Grun­den läggs i skrivbygget.

LÄSTE EN ESSÄ av den amerikanske för­fattaren och jour­nal­is­ten Adam Hochschild. Han skrev om John McPhee, Pulitzer-vinnare och högt ansedd reportageskribent (båda pub­licerar sig bland annat i New Yorker).
Det hand­lade om hur man byg­ger en text. Hochschild frå­gade en gång en stu­dent som läste till civilin­gen­jör vad skill­naden var mel­lan en arkitekt och en ingen­jör.
Han fick svaret: ”En arkitekt är en per­son som planerar hur huset ska se ut från utsi­dan. En ingen­jör är en per­son som ser till att det inte faller sam­man.“
Hochschild menar att när vi skriver läg­ger vi för stor vikt vid arkitek­turen och för lite vid själva bygget.
Vi fokuserar på husets utsida: sprud­lande prosa, bilder, metaforer, miljöbeskrivningar… när vi borde mer se till struk­tur, bud­skap, förmed­lan­det av infor­ma­tion på ett sådant sätt att läsaren fort­sät­ter läsa.
En text kan ha ett väldigt flyt från det ena sty­cket till det andra, men om inte den inre ingen­jörskon­sten finns där kan den ändå uppl­evas som oin­tres­sant.
Detta är särskilt vik­tigt när man, som McPhee ofta gör, skriver om okända per­soner som måste pre­sen­teras för läsaren. Detta sät­ter rib­ban högre.
En nyckel till McPhees för­måga att få läsaren engagerad lig­ger i hans ingen­jörskonst, en mästare på att bygga lit­terära skyskra­por.
Andra skriben­ter kan ha mer glit­trande prosa eller bät­tre metaforer, men ingen har byggt upp en mer intres­sant kon­struk­tion.
När jag läser andra, även erkänt skick­liga skriben­ter får jag känslan att själva struk­turen är en efter­hand­skon­struk­tion, skriver Hochschild. Det är en lång rad med livliga scener, där den som verkar passa som inled­ning finns i inled­nin­gen och den som verkar sum­mera det hela finns i slutet.
Men när Hochschild läser McPhee får han känslan av att detta är en skribent som noga tänkt igenom his­to­riens struk­tur redan innan han skrivit ett ord.
Hochschild ger ett exem­pel, ett porträtt som McPhee skrev om Thomas Hov­ing som var chef för New York’s Met­ro­pol­i­tan Museum of Art.
En nor­mal reporter kanske hade följt Hov­ing en tid och vävt sam­man det mate­ri­alet med bak­grun­der om hans barn­dom och kom­mentarer från per­soner som kän­ner honom.
Men McPhee gör det annor­lunda. Han sam­lar ett dussin scener från Hov­ings liv: han svarar på mail, pratar med sin fru, letar konst. Och från det för­flutna: prob­lem i skolan, jobb i en klädaf­fär och upp­täck­ten att detta inte var något för honom.
Näs­tan allt byg­ger på väl observerad eller återkon­struerad dia­log mel­lan Hov­ing och andra männsikor.
Och sedan arrangerar McPhee dessa scener, inte i kro­nol­o­gisk ord­ning.
McPhee vari­erar sina kon­struk­tioner för varje ämne. Som i boken Lev­els of the Game, som är byggd kring en enda ten­nis­match mel­lan Arthur Ashe och Clark Graeb­ner i US Open på 60-talet.
Den bör­jar med öpp­n­ingsser­ven och slu­tar med match­bollen. Men mel­lan dem väver McPhee in porträtt av två spelare som skil­jer sig radikalt i spel­stil, bak­grund, poli­tiska åsik­ter, ras och förhål­lande till livet.
Mäster­sty­cket, enligt Hochschild är biografin om David Brower, Encoun­ters with the Arch­druid som först pub­licer­ades i New Yorker, som många av McPhees tex­ter.
Brower var en mil­i­tant, kom­pro­miss­lös försvarare av den amerikan­ska vild­marken. Han slogs hela sitt liv mot alle­handa exploatörer.
McPhee byg­ger sin bok på tre långa batal­jer mel­lan Brower och per­soner som hatar allt han står för, till exem­pel geolo­gen Charles Park som hela sitt liv exploat­erat gru­vfyn­digheter varhelst de dykt upp.
En van­lig reporter hade antagli­gen först inter­vjuat Brower och sedan Parker. Men vad gör McPhee? Han tar med dem på en gemen­sam veck­olång camp­ing i ett vild­mark­som­råde i staten Wash­ing­ton.
Området är känt för sitt strikta naturskydd, dock är det tillåtet att göra anspråk på gru­vfyn­digheter.
Parker ger sig genast av med sin geologhacka medan Brower njuter av den vackra naturen. Så kom­mer argu­menteran­det igång och de båda eld­själarna förser sam­tidigt McPhee med ”writer´s gold”: dia­log.
Struk­tur är inte ett mön­ster, en färdig mall. Det är något som växer fram ur mate­ri­alet, säger McPhee. Men Hochschild är inte så säker: ”Han måste ha en blåprintskarta i huvudet för att kunna avgöra vilket sorts mate­r­ial som behöver sam­las in.”
Hochschilds essä John McPhee and the arch­druid i Nie­man Sto­ry­board var särskilt trevlig att läsa efter­som denna blogg också föror­dar ingen­jörskonst i skri­van­det – men också arkitek­tur: Grun­den– Bärande väg­gar – Byg­g­ste­nar och Heminredning.