Category Archives: Intervju

Ett intressant haveri

Posted on by — No Comments ↓

DN 6 april 2014

INTERVJUN MED Kristina Lugn i sönda­gens DN av Matilda Gus­tavs­son har blivit omdiskuterad. MG inleder det långa porträt­tet med att kon­stat­era att inter­vjun är ett haveri som slu­tar med att KL skäller ut MG och säger att hon är korkad.
I pro­gram­met Kri­tiken i radions P1 beskrev radions förre kul­turchef Mat­tias Berg MGs inter­vju som “något slags genom­brott” och det bästa han läst på länge. Fokus kul­turredak­tör, Elsa West­er­stad, var inte lika impon­erad: “Detta är inte ett porträtt av ett kon­st­närskap utan av Kristina Lugn.” Hon kallar den haver­erade inter­vjun för en egen sub­genre och att det är ett symp­tom på en tråkig kul­tur­jour­nal­is­tik att vi läng­tar efter haver­ier.
Okej, ett haveri. Men vad består haver­iet i? Är det Kristina Lugns dåliga inställ­ning till en ung kvinnlig reporter (27 år) som inte kän­ner till Sif Ruud?
Eller är det MG själv som orsakar förlis­nin­gen genom att utgå från sin devota beun­dran och att inte ens ha läst den nya pjäsen som är själva anled­nin­gen till intervjun?Perspektivet från bör­jan är Matilda Gus­tavs­son: “Kristina Lugn har betytt mycket för mig.” När hon nu väl­jer att skriva en trans­par­ent inter­vju måste hon givetvis blanda in sig själv, men ändå: läsaren är inte intresserad av reportern utan av inter­vju­per­so­nen. Det är en bra grun­dregel.
Ett sätt att inleda med haver­iet men ändå ha fokus på Lugn vore att starta med citatet i slutet av första spal­ten där hon iro­nis­erar över vad MG skulle skrivit om hon fick komma hem till Lugn.

JAG VET INTE HUR mycket i MG:s text som är med­vetet skrivet, men hon talar hela tiden om att det är en annan slags inter­vju hon vill göra. Och hon säger att om Lugns atti­tyd hade kom­mit från en man­lig för­fattare skulle hon behand­lat honom annor­lunda: “…skrivit ut hans para­noia och de ständiga pikarna”. Pre­cis vad hon gör med Lugn.
MG dis­tanserar sig hela tiden från sin egen inter­vju. “Den medi­ala karak­tären” är tömd på innehåll, kon­stat­erar hon. Sedan fort­sät­ter hon att tala om just detta.
Hon skriver att hon bestäm­mer sig för att “skriva om hennes konst. Inget annat.” För att i nästa sty­cke hamna i Dra­matens mat­sal (återi­gen dessa oin­tres­santa beskrivningar av inter­vju­platser) vilket leder till ett långt sam­tal om Lugns medi­ala karak­tär. Inte för­rän två hel­sidess­pal­ter senare kom­mer hon in på själva kon­st­närskapet (som strax avbryts av mer av det medi­ala).
Och här kom­mer själva haver­iet: “Jag för­mår inte avbryta. Det är så under­hål­lande. His­to­rier som ingen annan än Kristina Lugn kun­nat uttala.“
Priset för MG att kunna beskriva den dåliga behan­dling hon fick av KL är att hon sam­tidigt måste beskriva sitt eget miss­ly­ckande. Och frå­gan är hur intres­sant det är för läsaren (av reak­tion­erna att döma finns det ändå de som tycker det). Men jag undrar var­för vi ska få veta att reportern egentli­gen ville prata om något annat?

