Category Archives: 2. BÄRANDE VÄGGAR

Nyttan med misslyckade intervjuer

Posted on by — No Comments ↓

MAN KAN LÄRA SIG mycket av sina egna miss­ly­ck­ade inter­vjuer. En gång inter­vjuade jag en poli­tiker som jag vis­ste var av den sorten som aldrig sva­rade rakt på frå­gor utan omedel­bart körde in på sitt eget spår och mån­gordigt talade om sin egen agenda.
Trots denna vet­skap kände jag redan efter några minuter att inter­vjun gick käp­prätt åt fel väg. Jag hade tap­pat grep­pet.
Jag minns att jag mitt under ett av icke-svaren lite panikar­tat tänkte: “Jag skiter i de poli­tiska frå­gorna jag gör en person-intervju i stäl­let”.
Ställde några frå­gor om fritidsin­tressen innan jag sam­lade mig och fort­satte med de plan­er­ade frå­gorna. Kanske var de inte till­räck­ligt konkreta, kanske var jag trots allt dåligt påläst.
Nå, det blev en inter­vju ändå och ingen katas­trof heller. Men känslan av miss­ly­ckande satt kvar.
Ni undrar kanske vem poli­tik­ern var? Svar: Cecilia Wide­gren (m), region­styrelsens ord­förande i Väs­tra Göta­land 1999, numera riksdagsledamot.

ETT MISSLYCKANDE av annat slag var när jag träf­fade en kul­turchef. Inter­vjun blev  säk­ert väldigt lyckad och läsvärd, men jag skämdes. Hemma hos den inter­vjuade lade jag märke till ett diplom som satt på väggen och såg då att efter­nam­net stavades med ett s. Nöjd med denna smarta span­ing frå­gade jag aldrig om för­nam­net. Det var ett smek­namn som jag hört och som givetvis var fel. Snarlikt men fel.
Vem hon var? Vet inte. Jag har sorgfäl­ligt förträngt nam­net.
Lär­dom: förut­sätt aldrig stavn­ing av namn. Det kan vara Per, Pehr, Pär eller per­so­nen kanske fak­tiskt heter Pelle.

EN ANNAN GÅNG satt jag med dåvarande Dramaten-chefen Lars Löf­gren på hans tjän­sterum vid Nybro­plan. Jag hade grundligt läst tidi­gare inter­vjuer med honom.
Plöt­sligt mitt under sam­talet slog det mig: “Vad håller jag på med?” Vad jag höll på med var att få honom att åter­berätta de trevliga anek­doterna och de slagkraftiga citaten (till exem­pel “Håll rumpan styv när det svänger”) jag tidi­gare läst så att jag också kunde använda dem.
Jag hade ham­nat i “Malou-syndromet”: ville att han skulle bekräfta det jag redan vis­ste.
Tänkte efteråt att jag kanske gjort för mycket research som tog död på nyfiken­heten.
Ändå, en god fakta-research gör mig till en bät­tre lyssnare och ger möj­lighet till fokuser­ing. Anek­doterna får komma om de vill. Och chansen att de är nya är trots allt större om man glöm­mer de gamla.

 

