro­pa­gan­daseger. Det förut­sät­ter en inställ­ning att tit­tarna inte kan tänka själva och inte på egen hand avs­löja ihåliga argu­ment.
Skavlanredak­tio­nen plock­ade fram lät­tköpt kri­tik mot Åkesson som inte gav så mycket nytt. Men Fredrik Skavlan gjorde sitt jobb. Och Åkesson fick sig en konkret påmin­nelse om hur det är att vara par­tiledare för Sverigedemokra­terna. Möjli­gen även en tankeställare.