SOMLIGA FÖRFATTARE är mer intres­santa som per­soner än för­fattare. I Kristina Lugns fall är kanske intres­set lika starkt för båda. Prob­lemet är att det redan skriv­its så mycket om hennes per­son och hon har medi­alt odlat sin image av oly­ck­lighet och sär­prägling. Där­för måste man anti­n­gen under­söka om det finns någon annan KL bakom mediefasaden eller också skilja på per­so­nen och för­fattaren och strikt prata om den senare.
Nu fick vi ingen ny bild av per­so­nen Kristina Lugn men ett antal bril­janta analyser av sig själv och andra. Dessa gör tex­ten läsvärd.
Matilda Gus­tavs­son är en god stilist (även om jag min­sann hit­tade ett semi­kolon som skulle varit ett kolon). Hon har bland annat en fin beskrivn­ing av Lugns poesi och dess inverkan på en ung män­niska.
MG är verk­li­gen ingen okun­nig juve­ni­lytlig reportert­jej som verkar ha varit Lugns förut­fat­tade mening.  Och det är alltid uppfriskande när någon vågar ta ett berät­tar­grepp om sin text. Jag upp­skat­tar repor­trar som tar risker.
Man brukar tala om att det måste få finnas intres­santa miss­ly­ckan­den. Jag vet inte om denna Lugn-intervju över huvud taget är ett miss­ly­ckande. Möjli­gen i ett avseende. Om reportern radar upp de mest intres­santa frå­gorna på slutet och de för­blir obesva­rade, måste det åtmin­stone vara lite synd om läsaren.

Mera om porträt­tin­ter­vjuer här.

När det är många kring bordet…

Posted on by — No Comments ↓

MAN BOKAR IN EN inter­vju med en per­son och när man kom­mer dit sit­ter fem till runt bor­det: “Ja, vi är ju flera som job­bat med det här, så jag tänkte att de också kunde vara med”.
Inter­vjusi­t­u­a­tioner med flera per­soner har vi alla råkat ut för. Inget fel med flera käl­lor, men då vill man helst välja själv.
Hur gör man då? Ja, det är väl bara att snällt sätta sig ner vid bor­det och börja ett sam­tal. Vill man ha kvar sin huvud­per­son finns möj­ligheten att prata sep­a­rat efteråt.
Men med fem-sex runt bor­det upp­står anteck­n­ing­sprob­lem (för att inte tala om röst­prob­lem vid bandin­spel­ning).
Jag brukar börja med att skriva upp nam­nen. Det är dock svårt att snabbt lära sig vem som är vem, där­för ritar jag små sym­boler i anteck­n­ings­blocket fram­för citatet. Någon kanske har glasö­gon, någon lik­nar ett utrop­stecken, någon har ovan­ligt stor näsa (noga dock att inte visa sina anteck­ningar). Då kom­mer man inte hem med en massa citat utan att veta vem som sa vad.
Därefter kom­mer prob­lemet med prat­mi­nus. Det är gan­ska hop­plöst att ha fem per­soner att cit­era i tex­ten, plus eventuellt fler som man pratat med på annat håll.
Man får välja ut två eller skriva lite allmänt: “bland per­son­alen finns upp­fat­tnin­gen” eller “flera anställda säger”. Eller helt enkelt “runt sam­tals­bor­det kom­mer det fram att…“
I mitt reportage om fly­t­ten av tex­til­fab­riken i Skene till Est­land, prö­vade jag ett grepp att för­vandla inter­vjuer med flera per­soner till en enda kollek­tiv röst:

Det var ingen van­lig dag.
Så nära begravn­ing man kan komma, sa någon. Nu var det all­var. Nu skulle det ske. Och här har man gått och sli­tit. Axlar, rygg och höfter, mask­in­erna repar­eras men inte vi … det verkade ju gå bra för fab­riken. Inte hade man räk­nat med det här. Vi fick beskedet att ”det ska gå flera år till”. Tre veckor senare var det stopp … halv två var vi kallade till möte. Det var en chock. Allt ska fly­t­tas till Est­land! Till Kren­holm­fab­riken i Narva. Det kom många tankar. Förra varslet tänkte man att nästa gång är det vår tur. Men man kunde ju inte tro att det skulle gå så snabbt … vad hän­der nu? Vem vill ha en gam­mal utsliten tex­ti­lar­betare? Vad kan man göra åt åldern? Skön­het­sop­er­a­tion? Här kanske man är bland de yngsta men där ute är man gam­mal … nej, det är för lätt att fly­tta fab­riker i Sverige. Det är som en trend. Allt måste österut! Fast konkur­rensen är skithård förstås, kanske gick det inte att göra på annat sätt … de säger att Kren­holm håller samma kvalitet som vi. Kanske just nu när de kör med våran tråd. Men sedan? Man tvivlar … det man kom­mer att sakna är gemen­skapen. Vi blir skingrade … det är det värsta.
Det fanns förståelse för arbets­gi­varens beslut den här dagen, men det fanns också en bit­ter­het, en lagrad ilska: – Jag önskar att det går dåligt för Borås Wäfveri, inte för arbe­tarna i Narva, men för företaget.