Hur en Enquist-intervju inleds

Posted on by — No Comments ↓

Bild: Ulla Montan

DEN MEST inter­vjuade per­so­nen just nu är P O Enquist. Jag har läst ett par län­gre inter­vjuer med honom de senaste dagarna. Anled­nin­gen är hans nya roman Liknelse­bo­ken.
I Vi inleder Yukiko Duke med en scen från 2010 när Enquist föreläst om sin nya bok Ett annat liv. “I ögonvrån ser han en kvinna närma sig. En läsare som vill fråga något, kanske? Nej. Till sin stora förvån­ing ser han att det är Hjördis, en av hans kusiner.“
Hon berät­tar att hon har “notes­blocket” med kär­leks­dik­terna från Enquists far till hans mor, boken som han trodde var uppel­dad. Det blir pus­sel­biten som fat­tas i den roman han kört fast med.
Duke har förstås fått his­to­rien berät­tad för sig men skil­drar den inifrån Enquists huvud: “En läsare som vill fråga något, kanske?” Det där sista “kanske” ger osäk­er­heten, inte bara Enquists utan den drab­bar även läsaren. Näs­tan som en planter­ing till vad som kom­mer i nästa mening.
Det är numera ett stan­dard­sätt att börja en inter­vju eller reportage, med en scen. Det är bra och effek­tivt men kan ofta i inter­vjuer bli oer­hört tröttsamt när den inleds med hur och var reportern och inter­vjuof­fret (offret?) möts: “Hon är en kvart sen och ber om ursäkt. Sedan beställer hon en liten latte och en ost­fralla med sal­lad. Hon är län­gre än jag trott.” Typ.
I Dukes fall är det en mycket med­vetet vald scen som inte bara ger en fin ingång i inter­vjun utan också pekar ut den cen­trala punk­ten i Enquists roman.
Allt enligt den dra­matur­giska skol­bo­ken, att börja med stor orkester för att sedan bygga upp sto­ryn från bör­jan med pian­otoner (i Dukes fall: “Det är dags att åter­vända till det gröna huset i den lilla byn Hjog­g­böle i Väster­bot­ten, mittpunk­ten i barn­domens uni­ver­sum.” Så tar hon det från bör­jan i ett lugnare tempo.)
Mästerliga Karin Thun­berg i Sven­ska Dag­bladet bör­jar inte inter­vjun med en scen utan mitt i ett resone­mang, om vad det är för bok: “Han säger själv att det är en svår bok. Den tog åtmin­stone lång tid att skriva, fem år, och nu vet han inte rik­tigt hur han ska tala om den. En liknelse­bok är det, jo, jo. Och en kär­lek­sro­man. “
Bra skriben­ter använ­der inte alltid prat­mi­nus utan glider in och ut i de egna orden och citaten.
Först “Han säger…” och sedan är vi åter inne i Enquists skalle: “En liknelse­bok är det, jo, jo.“
Sedan föl­jer fak­tiskt en scen från själva inter­vjusi­t­u­a­tio­nen, hur han lig­ger hemma på sof­fan. Jag gis­sar att han inte låg där under hela inter­vjun men Thun­berg har förstås tagit reda på vilken bild som inleder inter­vjun och använ­der sig då av Dan Hanssons soff­bild.
(Hur många inter­vjuer har man inte läst där reportern ingående slen­tri­an­mäs­sigt beskriver per­so­n­ens kläd­sel som är helt annor­lunda på bilden, för den togs vid ett annat tillfälle.)
Thun­berg beskriver hur den långe för­fattaren lig­ger med benen vin­klade över den sovande hun­den. Nej, hon skriver givetvis inte “hun­den” utan “schnau­zern Pelle”.
Den återkom­mer län­gre fram i inter­vjun efter en fråga hon ställt: “P O Enquist rea­gerar med sådan kraft att hun­den vak­nar till under hans knäveck”.
Soff­sce­nen, han “lig­ger till bords”, i inled­nin­gen tjä­nar också som en indi­rekt per­sonbeskrivn­ing. “Själva lig­gan­det ska inte förväxlas med Jesu lär­jun­gars. Själv talar han hellre om Kro­n­blom”.
Så ele­gant får hon med hans frire­ligiösa arv och hans självi­ro­niska ödmjukhet. Bara så där!
Jag hade tänkt gå igenom båda inter­vjuerna i dess hel­het men fast­nade redan i inled­nin­gen. Så är det när man har att göra med skick­liga skribenter.

Storygrupp — exempel från USA

Posted on by — No Comments ↓

ATT STARTA EN sto­ry­grupp som arbe­tar med berät­tande jour­nal­is­tik på en nyhet­sredak­tion kan vara en sat­sning med trum­peter och flag­gor. Men det kan också börja med en beslut­sam och hän­given reporter med stöd i en välvil­ligt inställd deskredak­tör som kan fixa plats i spal­terna.
Sedan sparas alla läsar­reak­tioner, mail, tele­fon­sam­tal för att visa redak­tion­sled­nin­gen vilken effekt det berät­tande reportaget kan ha.
De flesta nyhet­sredak­tioner sak­nar en man­ual för berät­tande jour­nal­is­tik. Man kallar allt­ing “en bra story” oavsett om det innefat­tar rik­tiga berät­tande ele­ment. Mer om det här.
Fil­mare förstår det och det är mer utveck­lat inom eter­me­dierna. Det behöver också komma till tid­ningar­nas nyhets­deskar.
Man kan jobba på många olika sätt. Här är några exem­pel från USA som jag häm­tat från boken Telling True Sto­ries.
I tid­nin­gen Pitts­burg Post-Gazette sam­lades sex repor­trar och fotografer i ett dunkelt mötes­rum. De var trötta på att alltid klaga på hur dåligt allt var och ville i stäl­let försöka göra något åt det. Där­för bil­dade de i största hem­lighet “The sub­ver­sive sto­ry­tellers”. Ingen deskredak­tör bjöds in till deras möten efter­som de ville ha en öppen diskus­sion utan att någon sa “Bra idé Bob! Kan du ha den klar till i över­mor­gon?“
Det blev mycket prat men inget gjort. Det var ändå en deskredak­tör som till sist satte fart på grup­pen: “Hey Bob! Den nya base­bal­lare­nan invigs till hel­gen, kan inte du och den där grup­pen du har bevaka det”.
Det var ingen vän­lig invi­ta­tion, men de tog chansen. Sju repor­trar och fyra fotografer gjorde en annor­lunda berät­telse från läk­taren, pla­nen och bakom kulis­serna, väl­skrivet, annor­lunda bilder och ett starkt samar­bete med desken.

