De dumma frågornas lov

ETT AV DE BÄSTA inter­vju­tipsen som finns är att ställa så kallade dumma frå­gor. Tänk att ni sit­ter på en presskon­fer­ens och inte rik­tigt fat­tar de där ekonomiska resone­man­gen som någon expert drar igenom. Men ni vill inte rik­tigt avs­löja er okun­skap. Så är det någon kol­lega som ställer den där för­lösande frå­gan: ”Men hur menar du? Kan du förk­lara lite bät­tre?”
Det var fler som inte förstod.
En gång var jag inne i Hal­land­sås­tun­neln för ett reportage. På väg ut fun­der­ade jag på hur de bär sig åt när de bor­rar från två håll för att inte missa varan­dra, så att den ena tun­neln ham­nar ovan­för eller bred­vid den andra.
Jag ställde denna ”dumma fråga” till infor­matören och fick ett jät­tein­tres­sant svar. Det visade sig att det fanns ett helt team vars enda uppgift var att göra sådana beräkningar. Ett bra upp­slag!
Jag brukar kalla ”dumma frå­gor” för grundläg­gande frå­gor, alltså: Hur gör ni egentli­gen? Var­för då? Hur vet du det?
Ofta blir det väldigt intres­santa svar.
Här ett annat exem­pel från min förre kol­lega på GP Ulf Johan­son som en gång inter­vjuade en blåsare i Göteborgs-symfonikerna.
Behöver man gå på gym och träna för att orka med två och en halv timma Stravin­skij?
- Ja, det behövs, skrat­tar Kjell. Stråkarna till exem­pel har det tungt med sina instru­ment. Och man måste värma upp ordentligt.
- Man blir både fysiskt och psykiskt trött. Man måste sitta och räkna hela tiden, och så har man en liten ton­plutt ”popp” som man ska peta in.
Lyd ett gott råd: ställ så många dumma frå­gor ni kan!

Den enkla frågan: Hur ska det gå?

JAG ÄR  trött på Sport­nytts ”nyhet­spol­icy”. De kan inte lev­er­era ett van­ligt hed­erligt matchreferat från allsven­skan län­gre.
Man vill veta hur det gick i matchen. Nej, inte bara veta, man vill se hur det gick. Ett spän­nande fyl­ligt matchreferat helt enkelt. Så som det var förr.
Men nu… de bör­jar med det avgörande målet! Sedan backar de och visar de andra, dock inte nöd­vändigtvis i den ord­ning de gjordes.
Och om dessu­tom stu­diore­portern inte har talat om resul­tatet innan så förvän­tar man sig lite spän­ning.
Här kan man fun­dera på när det pas­sar med raka nyheter och när det bör vara berät­tande jour­nal­is­tik. En allsvensk fot­bolls­match är dra­maturgi.
En nyhet­sre­porter talar om vad som hänt rakt av. Det är effek­tiv infor­ma­tion i kom­primerad form.
Det är den omvända pyra­mi­dens prin­cip. Det vik­tiga först, sedan fort­satt infor­ma­tion i fal­lande viktighets-skala. Man berät­tar helt enkelt his­to­rien bak­länges. Ett hus har brun­nit, ingen omkom, stor rökutveck­ling i cen­trala stan, stora vär­den till spillo, tog tre tim­mar att släcka, per­sonal från tre sta­tioner, bran­dor­saken okänd.
Ny infor­ma­tion pekar till­baka och bekräf­tar det tidi­gare sagda: ”Vi fick larmet vid sex-tiden”.
I berät­tande jour­nal­is­tik gör man tvär­tom. Man byg­ger upp en spän­ning. En berät­telse byg­ger på den enkla grundläg­gande frå­gan: Vad kom­mer att hända?
Den omvända pyra­mi­den är vänd med spet­sen uppåt igen: Fort­sätt att läsa för det kom­mer allt vik­ti­gare saker län­gre fram!
På sport­si­dan i tid­nin­gen är det kanske nöd­vändigt att tala om resul­tatet först. Men inte i tv! Där finns levande bilder, där finns dra­matiken.
Man kan ofta leka med olika dra­matur­giska knep i en berät­telse. Men det finns en odiskutabel san­ning, något stadigt att hålla sig i, när man talar om dra­maturgi och det är: Kro­nologi är aldrig fel.