Jag tror det funkar. Det vik­tiga är att inte ha för många per­soner i tex­ten. Då blir det rörigt. Gör en cast­ing: vilka ska nam­nges?
Prata med många , men cit­era få.

Att komma bakom pappfiguren

Posted on by — No Comments ↓

EN JOURNALISTISK genre som vuxit de senaste åren är porträt­tet. Idag finns det i mor­gon­tid­ningar, kväll­stid­ningar, veck­o­press och mag­a­sin.
Över­allt långa porträtt av, i de allra flesta fall, redan kända per­soner. Det är mer säl­lan man får läsa något intres­sant om en per­son man aldrig hört talas om förut (däre­mot en hel del oin­tres­sant om per­soner man aldrig hört talas om förut, dessa som tid­nin­gen tror är kända, pop-up-kändisar som råkat vara med i något reality-sammanhang på tv som bara en bråkdel av befolknin­gen sett men som tid­ningsredak­törer tror är “kändisar” efter­som de inte tycks ha upp­täckt att antalet tv-kanaler sedan många år är fler än en, som det var i min ung­dom då per­soner blev verk­liga kändisar bara av att ha varit med på ett hörn i Hylands hörna, de flesta av dessa pop-up-kändisar är också glömda inom tre månader — trots porträt­ten).
Många porträtt man läser är täm­li­gen oin­tres­santa oavsett kändis­skap. Det beror ofta på att man inte får veta något nytt om per­so­nen. Eller den kände för­fattaren eller artis­ten som just fått sin nya bok/cd total­så­gad av kri­tik­erna, så nämns inte detta med ett ord i den oblig­a­toriska inter­vjun. Det ska vara trevligt.
Förr hette det inter­vju, nu säger man porträtt och det är inte alla som insett att därmed har rib­ban omedel­bart höjts. Ett porträtt förvän­tas gå dju­pare och ge läsaren en större närhet­skänsla till per­so­nen ifråga.
Verk­liga kändisar är som roll­fig­urer i en film eller roman. Men hur är de i verk­ligheten? Om det nu är det som är det intres­santa, för det mesta brukar det vara mer spän­nande att höra deras tankar om sitt jobb (eller det ovän­tade fritids-intresset) än att de älskar spin­ning­pas­set på gymet.
Ett sätt att skriva mer spän­nande porträtt tror jag är att göra en bredare research och tala med per­soner som stött på inter­vjuof­fret i ett tidi­gare liv. Men det är inte alla redak­törer som tillåter den tiden för reportern. Jo, det är fritt fram men de vill inte betala för det.
Nu blir det de oblig­a­toriska tre närstående som ska lovsjunga den inter­vjuade. Det är lika tråkigt som de där doku­men­tär­porträt­ten (oftast amerikan­ska) i tv som enbart består av inklippta hyll­ningar av kolleger/släktingar. Bor­ing var ordet.
Man kan lära av skön­lit­ter­a­turen. Stephen King skriver i sin bok On writ­ing om sina onda roman­fig­urer. Han försöker få dessa så van­liga som möjligt. Då blir de verk­liga och inte klichéer och vi iden­ti­fierar vi oss med dem och först då blir per­so­nen verk­ligt skräm­mande.
Åter till den gamla san­nin­gen: Beskriv hur män­niskor är genom att berätta vad de gör. Tala inte själv om hur de är, låt läsaren förstå. King: “If I have to tell you, I lose”.
Kort sagt, det hand­lar om att försöka komma förbi den endi­men­sionella kändisen och i stäl­let göra per­so­nen levande. Vem är det som döl­jer sig bakom papp­fig­uren?
Lättare sagt än gjort. Men om man lyckas kan det bli skräm­mande bra.