Lite mer trum­petande var det när Vir­gin­ian Pilot i Nor­folk star­tade ett “Nar­ra­tive team” som skrev för alla avdel­ningar, nyheter, ekonomi och sport. Den skulle inte bara bidra med goda his­to­rier till läsarna utan också bli ett gott exem­pel för resten av redak­tio­nen.
Teamet jagade kon­stant bra sto­ries, både kortare och län­gre, och blev ett litet lab­o­ra­to­rium för berät­tande jour­nal­is­tik. Medlem­marna träf­fades en gång i veckan och diskuter­ade sina egna reportage och stud­er­ade goda exem­pel från andra tid­ningar. Alla ville ha så mycket kon­struk­tiv kri­tik som möjligt. De hjälpte varan­dra att bli bät­tre, använda mer dia­log och för­bät­tra researchen ute på plats. De blev bra på att känna vad som funkade och inte funkade.
De job­bade med nyheter, även direkt vid stora hän­delser, break­ing news. När orka­nen Isabel i sep­tem­ber 2003 slog till mot Vir­ginias kust utsågs en reporter ur teamet som huvud­skribent, den som satte ihop storm­sto­ryn, det behövdes någon som kunde berätta den bra.
Detta att flera repor­trar gör research men en, säger en, tar ans­var för skri­van­det är något som borde prak­tis­eras oftare. Så kan berät­tande jour­nal­is­tik ska­pas på en redak­tion även om det bara finns en enda berät­tande reporter.

Stora tid­ningar kan ha större pro­jekt. Efter att en redak­tion­schef på Chicago Tri­bune hade haft en job­big fly­gresa kom idén upp att göra “A day in the life of the air travel sys­tem”.
64 (!) repor­trar och fotografer engager­ades. En grundlig research gjordes innan och varje reporter fick ett speciellt upp­drag under dagen med nog­granna instruk­tioner vad de skulle leta efter.
Efter­som det var första gån­gen för flera att jobba på ett nytt sätt var det vik­tigt att de förstod att de inte skulle göra ett van­ligt nyhet­sknäck. Målet var inte tio prat­mi­nus från tio olika per­soner. Det hand­lade inte om någon enkätjour­nal­is­tik utan om kvalitet och förd­jup­n­ing. Det var okej att bara prata med en enda per­son, så länge som det var rätt per­son. Stanna på plats, även om inget verkar hända och för­lita dig på att om du tar nog­granna anteck­ningar, får du också bra mate­r­ial.
En lead­writer sam­lade in allt mate­r­ial och skrev sto­ryn. Kopior skick­ades ut till alla inblandade för syn­punk­ter innan slutver­sio­nen skrevs. Cirka 15 pro­cent av allt mate­r­ial kom i tid­nin­gen.
Fort­sät­tning föl­jer. Läs även föregående bloggpost.

