ATT REDOVISA SINA källor är en hörnsten i all journalistik. Det sker lätt i en nyhetsartikel. Läsaren vill veta var vi fått uppgifterna ifrån och även veta vad vi inte lyckats ta reda på. Helt enkelt få en redovisning av gränslandet där kunskapen vilar på mer osäker grund.
Men om man skriver ett berättande reportage blir det lurigare. Källredovisning kan faktiskt vara en fiende till den spännande och fascinerande historia vi ska berätta och som man vill att läsaren ska dras in och försjunka i.
Här vill skribenten inte avbryta den illusionen genom att plötsligt träda fram och berätta torra fakta om källor. Detta är en del av den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kritik av den amerikanska formen av narrative writing (se de två senaste bloggposterna nedan).
Det vill säga texter där skribenten gömmer sig på litterärt manér och är den allvetande berättaren. Det helt igenom litterära reportaget är en sällsynthet i Sverige, det normala är en blandform med litterära grepp och traditionella journalistiska passager.
I USA ÄR DET desto vanligare och Bech-Karlsens kritik finns även där. Roy Peter Clark på Poynter Institute jämför skribentens grepp om läsaren med en illusionists magiska trick. Det blir mindre illusoriskt om publiken ser speglarna och de tunna linorna.
Författaren har som magikern skapat en illusion, ljuset släcks ner, ridån viker åt sidan, strålkastaren träffar scenen och vi förflyttas till en annan plats, en annan tid.
Verktygen vi lånar från den skönlitterära lådan kan givetvis användas till att skapa illusioner, precis som i en roman eller i en film. Ingmar Bergman talade om hur lätt det var att manipulera biopubliken. Om man påstår att det är ett landskap utanför fönstret så tror åskådarna det, trots att det är en kuliss.
Denna effekt skapas av detaljer, scener, tidsförflyttningar, närvaro alla lånade rekvisita från den där lådan.
Förmågan att hitta på historier som om de var sanna är lika gammal som människan. Men det är en sak att hitta på och en annan att bygga sin historia på fakta.
Roy Peter Clark citerar den amerikanske reportern Tom French som menar att det är ett tuffare hantverk att ta råmaterialet från det vardagliga livet, en kidnappning i Boston eller en explosion i en kemisk fabrik i Texas, och göra det till en berättelse som ger läsarna en empatisk upplevelse.
Här ligger också det stora ansvaret på reportern. Litterära grepp och estetiska överväganden kan aldrig ha företräde över det journalistiska sanningskravet.
MEN DET BEHÖVER inte betyda att dessa står i konflikt med varandra. Hur ska man då göra om man vill ha flyt i historien utan vägbulor i form av källredogörelser?
Man kan ha en redaktionell kommentar intill som talar om vad innehållet bygger på. Eller tilläggsdelar på webben.
Och varför skulle inte en tidning kunna använda sig av fotnoter ibland? Till exempel i somliga grävande reportage som kräver en lång redogörelse med mängder av fakta kanske det skulle passa med en notsamling i slutet. Fotnoterna ger storyn mer transparens och bygger trovärdighet och auktoritet.
Allt berättande handlar om trovärdighet. Ibland kan man acceptera en berättelse som den är utan att behöva bry sig om alla källdetaljer. Man behöver inte se reportern, det kan räcka med att man vet att det finns någon där bakom draperiet. Någon som visat att det finns trovärdighet bakom orden.
Med rätt känsla kan reportern visa att berättelsen är relevant och sann utan att dämpa läsarens inlevelse i storyn.
Jag har hittat ordet opak i mitt gamla tummade synonymlexikon från 1979. Texten ska vara opakisk, lite svagt ljus och mjölkig, där man kan man se ljuset skina igenom.
Det kan kort sagt räcka med lite opak i texten.
För övrigt bygger detta inlägg på Jo Bech-Karlsens bok Åpen eller skjult, Roy Peter Clarks nyligen publicerade blogginlägg samt en del egna funderingar.
Det blev inget avklingande vackert slut. Men en ganska god transparens.