 

Begränsningens konst

Posted on by — No Comments ↓

EFTER MÅNGA ÅRS  skri­vande kan det dyka upp en känsla av att man skriver i samma manér som alltid, ibland känns det som om man skrev en par­odi på sig själv. Vissa favoritord och for­mu­leringar återkom­mer allt­för ofta, sät­tet att dispon­era en text är det­samma och man skriver alltid för långt.
Man blir helt enkelt lite trött på själv.
Vad göra? Sluta skriva går ju bara inte. Däre­mot kan man utmana sig själv, försöka tänka nytt, ge sig själv andra ramar att hålla sig inom.
En gång skulle jag skriva en inter­vjuserie. Då gjorde jag en stram mall för alla tex­ter. Unge­fär så här:

  • En fast längd på tex­ten (stenhårt).
  • En fast längd på ingressen (stenhårt).
  • Den första femt­ede­len av tex­ten skulle vara mitt per­son­liga mini­porträtt av den intervjuade.
  • Det bästa citatet skulle komma i tredje utgån­gen efter ingressen.
  • Resten skulle vara en fråga/svar-intervju med en så bra sam­tal­ston som möjligt.
  • Bild­tex­ten skulle innehålla nya uppgifter.
  • Fak­taruta med stan­dard­is­erat innehåll.

Det kanske låter trist med ett så mal­lat for­mat men det är en stor utman­ing och fak­tiskt en god hjälp. Just per­son­in­ter­vjuer är ju ofta mal­lade. Jag blir dock irrit­erad när sådana här mal­lar blir slappa i kan­ten och bör­jar svaja.
Mal­lat är mal­lat och det ska hål­las. Sten­hårt.
En annan gång skulle jag inter­vjua en poli­tiker och bestämde mig för att det skulle vara utan prat­mi­nus. Inte ett enda skulle få förekomma.
Är det något man kan bli trött på så är det alla dessa pratminus-artiklar. Det pratas och pratas och reportern slänger bara in några sam­mankny­tande meningar innan nästa prat­mi­nus kom­mer. Talk­ing heads.
Det kräver mer av reportern att skriva mer med egna ord och spara prat­mi­nusen till de verk­ligt vassa citaten. Det är också ett sätt att utveckla en egen stil. Fler egna ord, färre andras ger en per­son­li­gare text.
Nåväl, jag genom­förde min inter­vju och det var inte en enda läsare som ringde och kla­gade på att det sak­nades prat­mi­nus.
Sådana små utmaningar kan man ge till sig själv när man bör­jar stelna till.
Den prat­mi­nus­fria inter­vjun finns här.

 

Förhandla alltid om off record

Posted on by — No Comments ↓

IBLAND SÄGER NÅGON som blivit inter­vjuad av en jour­nal­ist på tele­fon: “Jag vis­ste inte att det var en inter­vju”. Pre­sen­terar man sig som jour­nal­ist behöver man inte särskilt påpeka att detta är en inter­vju, annat än om man ringer upp någon som man kan mis­stänka aldrig talat med medier förut.
Ett besläk­tat prob­lem är när någon, och nu talar vi defin­i­tivt om per­soner som är vana att bli inter­vjuade, vill prata “off record” eller säger “det här får du inte skriva”.
Utgångspunk­ten för en inter­vju är från bör­jan att allt som sägs kan jag använda så länge inget annat är överen­skom­met.
Om någon vill tala “off record” är det vik­tigt att göra klart vad detta bety­der. Van­ligtvis bety­der det att jag får använda det sagda utan att knyta det till inter­vju­per­so­nen, samma som vid en anonym källa.
Jag kan alltså inte cit­era per­so­nen men det sagda kan använ­das för att få det bekräf­tat på annat håll. Dock med för­sik­tighet så att inter­vju­per­so­nen inte röjs.
Men inter­vju­per­so­nen kanske har den upp­fat­tnin­gen att infor­ma­tio­nen inte får använ­das alls. Där­för bör man ta en snabb förhan­dling om vad “off record” innebär. Och även ställa frå­gan var­för detta skall vara off record. Väldigt ofta är det fak­tiskt svårt att förstå.
Notera “OR” i anteck­ningarna (om anteck­ningar tillåts, annars lägg ner pen­nan och kop­pla på super­min­net). Försök att snabbt få ut inter­vju­per­so­nen “on record” igen. Så lite som möjligt av inter­vjun ska vara off record, men vägra inte lyssna.
I slutet på inter­vjun kan det vara bra att fråga om det är okej att använda något som var off record. Börja med något oförar­g­ligt, fort­sätt sedan med något lite bät­tre och så vidare.
Det kan vara så att per­so­nen ville prata off record på grund av att ni inte träf­fats förut. I slutet av inter­vjun kanske förtroen­det stärkts.
Ett annat sätt är att skicka manus för läs­ning med off record-citaten med. Den som är ful talar inte om det.
Alltså, allt­ing är on the record så länge ni inte kom­mit överens om något annat. Off record bör alltid förhandlas.