Efter grävgruppen: storygruppen

Posted on by — No Comments ↓

GRÄVGRUPPER I ALL ära men vilken nyhet­sredak­tion blir först med en sto­ry­grupp? Vilken dagstid­ning blir först med att inse kraften i den berät­tande jour­nal­is­tiken, även i det dagliga nyhet­sar­betet?
Många har sedan länge insett att en tid­ning behöver någonting mer än den torra, lidelse­fria rösten i nyhet­sar­tik­lar — en text som alla utbil­dade jour­nal­is­ter kan skriva med ryg­graden. Den andra rösten får ofta den växande skaran av krönikör stå för.
Men den rösten borde också få plats i nyhet­s­tex­terna. Det är en röst som kom­mer när­mare läsarna (som inte talar till varan­dra i den tonen nyhet­s­tex­ten förmed­lar). Hur en nyhet­s­text ska skri­vas är för­bun­den med ett snävt regelverk men utrym­met medger ändå något mer. Det finns plats för en röst som är både auk­tori­ta­tiv och med­kän­nande.
Det hand­lar om att ge utrymme för en, två, tre eller flera doku­menterat väl­skri­vande repor­trar som kan ge his­to­ri­erna bakom rubrik­erna, bakom siffrorna, bakom besluten.
Nyhet­s­tex­ter ger bara ytan. Analyser? Ja, de ger djup men där finns för det mesta inga män­niskor. Krönikor? Ja, de ger känslor och andra per­spek­tiv men de som skriver dem är ofta inte med när det hän­der. Allt för många krönikörer sit­ter på kam­maren och skriver när de borde vara ute till­sam­mans med nyhet­sre­por­trarna.
Att skriva berät­tande reportage är förstås inget nytt, gen­ren är lika gam­mal som tid­ningarna. Okej då, ännu äldre: häll­rist­ningarna, bibeln, run­ste­narna.
Och det har alltid fun­nits repor­trar som har en för­måga att se his­to­rier som andra inte ser. De som prata med främ­lin­gar, läser anslagstavlor, äter lunch ensamma (för att kunna tju­vlyssna), ser kon­flik­ter innan de hun­nit inträffa, fån­gar upp­slag i sin egen vardag, hellre pratar med per­soner i närheten av vik­tiga män­niskor än de vik­tiga män­nisko­rna själva, inser att bakom varje beslut finns en förhis­to­ria, frå­gar sig vem som gör smut­sjobben ingen vill ha, läm­nar ut sitt tele­fon­num­mer.
Det nya skulle kunna vara att öppet deklar­era att nu ska vi satsa på den här typen av jour­nal­is­tik. Vi ska­par en grupp som får till uppgift att ge läsarna, just det: läs­ning.
Jag är med­veten om att det finns ett stort hin­der för berät­tande nyhet­sjour­nal­is­tik: redak­tion­sled­ningar som inte har förståelsen för berät­tandets stora dynamik och dess påverkan på tid­nin­gens läsare. De har troligtvis inte ens ett hum om vad berät­tande jour­nal­is­tik är för något efter­som de mest sysslar med ekonomi, upplagor och webb­sta­tis­tik.
Men hallå! Om jag avs­lö­jar att ni fak­tiskt kan kop­pla ihop alla dessa ämnen med berät­tande jour­nal­is­tik så borde ni förstå.
Läsare kallas så där­för att de läser och de vill ha läs­ning och med läs­ning menar jag förd­ju­pande blod­fyllda verk­lighetsskildringar om män­niskor som läsarna själva kan iden­ti­fiera sig med. His­to­rier där andra än de van­liga mak­t­män­nisko­rna kom­mer till tals.
Och om tid­nin­gen sat­sar på detta mate­r­ial kom­mer uppla­gan att höjas och ekonomin att bli bät­tre. Detta kan jag givetvis inte bevisa men, tro mig, ni har inte råd att chansa genom att avstå.
Och tänk vilka fan­tastiska möj­ligheter det finns för berät­tande reportage på webben! Föru­tom tex­ten: bild­spel, grafik, musik…
Fil­maren Ste­fan Jarl har en led­stjärna för sitt arbete: “I första hand ge röst åt dem som ingen har, att skil­dra verk­ligheten utan skyg­glap­par, krossa van­föreställ­ningar och för­do­mar, förhin­dra myter och desin­for­ma­tion, och med­verka till förän­dring.“
Honom skulle jag vilja ha som redak­tion­schef.
Fort­sät­tning föl­jer. Läs även: här.

Skriv inte, berätta!

Posted on by — No Comments ↓

EN AV MINA TANKAR kring det dagliga reporter­ar­betet är att gen­ren nyhet­sar­tikel kan föräd­las genom gen­ren reportaget. Det går att höja kval­itén och läsvärdet på nyhet­s­tex­ter om man lånar vissa grepp från reportaget.
Eller löpa linan ut och i stäl­let för en rap­porterande artikel skriva en berät­tande text. Det sägs ofta att man på webben har snabba, korta nyheter och att läsaren i pap­per­stid­nin­gen ska få sam­man­hang, bak­grund, grafik och analyser. Lägg till: och berät­tande jour­nal­is­tik.
Förr i tiden kunde föl­jande rep­liker växlas på en tid­ningsredak­tion:
– Hur långt ska jag skriva?
– Skriv så långt du vill, det här är läs­ning.
Detta långt före någon hört talas om berät­tande jour­nal­is­tik. Vissa nyheter ansågs helt enkelt så spän­nande och angelägna att läsarna skulle sluka dem.
Som­liga repor­trar har kun­skapen, erfaren­heten och skick­ligheten att skriva med när­varo och dra­maturgi även vid tid­spress.
För att nå dit finns det vissa verk­tyg man kan lägga till i sin yrke­sarse­nal. De ska inte läg­gas i någon verk­tygslåda, möjli­gen kan man ta fram en ham­mare för de ska bankas in i bakhu­vudet. Där ska de finnas ständigt när­varande vid varje jobb.
Här är något att tänka på.

  • Iden­ti­fiera vilka nyhet­shis­to­rier som ”är läs­ning”. Fråga inte bara ”Vad är nyheten?” utan också ”Vad är storyn?”
  • Fullt spjäll i anteck­n­ings­blocket. Kasta nätet brett. Fånga in så mycket som möjligt. Skriv, spela in, fotografera. Notera vad du ser, hur det låter, vad det luk­tar eller dof­tar. Gör detta till en vana, autopi­loten ska gå på varje gång du är på plats.
  • Att göra research för reportage bety­der att man måste vara upp­märk­sam på berät­tande ele­ment: scener, dia­log, detal­jer, miljöer. Inte bara per­son­ers ålder utan också vilka kläder de har, hur de rör sig, hur de pratar. Lämna redak­tio­nen så ofta som möjligt, det är där ute som his­to­ri­erna finns.
  • Var inte där alla andra är, sök dig mot per­iferin. När hela drevet står sam­lat på mord­plat­sen, titta dig omkring. Man­nen där borta på balkon­gen kanske har något att berätta.
    När den dräpte lille pojken Bobby skulle begravas, var massme­dierna utestängda men vi fick komma in i kyrkan allde­les innan. De flesta stod i kyrk­salen, jag sökte mig till de inre region­erna och hit­tade en liten sam­lingssal med kristna barn­böcker. Jag vis­ste att Bobby varit där och fick mitt slut.
  • Hitta det speci­fika och låt det styra frå­gorna. Konkreta frå­gor engagerar käl­lorna, följ sedan upp med vad de tycker eller känner.
  • Beskriv per­soner. I de flesta nyhet­s­tex­ter är män­niskor mest ett namn, en titel och en ålder. Men en per­son kan skissas upp med några enkla pensel­drag.
    Försök att fånga fysiska detal­jer om alla du inter­vjuar, sum­mera det över­gri­pande intrycket: nervös, auk­toritär, reserverad — och försök att hitta något i beteen­det som kan illus­tr­era detta. Skriv inte att man­nen var nervös, skriv att han plock­ade sig på näsan hela tiden eller att kaf­fekop­pen skall­rade mot fatet.
    Så här skriver Kris­t­ian Wedel i GP: ”Servit­risen var mörk och söt, med något charmerande kvick­sil­ver­likt i rörelserna. Hon försökte sig på tyska, hon gav sig ut på långa smala spån­gar av tyska bisatser.”
  • Gör samma med scener. Iden­ti­fiera en scens kän­neteck­nen: tid, plats, hän­delser och dialog.
  • Skriv inte, berätta! Glöm nyhet­sar­tikelns omvända pyra­mid med det vik­ti­gaste först följt av en fal­lande skala med allt mer oin­tres­santa uppgifter. Tänk: Start – Mitt – Slut. Som att gå ut med hun­den. Sätt kop­plet på läsaren i bör­jan, dra iväg på en tur och se till att det under fär­den då och då dyker upp intres­santa luk­t­spår, avs­luta med en godis­belön­ing.
    Eller som den amerikanske mästaren i nar­ra­tive writ­ing, Chip Scan­lan säger: “Skriv ett slut som drö­jer kvar i läsarens huvud, likt ljud­vå­gorna från en gong-gong.”

Försök att få med dessa ele­ment i ditt dagliga arbete för ett mer berät­tande skrivsätt. Öva upp skick­ligheten, inte minst i researchar­betet men också i sät­tet att skriva och struk­tur­era en text.
Skriver man för mor­gonda­gens tid­ning, nära dead­line kanske det inte finns möj­lighet att skriva en ful­län­dad berät­telse, men ju bät­tre berät­tar­vanor du har i bakhu­vudet desto större chans har du att skriva en story som fängslar läsaren — och får denne att komma ihåg dig!